Har ni sett Gaspar Noés Enter the Void? Jag gjorde det på Stockholm Filmfestival för två år sen. The Tree of Life påminner på ett sätt om den flummiga rullen även om den på ett annat sätt är fullständigt olik. I båda filmerna har regissören fått storhetsvansinne och varit dålig på att döda sina älsklingar. I båda filmerna förekommer långa sekvenser utan riktig handling där vi bara får se bilder svepa förbi (stream of consciousness någon?). Mina tankar går även till de flummiga delarna av 2001 och Qatsi-trilogin av Godfrey Reggio som jag nyligen sett.

Handlingen i The Tree of Life? Ja, hehe, om man ska försöka vara konkret: vi får följa en familj (mamma, pappa och tre söner) växa upp på 50-talet i USA. Bitvis får vi se glimtar ur livet för en av bröderna som arkitekt i dagens USA. Ja, i själva verket så är väl filmen en sorts gestaltning av den här arkitektens tankar om livet. Han minns tillbaka på hur det var under sin uppväxt. Förutom det får vi även vara med om livets uppkomst på Jorden. Arkitekten heter förresten Jack och spelas Sean Penn.

Malick har inte satsat en del, han har gått ”all in” här vad det gäller pretto-nivå. Man kommer inte högre än så här. Under första halvtimmen eller så sitter jag och önskar att historien faktiskt ska ta sin början. Men så funkar det inte. Nädå, Malick, han berättar fragmentariskt. Han nöjer sig inte med den något pretto-aktiga uppgiften att gestalta någons tankar och känslor. The Tree of Life är snarare en visualisering av högre filosofiska tankar som… ja, som ett världssamvete möjligen har.

Men, trots detta så funkar inledningen egentligen för mig. Så länge inte nån talar vill säga. När jag bara får se oerhört vackra bilder — hav, moln, galaxer, Jordens födelse, dinosaurier — så får jag nästan gåshud. Under en magisk sekvens är vi ute i rymden och ser galaxer, nebuloser och annat spejsat samtidigt som nån operadiva sjunger (Brahms lär det vara). Då gillade jag filmen skarpt. Det kan bero på att just den sången var en riktigt hypnotisk hit. Men så fort nån, förutom operadivan, öppnar munnen och pratar med poetisk röst så faller allt. ”Mother”. ”Brother”. ”Grace”. ”Nature”. ”What did you show me?”. Det funkar inte. Då går pretto-visaren långt in i det röda varningsområdet.

Till slut — efter att vi fått se Sean Penn glimta förbi som den där arkitekten i dagens sterila glasmiljöer och även fått uppleva Jordens födelse, dinosaurier och annat — så: ja men se nu börjar ju faktiskt nån sorts historia ta form. Vi får träffa Jack (Hunter McCracken) och hans familj. Mamman spelas av, för mig tidigare okända, Jessica Chastain, pappan av Brad Pitt med världens största haka och världens mest putande underläpp. Historien tar sin början vid Jacks födelse (kommer ni ihåg vad arkitekten spelad av Sean Penn heter, jag skrev det en bit upp). Här finns tendenser till ett mer vanligt drama, familjedrama, i amerikansk förortsmiljö. Och det är väl ok.

Sen får vi en avslutning i flummeriets tjänst. Nu träffar vi Jack igen men nu befinner han sig i ett surrealistiskt rike där han träffar sin mamma, pappa, bror, sig själv som ung. Ooook. Men som sagt, så länge bilderna bara flödar förbi och ingen av skådisar kör sin berättarröst och droppar pretto-repliker så är det klart sevärt. Om man ska se filmen ska man nog se den på bio eller åtminstone med ett riktigt bra hemmasystem.

Jag gillar skildringen av förhållandet mellan bröderna, främst Jacks förhållande till sin yngre bror. Som ung är Jack en arg ung man, en komplicerad karaktär som inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Pappan är hård, mamman som en ängel, det blir lite för mycket. (Apropå filmer som skildrar förhållandet mellan bröder, med snyggt foto, och som faktiskt är bra så måste jag ju tipsa om ryska Återkomsten!)

Malick verkar dessutom vara besatt av vissa saker, i alla fall i den här filmen, och har jag för mig även i Den tunna röda linjen. Om nån hade bett Malick döda några av sina älsklingar så hade en hel del klipp med vita lakan, skira fladdrande gardiner, tunna bomullsklänningar och sommargräs fått stryka med.