National Treasure: Book of Secrets

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: National Treasure: Book of Secrets (National Treasure: Hemligheternas bok)
Regi: Jon Turteltaub
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag såg att jag inte hade skrivit så mycket om handlingen i uppföljaren till den första National Treasure-filmen. Men i korthet: Nicolas Cage & Co plus skurkarna letar efter den mytologiska gyllene staden Cibola (trodde ni den låg i Mexiko, think again) med hjälp av en krypterad text  ur Lincolmördaren John Wilkes Booths dagbok.

Jag kände för att ägna en fredag åt någon hjärndöd actionfilm och eftersom jag faktiskt gillade National Treasure så blev det uppföljaren till den. Det är i princip samma film. Nicolas Cage reser kors och tvärs för att leta ledtrådar som ska rentvå hans familjs namn samtidigt som skurkar är honom hack i häl. Jag gillar konspirationsfilmer, filmer med mysterier, filmer som utspelar sig i lite olika städer i världen (här är det bl a London och Paris). Den här filmen stämmer in på allt detta, men jag gillar den ändå inte.


”Shit, jag glömde mina läsglasögon!”

Handlingen är alltför stressad, skämten kommer med jämna mellanrum bara för att de ska göra det. Cages medhjälpare är en klon framtagen av fabriken för tafatta datornördar på film. Cages flickvän (Diane Kruger) är framtagen av samma företag men kommer från deras fabrik för söta flickvänner i ylletröjor som ska smågnabbas med hjälten. Filmens största brist är dock att den inte är det minsta spännande. Skurkarna känns som tagna ur en Kalle Anka-tidning. He, javisst, det är ju Disney som producerar. Glömde det.

2/5

PS. Filmen är för övrigt ett frosseri i slöseri av skådespelartalanger, då vi bland andra får se Harvey Keitel, Helen Mirren, Ed Harris och Jon Voigt leka skådisar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Da Vinci Code

1 oktober, 2011 6 kommentarer


Titel: The Da Vinci Code (Da Vinci-koden)
Regi: Ron Howard
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Boken Da Vinci-koden har jag läst. Tyckte jag det det var en bra bok? Nja. Det är en sidvändare, det är vad det är. Boken är ju skriven som ett filmmanus med korta kapitel (scener) och man hoppar fram och tillbaka mellan olika parallella handlingar. Det är helt enkelt svårt att sluta läsa. Gör detta att det även blir en bra eller åtminstone spännande film. Nja. Skillnaden med en film är ju att man inte själv behöver vända blad så då kan man inte komma med komplimangen att filmen är en sidvändare.

Da Vinci-koden känns verkligen som nåt som är gjort för att ett filmbolag vill ha filmen gjord för att tjäna pengar. Jag får inte känslan av att nån verkligen har brunnit för filmen och verkligen vill göra den för nån annan anledning än just pengar. I och för sig, om man vill håva in pengar så är det ju en fördel om man gör en så bra film som möjligt. Tyvärr verkar man inte ha insett det, utan tror att det räcker med en hajpad bok för att få till en publiksuccé.


Nu vet jag inte om det blev nåt fiasko direkt, men nån bra film är det definitivt inte. Till att börja med är Tom Hanks felcastad, han gör en ovanligt blek figur och har inte den där glimten i ögat som jag fick känslan av att Robert Langdon i boken hade. Jean Reno passar inte alls som poliskommisarien. Eller passar och passar, det känns inte som han hittar sin karaktär alls utan går på nån sorts autopilot. Likaså känns det inte som Paul Bettany vet vad han gör i sin roll som albinosjälvplågarmördaren Silas. Hans fåniga dialekt är bara… fånig.

Den enda som jag tycker hittar sin rollfigur något så när är Audrey Tautou som lyckas göra en person av sin kryptörspolis. Sen är ju Ian McKellen även underhållande i sitt (över)skådespel. Själva historien saggar sig fram med jobbiga flashback-scener och pekoralscener när Langdon plötsligt löser nån gåta. Just det här med gåtorna, som funkar i boken där man själv kan läsa i sin egen takt, går ju helt bort i filmen. Då måste man i såna fall välja att presentera det på nåt annat sätt, och inte som nu när lösningen kläcks fram av Langdon efter att han tittat på gåtan i tre sekunder, och vi fått se den i en halv sekund.


Det som är bra med den mediokra boken är gåtorna men främst konspirationsteorierna. Det är väl det enda som möjligtvis funkar i filmen. Jag är svag för konspirationsteorier, mysterier och dylikt, så nåt måste ju funka i filmen, men det är nästan märkligt vad dåligt man lyckas med att skapa nån som helst spänning. Det blir snarare ofrivillig komedi eller kalkon på sina ställen (slutscenen är ett sådant exempel). Nä, jag tycker faktiskt man kan se den godkända National Treasure istället

2-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Marooned

26 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Marooned
Regi: John Sturges
År: 1969
IMDb | Filmtipset

Jag tror aldrig jag har sett en film så fylld av teknisk rappakalja som Marooned. Vi fullkomligt överöses med ointressanta dialoger mellan rymdkapseln och mission control nere i Florida. Bitvis är filmen intressant som tidsdokument. Filmen kom precis efter Apollo 11 och månlandningen. Hysterin kring detta måste ha varit fullkomlig. Filmen har många likheter med Apollo 13 och tydligen gick Jim Lovell och såg filmen med sin fru vilket gjorde att frun oroade sig extra mycket inför Jims månfärd (och den gick ju mycket riktigt åt pipsvängen, eller åtminstone själva månsvängen).

Tre astronater ska återvända till Jorden efter ett uppdrag på en rymdstation. Nåt går fel och motorn startar helt enkelt inte och de kan inte genomföra återinträdet i atmosfären utan finner sig fast i omloppsbana runt Jorden. Nere i Florida börjar arbetet med att försöka rädda dem. Eller ska man verkligen försöka rädda dem genom att skicka upp en annan raket? Hinner man det överhuvudtaget och är det kanske för farligt? Dessutom är det en orkan på väg in mot kusten. Gregory Peck är chef i Florida och han får ett par svettiga dagar. Well, ja, kanske inte jämförelse med astronauterna spelade av Richard Crenna (!), Gene Hackman (!) och James Fracsiscus.

Filmen är daterad och tråkig. Det rabblas som sagt tekniska termer in absurdum. Det för liksom inte handlingen framåt, snarare bakåt. Jag antar att tanken är att det ska vara realistiskt men nån måtta får det vara! Dessutom har vi de klassiska tyngdlöshetsscenerna där vi får se Gene Hackman hänga i en sele och röra sig i slowmotion. Japp, då har vi tyngdlöshet. Mja, eller så ser det ut som nån som hänger i en sele och rör sig långsamt helt enkelt. Haha, roligt. Det ser inte ens bra ut i 2001 som ju kom året innan.

Slutet är fantastiskt utdraget. Vi får se rymdmän som åker genom rymden i slowmo — i evighet. Amen.

2-/5

Spoiler (markera texten för att läsa)
Om ni undrar hur det gick med uppskjutning och den där orkanen. Det borde ju inte gå men då har ni inte tänkt på det där med orkanens öga. Där är det ju lugnt.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

White Zombie

25 september, 2011 2 kommentarer


Titel: White Zombie
Regi: Victor Halperin
År: 1932
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev precis om White Zombie så därför kommer här min recension av vad jag förmodar är Rob Zombies favoritfilm. Angående mitt försök till skämtsam bildtext nedan så tog det mig nån minut att inse att jag syftade på prinsessan Madeleines f.d. pojkvän. Jag skrev tydligen recensionen mitt under Jonas-gate. 😉

Det här var en film som var mer spännande att se än den var spännande, om ni förstår vad jag menar. White Zombie är från 1932 och anses vara den första zombiefilmen. Här är zombierna dock inte döda som blir levande, utan det handlar om voodoo-zombier på Haiti. Bela Lugosi spelar Murder Legendre (vilket namn!), en ondskefull voodoo-präst som använder sina krafter för att kontrollera en privat zombiearmé som bl a jobbar på hans plantager. Till Haiti kommer ett blivande brudpar som ska gifta sig. Givetvis korsas deras vägar, muahaha.


”Vad är det ni säger?! Har Jonas varit otrogen?!”

Nja, en hyfsad matiné, det är väl så långt jag kan sträcka mig. En sak som märks direkt är att Lugosi har enorm pondus. Produktionskvaliteten är inte speciellt hög, det är en b-film helt enkelt. Skådisinsatserna är bristfälliga (Lugosi undantagen). Jag får ibland känslan av att vissa av skådisarna fortfarande tror att de spelar stumfilm trots att det är en ljudfilm. Hela sista kvarten är i princip stumfilm, fast just därför var slutdelen ganska bara. Vissa delar av filmen har en kuslig kvalitet, andra är mest löjliga. Det ska vara en skräckfilm men den är aldrig läskig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , ,

Gudomligt ingripande

21 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Gudomligt ingripande (Yadon ilaheyya)
Regi: Elia Suleiman
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension som jag skrev på den tiden när jag nog var aningen mer pretto än vad jag är idag. Gudomligt ingripande är en ganska typisk film från den tiden: den är gjord av en regissör från Palestina, den uppskattades av t ex SvD och den visades på Folkets Bio. Fast grejen med just den här filmen var att jag inte tyckte den var så bra.

Gudomligt ingripande är verkligen en annorlunda film men därmed inte per definition bra. Den kändes som en märklig blandning av Sånger från andra våningen och Måndag hela veckan. Dels förekom väldigt ofta samma typ av scener som i Roy Andersson film, d.v.s. såna med stillastående kamera, och dels återkom samma scener gång på gång. Filmen tar upp hur det är leva i Israel/Jerusalem/Ramallah och den gör det med hjälp av absurd humor och symbolik.

Just symboliken gör att det är svårt att komma in i filmen, liksom det faktum att det inte förekommer speciellt mycket dialog eller normal handling. Huvudpersonen säger exempelvis inte ett ord på hela filmen. Med god vilja kan man skönja en ramberättelse om en man som vi kan kalla huvudpersonen. Han har en hjärtsjuk far och en flickvän som bor i Ramallah. De — flickvännen och huvudpersonen — kan endast träffas vid väggspärren mellan Ramallah och Jerusalem. Där sitter de i en bil, tittar på vakterna vid vägspärren, håller varandra i handen, och säger inte ett ord. Däremot släpper de ut en röd balong med Yassir Arafat på som svävar förbi vägspärren in i Jerusalem för att slutligen stanna på Klippmoskén. Symboliskt så det stänker om det, men ingen speciellt upphetsande filmupplevelse. Det kändes som om vissa av scenerna skulle passa som kortfilmer men tillsammans i en film blev det lite långtråkigt faktiskt.

Ok, det fanns en del sekvenser som stack ut av ett eller annat skäl. T ex när huvudpersonen åker bil och äter en persika. När bara kärnan är kvar kastar han ut den genom fönstret. Den träffar en stridsvagn som står vid sidan av vägen, varvid stridvagnen exploderar i ett väldigt eldmoln à la amerikansk actionfilm. Ett kul avbrott i de lååångsamma scenerna var också när en pappmåltavla som några israeliska soldater tränar break dance-skytte mot, plötsligt förvandlas till en The Matrix-Trinity med palestinasjal som oskadliggör soldaterna på bästa Crouching Tiger Hidden Dragon-manér.

Tyvärr räcker inte det positiva till en hel film. Jag skulle vilja ge den mer eftersom det är alltid fräscht med annorlunda filmer men jag måste gå efter hur jag kände när jag såg filmen och då blir det inte mer än en tvåa.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Surrealism Tagged with , , , ,

Stranger Than Fiction

15 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: The Lady from Shanghai

9 september, 2011 6 kommentarer


Titel: The Lady from Shanghai
Regi: Orson Welles
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Nej, jag har inte glömt att det är fredag. Så även om det är lite sent så kommer det givetvis en recension av en film noir. Den här gången en film där Orson Welles motvilligt regisserar Orson Welles [sic!]. Welles spelar Michael O’Hara en irländsk sjöman som blir förtrollad av Rita Hayworths blondin Elsa och luras med på en seglats med Elsa, hennes man (Everett Sloan) och mannens affärskollega (Glenn Anders). Givetvis är det nåt lurt och O’Hara vet att han kommer att utnyttjas på ett heller annat sätt. Frågan är bara hur?

The Lady from Shanghai är en mycket märklig film. Bra är det inte. Samtliga skådisar känns som tagna ur Glamour. Replikerna sägs en efter en helt utan koppling till varandra. Orson Welles berättarröst känns larvig. Hans irländska dialekt är inte bra. Historien är tråkig, seg och tråkig. Jag tänker ”jamen kan ni komma till twisten nån gång då. Den där twisten som ska göra filmen spännande”. När den twisten kommer så tänker jag ”jaha, och?”. Jag känner inte att nån av de inblandade känner för filmen. Talande är väl att Orson Welles inte finns listad som regissör under förtexterna.

Historien är luddig och förvirrande tråkig. Vem lurar vem kan vara intressant ibland men här funkar det inte. Klippningen, dialogen, ja det mesta är som taget ur en Stefan och Krister-fars. Rita Hayworth har några bra scener där hon förtrollar. Orson har en kort monolog där han jämför Elsa & Co med hajar som känner blodsmak och äter upp varandra. Förutom det så är det ganska tråkigt.

Filmen har ingen nerv helt enkelt. Film noir brukar åtminstone kunna vara spännande. Eller så är fotot snyggt eller lite udda. Här är det inget som är udda. Halva filmen är man ute på en seglats från New York till San Fransisco via Panamakanalen. Under dessa scener händer i princip inget. Man skulle kunna tänka sig att det byggs upp en stämning och att det sen blir spännande. Men nej. Inget byggs egentligen upp och det blir inte heller speciellt spännande. Hela filmen känns amtörmässig.

Förutom noir-kungen Movies – Noir, som jag väl har retat upp nu ;), så har även Rörliga bilder och tryckta ord tyckt till om The Lady from Shanghai.

2/5

PS. En sak som jag tänkte på när jag såg och framförallt hörde på filmen var hur, speciellt Rita Hayworth, uttalade ord med wh i början som t ex white med ett ganska tydligt väsande h. Jag vet inte, men det känns som om det inte uttalas på det sättet längre. Haha, att jag funderade på sånt här under filmen är väl ett tydligt tecken på att den inte funkade för mig.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Æon Flux

3 september, 2011 17 kommentarer


Titel: Æon Flux (Aeon Flux)
Regi: Karyn Kusama
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag gillar science fiction försöker jag se det mesta som kommer av den varan. En film som jag inte såg när den kom var Æon Flux. Nu har jag kryssat den. Eftersom jag ganska nyligen sett Ultraviolet så drog jag paralleller mellan dessa filmer. De påminner om varandra till utseendet. Framtiden är en steril ren datoranimerad värld helt utan smuts. Även om Ultraviolet är den snäppet sämre filmen så hade jag faktiskt hellre sett Milla Jovovich även i Æon Flux. Jag tror hon hade passat bättre. Charlize Theron känns inte riktigt rätt även om hon inte är dålig. Hon klarar de dramatiska scenerna bra men när det kommer till action så känns det lite stelt. Historien är så förutsägbar att man räknat ut de stora sakerna i handlingen efter fem minuter. Det mesta planteras i inledningen och kasseras ut med jämna mellanrum mot slutet. Jag gillar ju miljöerna och temat men här är det helt enkelt för tråkigt. Det lyftar aldrig, blir aldrig riktigt dramatiskt.

2/5

PS. En sak jag noterade var att Marton Csokas som gör rollen som allsmäktige företagsledaren Goodchild är väldigt lik Kevin Spacey. Se nedan!


Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Source Code

23 augusti, 2011 18 kommentarer


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Odd Man Out

19 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: Odd Man Out (En natt att leva)
Regi: Carol Reed
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

James Mason är i mina ögon en duktig och speciell skådis. Han är ett eget sätt, främst rösten sticker ut. Mitt första möte med honom, liksom för en del andra svenskar som firat Nyårsdagen framför teven, är som Isaac of York i Ivanhoe. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen så ingick det några filmer med just Mason. Därför passade jag på att köpa en box (se klickbara bilder nedan) med fem Mason-filmer. Tre av dessa ingår i noir-temat även om man kan diskutera om alla tre verkligen är film noir. Men, men, den där diskussionen har vi haft tidigare. Nu kör vi istället. Först ut av Mason-filmerna är Odd Man Out, en brittisk noir/thriller i regi av The Third Man-skaparen Carol Reed. The Third Man dyker ju för övrigt upp senare i noir-temat.


En thriller i regi av Carol Reed med James Mason som ledare för en IRA-grupp som planerar ett bankrån, kan det vara något? Det borde vara det. Men, nja, tyvärr inte. Vad är det som är fel? Ja, jag vet inte, kanske är det att Mason inte passar i en sån här roll. Han känns som en brittisk gentleman så långt bort från IRA man kan komma. Nu kan man väl i och för sig vara proper och artig och ändå medlem i IRA… En annan anledning tror jag är att filmen känns daterad. Det är möjligt att den var realistisk på sin tid, men nu känns det som om IRA-männen har kafferep och sitter och planerar vilka gardiner de ska köpa in till kontoret. Men filmen är snygg och Mason är trots allt sevärd (det är något speciellt med hans röst). Men riktigt spännande blev den aldrig för mig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →