Filmspanar-tema: Science fiction – Ender’s Game (2013)

Matrix RainFör några år sen hävdade jag alltid att science fiction var min favoritgenren om nån frågade. Nu är jag inte lika säker längre. Jag är fortfarande oftast sugen på att se en ny sf-film när den kommer upp på bio men den där riktiga peppen kanske har trubbats av lite. Jag tror det beror på att det har kommit väldigt mycket sf under de senaste 5-10 åren. Det uppstår en viss inflation. Allt är inte bra. Allt var förvisso inte bra tidigare heller, men i takt med att filmerna blir fler och lättare att få tag på så kan inte alla filmer vara intressanta. Två typexempel, och dessutom Paul Verhoeven-remakes, är Total Recall från förra 2012 och RoboCop från i år. Speciellt Total Recall var en blek sf-rulle som det skjuts, hoppas, åks svävare och hiss och swischas i men som mest var tråkig. Det handlade om transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar filmens underliggande tema (om hur minnet fungerar).

Men jag gillar fortfarande science fiction. Det är en genre som lockar mig. Det är så intressant att tänka ”tänk om” och sen ta den idén och bygga upp en film kring det.

Så, vad skulle jag hitta på att skriva om som en del av den här månadens filmspanartema. Vilket tema är det? Ja, science fiction förstås. Glömde jag säga det. Först tänkte jag göra en topp-10-lista på mina favoritfilmer men jag kände aldrig att jag fick tid att tänka till för att få till den där listan. Därför slog jag två flugor i en smäll och kollade in en film från förra året som jag var sugen på då men som jag aldrig kom till skott med.

****

Ender’s Game (2013)

Ender's GameEnder’s Game tyckte jag var en film med en märklig titel. Jag förstod först inte att Ender var en person. Jag trodde titeln var nån sorts omskrivning av end game. Sen när jag förstod att Ender var namnet på en karaktär så fick jag för mig att den där karaktären var en tjej. Så bra koll hade jag alltså på förlagan som filmen bygger på, sf-romanen Ender’s Game av Orson Scott Card. Vad jag däremot ganska snabbt fick klart för mig var att Orson Scott Card var en omstridd person med barocka åsikter om homosexualitet och samkönade äktenskap.

Handlingen tar sin början 50 år efter att Jorden stått emot en invasion från en ras kallad Formics. Det som räddade mänskligheten den gången, även om miljoner fick sätta livet till, var en hjälteinsats från piloten Mazer Rackham, som genom att göra vad Randy Quaid gjorde i Independence Day räddade dagen och Jorden. Formics gjorde reträtt men Jordens militära ledning räknar med att de kommer tillbaka för att ännu en gång invadera Jorden. Hur ska man kunna stå emot den här gången? Jo, med barn förstås. Våra barn. De är ju mycket smartare, starkare och mer mogna än vuxna nånsin kan vara, eller hur?!

Den som är den Utvalde (”he’s The One”) den här gången är unge Ender Wiggin. Nej, det är alltså inte en tjej utan en kille. Konstigt namn tycker ni? Det är inget mot vad skådisen heter. Asa Butterfield. Kanske var det därför jag trodde det var en tjej. Ender har upptäckts och coachas av överste Graff (Harrison Ford) och hans medhjälpare major Anderson (Viola Davis). Ender skickas, efter att ha genomgått tester på Jorden, iväg upp i rymden till en bas närmare Formics hemplanet där den sista träningen ska genomföras.

Så här långt in i filmen så trodde jag att ungarna i filmen, alla som tränas är barn, tränas för att när de blir vuxna skickas ut i kriget. Efter ett tag så inser jag att, nej, de ska skickas ut nu. De anses redo. Jag tyckte det var lite fånigt och satt och tänkte på var nånstans de vuxna soldaterna höll hus. Det var nog bra för min upplevelse av filmen att jag inte kände till några detaljer om handlingen. Ni som läst boken eller sett filmen vet ju varför.

Barnens träning består av simulationer av olika slag. Antingen spelar de laserdome-liknande spel eller så sitter de framför datorskärmar och speler ett… datorspel, ungefär som vi gör i vår tid. Här finns en poäng. En hel del barn idag tror jag växer upp med en dator, padda, mobil och datorspel som en del vardagen. Det är inget konstigt, det är en naturlig del som man är sammanväxt med. Att spela datorspel är inget de behöver lära sig. Man kan det direkt. Med vuxna är det lite trögare kanske. Här finns nåt för överste Graff och major Anderson att utnyttja.

Ender’s Game var en ganska trevlig upplevelse. Jag hade aldrig tråkigt. En stor orsak till att filmen funkar är Åsa, ja, eller Asa som han heter. Ender ska vara en person som man ska tro kan bli den där ledaren som alla vill följa. Samtidigt ska han ha en sårbar sida för att man ska sympatisera med honom som tittare. Jag tycker herr Smörfält till största del levererar. I början kanske han är lite väl allvarligt stel med rynkad panna. Harrison Ford? Ja, han har rynkad panna hela filmen. Men han funkar faktiskt. Fråga mig inte varför.

Filmens brist var att den kändes för liten. Jag får ingen känsla alls för vilken värld filmen utspelas i. Det hade behövts en Neill Blomkamp här som hade kunnat stå för lite världsbyggande. Nu blev det bara en helt vanlig Star Trek-steril sf-värld. Det känns som att det inte finns några andra personer i filmen än filmens huvudpersoner, de vi ser i bild. Det här gör att filmens stakes inte är speciellt höga. Vilka ska barnen slåss för egentligen?

Det som ändå lyfter Ender’s Game, in the end, till en trea är just det faktum att jag inte visste så mycket om handlingen. Alltså, jag kunde väl kanske ana var det var på väg men jag tyckte ändå twisten funkade och inte var alltför uppenbar. Förmodligen jag som var trög bara. 😉

Tidigare har både Sofia och Steffo skrivit om Ender och hans spel. Även Filmitch spelat med i spelet.

Kolla nu vad mina kompisar tycker om vetenskaplig fiktion. Tilt eller frispel?

Movies – Noir
Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

The Wolverine (2013)

WolverineYtterligare en Marvelrulle! Den här gången är det dags för Hugh Jackman för att kamma upp frisyren och återigen ikläda sig rollen som den järva osårbara Logan aka Wolverine. Det är faktiskt inte första gången som Wolverine får en egen film. Redan 2009 kom X-Men Origins: Wolverine, som Marvel nog vill glömma. Den var inte speciellt bra. The Wolverine är en bättre film. Logan åker till Japan och träffar en bekant från slutet av andra världskriget. Han dras in i företagsintriger där även yakuzan är inblandad. Vem som är skurk är lite oklart till en början men en av skurkens medhjälpare är Dr. Green aka Viper, givetvis en mutant vars förmåga är att ömsa skinn (?). Filmen är aldrig tråkig men aldrig heller nåt jättespeciellt. Det bästa är nog bonusscenen under eftertexterna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Oblivion (2013)

OblivionOblivion är inte en smart film. Det är inte en jättebra film. Vi har sett historien förut. När ”avslöjandet” kommer har det annonseras ganska tydligt, och det gäller alla avslöjanden, både små och stora. Om man har sett trailern så visste man liksom. Miljöerna älskar jag, både de sterila hemma hos Andrea Riseborough och Tom Cruise och så då de postapokalyptiska som vi får uppleva när Tom är ute med sitt skepp för att jobba som ”vaktmästare”. De fina miljöerna väger upp det faktum att filmen inte överraskar, utan bitvis är tråkig och fylld med klichéer. En scen som stack ut lite var när en robotdrönare uppförde sig som en orolig häst i ett bås. Olga Kurylenko? Jo, hon passar i rollen i och med sitt aningen stela sätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Three Kings (1999)

3 KingsNär jag såg Three Kings hade jag ingen vidare koll på regissören David O. Russell. Filmen är en sorts heistkrigsfilm som utspelas i Irak slutskedet av Gulfkriget… eller Guldkriget kanske man kalla det i filmen. George Clooney, Marky Mark (ja, han får heta så i fortsättningen), Ice Cube (jag menar Ice Cube heter ju Ice Cube) och Spike Jonze (Spikey Spike?) spelar nämligen fyra soldater som planerar att heista till sig Saddams guld som han snott från Kuwait. Ibland har jag svårt för satir och det här är en form av satir, vilket jag inte riktigt greppade direkt när jag såg filmen. Dessutom fick jag av nån anledning för mig att det var en BOATS, vilket förvirrade mig när händelserna kändes för skruvade. Klart sevärd är ändå slutbetyget.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Ser nu att jag faktiskt hade sett The Fighter ett par år tidigare så lite koll hade jag nog på Russell…

Timeline (2003)

TimelineTimeline var en av de första filmerna jag såg på Netflix. Just nu, i efterhand, så kanske jag minns den mest för att Paul Walker spelade huvudrollen. Fast & Furious-Walker gick ju ur tiden för ett tag sen i en bilolycka (ödets ironi). Timeline är en b-film, som bygger på en roman av Michael Crichton, med ett ganska roligt upplägg. Tidsresor och onda, mystiska forskningsföretag är ju aldrig fel. Walker spelar sonen till en arkeolog (Billy Connolly) och efter att pappan hamnat i medeltida Frankrike tvingas sonen tillsammans med sina vänner (däribland Gerard Butler) jaga efter för att föra honom tillbaka. Helt ok skulle jag säga.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Call Girl (2012)

Call GirlCall Girl såg jag helt ensam i en biosalong i Kista. Precis samma sak hände på samma ställe ett tag senare då Furious 6 inte lockade några till biobesökare till Kista. Ett märkligt ställe det där, Kista. Call Girl blev väldigt uppmärksammad. Det var som att Sverige inte var beredd på att biografifilm faktiskt kan avvika från sanningen eller spekulera om vad som är sant. Det handlade om att Palme, eller en Palme-lik rollfigur, pekades ut som torsk. Det var klantigt gjort av filmmakarna och lite synd eftersom det tog fokus från en i övrigt bra film. Om man vill se en annan skildring av de verkliga händelser som ligger bakom rekommenderar jag Bo Widerbergs Mannen från Mallorca.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Aningaaq (2013)

AningaaqKvällen innan jag drog iväg till Alperna för den årliga skidveckan såg jag Alfonso Cuaróns Gravity för tredje gången, den här gången via Headweb. Efter de två utomjordiska bioupplevelserna trodde jag inte en titt hemma i soffan på mitt ganska blygsamma hemmabiosystem skulle ge samma tyngdlösa känsla. Överraskande nog blev jag lika indragen. Sju minuter korta Aningaaq fanns att tillgå gratis på YouTube för lite mer. Alfonsos son Jonás Cuarón (medförfattare till Gravity) stod som regissör. Kortisen knyter samman en nyckelscen i Gravity med händelser på jorden där pappan i en inuitfamilj får kontakt med Ryan där hon sitter i sin rymdkapsel redo att dö. Jag kan inte låta bli att dela ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Dallas Buyers Club (2013)

DallasEfter att ha varit på plats på Skandia en dag för tidigt, och sen tappat bort kompisen Henke i förvirringen, var det till slut dags att se förra årets stora skådespelarfilm. Jag kallar den så eftersom den på Oscarsgalan, som gick av stapeln natten till i måndags, tog hem både Bästa manliga huvudroll (Matthew McConaughey) och Bästa manliga biroll (Jared Leto). Nu tror jag i och för sig inte Jared spelade bi utan snarare en transgenderperson.

Filmen inleds med att vi får träffa elektrikern och rodeoryttaren Ron Woodroof (McConaughey) i sitt esse då han på rodeon i ett bås för tjurar sätter på två tjejer samtidigt. Vilken tjur! Ron framställs i filmen som en helt out of control homofobisk knarkare och sexmissbrukande alkholist. Japp, kanske lite överdrivet. Men, men, är det en BOATS så är det.

Woodroof ser sjukligt smal ut och efter att ha råkat ut för en olycka i jobbet och hamnat på sjukhus får vi förklaringen. Ron har smittats av hiv och inte bara det, han har även vid det här laget fullt utvecklad aids. Prognosen: han har 30 dagar kvar att leva. Ron störtar ut från sjukhuset i förnekelse. Efter ett tag återvänder han dock och vill ha bromsmedicin. Man har börjat göra tester av olika nya mediciner och det finns kanske även andra otestade. Men regelverket i USA är hårt. Kanske kan Ron få tillgång till ny medicin om ett år. Så lång tid har inte Ron utan ser till att få tag i mediciner illegalt. Det hela växer till ett litet företag, kallat Dallas Buyers Club, där smittade för en medlemsavgift på $400 får fri tillgång till medicin. Filmen utvecklas till en kamp mellan Ron och amerikanska FDA (The Food and Drug Administration).

Första frågan: var Matthew och Jared värda sin gubbar? Ja, utan tvekan. Filmens stora styrka är dess skådespelarinsatser. Andra frågan: är Dallas Buyers Club en bra film? Ja, med viss tvekan. Varför tvekar jag? Mmm, jag vet inte om historien som skildras i filmen är så spännande att se i den här typen av film. Den känns i viss grad som en dramadokumentär där man istället för att göra en ren dokumentär om ett intressant ämne valt att framställa det hela som en spelfilm. Jag kommer faktiskt att tänka på en film som Steven Soderberghs Traffic, där effekterna av en global droghandel skildras på ett spännande sätt. I Dallas Buyers Club blir det aldrig riktigt engagerande, trots strålande skådespelarinsatser.

Jared Leto spelar Rayon, en man som vill vara kvinna som även hen drabbats av hiv. Rayon och Ron träffas på sjukhuset och tycke uppstår… inte. I alla fall inte direkt men efter tag så. De två blir affärspartners där Ron sköter smugglingen av medicin och Rayon blir ingången till gayvärlden och kunderna.

Trots ämnet så fanns det en del humor i filmen. Främst är det Ron som står för detta då han är en person som inte håller inne med vad han tycker och tänker, och han har en del bra och roliga repliker. Även Leto är skön som Rayon. Det förekommer en del gripande scener. Den jag tänker mest på är när Rayon efter att ha besökt sin pappa (i kostym och utan smink) kommer tillbaka till Ron med pengar för deras verksamhet.

En skådespelare som lite kommer bort i sammanhanget är Jennifer Garner som spelar en läkare. Hon liksom drunknar då Leto och McConaughey går all in. Hon ser ut som en eftertänksam och sorgsen pudel mest hela tiden. Samma uttryck. Kanske beror det på regin eller på manus. Mmm, det var lite synd.

Sen har vi då det här med viktminskningen. Jag vill inte veta hur mycket Leto och främst McConaughey har tappat i vikt. Är det sånt som krävs för en Oscar nuförtiden? Det finns nåt gimmicky över det hela kan jag tycka. I t ex The Machinist där Christian Bale var snäppet smalare än McConaughey tyckte jag det tog fokus från det filmen ville berätta. I Dallas Buyers Club håller man sig ändå på rätt sida gränsen. Under vissa perioder i filmen ser Ron ut att må hyfsat då medicinerna börjar verka, vilket kändes som något av en lättnad.

Har jag glömt något? Nej, jag tror inte det. Det blir en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hoppa nu över och kolla vad Henke tyckte om filmen. Köper han medlemskap?

Även Fiffi och Movies – Noir har skrivit om Dallas Buyers Club.

****

Som ni kanske noterat är speedrecensionsdagarna slut för nu, men jag tror faktiskt de kommer tillbaka igen. Ibland var det något av en utmaning att hålla sig kort. Det kan vara minst lika svårt som att faktiskt hitta på vad man ska skriva.

The Brothers Bloom (2008)

Rachel

Un parapluie jaune

Tidigare i veckan skrev jag om Rian Johnsons senaste film Looper. Ganska kort efter att jag såg den på bio så kollade jag in The Brothers Bloom för kryssa alla Johnsons filmer. Hans debut Brick är ingen favorit. The Brothers Bloom är en mysig heistfilm med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo. Kan det bli mysigare? Nej, kanske inte. Är det inte lite Wes Anderson över filmen? Utstuderat, mycket yta, lite konstruerat på nåt sätt. Jag tycker ändå det funkar bättre än i många av Wes Andersons filmer. Rollfigurerna känns ändå som människor och inte marionetter, men kanske lite som marionetter ändå.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Looper (2012)

LooperEfter att jag såg Looper så väntade jag ut eftertexterna medan alla andra stressade ut (som vanligt). Efter ett tag märkte jag att även två andra var kvar i salongen. De satt några rader bakom mig och jag hörde hur de diskuterade filmen och hur den hängde ihop. Hängde den överhuvudtaget ihop? När eftertexterna var slut dröjde jag mig kvar i lobbyn och väntade tills de två kom ut och frågade om de kunde svara på några frågor jag hade om filmen. ”Varför återvände Bruce två gånger?”. Vi hade en trevlig diskussion en liten stund, men vi kände att vi saknade sugrören… För mig är nog Looper Rian Johnsons bästa film hittills.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom