Fast & Furious

Fast & FuriousTitel: Fast & Furious
Regissör: Justin Lin
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Äntligen. Äntligen är hela det gamla gänget tillbaka. Ja, jag har till och med längtat efter Brian. Well, efter att Tokyo Drift så är det väl kanske inget annat att vänta. Filmen inleds med en sekvens som kan vara den sekvens som jag minns bäst, och dessutom tycker ÄR bäst, i hela franchisen, i alla fall om man pratar actionsekvens. När jag tänker The Fast and the Furious så är det den här bilden jag ser framför mig.

Dom (Vin Diesel) och hans nya team befinner sig i Dominikanska Republiken där de rånar tankbilar. Jag vet inte, finns det inte lättare sätt att tjäna pengar än att råna tankbilar i farten. Varför inte göra det när de står stilla, typ när föraren är på lunch eller slår en drill. Men ok, det skulle inte bli en lika fartfylld film så.

Nåväl, efter en lyckad kupp beslutar Dom att hans tjej Letty inte ska vara med i ligan längre. Spåret efter dem är för hett, och kvinna som hon är så måste hon ju skyddas. Sagt och gjort, Letty åker hem till L.A. där Doms syster Mia befinner sig. Efter några veckor får Dom ett telefonsamtal där Mia säger att Letty har mördats. Dom åker till L.A. för att ta reda på vad som hänt. Parallellt med detta träffar vi återigen vår vän Brian O’Conner (Paul Walker) som nu jobbar för FBI. Brian är på jakt efter knarkkungen Braga och hans spår leder till en viss David Park. Vem tror ni Doms spår när det gäller Lettys mord leder till? David Park? Nej, men det var bra gissat. Dessutom är det givetvis så att denne Park säljer nitrometan som används som bränsle i street racing. Let the race begin!

Haha, jag tittade just på den inledande actionsekvensen i Fast & Furious då Dom och gänget rånar en tankbil med jag vet inte hur många extra vagnar på släp (fyra extra tror jag det var). Den scenen är grym. Dessutom är det den scen som satt sig på hjärnan av nån anledning. Det kan bero på den där vägen de har hittat kanske. Var har de hittat den? Det är en sån där gammal, sliten, solblekt, landsväg med sprickor i asfalten. Nästan en lost highway skulle man kunna säga. Finns den på riktigt? Det kändes som man slitit ut den lite extra med cgi. Mot slutet av scenen övergår man tyvärr HELT till cgi vilket är lite synd. Visst, det som händer skulle KANSKE kunna hända men så fort man ser det är cgi så slappnar man av och vet att det kommer att gå bra.

Michelle

Colgate

Jag gillar idén med Doms team. Dom och Letty och är ett klockrent par. Sen har vi Han från Tokyo Drift tillsammans med en token snygg tjej (som mig veterligen inte dyker upp i senare filmer). Det funkar. Tyvärr har vi sen ett buskispar, två snubbar som ska vara roliga men som inte är det. Lyckligtvis är de inte med så mycket.

Hur får man The Fast and the Furious 4? Jo, mixa tv-serierna Miami Vice och The Wire med en stor mängd smöriga popcorn och nån TV4 Sport-dokumentär om street racing och du är ganska nära sanningen. I The Wire får man se båda sidorna av lagen, dels knarklangarna med Stringer Bell i spetsen, och dels poliserna som försöker sätta dit dem. Här har vi nåt liknande. Skillnaden är väl kanske att polisen, Brian (Paul Walker) alltså i det här fallet, har lite svårt med sina lojaliteter. Jag menar, gruppen runt Dom som Brian blir en del av är ju det närmsta Brian har som han kan kalla familj. Var t ex Brians föräldrar håller hus är oklart.

Lite kul är att Brian nu jobbar för FBI och plötsligt har kostym och slips. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb. Borta är de blonda lockarna. Men det varar inte länge förstås. Det var ju det där med lojaliteterna. Hastigt och mindre förvånande finner vi nämligen Dom och Brian jobbandes tillsammans för att sätta dit Braga. De båda blir anlitade för att smuggla knark från Mexiko till USA medelst bil. Hur ska de bevisa att de är värdiga uppgiften? Street racing förstås. Haha, jag måste säga att det är kul hur de alltid lyckas få in en sekvens med street racing i varje film. Det blir mer och mer krystat för varje gång. I just det här rejset finns en fin callback till film nummer ett när Dom prejar Brian i slutet av loppet.

Dom är on a mission i den här filmen. Han ska ta reda på vad som hände med Letty. Det är t.o.m. så att de har en scen med Dom där han håller en bad guy i foten utanför ett fönster för att så att säga ”förhöra” honom. Fast Brian kommer till killens undsättning. Apropå Brian och Dom och deras relation. Det finns fortfarande inte nåt som riktigt förklarar varför de har blivit bundis. Varför låter Dom Brian vara med i gänget? Kanske mest för att Doms syrra Mia är kär i honom och att de är ett fint par.

Ett klagomål jag har på den här filmen, och alla filmer hittills, är att vi inte får se mycket, nästan inget alls, av Michelle Rodriguez som spelar Letty. Hon är ju knappt med i nån av filmerna! Och apropå de kvinnliga rollfigurerna: det finns två typer av kvinnor i filmerna (om vi inte räknar Letty). En Mia som ska skyddas och som är en Maria-figur. Och sen en modelltjej i hotpants som är med som ögongodis för boysen. Behöver det verkligen vara så?

Nu när jag läste igenom min text en gång till så insåg jag att det faktiskt finns en kvinnlig rollfigur i filmen som inte är nån av stereotypfigurerna. Nya ansiktet Gal Gadot spelar Bragas kvinnliga högra hand och hon visar sig vara en badass.

tiretire

2 Fast 2 Furious

2 Fast 2 FuriousTitel: 2 Fast 2 Furious
Regissör: John Singleton
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Efter den första filmen lämnade Vin Diesel The Fast and Furious-skutan och lämnade över kaptenstiteln till Paul Walker. Hur skulle det gå? Walkers mesiga stelhet funkar ju bara i kontrast till Diesels manliga dito. Utlämnad att styra skutan själv kan väl Walker bara sätta den på grund? (Jag vet, det är referenser till fel färdmedel här.) Walker sekonderas dock av latinoskönheten Eva Mendes och multitalangen Tyrese Gibson eller ännu mer kärnfullt: Tyrese, som spelar clownen/sidekicken/jycklaren Roman Pearce. Så det finns hopp.

F.d. polisen Brian O’Connor (Walker) har efter händelserna i första filmen flytt rättvisan, och startat om i Miami där han streetrejsar och jobbar i Tejs garage. Walkers kompis Tej spelas av rapparen Ludacris. (I första filmen var det Ja Rule som axlade rollen som rapper-turned-skådis.) Rättvisan hinner dock ikapp Brian som efter ett race grips av tullagenten Markham (James Remar). Brians f.d. chef dyker upp och ger Brian ett erbjudande: mot att han jobbar ihop med tullen och FBI för att gripa knarkkungen Carter Verone (Cole Hauser) så kommer hans brott att avskrivas.

Gissa hur Brian ska lyckas infiltrera Verones organisation? Ja men, han ska bli en av Verones förare förstås och jobba med att transportera knark och pengar i höga farter med polisen i bakhasorna. Vem kan passa bättre för jobbet än Brian: den bästa streetföraren som finns. Brian accepterar uppdraget under villkoret att han själv får välja partner. Vem vill han ha? Clownen Roman Pearce förstås, Brians numera kriminella barndomskompis som har fotboja. Även Pearce får samma erbjudande: är han med så ryker fotbojan och han är en fri man.

För att få jobbet behöver Roman och Brian ”vinna” en testkörning. Eva Mendes spelar Verones dam och högra hand och det är hon som ordnar en föraraudition. Vad Verone inte vet är att hon också är undercover-agent som jobbar för tullmyndigheterna. Let the race begin!

VeroneHaha, ja, det här är en harmlös film. Som en barnfilm blandat med Miami Vice. Faktum är att filmen påminner en hel del om Mann’s Miami Vice-film som jag såg för ett tag sen. Våra hjältar är undercover i Miami och tar anställning hos knarkkungen som transportörer för att sätta dit honom. 2 Fast 2 Furious är dock snäppet bättre, främst pga den lättsammare tonen.

Humor var det. Jag kan inte låta bli att gilla Tyrese. Han har ett roligt skratt och en del roliga repliker. En ordvitsare som jag kan inte låta bli att dra på munnen när Tyrese inne på en klubb utbrister: ”Man, it’s a hoasis in here, bro!”. Eller när han vid ett tillfälle gör sig av med en skurk medelst katapultstol och låter höra: ”Ejecto seato!”. Haha. Jag måste också erkänna att jag gillar N2O-knappen som man trycker på för boost. I början av filmen ser vi Brian rejsa (raca? nä!) och man undrar varför han inte använder sin. Svaret blir att han väntar till slutet och då blir det dessutom en dubbeltryckning (underbart!).

Mendes är bra, jag har alltid gillar henne. Ni måste förresten kolla in henne i The Place beyond the Pines gjord tio år efter 2 Fast 2 Furious. Två ganska olika filmer.

Det som händer i filmen är så konstruerat att det blir fånigt. Varför händer vissa saker i filmen? Jo, för att det står i manus helt enkelt. När Brian och Roman behöver varsin bil när de ska testköra för Verone, hur ska de fixa bilarna? Jo, de ska rejsa ihop dem förstås! Fast visst, här finns kanske en poäng med att de då också skaffar sig ett rykte som illegala och duktiga streetförare och därmed lättare får anställning hos Verone. En annan grej jag undrar över och det har jag undrat över även i andra filmer: står det verkligen mängder av stora tunnor med vatten lite överallt på amerikanska motorvägar? Och är det inte lite märkligt att man alltid lyckas krascha rätt in i dessa tunnor?

Problemet med filmen är att den är lite tråkig emellanåt. Dels har vi stele Walker som väl ska verka cool men som ännu framstår som en bortkommen vit snubbe. Dels har man använt för mycket cgi. Cgi-bilar är bra mycket tråkigare än riktiga bilar. Om man inte ser att det är cgi-bilar, ok. Men när det så tydligt syns, nja, då blir det tråkigt. Mot slutet tappar jag intresset lite. Till det bidrar en tråkig massbiljakt med mängder av polisbilar och andra bilar i en enda röra. Tråkigt och parodiskt!

Vi bjuds dock på en del klassiker, som t ex när Verones hantlangare erkänner för Brian att han faktiskt är en duktig bilförare ”You’re a good driver, man, you’re ok”. Och så den sista actionscenen som inkluderar en bil, en yacht och 30 meter vatten mellan dem.

tiretire

Pandorum

AntjeTitel: Pandorum
Regi: Christian Alvart
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Man of Steel här på bloggen. Min favorit i den filmen spelas av en kvinna vid namn Antje Traue, en för mig tidigare okänd skådis… eller det är i alla fall vad jag trodde. Det visade sig nämligen att jag faktiskt har sett en film med henne tidigare.

Den här historien har vi sett förut: en liten besättning ombord på ett rymdskepp där nåt mystiskt (och skrämmande) pågår. För mig kändes Pandorum som en sämre version av Event Horizon, och då är ju inte Event Horizon nån toppfilm direkt. Dennis Quaid är träig och den del av historien som utspelas med honom är inte speciellt intressant. Bäst, eller åtminstone inte sämst, är Ben Fosters utforskning av skeppet. Filmen börjar med en hoppscen byggd enbart på ett överraskande ljud, och detta efter bara några sekunder av filmen. Det handlar alltså inte om nån uppbyggande stämning alls (som faktiskt Event Horizon hade, även om den bangade ur mot slutet). Det finns korn till en bra film här nånstans. Idén är bra och vissa delar av utförandet funkar. I princip gillar jag bara en enda grej och det var Spoiler monsterbarnen; de var läbbiga, jag gillade speciellt scenen när monsterungen skar halsen av asiaten Spoiler slut Slutet är också hyfsat. Grundproblemet: Man har en bra idé men spenderar ändå 95% av filmen med att försöka vara en actionskräckis som inte funkar.

2/5

Svindlande insatser

Svindlande insatserTitel: Svindlande insatser
Regi: Claude Chabrol
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vill ni se en bättre film med Isabelle Huppert, kolla in White Material. Vill ni se en bättre film med François Cluzet (till höger på bilden), kolla in Berätta inte för någon.

Claude Chabrol är (min kommentar: fel tempus här, Chabrol gick ur tiden 2010) en relativt känd fransk regissör, som sägs göra bra mystiska thrillers. Själv har jag nog bara sett en film av honom tidigare. Det var Ceremonin, en sorts psykologisk thriller där Isabelle Huppert spelar en av huvudrollerna. Ceremonin såg jag faktiskt tillsammans med en kompis på bio i Sverige, och jag tror aldrig jag har varit så nära att gå ifrån en film under pågående visning. Både jag och kompisen var levande frågetecken: filmen var urbota tråkig och helt obegriplig.

I denna, till tonen lite lättare film, spelar återigen Huppert huvudrollen som en svindlerska som förför män, tar med dem upp till hotellrummet, söver dem med sömnmedel för att sen ta deras pengar. Till sin hjälp har hon en äldre gentleman som planerar det hela och bestämmer lämpliga platser (tandläkarkonferenser t ex) för nästa jobb. När de två ger sig in i samröre med personer som hanterar riktigt stora pengar visar det sig att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Dessutom pågår ett visst dubbelspel under ytan.

Det här skulle kunnat vara en rätt ok thriller men Chabrols version av heist-film (nja, nästan heist-film i alla fall) är snackig, fjantig och helt ospännande. Huppert är ju, inte helt oväntat, bra i sin roll som sval förförerska. Jag kände inte igen henne först i sin svarta peruk. Hon är helt annorlunda jämfört med i Michael Hanekes Pianisten t ex. Men historien är tråkig, för vanlig, inte den där ”larger than life-känslan” som jag vill ha i en sån här film. Bitvis känns det som en löjlig blandning mellan Fawlty Towers och en halvtråkig brittisk tv-deckare. Såsigt. Några små överraskningar och vändningar finns men som helhet är det för blekt och trist. Chabrol borde ha pensionerat sig för länge sen (min kommentar: ja, som sagt, nu har han pensionerat sig för gott). För en gångs skull tror jag att en amerikansk remake skulle bli bättre (blasfemi?).

2/5

Lupin III: Castle of Cagliostro

CagliostroTitel: Lupin III: Castle of Cagliostro
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Även om det är svårt att tro så gjorde Hayao Miyazaki en gång i tiden sin första film. Den såg jag i februari 2010 och här kommer mitt lilla omdöme om den.

Då har jag sett Hayao Miyazakis första film. Det är en film som bygger på en tv-serie som bygger på en manga som bygger på böckerna om gentlemannatjuven Arsène Lupin (skrivna av belgaren Maurice Leblanc i 1900-talets början). Handlingen utspelas i Cagliostro, ett påhittat europeiskt pytteland som för tankarna till Monaco eller det lilla alplandet Liechtenstein (när det gäller miljöerna). Här är Lupin, tillsammans med några kompisar, ute efter greven Cagliostro som Lupin misstänker ligger bakom en stor verksamhet inom pengaförfalskning. Dessutom håller greven den unga prinsessan Clarisse fången i ett torn på det stora slottet Cagliostro (ja, allt heter Cagliostro i filmen).

Nja. Det här visade sig inte vara nån höjdare. Det är hoppigt, lite jobbigt berättat. Det kan nog delvis bero på att det bygger på en manga och tv-serie med väl etablerade karaktärer. Nu kastas vi direkt in i handlingen och förväntas känna till bakgrundshistorien och de olika figurerna. Dessutom är stilen, i vissa scener, alldeles för fånig. Grundhistorien är väl hyfsad. Miljöerna och figurerna är ibland vackert tecknade, ibland bara ok. Vissa detaljer har Miyazaki-känsla över sig, t ex grevens märkliga lönnmördargäng. I övrigt är det lite 60-talskänsla, lite James Bond- eller Helgonet-känsla. Musiken är ibland lugn och cool, men ibland på tok för gapig och jobbig.

Att huvudpersonen heter Lupin III beror på rättighetsproblem när det gäller karaktären Arsène Lupin. I den japanska mangan löste man det genom att kalla honom Lupin III och det ska alltså vara Arsène Lupins sonson det handlar om.

2+/5

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

3 x Hämnd: Sympathy for Mr. Vengeance

Mr. VengeanceTitel: Sympathy for Mr. Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Först ut en film som jag inte uppskattade, kanske för att jag inte var helt med på den koreanska stilen.

Hämnarens resa handlar om dövstumme Ryu som har en syster som behöver en ny njure. Sjukhuset hittar inga donatorer (själv har Ryu fel blodgrupp). Ryu ger sig in på den illegala donatormarknaden. Resultatet blir att han blir av med 10 miljoner won samt en av sina egna njurar, utan att få någon njure till systern. När sen sjukhuset oväntat meddelar att de hittat en njure kan han inte bekosta operationen. Nu blir Ryu till råga på allt även sparkad från sitt jobb. Desperat bestämmer sig Ryu och hans anarkisttjejkompis för att kidnappa hans förra chefs dotter för att skaffa pengarna. Härifrån går det mesta fortfarande ganska så fel, för att underdriva lite grann.

En sak som irriterar mig är att alla (well, de flesta i alla fall) beskrivningar av filmen nämner att Ryu och hans tjej kidnappar Ryus förra chefs dotter. Nu är det ju faktiskt så att de inte gör det. De planerar att göra det, ja, men de väljer en annan tjej istället. Detta faktum verkar de flesta ha missat. Sen måste jag säga att jag inte riktigt förstår vad Ryu tänkte han skulle göra när han fixat den illegala njuren. Det hade ju ändå inte gått att finansiera operationen. Men är man desperat så är man väl.

Hur som helst, så tyckte jag länge det här var en bra film, kanske ingen höjdarrulle, men klart sevärd. Nu är det ju så att filmen mot slutet byter stil ganska mycket. Jag tyckte inte våldet var så obehagligt att det blev äckligt och därför dåligt, jag tyckte bara helt enkelt att mitt intresse för filmen försvann. Jag tyckte den blev tråkig och ganska meningslös. Sorry. När regissören tog livet av rollfigur efter rollfigur så blev det till slut inte roligt. Den oförutsägbarhet och det liv filmen hade till en början byttes ut mot en sorts förutsägbar oförutsägbarhet. Det blev segt och utdraget mot slutet.

Spoiler
En sak som jag aldrig riktigt förstod var varför Song Kang-hos rollfigur skulle vara med under obduktionen av sin egen dotter, liksom på obduktionen av den där pojken som han till en början låtsades vara far till. Titta på obduktionen av sitt eget barn?! Ja, jag vet inte, det har man väl förmodligen rätt till men det är väl nåt som personalen bör avråda bestämt. Och så undrar jag varför regissören valt att lägga in en voice-over-röst som förklarar vilka som dödar Song Kang-hos rollfigur på slutet
Spoiler slut.

Inte mycket annat i filmen förklaras men just detta tydligen (se spoilern ovan)? Det förstod i alla fall jag utan den där berättarrösten! Åh, jag önskar jag kunde ge filmen bättre betyg, för den innehåller vissa underbara scener.

2+/5

The Great Gatsby

The Great GatsbyTitel: The Great Gatsbyfilmspanarna_kvadrat
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.

Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).

Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.

När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉

Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?

The Velvet Café
Fredrik on Film (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)

Hitchcock: Rebecca

RebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon är som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

Opera

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5