Filmspanar-tema: Snö – Død snø

28 november, 2012 22 kommentarer

När det bestämdes att nästa Filmspanartema skulle vara snö var Fargo den första film som poppade upp i min hjärna. Sen började jag tänka att det liksom är lite väl enkelt. Den är så självklar på nåt sätt. A Simple Plan hade också kunnat vara ett alternativ. Till slut bestämde jag mig för att trots allt göra det enkelt för mig så jag gick in på Google och sökte på ”snow film”. Den första film som visades på resultatsidan skulle jag skriva om. Den första som poppade upp var en julfamiljefilm från 2004 gjord för tv och kanalen ABC Family. Njaaaaeeee (se omslaget till vänster!!!). Jag tar nummer två istället. Det var den bosniska filmen Snijeg (Snö, förstås) från 2008, som var ett drama som utspelas i skuggan av kriget på Balkan. Njaaaeeee. Även om den låter lite intressant så får jag säkert inte ens tag i den. Fast det lustiga är att jag nu upptäckte att hela filmen finns att se på YouTube, kanske blir en titt vid nästa snötema ;).

Nästa film bland resultaten var Snow White and the Huntsman men det hade jag sett tidigare även om jag inte postat ett inlägg om den än så den underkände jag. Lite längre ner på resultatsidan hade sajten IGN listat sina tio favoriter bland filmer som utpspelas i snöiga miljöer. Den film jag slutligen såg som en del av det här snötemat var den film som låg etta på deras lista.

****

Titel: Død snø
Regi: Tommy Wirkola
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Död snö blev ganska uppmärksammad när den kom och jag måste erkänna att kombinationen zombiefierade nazister och den norska fjällvärlden kändes lockande. Men det blev aldrig av att jag såg filmen när den var aktuell. Det kan ha berott på att jag inte brukar vara så förtjust i varken skräcksplatter eller parodifilmer. Det finns undantag. Drag me To Hell är ett sådant undantag. Det är en rolig skräckkomedi som funkade perfekt för mig. Nu var frågan om Död snö skulle fungera.

Handlingen är enkel. En grupp äldre ungdomar, fyra killar och fyra tjejer, läkarstudenter i själva verket, ska spendera en helg i en ensligt belägen stuga. Om man inte fattar referenser till tidigare skräckisar med samma tema så har filmmakarna löst det genom att låta en av killarna vara en hopplös filmnörd som börjar droppa filmtitlar som Evil Dead redan innan vår stackars med aspirerande läkare nåt fram till stugan (eller hytte som man säger i Norge).

En av tjejerna är lite hurtigare än resten av gänget och hon ska gå på en egen hurtigrutt på ski till stugan över fjället. Gruppen börjar bli lite orolig när hon inte kommer fram. Vad kan ha hänt? Muahahaha.

Jag gillade Död snö redan från början. Jag vet inte om det kan bero på att jag fick en repetition av genrens alla kännetecken när jag såg The Cabin in the Woods för ett tag sen. Nu när jag var införstådd med hur det hela ska iscensättas så uppskattade jag det mer. Det man känner igen, det gillar man mer? Hur som helst, så är det ganska enkelt att räkna ut vem av tjejerna som kommer gå åt först, ja, om man nu bortser ifrån den stackars ensamskidåkande tjejen som inte ens kommer fram till stugan. Tror ni att den första som ryker är tjejen som har sex på utedasset med filmnörden? Men hur kunde ni gissa det?!

Ja, filmen är fylld med klichéer och referenser från andra filmer. Vi har t ex den klassiska sekvensen när en Stallone eller en Schwarzenegger förbereder sig för strid i en serie snabba klipp där man ser pistoler åka ner i hölster, knivar i slidor och spännen som knäpps. Det har vi även här, fast här är det motorsågar och yxor som ska tas fram göras klara för strid.

Det som är lite lustigt med filmen så här i efterhand är att jag inte kan minnas att man nånsin får en förklaring till varför nazisterna i filmer är zombier. De är liksom bara där, kvar i den norska fjällvärlden på jakt efter bybornas guld som de försökte stjäla vid krigsslutet.

Har snön nån speciell betydelse i filmen? Ja, det har den. För det första sätter den miljön. Snö på film är alltid mysigt. Det ger en speciell utsatt känsla, en känsla av storslagen natur eller lite mystik. Pga snön kan man även ha med några coola sekvenser där man åker snöskoter. Ni vet väl att även om man är desperat och letar efter sin försvunna flickvän så passar man givetvis på att göra lite trickhopp med skotern. Dessutom får vi lära oss hur man gör skillnad på upp och ner om man hamnar i en lavin. Och sen är ju blod väldigt snyggt mot den kontrasterande vita snön!


eller uttryckt i siffror 4-/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om snö:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Have you forgotten
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Master

18 november, 2012 10 kommentarer

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Casino Royale

4 november, 2012 3 kommentarer

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nader och Simin – en separation

2 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Nader och Simin – en separation (Jodaeiye Nader az Simin)
Regi: Asghar Farhadi
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nader och Simin – en separation handlar om… en separation. Ja, det gör den. Fast för mig handlade det nästan mer om att få en inblick i en värld som är både lika och annorlunda jämfört med ”min” värld. Filmen handlar om ett iranskt par som bor i Teheran med sin dotter. Med familjen bor även Naders gamle och sjuke far. När Simin (kvinnan) vill flytta från Iran i syfte, som jag förstod det, att ge deras dotter en bättre uppväxt vägrar Nader (mannen) eftersom han inte vill lämna sin far ensam. Simin vill nu skiljas och till slut flyttar hon ut, tillbaka till sina föräldrar. Vem ska nu ta hand om pappan när Nader jobbar på dagarna? Och var ska dottern bo?

Oj oj, vilket starkt drama. Filmen rullar igång så sakteliga men blir alltmer intensiv. Som jag nämnde var det (som vanligt) väldigt intressant att få en inblick i en annan kultur och de problem som finns där. Det är inte helt olika problem men det är fokus på lite andra saker. När ett barn i Iran sitter på en bänk och väntar på bussen så sparkar de också med benen.

Mot slutet blir det mer och mer intensivt. Dialogen kokar. Det blir snudd på surrealistiska scener och diskussioner där en domare ska ta ställning om Nader har knuffat en kvinna eller ej. Allt blir mer och mer komplicerat och mitt i allt står dottern som bara vill att hennes föräldrar ska stanna kvar tillsammans. Här tyckte jag det blev elakt att spoiler låta dottern välja på slutet. Det är inte rätt att låta dottern välja i det fallet tycker jag spoiler slut Det kanske känns rätt och riktigt… men nej.

Filmen är full av helt otroliga skådespelarinsatser. Det finns en återhållen desperation som är fysisk jobbig att se på. Jag rekommenderar filmen varmt. Låt er inte luras av den kanske lite tråkiga titeln. Det här så långt ifrån tråkigt man kan komma. Det är nämligen lärorikt, spännande, gripande och en upplevelse att se Nader och Simin – en separation. Andra som har sett och gillat den är bl a Movies – Noir, Fiffi och Jessica. Så om inte jag har övertygat er så kan säkert mina bloggkollegor göra det.

4/5

Filmen finns att se strömmat hos Headweb och SF Anytime. Det finns alltså ingen ursäkt, det är bara att välja tjänst.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Descent

30 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: The Descent
Regi: Neil Marshall
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Descent hade jag hört en hel del om den men jag trodde inte en ”simpel” skräckis skulle vara nåt speciellt. Av Neil Marshall såg jag senare Doomsday och Centurion men jag har ännu inte sett hans debut Dog Soldiers men det kanske blir av snart.

Filmen handlar om ett gäng tjejer som brukar ses nån gång (typ) om året och göra äventyrsresor (typ). Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom en i gänget, Sarah (Shauna Macdonald), har varit med om en tragisk olycka. Tjejerna, med äventyrsledaren Juno (Nathalie Mendoza) i spetsen, beger sig i alla fall ganska glada i hågen ner i en rolig grotta… full med muterade neandertalare visar det sig. Oops. Ja, ett äventyr blir det.

Det börjar som en korsning av nån såpa som går på trean eller fyran och en halvbra Stephen King-film. Jag kan tycka att början när tjejerna träffas i stugan i skogen var lite väl sprallig. Men efter det blir det bara bättre. När man väl har sänkt ner sig i grottan så infinner sig en ”mysig” stämning. Här lyckas filmmakarna skapa en bra instängd känsla. Och just det faktum att vi fick träffa vissa av karaktärerna i inledningen gör att det finns en spänning mellan dem. Detta blir speciellt tydligt i slutet, som jag gillar.

Ja, jag kan bara konstatera att filmen överraskar mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel (och ingen hyperbudget) så har regissör Neil Marshall & Co lyckats få till en bra rysare. Bitvis känns vissa av skådisarna lite såpaaktiga kanske, men inget som tar för mycket fokus från den stämning som byggs upp mha ett snyggt ljus- och färgsatt foto och krypande musik. I grottan har man ju ett ganska annorlunda ljus, ja, inget alls egentligen förutom det som våra äventyrerskor har tagit med sig. Detta utnyttjar man dock på ett bra sätt genom att använda det ljus som finns för att skapa stämning och en del snygga scener.

Sen kom jag att tänka på Dario Argentos filmer där det brukar förekomma mycket grönt och rött. Så var det här med. Snyggt. Vad det röda var för nåt kan ni ju gissa… muahaha. Nåt jag gillade var att man faktiskt tog ut svängarna en aningen när det gäller fajterna med monstren. Det blev lite splatter och tjejerna blev stenåldersbrutala. Riktigt uppfriskande. Jag knöt liksom näven i luften och skrek ”yeah!” när ett monster fick en välförtjänt yxa i skallen. Haha, ja, jag gillade filmen, den blev faktiskt bättre och bättre. Efter en lite svag start kanske, så tog den sig och det räcker till en svag fyra. Om man vill se en rysare som faktiskt ger lite rysningar och innehåller några bra hoppscener så rekommenderar jag den.

4-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Revolutionary Road

24 oktober, 2012 2 kommentarer

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Safe

23 oktober, 2012 10 kommentarer

Titel: Safe
Regi: Todd Haynes
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ah, jag kör en gammal recension ikväll. En recension av en film som kanske gått under radarn för många. Jag säger så här: Om man gillar Julianne Moore så är Safe ett hett (eller säkert) tips från mig. Filmen kan beskrivas som ett Julianne Moore-frossorama.

Oj, vilken överraskning. Perfekt stämning från början. Bilderna, bilderna. Musiken, musiken, musiken. Tydligen var musiken inte av Angelo Badalamenti (vilket jag trodde under filmen) men i kombination med bilderna av en bilfärd gav musiken inledningsvis samma känsla som i inledningen av Mulholland Drive. Julianne Moore är obehagligt bra som den bräckliga hemmafrun Carol i det övre medelklass-området i San Fernando Valley i Kalifornien på 80-talet. Här är det aeorobics, fruktdieter, soffgrupper, hårspray och hälsosekter som gäller.

Carol, som är perfekt gestaltad av Moore, dras in i en sorts psykos där hon blir sjuk av minsta fel i tillvaron. Hon lockas så småningom till en sorts hälsosekt ledd av en karismatisk (givetvis) Peter Friedman, där hon, och vi tittare, får träffa andra som blivit sjuka av det samhälle som de lever i. Vad är det som är sjukt? Samhället eller människorna som lever i det? Är det kanske en sund reaktion på ett sjukt samhälle? Eller är det bara psykiskt instabila människor det handlar om? Safe är en riktigt välgjord, vacker och välspelad film som ger en bild av ett 80-tal där den snygga ytan regerar.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Une liaison pornographique

16 oktober, 2012 2 kommentarer

Titel: Une liaison pornographique
Regi: Frédéric Fonteyne
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag och skrev om 2005. Jag såg den dagen efter att jag sett en film som den har en del likheter med, nämligen Nattportieren. Men även om man kan dra paralleller mellan filmerna så är En erotisk affär, som den kallas på svenska, helt annorlunda i stämningen och den bättre filmen.

En kvinna och en man möts för att förverkliga en sexuell fantasi och allt eftersom tiden går så börjar de kanske känna andra djupare känslor för varandra. Eller?

Det var nåt med den här filmen som fångade mig. Det är egentligen en s.k. fransk snackfilm, men ändå inte. T ex så är musiken ganska annorlunda och även fotot är lite vassare och mer genomarbetat. Skön triphop inleder filmen och jag trodde ett tag att jag spelat in fel film, så här ska väl inte musik i fransk snackfilm vara? Kanske har jag sett för mycket av franske tråkfarbrorn Eric Rohmer.

Nåväl, vi får se kvinnan och mannen i intervjuform berätta om vad som hände när de träffades och sen se det verkligen ske. Det hela är begränsat till dessa intervjuer och fransk hotell– och kafémiljö och det gör att filmen känns kompakt på ett faktiskt bra sätt. Det blir ändå aldrig för mycket snack. Hehe, ja, de två har ju oftast andra saker för sig, även om man faktiskt aldrig får se nåt, i alla fall inte av den där fantasin som förblir höljd i dunkel filmen igenom.

Det är lustig, i Sverige fick filmen 11-årsgräns medan den i USA har fått R-Rated (som betyder exakt vad, barnförbjuden?). Det är ju bara löjligt att den ska vara barnförbjuden när t ex filmer som King Arthur får PG-13. Ja, ja, sånt där stör mig lite, även om nu barn kanske ändå inte får ut nåt av just En erotisk affär. Strålande skådespel var det i alla fall, och några scener mot slutet var riktigt bra, speciellt när mannen och kvinnan möts en sista gång innan det är slut med fantasiförverkligandet och de ska bestämma sig för hur de ska gå vidare. Hmmm, det var nåt mystiskt med den här filmen. Varför uppgav de i intervjuerna helt olika saker t ex kring hur och hur länge de träffades?

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , ,

Crash

11 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Maria Full of Grace

5 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Maria Full of Grace
Regi: Joshua Marston
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Maria är en ung tjej i Colombia som efter att ha blivit gravid och slutat sitt jobb på en blomsterfabrik tar beslutet att bli knarksmugglare för att få ihop pengar till sig och sitt kommande barn. Pappan till barnet är slashas som hon inte bryr sig om och hennes familj (mamma, syrra, mormor) har inte nån förståelse för att hon slutat på blomsterfabriken. Hon säger inget om att hon ska smuggla heroin till New York i form av 63 små påsar i magsäcken. Efter att hon klivit på planet finns ingen återvändo, bara risker. Hon kan bli avslöjad av tullen eller så kan nån av påsarna spricka (vilket med största sannolikhet innebär döden).

Maria Full of Grace är ett välspelat drama som visar på hur desperata personer ibland tar desperata beslut. Om man vill kan man dra vissa paralleller till Lilja 4-ever. Hela filmen har nåt desperat (och lite sorgligt) över sig, både när vi första gången får möta Maria i Colombia och senare när filmen utspelas i New York. Nåt filmen visar, och som känns sant, är att vanliga personer (”hederliga” men i behov av pengar) utnyttjas – i det här fallet för att smuggla knark till rikare länder. Det här är nåt som pågår, men det är ju lätt att blunda för det man inte ser.

Rent filmiskt är Maria Full of Grace välgjord. Då och då kunde jag dock tycka att Catalina Sandino Moreno (Maria) kändes något stel, lite frånvarande. Bitvis är hon dock strålande – märkligt. Musik, foto och insatser från övriga skådisar bildar en bra helhet. Bra är att regissören, amerikanen Josh Marston, valt att göra en film där folk pratar sitt modersmål. Allt känns rätt och mer äkta helt enkelt. Inga krystade scener där skådisen först pratar några fraser spanska för att sen övergå till engelska. Nä, i det här fallet hade det helt enkelt inte funkat. Bitvis är filmen en thriller. Speciellt på planet infinner sig en svettig känsla med några obehagligt desperata scener.

I New York så lever filmen på den känsla av att vara utlämnad som Maria känner. En scen som kändes något ologisk och konstig var när Maria kräver pengarna som en kamrat som det gick sämre för egentligen skulle ha haft. Just då kändes det som att utmana ödet. Det kändes lite som om man ville visa hur godhjärtad Maria var. För mig räckte det med att hon var mänsklig. Jag tycker att det var bra att filmen ändå inte utvecklades till en regelrätt thriller utan att det i stället fokuserades på Marias känslor och de beslut som hon måste ta. I slutet tar hon ett beslut som liksom ställer hela filmens logik på ända, och visar på att hon är en stark människa. Genomgående är filmen mycket bra och därför blir det en svag fyra. Jag gillade även musiken, som om det nu skulle vara en bra slutpoäng.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →