Filmspanar-tema: Utmana din smak – Cannibal Holocaust

Jag tror den här månadens filmspanartema kan vara det roligaste hittills, och samtidigt det läskigaste. Det gick ut på att utmana sin egen filmsmak, att se en film som man förmodligen inte skulle se om man själv fick välja. Twisten var att det var en annan filmspanare som valde vilken film man skulle se. Detta var ju det briljanta. Dels tror jag det är svårt att själv komma fram till vilken film man ska se och att sen faktiskt se den. Jag tror det är lätt att backa ur och göra ett litet enklare filmval. Dels är det ju en lyx, en gåva, att få ett filmtips, att låta nån annan göra valet. Annars är det lätt att hamna i samma gamla hjulspår. Nu gick inte övningen gick ut på att välja en film som man trodde att personen i fråga skulle hata. Nej, det skulle vara en film som man själv gillade mycket men som man trodde låg utanför bekvämlighetszonen för den man valde filmen åt.

Det är ju alltid spännande och lite läskigt att tipsa om en film som man själv gillar väldigt mycket. Ska man köra ett säkrare alternativ eller ska man gå helt crazy? Man vill ju att personen man väljer åt ska gilla den också. Det är lite av en chansning det där. Gör man mellanmjölksvalet blir det kanske en stabil men tråkig 3/5. Tänker man utanför boxen kan det bli både fågel eller fisk men troligen inte mittemellan.

Den som valde film åt mig var Fiffi från Fiffis filmtajm och hon valde… Cannibal Holocaust. Ooooook. Fiffi skickade med en liten text om varför hon gjorde det val hon gjorde. Jag läste inte denna text förrän efter jag sett filmen och skrivit min recension. Nedan följer hennes text i kursiv stil och därefter min recension av Cannibal Holocaust.

****

Att i princip tvinga en annan människa att se Cannibal Holocaust kan vid första anblicken kännas som tortyr. Känns det inte som tortyr kan det ändå uppfattas  som enbart taskigt. Det är liksom inte en ”vanlig” film i den bemärkelsen att den är lättsmält och underhållande, nej den är allt annat än det.

Att jag valde Cannibal Holocaust till dig var ett självklart val för en utmaning.  Du är inte överdrivet förtjust i dokumentärer, du ser visserligen skräckfilm ibland men jag hittade inte några texter på din blogg om filmer med överdrivet grafiskt våld och/eller extrema effekter och jag är 99,99% säker på att du aldrig självmant skulle avsätta en ledig kväll till en kannibalfilm från 1980. Att denna film är en av mina mest omvälvande filmiska upplevelser gjorde såklart sitt till. Jag ville välja en film jag tycker om, som betyder nåt för mig, som jag kan stå för, som fick mig att omvärdera min syn på omvärlden, på mänskligheten. Den var en utmaning även för mig att se filmen och jag tror du kommer känna detsamma både innan, under och efter. Mission accomplished, eller hur?

****

Smile for the camera

Titel: Cannibal Holocaust
Regi: Ruggero Deodato
År: 1980
IMDb | Filmtipset

En av de första tankarna som poppade upp i min hjärna efter att jag fick reda på Fiffis val var: tack för att inte blev A Serbian Film. Det hade lika gärna kunnat bli den tänkte jag, och den ville jag faktiskt inte se.

Vad visste jag om Cannibal Holocaust? Jag kände till den och jag visste att den handlade om en expedition till Amazonas djungler som går fel. Jag visste att det var en våldsam film, att det har spekulerats i om det var en snuff-film, och att djur skulle dödas på grymma sätt. Det var inget jag ville se, det visste jag också.

Varför ville jag inte se filmen? Mmm, ja, dels trodde jag att det var en film som bara var ute efter spekulation och provokation. Dels trodde jag att jag skulle bli smutsig i sinnet av att se filmen. Jag skulle få bilder inbrända på näthinnan som jag inte vill ha där.

Och nu har jag sett den, och vet ni vad? Det är jag jävligt glad för. Det är nämligen så att Cannibal Holocaust är en riktig film och dessutom en riktigt bra sådan.

Filmen inleds med skönt flygfoto på Amazonas gröna djungler och bruna floder. Musiken för tankarna till en tysk sjukhussåpa. Jag undrar: vad är det här för nåt? Titeln visas: Cannibal Holocaust, och den skavllrar om att det här inte är en tysk sjukhussåpa. I samband med förtexterna visas en text där det står: ”For the sake of authenticity some sequences have been retained in their entirety”. Jag vet inte om denna text var en del av filmen i sig eller om det var en information om den version av filmen som jag såg. På order av Fiffi hade jag varit noga med att få tag på den oklippta versionen av filmen (mer om just detta senare).

Ett amerikanskt filmteam har gett sig in i Amazonas djungler för att göra en dokumentär om de kannibalstammar som sägs leva där. Efter några månader har ingen hört nånting från dem och en räddningsexpedition ordnas. Den leds av professor Monroe (Robert Kerman) som med pipan i mungipan följer spåren efter teamet tillsammans med två guider. Efter en del strapatser hittar de kvarlevorna efter teamet och kommer även över deras filmrullar. Tillbaka i New York träffar professorn filmbolaget som vill färdigställa dokumentären. Professorn vill emellertid titta på råmaterialet först. Under större delen av resten av filmen får vi nu se vad som egentligen hände med teamet.

Cannibal Holocaust fick mig på fall. Den tog mig på sängen, ja eller soffan snarare. Det jag fick se liknade inget jag har sett förut. Jo, kanske liknade det annat jag sett till viss del, men känslan jag fick av filmen var helt unik och fräsch. Som filmnörd är det en härlig känsla. På ett sätt spelar det ingen roll att det man får se till stora delar är hemskt. Och tro mig, det finns delar i Cannibal Holocaust som är upprörande och obehagliga att se. Men, och det här är det som gör att den lyfter sig över det spekulativa, Cannibal Holocaust är en smart film. Den är smart i sin uppbyggnad. Det är fanimej en av de första found footage-filmerna, och att jag gillar en sån film är gott betyg. Found footage är inte min favvogenre. Dessutom är det en samhällskritisk film, inte på ett skriva på näsan-sätt utan det är helt enkelt en följd av det vi får se.

Found footage nämnde jag. Det finns en found footage-film som jag har gillat och det är Sinister. Precis som i den så har Cannibal Holocaust vävt in found footage-delen på ett smart sätt. Den italienske regissören Ruggero Deodato har valt att ha en ramhistoria med professorn med pipan som utspelar sig kring de delar som vi får se av de upphittade filmrullarna. Det här gör att det inte bara är vi som tittare utan även folk i filmen som ser filmen i filmen, och tvingas ta ställning till den. Det här greppet ger lite mer frihet och variation jämfört med hur det är när det bara ska vara de ”autentiska” filmbilderna.

En film som hämtat inspiration från Cannibal Holocaust måste vara The Blair Witch Project, en film som jag inte är speciellt förtjust i, delvis pga av det enformiga i stilen. Andra filmer som poppar upp i mitt huvud är Apocalypse Now, som ju givetvis spelades in tidigare men delvis innehåller samma typ av galenskap. Det förekommer även många grepp som vi ser i dagens fejkdokumentärer (eller mockumentärer om ni så vill), t ex att använda nyhetsinslag för att förmedla en känsla av att det som händer händer på riktigt.

Samhällskritik nämnde jag också. Filmen tar upp saker som dokumentärfilmare idag säkert skulle finna intressant. Det amerikanska filmteamet som i filmen försvinner i Amazonas är ett välkänt och respektabelt team som gör dokumentärer om svåra ämnen. De åker till länder där det pågår krig för att skildra hemskheterna. Men professor Monroe (han med pipan) inser efter att ha frågat sig för om deras arbetssätt att de är ett gäng hycklare som använder iscensättningar och manipulerar folk till att begå hemskheter. Det vi får se av deras film från Amazonas bekräftar detta. De exploaterar indianstammarna i djungeln för att få till sitt filmmaterial. Men, de får i slutändan, den här gången, betala ett högt pris. Och jag kände: rätt åt dem!

Professorn och hans lilla team visar att om man möter indianstammarna på deras sätt, om man anpassar sig till deras seder och bruk, så går det mycket bättre. Man behöver inte börja käka upp varandra, nej, det räcker att klä av sig naken… så kommer brudarna springande (underbar scen här med professorn i floden). Här går ju även att läsa in en kritik mot hur det västerländska samhället alltid vet vad som är rätt sätt och vad som är fel sätt.

Hmm, det här är en fascinerande film. Det finns en råhet och vildhet över filmen. Jag vet inte riktigt hur jag ska processa allt jag ser. Det är en märkligt äkta stämning vilket säkert har mycket att göra med att man faktiskt åkt till Amazonas för att spela in den. Effekterna i filmen är så trovärdiga att regissör Deodato blev åtalad för mord då man misstänkte att några av filmens skådisar hade dödats på riktigt. Effekterna håller verkligen även idag kan jag säga. Allt är gjort med en realistisk känsla. Deodato lyckades så småningom visa att han inte dödat några skådisar (mänskliga skådisar i alla fall) och åtalet lades ner. Däremot kan det vara värt att nämna att sju djur fick sätta livet till under inspelningen.

Jag nämnde musiken tidigare. Musiken! Den är mycket bra och effektfull. Ibland märkliga schlagerstråkar, ibland oroande synth.

Jag trodde jag hade skrivit klart den här recension men just det här stycket lägger jag till kvällen innan inlägget publiceras. Jag kände att jag inte hade nämnt vad jag tyckte om djuren som dödas som en del av inspelningen. Hur kände jag inför det? För det första var detta några av de scener som fick mig att spänna mig i soffan. Jag tittade inte bort men jag skrynklade ihop ansiktet till en grimas. Regissören har i efterhand ångrat att man dödade djuren. Jag kan väl hålla med om att det kan vara fel att döda djur för en film. Å andra sidan dödas djur dagligen, ibland kanske i onödan och ibland för mat på mer eller mindre grymma sätt. Det var inte kul att se men det var verkligt. Vid ett tillfälle dödades en liten apa (eller två, eftersom man gjorde en omtagning) och enligt filmens Wikipedia-sida så åt de indianstammar som var med på inspelningen med glädje upp aporna. De ansåg bl a att aphjärna var en delikatess. Det var likadant med de flesta andra djur som dödades; de blev mat.

Jag gillar att filmen inte ryggar för något: nakenhet, våld, sex, grymheter. Ibland vet jag vet inte riktigt hur jag ska processa det jag ser. Bitvis satt jag som i trance. Apropå grymheter så är det ett måste att se den oklippta versionen. Jag har väl ett hum om vilka scener klippts bort, och jag tror inte filmen har riktigt samma påträngande kraft. Dessutom tror jag att en del av budskapet kan gå förlorat. Jag tror att det helt enkelt blir en annan och lite sämre film. Den film jag såg var en mycket bra film. Så tack, Fiffi, för uppmaningen att se den oklippta versionen och tack för valet av film! Mission accomplished. 🙂

eller uttryckt i siffror 4/5

Nu när jag skrivit ihop min text så har jag även läst Fiffis ”programförklaring” och hon har träffat rätt. Jag skulle nog inte frivilligt suttit mig ner och kollat på Cannibal Holocaust, och att jag sen tokgillade filmen, ja, det är full pott. När det gäller grafiskt våld så har jag sett en del såna filmer och ofta har jag fått en omskakande men inte oangenäm upplevelse. Det gäller t ex filmer som Gaspar Noés Irréversible (5/5) och Enter the Void (3+/5) och sydkoreanska I Saw the Devil (4-/5). Men det kanske är en litet annan typ av våld i dessa filmer jämfört med Cannibal Holocaust, kanske en inte riktigt lika realistisk känsla.

Vill ni läsa om hur Fiffi själv upplevde filmen första gången hon såg den, klicka här.

****

Jag hade i uppgift att välja film åt Markus från Har du inte sett den?-podden. Efter att ha funderat ett bra tag kom jag fram till det tunga men oerhört vackra ryska (givetvis!) dramat Återkomsten från 2003. Nej, den är inte i svartvitt. Däremot är Återkomsten en av mina favoritfilmer och en klockren 5/5 i min bok. Aaaaah, nu väntar jag spänning på domen från Markus.

Hur gick det för alla andra? Har de överlevt? Kolla in deras utmaningar nedan.

Johan & Markus från Har du inte sett den? (Pianot och Återkomsten, mitt val åt Markus)
Erik från Har du inte sett den? (Pianot, samma film som Johan!)
Henke från Fripps filmrevyer (Paraplyerna i Cherbourg)
Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord (Grizzly Man)
Lena från Moving Landscapes (True Romance)
Fiffi från Fiffis filmtajm (Drunken Master)
Jessica från The Velvet Café (Akira)
Christian från Movies – Noir (Copie conforme)
Johan från Filmitch (Älskar dig för evigt)
Rebecca från Mode + Film (Primer)
Jimmy från Except Fear (Le samouraï)
Steffo från Flmr (Turinhästen)

Kolla in vilken samling filmbloggare vi har här ovan. Imponerande! 🙂