The Terminator (1984)

28 juni, 2015 12 kommentarer

The Terminator

I måndags kväll gjorde SF för en gångs skull en bra grej. Fast förmodligen hade de väl blivit tillsagda av distributionsbolaget UIP som vanligt. I vilket fall, så visades James Camerons 80-talsklassiker The Terminator på bio!

Jag kan inte påstå att jag har nån speciell relation till Terminator-filmerna. Ettan från ’84 har jag sett (inte på bio). Vissa scener har, trots att det var länge sen jag såg den, etsat sig fast och det insåg jag under visningen i måndags. Då var det plötsligt som att det var igår jag såg dem.

T2 har jag inte heller sett på bio, även om det var nära. När jag gjorde lumpen i Boden hade jag och en annnan telegrafist i samma pluton tänkt se den på bio. Men när vi skulle köpa biljetter så fick vi veta att det bara fanns EN plats kvar i salongen. Vi lommade hem till kasernen istället och putsade våra k-pistar.

Men nu handlar det alltså om den första filmen, The Terminator, där Arnold spelar en ond terminator från framtiden ute efter att döda en viss Sarah Connor (Linda Hamilton) för att hindra att hennes son John nånsin blir till. John kommer nämligen leda människorna i striden mot maskinerna i ett framtida krig. Till Sarahs undsättning kommer dock Kyle Reese (Michael Biehn), även han skickad från framtiden.

The Terminator är en riktigt schysst och ganska skitig 80-talsactionrulle. Den är inte alls snygg på det där slicka sättet som cgi-tunga filmer är nuförtiden. Nej, här är det rått och på riktigt. Jag gillade känslan. Samtidigt är det nåt med den där 80-talsstämningen som inte riktigt går hem hos mig. Jag vet inte riktigt vad det är men samtidigt som det är rått så kan det ibland bli lite fånigt.

Jag gillade inte de kläder som Arnold får tag på. De var bättre i tvåan.

Att filmens effekter är lite kackiga får man ta. Det positiva är ju att vi slipper tråkig och kall cgi. Men ändå måste jag säga att vissa effekter inte funkade och tog ut mig ur filmen. I salongen hördes även spridda skratt vid några tillfällen. Speciellt är det väl en scen när Arnold ska ”operera” bort sitt ena öga som inte funkade. Plötsligt var det inte Arnold utan en gummidocka!

Merparten av filmen utspelas i 1984 års Los Angeles men vi får även se några korta episoder som utspelas i framtiden mitt under det brinnande kriget mellan maskiner och människor. Jag tyckte inte framtidsscenerna var så bra. Effekterna var halvtaskiga och scenerna i sig gav mig inte så mycket. De kändes lite onödiga.

Det som kanske sticker ut mest för mig är att det i grunden är en ganska mörk historia. Arnold lägger inga fingrar emellan när han mejar ner allt och alla. Filmens slut är inte hoppfullt alls utan mer melankoliskt sorgligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer-Henke och vi träffade även på Movies – Noir-Christian och hans bror (som såg filmen på Rigoletto när det begav sig på 80-talet). Vi hann med ett trevligt snack om filmen efter visningen. Det roligast vi konstaterade var att Arnolds terminator kan härma alla röster han hör men ändå så väljer han att prata med österrikisk brytning. Kolla in vad Henke och Christian skriver här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

PS. Förresten, jag sa att SF gjorde nåt bra när de visade The Terminator. Det vägdes tyvärr upp av att SF inte kunde registrera mina bioklubbspoäng innan visningen. Henke köpte biljetten innan jag hade bestämt mig för att haka på så mina poäng registrerades inte vid köpet. För att få in mina poäng behövde SF kancellera mitt köp och sen göra om köpet. Men eftersom det var fullsatt fanns det då en risk att min plats försvann. Det ville jag inte riskera. För att registrera min poäng efter visningen är jag nu tvungen att skicka in den fysiska biljetten med brev till SF:s kundtjänst. Men då behövs ju tydligen inget återköp göras. Huh? DS.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Thank You for Smoking (2005)

24 juni, 2015 Lämna en kommentar

AaaaronJag tror det här var den andra filmen (efter Undergången) som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Med jämna, eller ojämna, mellanrum går jag och Anders på bio på torsdagar och tittar på FILM. Ofta prettofilm, ofta anime, ofta bröderna Coen – och nu senast PTA:s Inherent Vice. Recensionen av Thank You for Smoking skrevs i september 2006.

Jag gick på bio och såg den politiskt inkorrekta satiren (doh, om den inte vore politiskt inkorrekt så vore det väl inte en satir) om lobbyister i USA. Jag gillade mycket i filmen. Dialogen och skådespelarinsatserna imponerade, främst då Aaron Eckhart som den leende ordbajsaren Nick Naylor, som lobbar för tobaksbolagen och det förträffliga med att röka – eller i alla fall det förträffliga med att ha friheten att kunna välja att röka ihjäl sig om man så önskar. Luncherna med de andra lobbyisterna (alkohol och vapen), spelade av Maria Bello (som jag nästan alltid gillar) och David Koechner, är riktigt underhållande. Roligast tyckte jag nog ändå Nicks besök hos Rob Lowe i Kalifornien var. Här gör tv-stjärnan Adam Brody en rolig insats som Lowes hyperinne och snabbpratande assistent. Värda att nämna av skådisarna är också William H. Macy (som nipprig senator) och veteranen Robert Duvall (som allsmäktig tobakskung).

En brist i filmen är Katie Holmes som på nåt sätt inte passar in i sammanhanget. Hon känns fortfarande som tagen ur en ungdomsserie på tv (vilket väl i och för sig är just det hon är). En annan brist är att Nicks son (Cameron Bright) är så där lillgammal som barn ibland kan vara i (amerikanska) filmer. Jag fick lite obehagliga Haley Joel Osment-vibbar här. Nåja, snart upptäcker ju Cameron knark så då slipper vi honom (för att vara lite satirisk själv). Jag vet inte om en satir behöver ha en poäng men jag kände lite att jag saknade just en poäng efter all smart dialog. Jag tyckte filmen rann ut i sanden och att satirsäcken aldrig riktigt knöts ihop, och betyget blir därför en stark trea istället för en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Innerspace (1987)

20 juni, 2015 4 kommentarer

InnerspaceNyligen hamnade Innerspace på min topplista över de bästa filmerna från 1987. Här har ni min gamla recension av 24-timmarsjakten (som den heter på svenska) som skrevs för ganska så exakt tio år sen.

Efter att ha läst lite om den här filmen på ett forum (bl a skrev Movies – Noir-Christian en recension) så tyckte jag den passade perfekt för att lätta upp kvällen efter tung höstdags jobb i Östersund. Det visade sig funka. Den lätt fåniga men roliga filmen handlar om den hypokondriske Jack som av misstag får den miniatyriserade piloten Tuck (Dennis Quaid) injicerad i sig. Egentligen skulle Tuck och den farkost han färdas i hamnat i en försökskanin (alltså bokstavligen en kanin), men experimentet utsätts för ett attentat av ett gäng skurkar och Tuck hamnar alltså i Jack istället. Nu har Jack och Tucks flickvän (som i och för sig inte vet att Tuck finns inne i Jack) 24 timmar på sig att få ut Jack samt få tag på det datachip som behövs för att förstora honom igen. Efter 24 timmar tar nämligen luften slut i Tucks farkost.

Ok, trots att jag bitvis tyckte det här kändes som en barnfilm så var det ändå en film med en skönt underhållande och lättsam ton. Det är fånigt och lite barnsligt, men ändå roligt mest hela tiden. Martin Short är rolig i sin roll som feg men påtvingat modig anti-hjälte. Meg Ryan var det kul att se i en så här tidig film, och Dennis Quaid funkar bra som kaxig men avdankad pilot. Det är lustigt, eller mindre lustigt, men Quaid har liksom aldrig fått det där riktiga genombrottet. Skurkarna känns ganska harmlösa, ungefär som Disney-skurkar, och mot slutet när några av dem förvandlas till halvlängdsmänniskor blev det lite för fånigt för min smak. Det var kul att se Robert Picardo, som ju spelar hologramdoktorn i Star Trek: Voyager, i en märklig roll som hälare med cowboy-stil.

Mmm, precis som Movies – Noir skriver så är effekterna när vi får följa Quaid inuti Jacks kropp väldigt bra gjorda. Utan datoreffekter lyckas man skapa väldigt snygga miljöer, och det blir liksom inte så där sterilt som det ibland blir nuförtiden när det är cgi som härskar. Filmen är ju för övrigt en skön homage till kultfilmen Fantastic Voyage om kom 20 år tidigare. Sen hade vi den där grymma stuntscenen när Jack står på vindrutan till en sportbil i hög fart. Jag vill inte veta hur den gjordes men faktum är att det ser ut som om det är Short själv som gör stora delar av den här scenen. Grymt i vilket fall som helst. Jag var faktiskt tvungen spola tillbaka och titta på den här scenen igen några gånger.

Sen måste jag nämna att den där hejduken med de olika konstgjorda armarna var rätt kul. Speciellt la jag märke till en viss arm med en viss vibrerande sak på. Med tanke på att det känns som en ganska barnvänlig film kändes det skämtet som ganska vågat. Undrar vad den kristna högern i USA sa om det när filmen var aktuell? Nåja, just den scenen var väldigt kort så det var väl lätt att missa, om man inte är uppmärksam och har öga för sånt. 😉 Ok, sammanfattningsvis är jag väldigt nära att ge den här sköna komedin en svag fyra, men jag måste ju upprätthålla myten om att jag ger låga betyg, så då får det bli en väldigt stark trea istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Jurassic World (2015)

17 juni, 2015 22 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag har ingen speciell relation till Jurassic Park-filmerna som många andra verkar ha (kanske främst gäller amerikaner?). Så när filmspanarna gick och såg dino-omstarten Jurassic World så förväntade jag mig en mysig actionrulle, varken mer eller mindre. Fick jag vad jag väntade mig? Ja, det skulle nog vilja påstå.

I filmen är nöjesattraktionen öppnad igen 20 år efter det första försöket som ju så kapitalt misslyckades. Den här gången har man expanderat från en ”park” till en hel ”värld”. Hit kommer Gray (ung dinofantast) och hans äldre bror Zach (inte fullt lika fascinerad av dinosar) för att spendera en helg i juravärlden där deras isdrottning till moster (Jessica Chastain light = Bryce Dallas Howard) jobbar. När skiten träffar fläkten, eller snarare när den nya publikdragaren Indominus rexen kommer lös, så kallas mannen som talar med dinosaurier in. Dinoviskaren heter Indiana Jon…eh Owen och spelas av den av nån anledning tokhajpade Chris Pratt. Fast visst, han har en viss charm.

I en sidoplott vill även en ond man spelad av Vincent D’Onofrio använda smådinosen Velociraptorn som soldat i människans tjänst. För dinosaurier går ju att kontrollera, ungefär som när man säger sitt, ligg, rulla, till en hund, det vet ju alla. Det kan ju aldrig gå fel.

”Jag kan flyga, jag är inte rädd”

Oh, well. Jag hade roligt när jag såg Jurassic World. Så är det bara. När väl actionen sätter igång tycker jag det är underhållande. Jag drogs helt in i filmen från och med att de två bröderna åker iväg i de där glassfärerna. Var det gyrosfär de kallades? Hela den sekvensen var rejält bra gjord och fint sammansatt trots att den pågår ett bra tag. När de sitter i käften på Indominus rex så satt jag på kanten av mitt biosäte. Vi får även ett klassiskt hopp från en hög klippa ner i vatten. Äventyrsmatiné av bästa sort.

Ett tag var faktiskt filmen uppe och nosade på en fyra. Men det var under själva visningen alltså. Efteråt och om man tänker efter bara lite så inser man att filmen inte har nåt manus som håller ihop överhuvudtaget. När vi filmspanare pratade på och på väg till Vapiano så hittade vi ganska så exakt 153 hål i handlingen eller andra bisarra brister.

Varför springer Bryce Dallas Howard omkring i högklackat ute i djungeln? Kan man ens springa omkring i högklackat ute i djungeln? Varför får man själv som litet barn styra den där gyrosfären vart man vill? Varför hade man med en berättarbåge där den äldste brorsan stirrar på tjejer som inte följdes upp alls? Varför kysste plötsligt Owen isdrottningen när hon skjutit en raptor? Skulle hela sekvensen då isdrottningens brittiska assistent agerade leksak åt ett vattenmonster vara rolig eller tragisk?

Äh, skit i det! Jag hade roligt trots de uppenbara bristerna. Det blir en trea. 🙂

*kopplar på hjärnan igen.*

    

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om Jurassic World. Vill de besöka parken igen?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmitch

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Air Doll (2009)

31 maj, 2015 Lämna en kommentar

Air DollI fredags avslutade jag Henkes och Christians decennietema med att skriva om Hirokazu Koreeda fina familjedrama Still Walking. När jag kollade upp vilka andra av regissörens filmer jag hade sett så dök det upp en till. Jag såg nämligen Air Doll på Stockholm Filmfestival 2009 och här kommer mitt korta gamla omdöme om den, och även lite om visningen. Imorgon kommer för övrigt en text om en ny film som har en hel del beröringspunkter med Air Doll. Gissa vilken…? 

Den japanske regissören Hirokazu Koreeda är en regissör som jag definitivt ska försöka se mer av. Det här är faktiskt den första filmen jag ser av ”Ozu 2” (mitt smeknamn på Koreeda). Air Doll, som filmen kallas i Sverige, är en sällsam film som jag skulle vilja ge ett bättre betyg. Det är en surrealistisk film med en hel del magiska ögonblick. En docka får liv, uppskattar vattendroppar, blir kär, och får luft från en ”pojkvän”. Den fick mig att tänka en massa märkliga tankar. Filmen är aningen för lång och spretig med några onödiga biroller som bara finns där. Jag gillar budskapet i filmen: uppskatta livet, det är vackert!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var min sista film på festivalen och det rådde en mysig stämning under den här tidiga visningen i salong 1 på Grand. När vi kom ut från bion efteråt fortsatte den sällsamma stämningen: som pricken över i var nämligen hela Sveavägen insvept i en magisk dimma.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Still Walking (2008)

29 maj, 2015 6 kommentarer

decadesDen sista (sista!) gemensamma filmen i Henkes och Christians mastodontprojekt kallat Tema: Decennier blev en japan. Det handlar om Hirokazu Koreedas Still Walking eller Aruitemo aruitemo som den heter på japanska. Aruitemo aruitemo betyder helt enkelt ”gå gå”. Gå vidare? Gå vidare i livet? Livet går vidare?

Filmen handlar om en familj som under en årlig sammankomst minns den äldste sonen som gick bort i en olycka för 12 (15?) år sen. Varje år samlas familjen, mer eller mindre motvilligt, för att äta mat, minnas eller förtränga Junpei samt försöka undvika all form av social kontakt med varandra.

Social kontakt var det. Jag överdriver förstås en del. Vissa familjemedlemmar är mer socialt slutna än andra. Men det här är alltså Japan vi pratar om och då är det lite annorlunda kulturella spelregler som gäller.

Just förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar är nåt jag känner igen från Yasujirô Ozus filmer, framförallt Föräldrarna (Tôkyô monogatari/Tokyo Story) och de två andra delarna i den s.k. Noriko-trilogin. I Föräldrarna är det barnen som inte tycker att de har tid, ork, lust att besöka sina föräldrar. Under ytan är det väl förmodligen andra orsaker än att de inte bryr sig men de (barnen) framställs som ganska hänsynslösa och osympatiska. Föräldrarna var för övrigt en av decennietemats gemensamma fredagsfilmer i februari förra året! Cirkeln är sluten.

Still Walking

I Still Walking är det en son (den yngre brodern till den som omkom) som känner att det där med att besöka föräldrarna inte är världens roligaste. Han är less på att få frågor om hur det går på jobbet (ett jobb som han i själva verket inte har), om han varit hos tandläkaren (!) osv. I botten finns givetvis problematiken kring att ”fel” son dog. Ordinary People? En film som jag inte sett men som jag drar paralleller till.

Det första jag tänkte på när filmen började var att en vuxen kvinna (dottern i familjen) lät som ett barn. Det är tydligen så här man pratar i Japan. Jag vet inte om det berodde på att hon just i den första scenen pratade med sin mamma, men det lät hur som helst mycket märkligt. Fast jag känner nog igen det från andra japanska filmer om jag tänker efter.

Det andra jag tänkte på var hur man fokuserade på mat, och tillagning av mat, och hur detta kan vara en meditativ och rogivande syssla som får folk att komma närmare varandra. Mat, och maträtter, precis som musik, kan framkalla nostalgiska känslor kopplade till minnen. Detta visar filmen på ett fint sätt.

Slutligen fick jag återigen bekräftat att asiater ofta sitter på huk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är decennietemat slut för min del. Här hittar ni alla filmer jag skrev om. Vad ska jag nu skriva om för filmer på fredagar?!

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Still Walking. Hade de svårt att sitta stilla av upphetsning eller bad de en stilla bön om att filmen skulle ta slut?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Man from Earth (2007)

22 maj, 2015 6 kommentarer

decadesTeater på film? Är det nåt att ha? Att filma en pjäs och släppa som en film? Tv-teater typ? The Man from Earth är nåt så udda som en science fiction-teaterpjäs. Ja, science fiction är nog den genre som ligger närmast till hands för att kategorisera filmen. Just science fiction är väl inte det första man tänker på när det gäller teaaaaatern. Men The Man from Earth är en film om idéer som det så fint brukar heta.

Huvudperson är John Oldman. Oldman, hmmm? Han har precis sagt upp sig från sitt jobb som lärare och ska flytta. Han försöker smita iväg osedd men hans vänner och kollegor hinner precis dyka upp för en improviserad avskedsfest. Varför väljer John att dra vidare? Han påstår att det är så han funkar bara. Han blir rastlös helt enkelt. Men ligger det egentligen nåt annat bakom och kommer John berätta det för sina vänner?

Även om ”det stora avslöjandet” kommer tidigt i filmen och även finns med som en grundpremiss när man läser om filmen på IMDb eller Filmtipset så föreslår jag att ni slutar läsa nu om ni vill se filmen helt ospoilad.

Avslöjandet: John är en Cromagnonmänniska som efter att han blev 35 aldrig åldras och nu har han levt på jorden i 14000 år. Haha, japp, bara så där. John har jagat mammutar och levt i grottor. Han har varit kompis med Buddha. Han har seglat med Columbus. Han har fått en tavla av van Gogh.

Beskedet tas emot med en nyfiken skepsis av kollegorna, som alla är professorer/doktorer/lärare inom diverse vetenskapliga ämnen. Men låt oss spela med, tänker de flesta när John fortsätter berätta om sitt långa liv.

The Man from Earth

Det första jag tänkte på var att det var en ganska mysig stämning där hemma hos John. Kollegorna som dyker upp verkar vara en ganska väl sammansvetsad grupp. Vissa av skådisarna kanske inte är jätteövertygande men jag kände ändå att det var en mysig stämning, som sagt. Till stämningen bidrog främst två figurer. Dels den gemytlige men på gränsen till irriterande John Billingsley (som jag kände igen som Dr Phlox från Star Trek: Enterprise, yay!), och dels mannen med en ruggigt skön svart basröst, Tony Todd. Gemyt.

The Man from Earth är i grunden ett kammarspel där rollfigurerna sitter och pratar i ett rum hela filmen. Vi får små avbrott då och då när två eller tre personer går ut för att göra något annat en stund. Men annars: en och en halv timmes prat mellan sju, åtta personer om Johns historia. Om den är sann eller ej. Hur kan man i bevisa att den är sann, eller tvärtom motbevisa den.

Jag tycker konceptet är klart intressant. Det ger upphov till en del funderingar. Vid ett tillfälle går kanske det hela lite för långt, och det är när John påstår sig vara en biblisk figur. Det blev liksom för mycket här, även om också detta väckte intressanta funderingar kring hur fantastiska myter kan uppstå ur vardagliga och helt realistiska händelser.

Musiken. Jag brukar oftast inte skriva om eller ens komma ihåg musiken (score och soundtrack) i filmer. Här stack den ut. Den pågick ständigt upptäckte jag efter ett tag. Den fanns hela tiden i bakgrunden vilket kändes udda och lite b. Det var som att filmmakarna inte litade på sin egen story och skådisarna. Ändå var det på nåt sätt passande. Mycket märkligt var det i alla fall.

Jag kan inte låta bli att ge fimen en trea. Den var så pass intressant rent idémässigt, även om det förstås inte går att komma att ifrån att det egentligen inte är en film utan en filmad pjäs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om The Man from Earth.Vill de kolla på filmen varje dag de kommande 14000 åren?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Rörliga bilder och tryckta ord har sen tidigare skrivit om filmen. Sofia var inte helt nöjd.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Mad Max: Fury Road (2015)

16 maj, 2015 18 kommentarer

Furiosa

Jag gick och såg den nya Mad Max-filmen så fort jag kunde, på premiärdagen. Ändå hade jag givetvis inte lyckas undvika de massiva och unisona hyllningar som George Millers fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky hade fått. Därmed var följaktligen förväntningarna uppskruvade en del. Detta skulle var nåt utöver det vanliga.

Storyn i filmen är inte nåt utöver det vanliga. I det postapokalyptiska ökenlandskapet i Australien försöker Max (Tom Hardy) överleva, utan att hjälpa eller stjälpa nån annan. Ensamvargen Max finner dock snart att han måste ta ställning och hjälpa Charlize Therons Furiosa att fly från envåldshärskaren den evige Joe. En biljakt tar vid…

…och slutar inte förrän filmen är slut. Ja, haha, filmen är faktiskt i princip en enda långa ökenbiljakt i hög fart. På ett sätt är just detta faktum både det jag gillar och inte gillar med filmen. Jag gillar att den inte tar några fångar, att den är så extrem, att det just är en enda lång biljakt. Det är en actionfilm med fokus på just action. Samtidigt så är det bara lång biljakt. Och därmed ska jag sluta säga att filmen är en enda lång biljakt. Men faktum är ändå att jag saknar lite dynamik i storyn. Dynamit, däremot, råder det ingen brist på.

I filmen skildras ett extremt klassamhälle där större delen av människorna antingen är urfattiga och/eller betraktas som en sak. T ex så är Max en ganska stor del av filmen en alldeles levande och egen blodpåse för en av skurkarna. När man föds så har man en tydlig uppgift, kanske som krigsherre eller om man är kvinna främst som föderska eller amma.

Trots ovanstående tematik så är det bästa med filmen ändå detaljerna. Hur bilarna ser ut. Designen på maskerna, kläderna, sminket, alla prylar. Helt otroligt coolt. Jag gillade att filmens färger växlar mellan orangerött på dagen och silvergrått på natten. Utstuderat snyggt. Filmens utseende och känsla är verkligen nåt utöver det vanliga, och precis Miller själv säger så känns det logiskt att skurkarna på framsidan av en bilarna spänt fast en hårdrocksgitarrist. Bil förresten; killen med de tunga och eldiga riffen åker på nåt som mer liknar en rullande scen belamrad med förstärkare och högtalare. Filmens vrickade design får mig ibland att tänka på hur det brukar se ut i Jean-Pierre Jeunets eller Terry Gilliams filmer.

Bland det som sagts om filmen är att den är en feministisk triumf och att detta gör den till en bättre film. Mycket riktigt så är Charlize Therons karaktär Furiosa en badass och den som styr handlingen i filmen. Max får lov att spela andrafiol eller åtminstone samma fiol. Men blir det en bättre filmen bara pga av detta? Nej, givetvis inte. Men den blir inte sämre heller. Om handlingen och karaktärerna är tilldragande så kan däremot såna här aspekter höja en film ytterligare men stående för sig själv så är det inget som jag brukar fundera på så mycket när jag bedömer en film.

Jag gillar mycket i filmen och om jag hade haft en skrattande Joel bredvid mig i biosätet som under Furious 7 så hade kanske Mad Max: Fury Road nått upp till en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fiffis filmtajm om vägkrigaren. Kolla in vad hon tycker här. Fler Mad Max-recensioner droppar in. Kolla in Fripps filmrevyer, Filmitch, Vrångmannen och Filmparadiset. Nu har även Den perfekta filmen poddat om denna inte helt perfekta film och Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om den. Även Plox, The Nerd Bird och Flmr ansluter med sina tankar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (2004)

24 april, 2015 4 kommentarer

LemonyNyligen sammanställde filmspanarna topp-10-listor med sina favoritfilmer från 2004. En film som inte kom med på min lista var just denna film med den långa titeln. Däremot hade Sofia den på sin plats nummer sju. Uppdatering: Och Fiffi hade den på plats 2!! Själv såg jag och gillade filmen när jag under ett halvår jobbade i Östersund för tio år sen. Här kommer min recension från den tiden.

Det här är berättelsen om de tre syskonen Baudelaire vars föräldrar dör i en mystisk eldsvåda. Efter tragedin skickas de till sin närmsta släkting, greve Olaf (Jim Carrey) som visar sig vara en riktigt otrevlig typ som bara vill åt pengarna från det arv som väntar barnen. Olaf ser till att bli barnens förmyndare och försöker sen med alla medel ha ihjäl barnen.

Det första jag tänkte på var att det är en oerhört snygg film. Foto och scenografi är välgjorda in i minsta detalj. De datoranimerade effekterna som förekommer smälter bra in och det var först efter att ha tittat på extramaterialet – nåt som jag sällan brukar göra men det är tråkigt i Östersund – som jag (tyvärr) fick reda på i vilka scener man tagit hjälp av datorn. Skådisarna gör även de en ambitiös insats. Jim Carreys rollfigur greve Olaf klär ut sig till ett antal figurer för att lura barnen och Carrey får därmed spela ut hela sitt register även om det är lite mer återhållet än vanligt. Att Carrey är aningen nedtonad är bra eftersom en Carrey på högvarv hade tagit för mycket fokus från filmen som helhet. Här är han alldeles lagom men ibland även väldigt rolig med sina olika rollfigurer. Jag tror jag gillade den italienska karaktären mest.

Barnen funkar också men känns nästan lite väl perfekta på nåt sätt. Och det är det som är problemet med hela filmen. Trots att den är väldigt välgjord och snygg, eller just därför, så saknas något under den där snygga ytan. Jag blir inte gripen eller indragen in i filmen. Den puttrar på i sin lilla gång och Meryl Streep dyker upp i en rolig roll men jag saknar nån sorts klo. En berättarröst (Jude Law) påstår hela tiden att det här är en riktigt sorglig film och att om man inte tål tråkigheter så ska man välja en annan film och inte titta vidare. Det är bara det att jag inte tycker filmen lever upp till det riktigt. Så himla sorgligt blir det aldrig, i alla fall framställs det inte så vad berättarrösten än säger. En sak som var rolig var början på filmen. Först trodde jag att det var fel dvd-skiva som låg i fodralet. Jag undrade ”va fan är det här nu då, måste jag gå tillbaks till butiken och byta filmen!?”. Kul faktiskt. Jag fattar inte att jag gick på det. Nåväl, betyget blir en alldeles normal trea (eller kanske lite mer…) till denna matinéfilm utan riktig spets.

Eller vänta, Jim Carreys imitation av en dinosaurie är helt sjukt bra. Det dyker upp såna här små Carrey-pärlor då och då. Det är bara att samla dem och stoppa i en påse.

Och hmmm, nu när jag tänker efter lite och efter att ha läst igenom andras recensioner så var det faktiskt så att greve Olaf var riktigt läskigt ibland. Han var inte bara så där låtsaselak, utan faktiskt, mot slutet, riktigt elak och rent av otäck. Jag lägger på ett plus efter trean. (Min kommentar: Dvs betyget blir 3,5 hopp.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

15 april, 2015 8 kommentarer

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →