SFF13: Parkland

15 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoParklandTitel: Parkland
Regi: Peter Landesman
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag blev medlockad till Parkland av Fiffi. Det jag visste om filmen var att den handlade om mordet på John F. Kennedy, fast kanske inte direkt om själva mordet utan om händelser och personer lite i periferin. Jag tyckte det passade ganska bra. Dels är mordet spännande i sig. (Spännande kanske är fel ord, men det känns så eftersom det ligger så långt borta, både i tid och plats.) Dels hade jag precis läst ut Stephen Kings senaste tegelsten 11/22/63 som handlar om mordet med en tidsresetwist.

Parkland är namnet på sjukhuset där man förgäves försöker rädda livet på JFK. Det är också hit man för Lee Harvey Oswald (mannen som har pekats ut som den skyldige) efter att han blivit skjuten av nattklubbsägaren Jack Ruby dagen efter mordet.

Under filmen får vi följa en mängd personer: läkarna som arbetade på Parkland, Secret Service- och FBI-agenter, Abraham Zapruder (som råkade filma hela mordet med sin hemvideokamera), Lee Harveys mor Marguerite och hans bror Robert. Jag kan tycka att det är lite väl många personer…

För mig lyckas filmen aldrig få till nån nerv eller spänning. Jag förstår tanken med att se på det hela ur en annan synvinkel. Att se hur händelsen påverkar andra personers liv. JFK och hans fru Jacqueline är inte ens bifigurer. Ett problem för mig är dock att jag aldrig får känslan av att jag är med, där och då. Den digitala kameran skakar och hoppar i början av filmen. Det klipps nåt enormt, för att skapa nerv antar jag. Vi får träffa typ 50 personer inom fem minuter och alla pratar i mun på varandra. Vi får se många män i svarta kavajer och smala slipsar som hoppar in och ut ur bilar. Dessutom gjorde utseendet på själva filmen att jag fick känslan av nån som alldeles nyligen hade åkt till Dallas och nån studio för att filma. Lite samma problem som Michael Manns Public Enemies hade, dvs att tidskänslan försvinner.

Med ovan sagt så fanns det ändå en del att gilla. Bl a var skildringen av kaoset som uppstod efter mordet bra gjord. Man var inte förberedd på nåt sånt här. Många är yra i mössan och man frångår vanligt protokoll. Bästa scenerna i filmen är kanske när först en lokal rättsläkare vägrar låta Kennedys kropp att lämna sjukhuset innan man utfört en obduktion samt den efterföljande smått parodiska sekvensen när agenterna försöker få ombord kistan med Kennedy ombord på Air Force One.

Och med ovan sagt så kan jag ändå inte ge mer än en tvåa till Parkland. Jag känner att den redan börjar sippra ut ur mitt medvetande. Som tur var hann jag skriva ner vad jag tyckte nu.

2+/5

Om visningen: Under den sista veckan på festivalen var det klockslaget 18.30 som  gällde för mig. Tre kvällar i rad, tre filmer som alla började 18.30. Parkland visades lämpligt nog på Park, som ju tyvärr inte har världens mest bekväma säten. Träsmak! Jag kom i hyfsad tid och hann grabba det sedvanliga 7-Eleven-kaffet på vägen. Det var gott om plats när vi gick och det blev väl aldrig helt fullt men nästan. När jag tog av mig i bara t-shirt (jag tycker ofta det är varmt i salongerna) tyckte Fiffi att det var för kallt och använde sin jacka som filt. Annat värt att notera var att killen som satt bredvid mig uppenbarligen hade skakat om sin läsk en del. När han öppnade den sprutade det ut och träffade mig på handen. Jag sa inget.

****

Kolla nu in vad Fiffi tyckte om Parkland. Var det värt att sitta en och en halvtimme i Parks tortyssäten? Även Movies – Noir har skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Nuigulumar Z

13 november, 2013 8 kommentarer

sff_logoNuigulumar ZTitel: Nuigulumar Z
Regi: Noboru Iguchi
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Andra filmen för dagen blev alltså Nuigulumar Z, filmen som kanske borde ha hetat Gothic Lolita Battle Bear. På andra festivaler har den hetat just så och även om jag ibland klagar på att utländska icke-engelskspråkiga filmer får en engelsk titel i Sverige så tycker jag inte att det hade varit fel i det här fallet. Gothic Lolita Battle Bear, hur coolt låter inte det? Dessutom sammanfattar det filmen ganska bra. Markus från Har du inte sett den?-podcasten beskrev filmen ganska bra, ungefär så här:

Bomullsvarelser från en planet nånstans i universum tvingas att fly till jorden efter att deras planet gått under. Endast två varelser överlever och de överlever genom att de sammansmälter med stoppningen i två teddybjörnar. Pga av nån sorts magi så sker en transformation när teddybjörnarnas ägare kramar om sina björnar. Då förvandlas de nämligen till varsin superhjälte. En superhjälte är ond och en är givetvis god. Av nån anledning så har också en zombiesmitta drabbat Japan (där filmen utspelas) och det är upp till vår hjältinna Gothic Lolita Battle Bear att rädda världen.

Mmm, jag uppskattar det som är galet med filmen. Det är färgglatt (rosa!) och helt respektlöst. Jag gillar designen på dräkterna. Det är en film som inte bryr sig. Det är en parodi. Allt är överdrivet och fullkomligt crazy. Inledningen är helt galen och känns uppfriskande. Trots det somnar jag efter kanske 20 minuter och det tar ett bra tag innan John Blund släpper taget. Kanske är det därför jag uppfattar filmen som lite jobbig. Jag har svårt att hänga med på vad som händer helt enkelt.

Jag gillar martial arts. Jag har en egen kategori på bloggen tillägnad martial arts. I Nuigulumar Z får vi en hel del martial arts när de onda och de goda fajtas med varandra. Tyvärr är det ganska dålig martial arts. Taffligt gjord och dessutom med scener som pågår för länge. Mot slutet förekommer en sån lååååång scen som dessutom ackompanjeras av en jobbig låt på repeat. Njae. Jag är ledsen, det blir inte mer än en tvåa.

2+/5

Om visningen: Efter en lång lunch på Vapiano där våra sinnen för logistik sattes på prov var vi tillbaka på Victoria, denna gång en trappa upp i salong 2. Fiffi lät meddela att ryggstöden var belamrade med hår och förmodligen löss också. Åtgärder vidtogs av vissa för att skydda sig. Annars var det en ganska händelsefattig visning förutom kanske att jag under halvtimme i mitten av filmen flöt jag runt i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet samtidigt som jag hoppades att lössen lös med sin frånvaro.

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra om filmen? Blev det en round kick för mycket?

Jessica
Sofia
Har du inte sett den?
Henke
Fiffi

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SFF13: Blue Caprice

12 november, 2013 15 kommentarer

sff_logoBlue CapriceTitel: Blue Caprice
Regi: Alexandre Moors
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Filmen inleds med vad jag misstänkte var autentiska nyhetsbilder från rapporteringen av en amerikansk massmördare. Efter det finner vi oss på Antigua i Karibien. En ung kille blir lämnade ensam av sin mamma. Orsaken till detta är oklart. Pojken driver omkring, förföljer en amerikansk man som är där på semester (?) med sina barn. Nåt är dock fel. Mannen vekar vara på rymmen med sina barn, snarare än på semester. Det verkar handla om nån sorts vårdnadstvist. Mannen, John, låter pojken bo hos honom. Orsaken till detta är oklart. Nu gör filmen ett hopp fem månader framåt i tiden. Nu är vi i det nordvästra hörnet av USA i staten Washington. John, nu utan sina tre barn, bor ihop med en kvinna (inte hans fru) och har tagit med sig pojken till USA. Vad som har hänt med barnen är oklart.

Efter det här gör filmen mer och mer klart för oss som tittare att nåt inte står rätt till i huvudet med John. Hans fru har fått full vårdnad av barnen och dessutom är John belagd med besöksförbud. Han blir frustrerad, arg, och vill hämnas… på samhället. Han utnyttjar pojken för detta. Orsaken till det som sker är dock oklar.

Det är mycket i den här filmen som är oklart. Vissa saker är inte oklara. Det är väldigt tydligt att regissören vissa gånger är väldigt tydlig med en del symboler. Den amerikanska flaggan, tv-rapportering från USA:s krig i Afghanistan och våldsamma datorspel trycks oss in i ansiktet. Men hur det egentligen kopplas till handlingen förblir oklart. Det är väldigt tydliga symboler men de säger ändå inget. Vi får ingen som helst känsla för John som person. Han förblir ett mysterium precis som mycket av det som händer i filmen.

Det finns en del jag gillar. En del bilder och sekvenser är snygga, som t ex när John och pojken är ute och springer. Jag tycker även Isaiah Washington i rollen som John är riktigt bra och nedtonat obehaglig. Felet med filmen är inte Washington utan ett luddigt manus.

Efter filmen får jag reda på att den förstås, som jag misstänkte, bygger på verkliga händelser. I början av 2000-talet härjade krypskyttar i området kring Washington D.C., staden alltså inte staten. Jag förstår inte förrän efter en bra bit in i filmen att det är John och pojken som är krypskyttarna och det vi får se är en skildring av vad som ledde fram till dessa dåd. Tyvärr är det en dålig skildring som inte ger mig nånting.

2-/5

Om visningen: Det här var den första filmen av tre som skulle ses under dagen tillsammans med filmspanarna. Jag var för ovanlighetens skull på plats ganska tidigt på Victoria. Det blev i princip fullt i salongen, vilket kanske var lite förvånande då det klockan bara var 11.30. Men det var i och för sig lördag och folk vill väl komma igång tidigt med filmtittandet. En sak vi noterade när vi tittade runt i salongen var att det var nästan bara män vi såg. Hmm, märkligt. I övrigt hände inget speciellt utan allt flöt på som det skulle.

filmspanarna_kvadratVi var alltså fler som såg Blue Caprice. Hur uppfattade de andra filmen? Är de som jag nååååågot less på dessa ständiga BOATS? Hit or miss?

Henke
Fiffi
Sofia
Har du inte sett den?
Jessica

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013 Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Metro Manila

11 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoMetro ManilaTitel: Metro Manila
Regi: Sean Ellis
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste ingenting om Metro Manila. I alla fall ingenting om handlingen. Jag hade läst om den att den tydligen ska vara Storbritannien bidrag till Oscar för bästa utländska film (eller bästa icke-engelskspråkiga film som det heter numera) och regissören skulle vara britt. Det låter kanske konstigt men filmen utspelas på Filippinerna och språket man talar i filmen är filipino. Filmens producentländer är Storbritannien och Filippinerna.

Filmens regissör heter Sean Ellis och han har även fotat filmen. När jag tittar på hans IMDb-sida så verkar det vara den första filmen han stått som filmfotograf för. Jag måste säga att jag är imponerad. Metro Manila är en väldigt vacker film. Den inleds på landsbygden bland risodlingar på terrasser i grön och kuperad terräng. Vi träffar Oscar Ramirez (Jake Macapagal) och hans familj som får för lite betalt för sitt ris och tar sina två små barn och beger sig till huvudstaden Manila för att söka lyckan och jobb.

Metro Manila påminner om en film som Cinderella Man (eller Ip Man för den delen) med en pappa som försöker försörja sin familj i fattiga tider. Oscar gör allt han kan för att familjen ska hitta en bostad och för att han ska hitta ett jobb. Inte oväntat blir familjen lurade omgående och står ganska snart utan bostad, utan jobb, med två barn i Manila. Hur kul är det? Nej, inte kul. Oscars fru Mai (Althea Vega) finner sig dessutom tvungen att ta jobb på en strippbar. Efter tag ser det dock ut att vända för Oscar när han får jobb för värdetransportfirma. Men det är ett farligt jobb.

Länge står den här filmen och stampar på betyg tre, kanske en stark trea. Det är vackert och miljöerna i Manila är exotiska, kokande, häftiga och hektiska. Men det finns nåt som stör mig hela tiden och tyvärr växer det efterhand och överskuggar det som är bra med filmen. Efter ett tag känner jag att filmen är alldeles för smetig, övertydlig och fylld med klichéer. Oscar är en så godhjärtad och naiv man att det nästan är löjligt. Ingen kan vara så naiv. Inte ens en risodlare från filippinska landsbygden. Det som fick mig att tappa sugen helt var en lång, evighetslång, sekvens där Oscar är ute och dricker med sina nya kollegor, börjar gråta över hela situationen samtidigt som vi får se Mai plågas på strippklubben. Allt ackompanjerat av pompös smörmusik som verkligen skulle få oss att förstå. Nope. Det blev för mycket.

Det är klumpigt gjort. Inversen av subtilt. Berättarröst? Ja, det kan ni räkna med! Oscar berättar för oss vad det hela går ut på. Nej, jag ledsnade tyvärr. Hmmm, synd, för det tekniska hantverket är det egentligen inget fel på.

2+/5

Om visningen: Det här var en mysig söndagsvisnig vid tolvtiden. Havregrynsgröt till frukost, tunnelbana in till stan, grabba en kaffe på vägen. Jag tog plats ganska långt bak på Skandia där jag lärt mig av Henke att det finns lite upphöjda platser där det dessutom är bättre benutrymme. Apropå Henke så träffades vi av en slump när jag kom ut från visningen. Han och kompisen Vanessa skulle in och se nästa film, Afternoon Delight, givetvis en film i sektionen American Independents.

****

Movies – Noir har också sett Metro Manila och han kallade den festivalens hittills bästa film. Huh?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

SFF13: Mig äger ingen

7 november, 2013 10 kommentarer

Mig äger ingensff_logoTitel: Mig äger ingen
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Avslutningsfilmen på Malmö Filmdagar var en filmatisering av Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring Mig äger ingen. Filmen har premiär imorgon fredag. Av nån anledning så har Stockholm Filmfestival valt att ha med filmen i sitt program, vilket, om jag ska vara ärlig, känns ganska meningslöst. Fast det finns ett litet mervärde. På den sista visningen ikväll hålls ett Face2Face men jag vet inte med vem. Kanske regissören Andersson? Varför uppges inte detta i programmet på hemsidan?!

Mikael Persbrandt (vem annars?) spelar huvudrollen som den alkoholiserade pappan som blir lämnad av sin fru när hon träffar en annan. Kvar lämnade frun dottern Lisa eftersom hon, som hon själv uttryckte det, ”inte hade hjärta att ta det finaste han hade från pappan”. Det blir ingen lätt uppväxt för Lisa. Pappans pengar från jobbet som metallarbetare går till sprit. De lever knapert och ibland är det upp till dottern att städa upp efter att pappan har fyllesvinat, somnat i trappuppgången eller spytt i vardagsrummet. Misär med andra ord. Fast det saknas ändå inte kärlek från pappan och han är aldrig våldsam, bara ”glad”.

Ja, vad har jag att säga om filmen? Ungefär lika mycket som den sa till mig. Ganska litet. Misär är inget kul, typ. Jag vet inte riktigt vad filmen försöker berätta. Lisa är ett maskrosbarn som älskar sin pappa, men samtidigt skäms för sin pappa, som får städa upp efter sin pappa, som inte bjuder in sin pappa när hon som 30-åring har sin disputationsmiddag. Ett kluvet förhållande kan man säga. Det finns väl nåt i den skildringen som är hyfsat rörande men när jag ser filmen så blir jag aldrig berörd eller indragen.

Jag känner att jag inte riktigt kan förklara vad det är som är ointressant. Jag tror det kan ha att göra med filmhantverket kanske. Det är en mellanmjölksfilm som inte sticker ut alls. Om jag tittar på regissören Kjell-Åke Anderssons tidigare alster så ser jag några titlar som jag känner igen men inte sett (Min store tjocke far, Vi hade i alla fall tur med vädret igen!), nån som jag sett och ogillat (Wallander – Innan frosten som jag faktiskt såg på bio) och några helt okända. Jag får känslan av att Andersson är Sveriges motsvarighet till Ron Howard, en vaniljregissör som aldrig gör nåt farligt, nåt udda, nåt som sticker ut. Då blir det ointressant.

Apropå att sticka ut. Det fanns faktiskt två saker som stack ut i filmen. Först är en märkligt påträngande och dominerande gitarrmusik som ska sätta nån sorts stämning. Jag kände att den mest störde eller åtminstone tog för mycket fokus. Det andra som stack ut var att skådespelerskan som spelade Lisa som vuxen, Ida Engvoll, var kusligt lik Helena Bergström, faktiskt till den grad att jag ett tag trodde att det vi såg var en ung-cgi:ad Helena à la Jeff Bridges i Tron: Legacy.

Jag ger inte Mig äger ingen godkänt som film. Jag har inte läst boken så kan inte uttala mig om den men jag får en känsla av att den är bra mycket bättre, i alla fall när jag nu läser några recensioner. Att Mig äger ingen som film får mellanmjölksstämpel av mig kan också bero på att den är en kopia av en annan svensk film med ganska så exakt samma tema, Svinalängorna från 2010. Själv tyckte jag Svinalängorna var snäppet bättre än Mig äger ingen.

Jo, förresten en sista sak, det finns en scen jag gillade. Efter att pappa fullständigt supit ner sig och lägenheten är en svinstia har dottern en egen privat fest där hon dricker sprit och dansar till musik från stereon. Det fanns nåt befriande i scenen som ändå logiskt nog slutar med en spya på toaletten. Som tur var fick hon inte smak för sprit efter det. Det hade nog blivit för mycket misär då.

2/5

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mig äger ingen? Klicka på länkarna nedan. Ägde filmen?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wallander – Innan frosten

5 november, 2013 4 kommentarer

Innan frostenTitel: Wallander – Innan frosten
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Nu på torsdag kommer min recension av Stockholm Filmfestival-filmen Mig äger ingen. I somras när jag såg den under Malmö Filmdagar blev jag fundersam över varför namnet på filmens regissör var helt okänt för mig. Jag gjorde lite research och upptäckte att jag faktiskt sett en film tidigare av mannen med det generiska namnet Kjell-Åke Andersson. Jag såg filmen på bio (!) 2005 och skrev då också min recension. Frågan är väl nu om jag gillade Mig äger ingen bättre än Innan frosten.

Det här en av de filmer som ger svensk film sitt dåliga rykte. Denna filmatisering av Mankells sista (?) Wallander-deckare blir sämre och sämre ju längre den pågår. I början är den väl ok. Krister Henriksson är en ny bekantskap som Wallander, lite intressant att se hur han tacklar det hela jämfört med klippan Rolf Lassgård. Samspelet mellan Henriksson och Johanna Sällström (vif) som spelar Wallanders dotter, och nyblivna polis, Linda är lite småkul. I övrigt är skådisinsatserna tafatta och känns som tagna ur en riktig dålig tv-deckare. Poliskommissarierna försöker visa nån sorts pondus, men det blir bara löjligt och känns helt off.

Sen när själva historien och brottsutredningen kommer igång blir det riktigt dåligt. Det är tänkt att det ska kännas läskigt och obehagligt med en sekt som försöker rensa Sverige (eller åtminstone Skåne) från otrogna, men bitvis blir det skrattretande fånigt när sektledaren ska framstå som ondskefull. Det känns mest som en skolfilm som några högstadieelever har gjort på sina fria aktiviteter. Sista kvarten när ”dramat” närmar sig sin upplösning är bland det sämsta jag har sett. Poliserna beter sig så ologiskt och orealistisk att det bara blir för mycket. Hur dumma får man vara? Det känns som krystade grepp för att få till spänning. Det funkar inte. Jag skrattade bitvis över hur dumt det var.

Nä, det här var inte bra. Strax efter jag sett Innan frosten såg jag av en slump en lösryckt kvart av den svenska tv-deckaren Graven och konstaterar att det som jag såg under den kvarten var många klasser bättre. Här fanns mer intensitet, spänning och originalitet än vad som finns i Innan frosten-regissörens ena lillfinger. Nyligen såg jag också kusin-filmen Steget efter med Rolf Lassgård som Wallander, och den filmen var minst två klasser bättre än soppan som går under namnet Innan frosten. Dessutom väntar tydligen ytterligare 12 (!) filmer med samma ensemble. Riktigt tråkigt att det satsas på sån här helt ooriginell och bakåtsträvande smörja. 190 miljoner ska det tydligen kosta. Huva!

(Min kommentar: Oj, det var ord och inga visor. Samtidigt är jag förvånad över att jag inte ger filmen en etta vilket texten antyder. Men jag har nog blivit hårdare när det gäller betyg med åren.)

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Uppsala Internationella Kortfilmfestvial 2013

1 november, 2013 6 kommentarer

filmspanarna_kvadrat_svuisff_logoJag har varit på Uppsala Internationella Kortfilmfestival några gånger tidigare och jag trodde att det kanske var en sju åtta år sen. Jag mindes speciellt ett år då det var ett visningspass med Roy Anderssons reklam- och kortfilmer. Jag minns fortfarande några scener ur dessa filmer, främst från Någonting har hänt och Härlig är jorden. På festivalens hemsida kollade jag historik kring tidigare festivalprogram och såg då att Andersson-temat var år 2000. Rackarns, vad tiden går. Året innan var det Johan Hagelbäck-tema och där ringde det också en klocka. Jag var nog på festivalen det året också. Hagelbäck är en animatör med en egen udda stil som förekom ganska mycket i svensk tv på 80-talet. Just rösten på hans figur Charles Nonsens har satt sig.

En av mina filmbloggarkompisar i Filmspanarna, Lena från Moving Landscapes, sitter med i urvalskommitén för Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Hon har tittat på film, tittat på film, tittat på film och tittat på film. Sen har urvalskommitén stött och blött om vilka filmer som ska vara med. Nu var det till slut dags för festival och vi var en liten styrka från Filmspanarna som sammanstrålade i Uppsala på festivalens näst sista dag. Jag hann med två pass, Sex x kärlek och så Publikens favoriter (publiken hade tidigare under veckan röstat på sina favoriter och nu visades de fem populäraste).

****

Sex x kärlek

History of Virginity – Schweiz 2012. 6 min. Regi: Sophie Haller
En sorts informationsfilm om den kvinnliga oskulden och hur den har betraktats genom historien. Fortfarande lever myter kvar. Jag fick känslan av en film som kunde vara gjord för Kunskapskanalen av Kobras redaktion. Jag tyckte filmen var för kort för att riktigt hinna göra nåt intryck. Hyfsat intressant men inget som sitter kvar.
2/5

Megaphone – Island 2013. 15 min. Regi: Elsa Maria Jakobsdottír
Isländskt om en tjej som har kul med en megafon och med en man. Men sen begår mannen ett övertramp som tjejen måste förhålla sig till. Hmm, återigen tyckte jag filmen var lite för kort för att göra intryck. När det började bli intressant tog den slut och det blev varken bra eller dålig.
2+/5

I Think this is the Closest to How the Footage Looked – Israel 2013. 10 min. Regi: Yuval Hameiri & Michal Vaknin
Oj, det här var den första filmen som slog an en nerv inom mig. Första minuten var det artsy fartsy-varning och nästan skrattretande men sen blev den rörande och sorglig. En personlig film om, som jag förstod det, en verklig händelse som regissören bearbetar på det här sättet. Verkligen annorlunda animerat när regissören spelar dockteater med dörrhandtag och andra udda objekt.
4-/5

Pouco mais de um mês (About a Month) – Brasilien 2013. 23 min. Regi: André Novais Oliveira
En ganska seg film med personer som inte säger så mycket. Första minuterna trodde jag vi fick se ett gift par vakna upp i sin säng. De kändes på nåt sätt naturliga. Men det visade sig att det var ett par som precis börjat dejta. I efterhand visade det sig att det nog var regissören själv och hans flickvän (?) som spelade sig själva, eller åtminstone versioner av sig själva. Jag ogillade inte filmen, den hade något, bl a snygg camera obscura, men nja, den kom inte fram till mycket.
2+/5

Love in the Time of Advertising – USA 2013. 9 min. Regi: Matt Berenty & David Bokser
Efter en del tunga filmer fick vi lite glatt animerat Pixar-inspirerat. Jag hade lite svårt att förstå filmens upplägg. En mannen är av nån anledning fast i en byggnad bakom skylten på en reklampelare. Han försöker uppvakta en kvinna med reklam. Kvinnan bor i ett hus nedanför skylten men hon förstår inte att det är han som är avsändaren utan köper bara mer prylar. Nej, både övertydligt och otydligt samtidigt, tyckte jag. Dessutom var det lite musikal också.
2/5

Pocalunek (The Kiss) – Polen 2013. 22 min. Regi: Filip Gieldon
Den här filmen hade jag bara ett problem med egentligen. Kanske är det nitpicking men, om man har varit så berusad att man har en flera timmar lång minneslucka natten innan då mår man inte så bra som tjejen, Emilia, gör kl 9 morgonen efter. Hon upptäcker att hon är hemma hos Matylda som hävdar att de har haft sex. Själv minns hon minns ingenting. Ingenting. Det utvecklar sig till ett sorts schackspel mellan de båda. Bäst med filmen, eller visningen, var eftersnacket med vältaliga (till skillnad från festivalens ”moderator”) regissören Filip Gieldon. Här fick man höra intressanta saker om Polanski- och Kieslowski-ok och att polacker vill ha film om tunga jobbiga ämnen. Det var inget för Gieldon upptäckte han efter att ha gjort två såna, typiskt polska, filmer.
2/5

Publikens favoriter

By this River – Australien 2013. 14 min. Regi: Melissa Anastasi
Min första tanke var två namn, ett förnamn och ett efternamn: Terrence Malick. Vad annars kan man tänka på när man ser en unge gå i ett fält och stryka med händerna längs med högt gräs ackompanjerad av en poetisk berättarröst (eller inbillade jag mig berättarrösten?). Det är snyggt så det förslår. Det är sorgligt och poetiskt. En mor har dött och sönerna och pappan hanterar förlusten på olika sätt men sammanstrålar på slutet. Mmm, det blir godkänt pga av fotot.
3/5

Avant que de tout perdre – Frankrike 2013. 22 min. Regi: Xavier Legrand
Oj, det här var nog den andra filmen som slog an den där nerven inom mig som gjorde att jag blev uppmärksam på det jag såg. Filmen börjar kryptiskt. Som tittar förstår man inte riktigt vad som händer. Det är nåt sorts familjedrama förstår man efter ett tag men ganska länge har man inte riktigt koll. Sista delen är nervig så det förslår. Det är spänningen helt framkallad med regi, skådisar och situationer. Det förekom ingen musik. Det behövdes inte för att skapa den där spänningen. En typisk europeisk realismthriller. Jag tror regissören Xavier Legrand kan gå långt.
4/5

The Mass of Men – Storbritannien 2012. 17 min. Regi: Gabriel Gouchet
En film som börjar med att visa en inspelning från en övervakningskamera. Varför? För att visa att det handlar om en autentisk händelse? Jag vet inte. En arbetslös man kommer tre minuter för sent till sin träff på arbetsförmedlingen, vilket får Kafka-liknande följder för mannen. Sen inträffar nåt märkligt, nåt märkligt med inslag av våld. Fast mannen är oskyldig, eller är det bara i hans drömvärld han är oskyldig. Och den där oranga påsen han har med sig, är det en påse eller en orange spikpistol. Mmm, det var en äcklig stämning i filmen.
3/5

Du velger selv – Norge 2013. 15 min. Regi: Kajsa Næss
Det här var en rörande dokumentär om barn vars pappa sitter i fängelse. Det norksa språket i filmen bidrar än mer till rörelsen och att man sympatiserar med barnen. Filmen använder ett grepp som vi sett några gånger nu (bl a i svenska Gömd från 2002), nämligen att göra filmen helt animerad. Vi får höra barnens riktiga röster men vi får se tecknade bilder på dem. Jag gillade verkligen filmen. Samitidigt som den är ganska sorgsen så har den en fin humor och en del hopp.
3+/5

Pandy (Pandas) – Slovakien 2013. 12 min. Regi: Matúš Vizár
Publikens favorit var en tecknad och ganska galen film som berättade om pandornas uppkomst och liv på Jorden. En väldig mängd bilder, den ena mer absurd än den andra, strömmade över oss. Det är en galen men även galet humoristisk film. Humorn är svart och absurd. Jag tänker på djurparker, strandade valar, naturfilmer, safari, djur på cirkus, råttor, skadedjur, djur som tar det lugnt, djur som utnyttjas av människor. Det är spretigt och roligt men jag är inte helt övertygad.
3+/5

Sammanfattning
Som väntat var den en trevlig eftermiddag och kväll i Uppsala. Det som är mysigt med den här festivalen är att biograferna som används alla i princip ligger i samma kvarter. Dessutom är det mycket enkelt att ta sig till Uppsala och biograferna från exempelvis Stockholm. Det är bara att hoppa på Uppsala-pendeln så är du vid Centralen på 40 minuter. Sen är det bara drygt fem minuters promenad till festivalcentret.

Avant que de tout perdreNär det gäller filmerna så är det ju en blandad kompott. Den övervägande delen är hyfsade eller sämre men sen finns de där guldkornen som man blir riktigt glad av att få se. För min del var det ingen tvekan om vilken film, av de jag såg, som var den bästa. Franska Avant que de tout perdre av Xavier Legrand var nämligen en riktigt bra liten film. För mig skulle det kunna vara slutdelen av en långfilm. Så – håll utkik efter Legrand.

Vad tyckte de andra filmspanarbesökarna om festivalen och filmerna? Är de korta i tonen eller var underbart kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Moving Landscapes

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Summit

31 oktober, 2013 5 kommentarer

Malmö Filmdagar

K2 kastar sin skugga när solen går ner

K2 kastar sin skugga när solen går ner

Titel: The Summit
Regi: Nick Ryan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den här dokumentären borde nog aldrig gått upp på bio. Faktum är att det enda land som den får biopremiär i är Sverige, och anledningen till det stavas Fredrik Sträng. På Malmö Filmdagar där jag såg filmen var Sträng på plats och presenterade filmen och sin bok om det som skildras i filmen. I augusti 2008 förolyckades 11 klättrare på det fruktade berget K2 då flera grupper försökte sig på en toppbestigning. Redan under uppstigningen började saker gå fel och olyckor skedde. Den stora mängden klättrare fortsatte dock uppåt mot toppen trots att man var försenade och att andra detaljer inte var som de skulle. Det slutade med en katastrof. Fredrik Sträng var en av de som överlevde.

Låt mig först säga att det är fascinerande historia. Ja, fascinerande kanske är fel ord. Det är en tragisk historia där människor tog fel beslut, glömde saker, chansade, ville för mycket, kunde inte samarbete och så gick det som det gick. Som film är det dock inte mycket att hänga i julgranen. Filmen får mig att tro att jag ser en amerikansk tv-film gjord för en reklamkanal. En sån där taffligt gjord film där samma sak vevas om igen efter varje reklamavbrott. I The Summit hoppar vi fram och tillbaka i tiden på ett enbart förvirrande sätt. Sen skildras plötsligt hur den första bestigningen av K2 gjordes på 1950-talet av en grupp italienarna.

Delvis förstår jag varför man hade med berättelsen om den första bestigningen. Efter det som hände 2008 har det pekats en del finger mot vissa individer, man har försökt skylla det som hände på nån, försökt hitta en syndabock. Eftersom det inte finns nån som har en klar bild av vad som hände så har det uppstått rykten och påhittade historier. Likadant var det tydligen efter den italienska toppbestigningen på 50-talet, så det finns väl en poäng i att visa att historien som vanligt upprepar sig.

Men som helhet var det en tråkig och upprepande dokumentär med de vanliga talande huvudena. Det som stannar kvar mest är hur söt norska klätterskan Cecilie Skog var. Hon såg ut som en trolltjej med otroligt hår. Nåt man lyckats ganska bra med är de dramatiseringar som förekommer. Dessa är ju inte inspelade på K2 utan i Schweiz (vilket Sträng nämnde när han fick frågan efter visningen). Sedan har man med datoranimation ändrat så att miljön liknar K2.

På kvällen efter visningen var det ett mingel där filmspanarna glassade runt bland buffémat, filmkritiker och ölbiljetter. Fredrik Sträng dök också upp och pratade med oss en stund. När jag tänker efter så här i efterhand så var det en lite konstig situation. Fredrik själv är där för att marknadsföra sin bok, en bok som skildrar en tragedi. Vi var där för att vi hade sett samma tragedi i filmform. Och så ska vi glassa runt och mingla. Fast det är väl ett sätt att bearbeta händelsen också.

2/5

Henke skriver om The Summit idag och Fiffi har skrivit om den sen tidigare. En toppfilm är det ju men är den toppen?

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

The Scarlet Pimpernel

25 oktober, 2013 4 kommentarer

The Scarlet PimperneldecadesTitel: The Scarlet Pimpernel
Regi: Harold Young
År: 1934
IMDb | Filmtipset

Röda nejlikan visst jag inte mycket om. Jag visste knappt att filmen byggde på en litterär förlaga men jag hade det på känn och förtexterna bekräftade det. En viss Emmuska ”Baronessan” Orczy har skrivit en radda romaner om den gäckande Röda nejlikan som hjälper franska aristokrater att inte tappa huvudet under den franska revolutionen. Röda nejlikan är det kodnamn som den engelske klädsnobben Sir Percy Blakney använder när han inte är klädsnobb utan är i Frankrike för att rädda fellow franska aristokrater undan Robespierres skräckvälde.

Jag tänkte förresten omgående på den svenska ”Röda nejlikan” Axel von Fersen som ju försökte rädda den franska kungafamiljen och var nära, men bara nära, att lyckas. Kanske inspirerades Orczy av denna storyn?

Ibland är det kul att se gamla filmerna bara för att de är så udda. Det känns som om de är gjorda i en helt en annan tid (d’oh!). Det som sticker ut i den här filmen är Leslie Howards helt galna insats som Röda nejlikan. Bruce Wayne och Don Diego de la Vega är chanslösa när det gäller vara den som man minst anar skulle vara orädd hjälte. När Percy är hemma i England är han omsusad av kvinnor pga av sin poesitunga och sitt sinne för hur en kravatt ska knytas. Percy är en fruktad klädkritiker (bl a prinsen av Wales får känna på det då han har osmakliga manschetter) som tagen från Project Runway. Helt hilarious. Själv har han en frisyr som jag aldrig tror jag har sett. En sorts polisonger i pannan. Men det kanske var mode på 90-talet, 1790-talet alltså.

Så. Det var väl det positiva med filmen. För förutom Howards totala scenäteri så tyckte jag inte det fanns så mycket annat att bli upphetsad över. Well, vi har väl en hyfsad men ändå mesig skurk i form av ambassadör Chauvelin (Raymond Massey) och så har vi en kort toköverspelad insats av Ernest Milton som Robespierre. Just Robespierre kanske kläcker ur sig den roligaste repliken, eller i alla fall den jag minns bäst: ”I sent them to the guillotine for the future happiness of the human race, but I do not allow torture!”

Problemet med filmen är att det känns som filmad teater. Det finns inget filmiskt i det jag ser. Inget av det jag ser hade inte kunnat göras på en teaterscen. Jag saknar helt en känsla av att det är den franska revolutionen, att vi befinner oss i Frankrike eller i England. Jag vill ha mer ryttarjakter, mer segelfartyg som kommer ut ur dimman, mer svärdfäktning. Ja, faktum är att det inte förekommer svärdfäktning överhuvudtaget. Vafalls? Jag behöver mer som ger mig en större känsla. Jag undrar om det är kopplat till att det är en brittisk film. Tidiga filmer från just England brukar vara ganska trista. De saknar nåt, helt enkelt. Kanske nåt så enkelt som filmmusik just i det här fallet? Förmodligen har jag sett filmen med helt fel förutsättningar. Det är en vitsig, dialogtung, möjligen lite äventyrlig, komedi och inte ett roligt och spännande äventyr som jag trodde. Apropå spänning så finns det faktiskt en spännande scen när en dam ska försöka norpa en papperslapp från en av Sir Percys medhjälpare. Nästan lite Hitchcock-stämning här och en bra scen.

Apropå det jag skrev om att filmen känns som teater, så visade det sig mycket riktigt att Orczy först skrev The Scarlet Pimpernel som en teaterpjäs innan den kom ut som roman.

2+/5

Rödmire

Rödmire

Förresten, Röda nejlikan. Om man ska vara noga så borde filmen heta Rödmiren eftersom engelska ”scarlet pimpernel” är just örten rödmire på svenska.

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Tappade de huvudet fullständigt och gillade filmen eller agerade de bödel som jag? Klicka på länkarna så får ni veta.

Fripps filmrevyer (tack för filmen, det uppskattas!)
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rush

5 oktober, 2013 14 kommentarer

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →