Murderball

31 januari, 2014 Lämna en kommentar

murderballTitel: Murderball
Regi: Henry Alex Rubin & Dana Adam Shapiro
År: 2002
IMDb | Filmtipset

I efterdyningarna efter filmspanartemat om sport så kommer här en gammal recension av sportdokumentär.

Den bästa dokumentärfilm jag har sett tror jag är Ett anständigt liv. Det är inte så ofta jag ser dokumentärfilmer, om man inte räknar tv-filmer om författare eller regissörer. Murderball kan man kanske jämföra med den svenska Armbryterskan från Ensamheten. Åtminstone gjorde en kompis det. I Murderball får vi möta utövare av rullstolssporten murderball/wheelchair rugby/quad rugby eller rullstolsrugby som det kallas i Sverige (fast mördarboll hade varit ett rätt kul namn, haha). Huvudperson är väl egentligen en f.d. amerikansk spelare, Joe Soares, som nu blivit coach för Kanada. Även ett gäng av de amerikanska spelarna porträtteras i filmen, t ex bockskäggsprydde och hetlevrade Zupan. Vi får även träffa en ung kille som precis blivit förlamad efter en motorcykelolycka.

Hyfsat rolig, underhållande, småputtrig och ibland gripande dokumentär. Spelarna framställs främst som människor, och inte som rullstolsbundna även om det förstås är en ofrånkomlig del av deras liv. I efterhand är det inte rullstolen man ser framför sig utan personen. Jag skrev ovan att Zupan var hetlevrad. Det var i och för sig inget mot Soares som var helt galen under matcherna och verkligen besatt av rullstolsrugby. Men jag vet inte. Som så ofta när jag ser dokumentärer så blir jag aldrig riktigt gripen eller sugs in i filmens värld, på samma sätt som när jag ser (bra) spelfilm. Ett undantag är förstås Ett anständigt liv. Jag hade gärna sett litet fler scener från matcherna. Nu fick man bara några snabba klipp om hur matcherna egentligen tedde sig, och av det man såg så verkade det faktiskt litet tråkigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , ,

Kingdom of Heaven

27 januari, 2014 4 kommentarer

GrenblomTitel: Kingdom of Heaven
Regi: Ridley Scott
År: 2005
IMDb | Filmtipset

När jag i mitten på 2000-talet jobbade ett halvår i Östersund kunde man antingen se fransk snackfilm på Bio Regina eller så kunde man gå till SF:s biopalats och se t ex den här filmen…

Jaha, Orlando Bloom verkar ha hittat en liten favoritgenre verkar det som. Efter den relativt usla Troja är han nu tillbaka i ytterligare en historisk rulle. Denna gång heter regissören Ridley Scott, vilket kanske kan ge ett bättre resultat, och filmen handlar om Jerusalem under 1100-talet, dvs under korstågens tid. Den Heliga Staden styrs när filmen tar sin början av den kristne kungen Baldwin. En bräcklig fred råder mellan Baldwin och den muslimske ledaren Saladin, och Jerusalem är en plats där flera religioner lyckas leva tillsammans med respekt för varandra. Freden hotas dock av krigshetsare och fanatiker i bägge läger.

Hit anländer den bittre smeden Balian (Bloom) som efter att ha förlorat sin familj träffar sin tidigare okände far, blir dubbad till riddare, och efter sin fars död axlar hans fallna mantel som försvarare av Himlens rike. Det blir inte bara strider för vår smed utan han hinner även med att dejta kungens syrra, Sibylla.

Hmm, jag blev faktiskt lite positivt överraskad av filmen. Jag var rädd att det skulle vara en film i stil med Troja eller King Arthur, som jag tycker kännetecknas av överlag dåligt skådespeleri och regissörer som tror att det räcker med pampiga scener för att skapa känsla. Nej, det här var bättre. Bloom, som faktiskt har en helt en annan och kanske mer tacksam roll här jämfört med i Troja (där han var en fjant) funkar inte klockrent, men jag står ut med honom – han är ok. Här är han bitter, med ett ganska tungt sinnelag, och han får aldrig den där kristna frälsningen som han söker, vilket kändes skönt. Bitvis klarar dock inte Bloom av att visa den pondus som behövs för att vara helt trovärdig som krigsherre och ledare. Det blev lite fel när han försökte vara så där stoisk som man ska vara i den här typen av filmer.

Även om jag är rätt kass på de verkliga historiska händelserna som skildras i filmen så tyckte jag det var intressant att se det hela som en sorts dramadokumentär och därmed lära sig lite om vad som hände. Jag blev inspirerad att läsa mer om Jerusalems historia och också om, den i filmen sympatiskt skildrade, muslimske ledaren Saladin. Just det där tyckte jag var rätt så lustigt: regissören Scott var väldigt noga med att inte skildra muslimerna som ondskefulla barbarer. Tvärtom framställs de som vettiga och hederliga. De fanatiska krigshetsarna finns främst på den kristna sidan i filmen. Det var nästan på gränsen till löjligt ibland med referenserna till dagens situation, om hur muslimer och kristna (läs: kristna amerikaner) ska respektera varandra, och hur Israel och palestinier borde glömma allt groll och sluta fred.

Jag vet att Movies – Noir när såg filmen störde sig lite på det religiösa budskapet. Jag kan inte riktigt hålla med här. Det var ju snarare så att budskapet var att religionen inte var värd att strida för. Den känslan fick i alla fall jag. T ex under Blooms tal inför det slutliga anfallet på Jerusalem där han förklarar att det är folket som man ska slåss för, inte Jerusalems religiösa symboler. Sen att hans tal och efterföljande massdubbning av riddare kändes flåshurtigt och pompöst är en annan sak. Det var nästan för mycket när Saladin i slutet ställde upp det nedfallna kristna korset på bordet i nån sorts gest av respekt. Scott ville verkligen visa att muslimer minsann är reko människor.

Jag måste säga att jag gillar det här fenomenet med att två sidors ledare har varsin armé bakom sig men först rider fram för att förhandla öga mot öga och eventuellt undvika strid. Krigsscenerna i sig var väl som de brukar med den vanliga uppbyggnaden innan striden och sen blir det strid med snabba klipp och något av en transportsträcka fram till de mer intressanta scenerna med mer dialog och mer skådespeleri.

Eva Green. Även om hon kändes inkastad för att få till lite romantik i filmen tyckte jag Miss Green (som Blooms kärleksintresse) var en intressant ny bekantskap och hundra gånger bättre än Diane Kruger som hade motsvarande roll i Troja.

Jag håller med andra tyckte att det var lite märkligt att Balian på kort tid går från smed till otroligt listig riddare och krigsstrateg. Annars tyckte jag det var en helt ok matinéfilm som skildrade intressanta historiska händelser som är aktuella än idag. Överlag är det välgjort och med helt ok insatser av skådisarna. Betyget blir godkänt och lite till.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Gillar ni historisk action med vapenskrammel? Här får ni fyra tips. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

sotw centurion bd Ironclad

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Infernal Affairs

17 januari, 2014 2 kommentarer

"Dodge this!"

”Dodge this!”

Titel: Infernal Affairs
Regi: Alan Mak Siu-fai & Andrew Lau Wai-keung
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Innan jag kände till att Martin Scorsese skulle göra en remake på den så såg jag faktiskt originalhongkongaren Infernal Affairs på bio. Här kommer min gamla recension av den.

Kul att den här filmen kom på bio i Sverige till slut (i alla fall i Stockholm). Den uppmärksammades ju en del under Stockholm Filmfestival i höstas (min kommentar: festivalen 2003 handlade om). Infernal Affairs är en kriminalthriller där Tony Leung spelar polisen som är triadinfiltratör och Andy Lau triadmedlemmen som är undercover-polis. Det är lite komplicerat både för oss tittare och för dem själva att till slut veta var sympatierna egentligen ligger.

Jag hade kanske lite för höga förväntningar men faktum är att jag blev lite besviken. Jag tyckte inte det var nåt speciellt. Visst, det var välgjort, bra skådisar, en ganska smart story, men inget som stack ut. Jag tyckte att den bitvis var lite jobbigt klippt och med onödig s.k. stämningshöjande musik när det skulle vara spännande. Som t ex när det var polisutryckning eller liknande så blåste man på med hög musik för  att framkalla spänning i stället för att låta historien i sig skapa spänningen mer indirekt. Nåja, det fanns några bra och spännande scener, bl a blev jag helt överraskad när spoiler den stackars polischefen föll från skyskrapan och landade på taket på en bil spoiler slut. Och så är ju Tony Leung alltid cool måste jag säga. Han imponerar och har nåt melankoliskt över sig som jag gillar (min kommentar: hans coolhet kunde dock inte (inte nånstans) rädda The Grandmaster).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Wolf of Wall Street

15 januari, 2014 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Departed

14 januari, 2014 5 kommentarer

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Catching Fire

12 januari, 2014 12 kommentarer

Jennifer

Spoiler Nose job? Spoiler slut

Titel: The Hunger Games: Catching Fire
Regi: Francis Lawrence
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmen om Katniss (Jennifer Lawrence) föll mig inte riktigt på läppen. Min filmspanarkompis Joel skrev ett inlägg med titeln – om jag minns rätt – ”10 Things That Sucked About The Hunger Games”. Tyvärr kan jag inte av länka till Joels inlägg eftersom det just nu befinner sig i ett sorts cyberlimbo. Jag kanske inte kan räkna upp tio saker som jag ogillade med den första filmen men bra var den inte i mina ögon. Faktum är att det var väldigt nära ett bottenbetyg. Det enda som räddade den är att jag i grunden är ett sf-fan, och då räcker det med lite sf-element för att göra en film någorlunda intressant.

Jag läser nu igenom min recension av den första filmen, The Hunger Games, för att se vad det var som jag inte gillade. Oj, det var mycket jag inte gillade! Scenerna mellan Katniss och Peeta (Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson) tyckte jag var plågsamma. En liten tjejs dödsscen gjorde att jag ville snabbspola. Samhällskritiken kändes krystad istället för skarp. Med mera, med mera, med mera. Och så var musiken äcklig. Bottenbetyget var som sagt nära.

The Hunger Games: Catching Fire var en trevlig och positiv överraskning. Jag var inne i filmen hela tiden. Den av mig så hatade Peeta var faktiskt ganska intressant som rollfigur trots, eller kanske för att, han är en lismande svärmorsdröm. En sak som jag inte tror funkade i ettan var skapandet av själva världen. Jag fick nog aldrig en känsla av hur distrikten eller The Capitol fungerade, hur de var uppbyggda. I tvåan tyckte jag världsbyggandet var klockrent. Kanske beror det på att jag ungefär visste vad som väntade och därför kände igen mig.

Precis som i ettan så handlar allt, eller det mesta, om Jennifer Lawrence. Hennes rollfigur Katniss är i fokus och vi får följa det som händer ur hennes perspektiv. Hon är i princip med i varje scen i filmen. Jag gillar hur Katniss framställs. Hon funkar som kvinnlig förebild men utan att det blir en feministisk predikan. Hon är stark men motvillig. Det märkligaste i sammanhanget är att Peeta, som jag alltså ogillade skarpt i första filmen, här mest känns tafatt gullig (och så är han lik svenske fotbollstalangen John Guidetti).

Jag tycker själva hungerspelen var intressantare och bättre filmade rent actionmässigt än i ettan. Det var kul med lite udda deltagare, främst i form av Jeffrey Wright och Amanda Plummer, och istället för vidrigt animerade monsterhundar får vi här snyggt gjorda babianer och mystisk frätande dimma.

Till skådespelartyngden bidrar Stanley Tucci (helt galet bra!) och Donald Sutherland precis som i den första filmen. Dessutom har Philip Seymour Hoffman anslutit och det kan ju aldrig vara fel.

I slutändan är filmen ändå en enda lång uppbyggnad inför trean Mockingjay vilket gör att den ”bara” hamnar på en trea. Förresten ser jag nu att Mockingjay-filmen har drabbats av Harry Potter-syndromet och alltså kommer att delas upp i två filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Undrar ni över om John Guidetti och Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson verkligen är lika? En strålande comeback för min Lika som bär-kategori.

John Guidetti Peeta

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Dystopi, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tåg – Silver Streak

8 januari, 2014 22 kommentarer

skenbartPå den sista filmspanarträffen för året bestämdes det att det första temat vi skriver om 2014 skulle vara TÅG. Det nämndes en hel del filmer som folk kom att tänka på, nåt som jag inte är så förtjust i faktiskt. Själv brukar jag hålla tyst om vad jag ska skriva om, och jag vill bli överraskad över vad alla de andra ska skriva om. Det positiva med att det droppas titlar – och det kan ju vara titlar som man faktiskt inte tänker skriva om utan andra man kommer att tänka på – är ju att man får en del tips. En film som nämndes var den svenska filmen Skenbart. Den har ju t.o.m. en undertitel som lyder ”en film om tåg”! Jag såg den faktiskt bio när den kom och jag minns att jag gillade den. Det var en snygg (svartvitt) och ganska smart film har jag för mig. Ja, det blir väl en bra film att se om tänkte jag… men nu blev det en helt annan film när det till väl var dags att se en film om tåg. Oj, vilken helomvändning. 🙂

****

WilderTitel: Chicagoexpressen (Silver Streak)
Regi: Arthur Hiller
År: 1976
IMDb | Filmtipset

Nånstans i bakhuvudet efter att jag bestämt mig för Skenbart hade jag hela tiden en bild. Det var en bild av ett lok som kör rätt in i en stor tågstation, rakt in genom väggen, in i ankomsthallen. Bilden kom från en film som jag sett som barn. Jag hade för mig att det var en sorts thrillerkomedi, kanske i stil med Midnight Run eller Planes, Trains and Automobiles och så var det nåt med Chicago. Chicago Express kanske? Efter lite letande på nätet hade jag hittat vilken film det var. På svenska heter den mycket riktigt Chicagoexpressen, och det är den titeln som jag tänker på när jag tänker på filmen.

Filmens originaltitel är Silver Streak och det är namnet på ett tåg som går från Los Angeles till Chicago. Med på tåget är George Caldwell (Gene Wilder). Det är en tågresa på drygt två dagar och George lär känna vitaminförsäljaren Bob Sweet (en härlig Ned Beatty!). Sweet försöker lära George att ragga upp kvinnorna på tåget men han (Sweet alltså) får sig en kall överraskning av Hilly (Jill Clayburgh). Det blir istället Hilly och George som får ihop det ombord (kupélerar kanske man kan kalla det…). Det verkar bli en trevlig resa för George… och det är en trevlig resa fram till att George genom fönstret från kupén ser en man, skjuten i huvudet, som faller från tåget. Hilly tror givetvis inte på George, som känner att han ändå måste reda ut om han har sett i syne eller ej.

sweetChicagoexpressen är en mysig gammal film. Den puttrar på, ungefär i samma tempo som tåget gör på sin väg Chicago. Faktum är att det där tåget går så långsamt att det inte är några större problem om du skulle falla av. I princip går det att springa ikapp. Att filmens tempo är lite lågt bidrar mer till mysighet än att göra den seg. Visst, det finns några sekvenser mot slutet som känns lite segdragna. Det är en skön film med ett skönt 70-talstempo. Ändå känner jag av nån anledning att den hör hemma i 80-talet?

Gene Wilder. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag sett en enda film med honom (!). Well, förutom just den här film då, som barn. Visst, jag känner till honom och jag har säkert sett några av Mel Brooks filmer där han varit med. Men annars är han ett ganska blankt kort för mig. Jag gillade honom. Han verkar ha en skön stil. Lite tillbakalutad men ändå med en förmåga att hamna i trubbel.

Richard Pryor. Inte heller Pryor har jag nån närmare koppling till. Inte så konstigt kanske då han var som populärast före min tid. Pryor dyker upp ganska sent i filmen och jag vet inte om han gör nån tokbra eller superrolig insats direkt. Han känns som en clown. Det mesta av humorn går ut på att driva med hur olika vita och svarta är och känns kanske lite daterad. Wilder och Pryor har ändå en hyfsad kemi och jag har förstått att de gjorde fler filmer tillsammans efter den här. Uppenbarligen hittade de varandra. Scenen när Wilder med skokräm i ansiktet och färgglad basker ska försöka agera svart är otroligt nog rolig.

blackfaceApropå svarta och vita. Jag noterar att i princip hela servicepersonalen ombord på tåget är svarta, och dessutom spelas de av ganska framstående skådisar. Vi får se bl a se Scatman Crothers från The Shining och så en annan svart skådis som jag känner igen mycket väl men inte kan placera. Han spelade servitör på tågets restaurang. Nån som kan hjälpa mig här? Uppdatering: Lite research visade att jag är ute efter J.A. Preston som dykt upp i diverse filmer (A Few Good Men) och tv-serier (Hill Street Blues).

Apropå ovanstående så var ett av nöjena med att se den här filmen att spotta skådisar som man sett i gamla filmer. Plötsligt dyker Richard Kiel upp. Jag hade ingen aningen om att han skulle vara med. Jag pratar alltså om Hajen/Jaws från Bondfilmerna. Riktigt kul. Och han spelar givetvis en av skurkens hejdukar. Apropå Bond så dyker Clifton James upp. Namnet kanske inte säger så mycket, men om jag säger ”tobakstuggande sydstatspolis” så kanske det ringer en klocka. Här är han faktiskt ganska nedtonad och går faktiskt att titta på utan att få krupp.

Tåg var det egentligen det handlade om. Ja, hela filmen utspelas ombord på tåget… Spoiler well, förutom de gånger när Wilder blir avkastad, vilket han blir fler gånger än man kan tror Spoiler slut Oj, det kanske var lite av en spoiler, så jag spoilermarkerar föregående. Hur som helst så tyckte jag just det spoilermarkerade varje gång kom som en överraskning och man tänkte att ”vad händer nu då?!”.

I övrigt får vi en mysig film som innehåller de vanliga tågscenerna från restaurangvagnen, korridoren, kupén och inte minst uppe på taket på tåget. Jag gillar Chicagoexpressen och under slutscenerna fick jag återuppleva de där scenerna som hade skapat bilden som etsats sig fast i min hjärna. Som vanligt när man ser om gamla favoriter finns det en risk att de bleknat en aning. Och, ja, lite har den tappat men inte så himla mycket. Den tuffar på riktigt bra.


Hur gick för mina filmspanarkompisar? Som på räls eller blev det en urspårning?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes (passande namn på bloggen!)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Fredrik on Film
Filmparadiset

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jack the Giant Slayer

29 december, 2013 2 kommentarer

TucciTitel: Jack the Giant Slayer
Regi: Bryan Singer
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Redan under de första minuterna av Jack the Giant Slayer känner jag att jag kommer att gilla filmen bra mycket mer än den torra och fantasilösa Oz the Great and Powerful. Här är det mysig sagokänsla direkt med sagoläsning för barn vid sängdags. Den fattige pojken Jack (Nicholas Hoult) och prinsessan Isabelle (för mig okända Eleanor Tomlinson) får höra historien om hur munkar för länge sen försökte nå himmelriket genom magiska bönor som producerar stjälkar som växer fort och långt upp mot molnen. Hej, Babels torn! Problemet är att på väg till Gud där uppe så träffar man på jättarnas rike. Nu har dessa bjässar dessutom fått en väg ner till människorna i kungariket Cloister (jorden?). Men människorna och Kung Erik lyckas med hjälp av en magisk krona besegra jättarna. Ju längre tiden går desto mer glöms händelserna bort tills de har reducerats, eller snarare upphöjts, till myt. Men bönorna och kronan finns kvar nånstans…

Jag gillade kemin mellan Jack och prinsessan. Det är en klassisk historia med en pojke av folket som blir kär i prinsessan, en prinsessa som försöker frigöra sig från en överbeskyddande far, tillika kung (Ian McShane). Nicholas Hoult gillar jag bra mycket mer här än som tråkig zombie i Warm Bodies. Det finns en tafatt charm hos killen.

Filmen har också nåt som Oz saknade, nämligen HUMOR. Tada! Till stora delar är filmen en komedi. Dessutom är den ganska smart gjord. Jag gillade korsklippningen mellan Jack och prinsessan när de blir uppläxade av farbror respektive far efter att ha agerat oansvarsfullt.

Jag kan inte sluta jämföra med Oz… Det som främst gör Jack the Giant Slayer till en så mycket bättre film är att filmmakarna tänkt helt rätt när de valt att inte göra en cgi-fest av det hela. Visst, det förekommer förstås cgi ganska ofta men lika ofta får vi t ex scener i alldeles äkta utomhusmiljöer. Det är verkligen en lisa för filmsjälen att slippa de sterila greenscreenmiljöerna. Nu är det kanske lite orättvist att jämföra med just Oz eftersom landet Oz ju är en påhittad fantasivärld med märkliga djur och växter, men, som sagt, jag kan inte låta bli. När man här klättrar upp för den magiska bönstjälken så är det faktiskt en alldeles riktig och grön gummistjälk. Underbart! Det blir en helt annan mustig och mysig känsla.

Man väntar ganska länge innan man visar upp jättarna och när de väl kommer så tycker jag inte de blir en besvikelse. Givetvis är de cgi-varelser men de funkar. Dessutom gör Bill Nighy rösten som ledarjätten och hans röst är bara för skön. Fast jag kunde inte låta bli att få upp en bild av hans figur Davy Jones från Pirates of the Caribbean-filmerna.

Humorn nämnde jag. Till den bidrar Ewan McGregor men kanske främst favoriten Stanley Tucci (är han nånsin dålig?). Ja, de flesta av skådisarna verkar ha haft en ganska skön stund faktiskt. Filmen är gjord med en skön lätthet som av nån anledning påminde mig om hur Woody Allen gör film.

Mot slutet av filmen blir det som väntat ganska tråkig cgi-action när kriget mot jättarna ska klaras av men det är inget som sänker helheten.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Great Escape

11 december, 2013 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmhusetMånadens filmspanarfilmväljare var Fredrik från Fredrik on Film och Fredrik bjöd in oss alla till sin och Lenas arbetsplats, nämligen Filmhuset vid Gärdet, för en Cinemateketvisning av en mastodontklassiker från 60-talet. Efter cykling till och från lördagstennisen, tunnelbana, buss som stannade halvvägs till Filmhuset eftersom chaufförsavlösningen inte dök upp och därmed en frisk promenad den sista biten anlände jag lagom till en fika (med mycket gott kaffe men sämre cappuccino). Efter ett besök på Filmhusets bibliotek (som hade en fantastisk och fantastiskt stor coffeetablebok med David Lynch-teckningar) slog vi oss ner i de beryktade svarta biosätena i Bio Victor…

****

The Great EscapeTitel: The Great Escape
Regi: John Sturges
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Calla Bryn Sturgis är ett fiktivt litet samhälle där en del av handlingen i Stephen Kings epos om The Dark Tower utspelar sig i. Platsen är döpt efter John Sturges och Yul Brynner och anledningen är främst att Sturges regisserade och Brynner var en av sju stjärnor i The Magnificent Seven, västernversionen av Akira Kurosawas De sju samurajerna. Månadens filmspanarfilm är inte en västern men The Great Escape är regisserad av John Sturges och har en mängd (fler än sju, tror jag) stjärnor i ledande roller. Handlingen utspelas till största delen i ett tyskt fångläger under andra världskriget där vi får följa en grupp brittiska och amerikanska fångar som planerar att fly.

The Great Escape är nästan tre timmar lång och visst känns den långdragen ibland men som helhet håller den ändå ihop. Efter filmen verkade de flesta av filmspanarna överens om att det var en riktigt bra film. Jag höll väl kanske med men kände ändå att det inte var en höjdarfilm. Själv kände jag aldrig att det blev riktigt spännande. Symboliska poänger kan vara smarta men de gör sällan att jag sugs in i en film. Nu kan jag inte säga att jag snappade upp några symboliska poänger. Men om jag hade gjort det så hade jag inte gillar filmen speciellt mycket mer än jag gjorde. På det sättet påminner The Great Escape en del om La grande illusion, en film som M-Noir, Henke och jag såg som en del av det pågående decennie-temat. Nu var ändå The Great Escape bra mycket bättre än La grande illusion.

Det som gör att jag inte helt och hållet uppskattar filmen är nog att det där fånglägret inte känns speciellt… fånglägeraktigt. Det känns mest som ett sommarläger för skolungdomar. Ett kollo, men för brittiska och amerikanska officerare. Visst, om du försöker fly så finns det en chans, en stor chans, att du blir skjuten. Och om du lyckas fly så finns en stor chans att du blir tillfångatagen och återförd och då hamnar i isoleringscell under två, tre veckor. Men ändå, jag saknade en spänning här. Mellan den tyska fånglägerchefen och fångarna råder en artig stämning, och det kanske är fascinerande i sig? Bitvis är filmen nästan en fars. Fånglägervakten Werner platsar i en fars. Eller var det bara jag som tyckte det? Sen när det väl blir allvar så har jag svårt att switcha.

Samtidigt är det här kanske själva poängen med filmen. Det pågår ett krig. Krigsfångar ska ändå behandlas humant om man ska följa Genèvekonventionen. Fångarna försöker envetet att fly. Det finns nåt absurt i hela det här upplägget. Jag brukar inte gilla mockumentärer pga att det finns nåt, för mig, krystat med hela upplägget. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag undrar om det är samma sak som gör att jag inte fullt ut uppskattar The Great Escape.

I filmen förekommer alltså en hel kader med stjärnor, Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough (som jag efter till slut lyckades placera som bioingenjören Hammond från Jurassic Park), Charles Bronson, Donald Pleasence, James Coburn för att nämna några. Efter filmen nämnde Sofia att favoriten var James Garner och jag är benägen att hålla med. På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där Adam och Sam listade sina ”top 5 coolest characters”. Nu vet jag inte om Garner skulle platsa på min lista men han spelar en Amerikan med stort A och stort hjärta. En cool kille som oftast förblir lugn men ändå har ett engagemang. Han är något av en outsider, eller i alla fall oberoende. I lägret är det engelsmännen som ”styr”. Garner hjälper till men på sina villkor. Och så hjälper han de svaga, i det här fallet är det sötnosen Donald Pleasence som behöver hjälp.

Det finns säkert en hel massa mer att skriva om filmen men jag räknar med att mina filmspanarkompisar fyller i luckorna, så det är bara för er att klicka vidare på länkarna här nedanför.

Jo, förresten. En sak som jag måste ta upp, en sak som höjde filmen en del, var att den inte riktigt utvecklade sig som en ”vanlig” Hollywoodfilm (om det nu finns en sån), vilket kanske beror på att filmen är en BOATS. När flykten väl är i gång så tror man till en början att ”alla kommer klara sig” men nu blir det inte riktigt så. Förutom att det här gav en annorlunda känsla så lyfte filmen även rent spänningsmässigt när den utspelade sig utanför fånglägret. Hur ska de olika personerna på flykt klara sig? Ska man ta tåget, cykeln, motorcykeln, flyget eller kanske ekan till friheten. Man ska i alla satsa på ett land på S, det står klart.

Betyg hel Betyg hel

Vad tyckte mina då mina bloggkompisar? Var filmen en härlig flykt från verkligheten eller kändes det som två veckor i en isoleringscell?

Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Great Dictator

6 december, 2013 6 kommentarer

decadesSlicka brevTitel: The Great Dictator
Regi: Charles Chaplin
År: 1940
IMDb | Filmtipset

Kan man skämta om krig? Ja, det kan man och bra kan det bli också, speciellt om man lägger in lite satir i mixen. Ett bra exempel tycker jag är Stanley Kubricks Dr. Strangelove, en underbar satirkomedi (som jag för övrigt såg när SVT visade den dagen innan jag ryckte in i lumpen). Ett dåligt exempel tycker jag är Roberto Benignis Livet är underbart, men det kanske mest beror på att det är den irriterande Roberto Benigni själv som gör huvudrollen.

I Charlie Chaplins första ”riktiga” ljudfilm får vi i inledningen träffa en judisk soldat, som väl är en version av Chaplins Luffare, som slåss för Tyskland under första världskriget. I en slapstickversion av kriget råkar vår soldat ut för diverse äventyr som slutar med att han drabbas av minnesförlust. Tyskland, eller vänta, Tomania heter landet här, förlorar kriget. Flera år senare blir Luffaren, som visar sig vara Barberaren, frisläpt utan att vara medveten om att makten i Tomania tagits över av en viss Adenoid Hynkel (Chaplin). Tillbaka i det judiska gettot inser han efter ett tag att judar av Tomania betraktas som avskum. Barbereraren försöker driva sin salong som vanligt men livet plågas av ständiga upprensningsattacker från Hynkels stormtrupper. Tillsammans med granntjejen Hannah (spelad av Paulette Goddard, Chaplins fru vid den här tiden) försöker Barberaren kämpa emot, samtidigt som Hynkel vill invadera grannlandet Osterlich.

Inledningen, under första världskriget, kändes oväntat påkostad med explosioner, en lång kamerapanorering, en stor kanon och en hel del statister. Det är ren slapstick och jag tycker det funkar hyfsat även om jag aldrig skrattar. Av nån anledning kom jag att tänka på hur Bond-filmer inleds. Vi får en ganska lång inledande sekvens där vi får träffa huvudpersonen men som egentligen inte har nåt med resten av filmen att göra. Ok, här får vi ändå veta att Barberaren har deltagit i första världskriget på den tomanska sidan.

Hynkel vs Brown

Hynkel vs Brown

När vi sen hoppar framåt i tiden och filmen utspelas i det judiska gettot kom jag att tänka på filmen Good Bye, Lenin!. I den faller en östtysk kvinna i koma just före Berlinmurens fall. Eftersom hon var kommunistpartiet väldigt troget och älskade samhället i DDR så låter hennes son henne inte förstå vad som har hänt när hon väl vaknar upp. Han tror att chocken kanske skulle ta kål på henne. Här är det Barberaren inte fattar vad som har hänt när han glad i hågen kommer för att öppna sin salong och undrar vem som kluddat J-E-W på hans fönster.

Adenoid Hynkel? Hur tycker jag han funkar som en parodi på Hitler? Hmm, hyfsat. Jag tyckte inte hans inledande tal var så roligt. Det lät mest som en blandning av svenske kocken i Mupparna och Fredrik Lindström som försöker prata tyska i en Hassan-sketch. Ändå inte på något sätt dåligt. Chaplin visar prov på mästartakter när han låter Hynkel jonglera med en jordglob i en klassisk scen. En annan udda parallell jag drog var den mellan Hynkel och James Brown. Hur tänker jag nu, undrar ni. Jo, när Hynkel är upprörd och samtidigt utmattad efter att ha eldat upp sig efter att en officerare har bedragit honom, så kommer hans assistent och lägger en stor mantel på hans axlar efter talet. Precis på samma sätt brukade det gå till på konserter på 60- och 70-talet med James Brown. Han sjunger med sån inlevelse att han håller på att svimma och måste tas om hand och värmas med en mantel.

TihihihiFunkar sekvenserna i gettot fullt ut? Mmm, jag kan tycka att det blir lite sentimentalt bitvis. Jag kan ändå säga att Paulette Goddard är en tjej med krut i. Kan det vara så att Goddard är anledning till att Henke ville ha med den här filmen som en del av 40-talet? En anledning så god som någon. Hon är skicklig med stekpannan t ex. Well, förutom när hon av misstag träffar Barberaren i huvudet. Vilket för övrigt gav upphov till den första sekvensen jag skrattade åt. Chaplin gör det hela till en liten dans. Yr i huvudet dansar han fram och tillbaka, upp och ner från trottoaren.

Bästa scenen (om den inte hade förstörts) i hela filmen förekommer faktiskt i gettot. Hynkel vill alltså invadera Osterlich men till det behöver han pengar och han vill låna dessa av en jude, så han beslutar att sluta med trakasserierna av judarna för att blidka honom. Stormtrupperna ska inte vara elaka, de ska vara snälla. När de dyker upp tror Hannah och Barberaren som vanligt att det betyder trubbel men istället hjälper brunskjortorna till. Båda två blir förvånade, glada men anar kanske att det inte kommer förbli så. Tyvärr förstörs scenen i slutet genom att Hannah håller ett sorts tal. Talet hade inte behövts; det räckte med hennes ansiktsuttryck.

Det jag gillar mest med filmen är de små sakerna. T ex: Hynkel dikterar för sin sekreterare och långt blir kort och kort blir långt, Hynkels kvinnliga assistenter med Bondskurksliknande likformiga dräkter, barberarscenen tonsatt av Brahms, att Jack Oakie som spelar Benzini Napaloni inte bara var lik Mussolini utan även Henrik Dorsin.

I slutändan tycker jag inte riktigt filmen funkar som helhet. Den känns som en serie sketcher hopsatta till en film. Lite som The Naked Gun och liknande filmer ungefär, fast bättre. Bitvis blir det även aningen sentimentalt vilket jag varit inne på. Detta kommer igen en del mot slutet. Det som är läbbigt med filmen är att den gjordes 1940 och fem års helvete i form av andra världskriget återstod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Heil Hynkel eller vill de skicka stormtrupperna?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Lika

Lika som bär: Benito, Jack och Henrik

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Krig, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →