Dråpet (2005)

Som utlovat kommer här ett recension om Dråpet som jag nu ser för första gången efter att för länge sen ha sett Bänken och Arvet, de två första delarna i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna.

Fast det där med att det skulle handla om klassamhället är nog mest ett konstruerat sätt att binda samman filmerna så att man kan kalla det för en trilogi. För mig handlar det mer om hur det är att vara människa, om the human condition som det så fint heter på utrikiska. Men det kanske är det som är Flys poäng. Oavsett om du bor i slott eller koja, är fattig eller rik, så kommer du att ställas inför mänskliga problem eller dilemman. That’s life!

Om de två tidigare filmerna handlade om under- respektive överklassen så är väl det här en titt på medelklassen.

Carsten (Jesper Christensen från Bänken) är en gymnasielärare som har en affär med en tidigare elev, Pil (Beate Bille). Pil är med i nån form av aktivistgrupp och under en aktion där man bryter sig in hos en vapentillverkare går saker och ting fel vilket leder till att en polis dör. Pil och hennes två aktivistvänner flyr till Carstens sommarhus men hamnar till slut i finkan. Det hela leder till att Carstens liv, och äktenskapet med frun Nina (Pernilla August), faller samman.

Oj! Det var ett tag sen jag såg ett så här välspelat och intensivt drama. Efter några minuter är jag helt inne i filmens värld, i den värld som rollfigurerna i filmen lever i. Carsten, Nina och Pil känns som verkliga personer.

Är det nåt i den danska ölen som gör att danskarna är så bra på detta? Att få det att kännas som att det är på riktigt? Sen har vi ju även det danska språket som är underbart, underbart svårt att förstå men underbart. ”Hold nu kæft, mand!”.

Filmen hoppar i tiden lite fram och tillbaka. Från början har man (läs: jag) inte riktigt koll på när scenerna egentligen äger rum. Före eller efter filmtitelns dråp? Det här greppet ger en något mystisk stämning. Allt blir lite suddigt på nåt sätt.

Jag anar även inslag av magisk realism, eller surrealism kanske, i några scener. Främst handlar det om en sekvens där Carsten utövar skärmflygning och hans skärm börjar brinna (sic!). Hände det här på riktigt eller var det ett sätt att referera till det som verkligen händer i Carstens liv. Ja, det kan man fundera på. Flög han kanske för nära solen likt Ikaros? Härligt, härligt, men farligt, farligt. Varför har jag på sistone (två gånger åtminstone) börjat referera till svenska schlagertexter?

Filmen är högaktuell idag i våra tider med protester mot polisvåld och andra orättvisor. Orättvisor och protester mot dessa har givetvis funnits i alla tider (och kommer att finnas i alla tider) men nu är det ju så mer tydligt eller öppet med tanke på våra sociala (och på samma gång politiska) medier.

Det filmen ändå gör klart är att oavsett hur mycket orättvisor det finns så kan du ändå inte komma ifrån att du själv måste vara ärlig, mot dig själv och mot andra. Annars faller allt. Vilket det gör för Carsten, och Pil i viss mån. Det går liksom inte att komma undan med att göra fel och sen använda den danska vapenexporten som en ursäkt. #whataboutism, ni vet.

Det var inte förvånande att jag under titten blev påmind om en hel del andra danska produktioner som t ex Druk och tv-serien Bron (ja, det är en samproduktion mellan Sverige och Danmark).

Dråpet är ett episkt psykologiskt drama med strålande skådespelarinsatser som gav mig en del Bergman-vibbar (intensiva och ångestfyllda scener med ansikten i närbild!). Det blir höga betyg till alla filmerna i trilogin inklusive denna sista del. Film på riktigt.