Pixar: WALL·E (2008)

19 mars, 2021 5 kommentarer

Efter den relativa succén med Ratatouille såg jag fram emot WALL·E: Pixar första och enda (?) science fiction-film!

Inledningen gjorde mig aningen orolig men ingav även hopp om en bra filmupplevelse. De spetsiga bergen av sopor som liknande gigantiska skyskrapor, långt större och högre än de omgivande byggnaderna i staden, var fascinerande. Jag förstod först inte vad de var. Nån form av klippor som växt fram ur jorden? Nej, de var alltså resultatet av flera hundra års sopavfall.

En töntig musikalsång gjorde mig däremot orolig. Är det en musikal eller vad är det som händer? Men jag får medge att det blev en rätt bra effekt när den glada sången tonade ut som kontrast mot det öde jordklotet. Även om det visade sig att WALL·E inte är en musikal så fortsatte dock musikaltemat filmen igenom och det var inte direkt nåt positivt för min del. Förutom musikalen som WALL·E tittar på i sin lilla tv så kändes även hans och EVE:s rymddans som tagen ur en musikal. Jag har hört denna sekvens hyllas men för mig gjorde den ingenting.

Jag har även hört att inledningen höjs till skyarna. 30 fascinerande minuter utan dialog skulle det vara. Det skulle vara fantastiskt. För mig kändes den lite seg och ofta som en fars där WALL·E spelar nån form av stumfilmskomiker/pantomimartist-wannabee.

Mina tankar gick även till Charlie Chaplins tidiga filmer. Men för mig funkade det inte när det är en robot som utför roligheterna. Det är precis samma sak med C3PO i Star Wars. Apropå Star Wars så kändes ju WALL·E som en medveten mix mellan R2D2 och E.T.. Själv tyckte jag inte det var så kul med en film med R2D2 i huvudrollen i nästan två timmar.

När den nya vita roboten anländer ändras dynamiken lite. Jag får en tydlig känslan av att nykomlingen är av hankön. Kanske berodde det på dess aggressivitet i form av ett väldigt snabbt avtryckarfinger. Skjut först, tänk sen. Jag tyckte EVE:s design var väldigt snygg: vit och blankpolerad (inledningsvis). Jag blev påmind om den otroligt vackra videon, i regi av Chris Cunningham, till ”All Is Full of Love” med Björk.

Dags för en passus från Klubben för värdelöst vetande. Är det jag som är tokig eller förekommer det ett rejält misstag i filmen när WALL·E byter en av sina larvfötter? Först är det höger band som är trasigt. Sen är det plötsligt vänster som byts ut. Men sen får vi se att det är höger som är nytt och fint. Nåt är fel här och det förklaras inte genom att WALL·E kan vända huvudet 180 grader eftersom han ser olika ut fram och bak. Nåväl.

Jag tyckte det var lite udda att de människor som förekommer i diverse reklamfilmer eller i den musikal som WALL·E tittar på i sin tv inte ser ut att vara datoranimerade. Nej, det är verkliga människor som man filmat och sen möjligen lagt på ett sorts filter för att kanske få dem att se datoranimerade ut. Det kändes ovanligt för att vara Pixar.

Åh, nej! Svenska texter igen! Fullkomligt idiotiskt. I Ratatouille så lös de med sin frånvaro men det kanske var för att det skulle vara på franska där? Jag minns inte några svenska texter från Ratatouille. När jag nu tittar på inledningen av Ratatouille igen för att kontrollera så är det ju engelska och franska som gäller på alla texter. I förtexterna står det ”Walt Disney presents, a Pixar Animation Studios film” precis som det ska.

I förtexterna till WALL·E står det ”Walt Disney Pictures presenterar, en film från Pixar Animation Studios”. Gah, man gjorde ju rätt med Ratatouille. Varför inte fortsätta på det spåret. Jag antar att Ratatouille anses mer vuxen och mindre för barn kanske.

Jag tyckte det var intressant när WALL·E tappade minnet i slutet. EVE hade ju tagit bort elektronikkortet där minnet förmodligen satt så det var inte så konstigt. Men jag tyckte man slarvade bort det hela lite. Plötsligt fick WALL·E minnet tillbaka. Jaha, men hur då? När kortet byttes så försvann ju allt och det var som att boota om WALL·E och rensa allt. Det borde ha förklarats bättre. Minnet kanske var ett externt minne utanför moderkortet som behövde lite tid på sig att laddas in? Eller så sparade EVE undan minnet och laddade in det senare. Här gick mina tankar till en liknande händelse i The Rise of Skywalker med C3PO i fokus.

Jag förstår som sagt inte storheten med filmens inledning. Jag har även hört att filmen ska bli sämre när handlingen tar oss till det gigantiska rymdskeppet Axiom och de ballongliknande människorna som lever i en cybervärld av lathet. Själv tyckte jag den blev bättre (!) eftersom WALL·E var med lite mindre. Dessutom snappade jag upp en kul replik: ”Every holo-date I have been on has been a virtual disaster”. Ja, lite roar en ordvitsare.

Jag konstaterar slutligen att WALL·E kanske var först med att navigera i rymden medelst brandsläckare. Fick Alfonso Cuarón inspiration härifrån tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Starta nu brandsläckaren och flyg över till Sofia för att kolla hur hon upplevde filmen.

Björk – ”All Is Full of Love”. Helt bisarrt att den är åldersbegränsad på YouTube. Nakna robotar!

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Musik, Pixar, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Birds of Prey (2020)

14 mars, 2021 4 kommentarer

När Sofia publicerade en text om Birds of Prey hos sig så insåg jag att jag glömt lägga upp mitt omdöme om denna den åttonde filmen i DC Extended Universe. Wonder Woman 1984 smet före i kön, vilket den nog inte var värd om man tittar på det betyg den fick.

Under inledningen av Birds of Prey så funderade jag på om jag ens skulle orka ta mig igenom filmen. Det kändes ungefär lika jobbigt som att läsa upp den kompletta titeln Birds of Prey (and the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn).

Det var otroligt berättarrösttungt. Harley Quinn ska berätta allt, absolut allt som händer. Som tittare överöses vi med grälla färger, snabba klipp och hetsig musik. Det är väldigt rörigt alltihop.

Det ska dock sägas att Margot Robbie är perfekt som Harley. Det känns lite som att hon föddes för att spela den här rollen. Lite som Hugh Jackman och Wolverine. Synd bara att de filmer Harley är med i inte är bättre.

Några av de andra valen av skådisar tyckte jag inte var lika bra. Rosie Perez dansade i världens bästa förtexter nånsin men (with all due respect) så passade hon hon inte alls som smart polis. Ewan McGregor som skurken var inte heller speciellt bra. Ewan ser för snäll ut. Nu skulle han vara genomond precis som sin vidrige och överdrivet onde underhuggare. Nja, det blev mest trist och nyanslöst.

I slutändan är ändå Birds of Prey bättre än Wonder Woman 84. Alltid något.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

2009 Lost Memories (2002)

3 mars, 2021 Lämna en kommentar

Sommaren 2004 ägde en asiatisk filmvecka rum på den fina biografen Grand i Stockholm. Jag såg tre av filmerna: Bong Joon-hos seriemördarklassiker Memories of Murder, martial arts-spektaklet The Legend of Evil Lake och slutligen 2009 Lost Memories, det alternativhistoria-actiondrama det handlar om idag.

Detta var den första filmen jag såg på den asiatiska filmveckan som pågår på Grand i Stockholm! Upplägget i denna sydkoreanska rulle är ganska intressant. Det är nämligen så att den utspelas år 2009 i Korea efter att Japan varit allierade med USA under andra världskriget och sedemera varit på den vinnande sidan. Atombomberna släppte USA över Tyskland istället för Japan. Korea är inte ett eget land utan är en del av Japan efter att Japan inte gett upp Korea efter andra världskrigets slut. Orsaken till detta är enligt filmen att en mördare misslyckades med att skjuta ihjäl en japansk politiker år 1909 och därmed så ändrades historien. På riktigt i vår verklighet så lyckades mördaren.

Nu är det alltså år 2009 i den ändrade verkligheten där Korea alltså är en ”delstat” i Japan. Huvudperson i filmen är Sakamoto, en koreansk poliskommissarie som utreder ett attentat av koreanska terrorister som kämpar för ett fritt Korea. Sakamoto lider också av en sorts syner där han ser händelser som han på nåt sätt tror han varit med om fast han inte minns dem. Efter ett tag inser Sakamoto att en gammal koreansk artefakt, en stenhalvmåne, spelar en viktig roll för terroristerna.

Och så blir det lite tidsresor också.

Som sagt, filmens idé är häftig. Tidsresor och parallella verkligheter är gott, gott, gottigottgott. Speciellt eftersom man här också ändrat hela jordens historia. Men det hjälper liksom inte med en bra idé om filmen i övrigt är smetig, överdramatisk och fylld med 10 minuters skjuta-skjuta-skjuta-actionscener som man till slut gäspar av. Många scener var alltså för långdragna med för pampig, slemmig musik och känslorna som vi ska känna var i manus trolilgen skrivna med tredubbla lager med röd tusch. Men ok, jag ska erkänna att actionscenerna var ganska maffiga innan jag hann tröttna.

Det förekommer en del logiska luckor. Jag har tänkt lite nu efteråt och jag förstår inte vad det misslyckade mordet har med saken att göra egentligen. I själva verket var det så att det mordet som i vår verklighet faktiskt ägde rum gjorde att Japan styrde Korea med än hårdare hand. Den avgörande skillnaden var att Japan blev allierat med USA under andra världskriget och därför ”vann” kriget och slapp lämna ifrån sig Korea men kopplingen mellan detta och det misslyckade mordet görs aldrig. Nåja, det störde inte mig under filmen eftersom jag inte hade full koll på Koreas och Japans historia innan jag såg den. (Jag har läst på lite nu.) Filmen är nog ganska nationalistisk (inte för att det störde mig) och mördaren Ahn Choong-kun räknas tydligen som patriot och nationalhjälte i Sydkorea. Dessutom har han fått ett rörelsemönster i Taekwondo uppkallat efter sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Alternativhistoria, Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Pixar: Monsters, Inc. (2001)

26 februari, 2021 6 kommentarer

Monsters, Inc. är den första Pixar-filmen i regi av Pete Docter. Detta faktum gjorde mig extra nyfiken eftersom jag såg och älskade Inside Out under Malmö Filmdagar för några år sen, och den filmen regisserades av just Docter.

Vad är Monsters, Inc, för typ av film? Ja, jag skulle kunna beskriva den som en animerad och mer familjevänlig version av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunets De förlorade barnens stad. Istället för att stjäla drömmar är det barnens skrik man är ute efter här. Skriken är nämligen den energikälla som driver hela Monstropolis.

På nätterna använder monstren en magisk dörr för att ta sig in i barnens sovrum och skrämma vettet ur dem och buteljera upp skriken. En dag händer det som inte får hända: ett barn (huga!) tar sig igenom garderobsdörren och in i Monstropolis. Barnet, den lilla flickan Boo, hamnar i knät på Sulley och Mike och nu gäller det för de två vännerna att få tillbaka Boo till hennes egen värld innan nån upptäcker vad som hänt och katastrofen är ett faktum.

Filmens inledande förtexter var lite lustiga då det var klassisk animation som (väl?) ska föra tankarna till tecknade filmer från 60-talet. Men det är ju datoranimation som ska vara grejen här! Fast nu har det ju gått sex år sen Toy Story så det kanske dags att vara lite nostalgisk igen ett tag.

Är det Docters grej att skildra en parallell värld som existerar utan att vi människor vet om det? Så är det i Inside Out, Soul och även här. Men det är troligen mer av en Pixar-grej än en specifik Docter-grej.

Monstren är alltså som mest rädda för de barn de ska skrämma vilket ju var något av en paradox. Barnen får absolut inte få reda på vad som pågår, att det finns en monstervärld med helt vanliga knegande monster. Det kändes ändå lite oklart varför de är så rädda för barnen. Men visst, om barnen förstår vad som försigår så kanske de inte blir rädda längre och då försvinner monstrens främsta energikälla. Jag hade ändå svårt att förstå paniken. Den kändes omotiverad, irrationell och överdriven.

Om man mot förmodan råkar släppa in ett barn så kan riskerar man att bli förvisad från Monstropolis. Vart blir man förvisad? Jo, till männsikornas värld förstås. Lämpligen till Tibet, där den förskräcklige Snömannen redan finns.

Precis som i vissa delar av A Bug’s Life så är det alldeles för högt tempo i filmen. Det blir information overload i min stackars gamla hjärna. Dessutom förekommer det en actionsekvens bland hängande dörrar på löpande band som var alldeles för lång och tråkig. I och för sig var grejen med att fly via magiska dörrar ganska bra och påminde mig om en film som jag nu bara inte kan komma på vilken det är… Ah, vänta, det är nog portalerna i Doctor Strange jag tänker på. Skönt att jag kom på det. 🙂

Jag tycker inte manuset är speciellt bra. Det är alldeles för förutsägbart. Exempelvis hintas det tidigt om att barnens skratt är en ännu större kraftkälla än deras skrik. Sen när Sulley i slutet inser det så framställs det som en twist och dessutom avhandlas det för snabbt. Trots att både vi tittare och Sulley själv vetat om det länge. Nej, jag tyckte man slarvade bort hela den aspekten och upptäckten.

Den lilla flickan Boo är gullig. Hon är en orädd tvååring som gillar sina monster. Ja, förutom kameleontelakingen Randall då, som nästan är läbbig på riktigt.

En detalj som jag saknade var den där gruppkänslan som finns i Toy Story-filmerna. Här är det bara Sulley och Mike det handlar om. Själv hade jag svårt för Mike då jag mest tyckte att han gnällde på allt och alla samtidigt som han själv var slarvig och spydig. En riktigt jobbig rollfigur som dessutom hade en av huvudrollerna. Då är det svårt att gilla en film fullt ut. Faktum är att jag tyckte att A Bug’s Life är den snäppet bättre filmen, mycket på grund av den gruppkänsla som finns där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om monstren efter sin omtitt. Buuuu eller bä?

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Fröken Julie (1999)

21 februari, 2021 Lämna en kommentar

Världens bästa filmår 1999 kom en filmatisering av Ågust Strindbergs pjäs Fröken Julie. Just för att det är en svensk pjäs från början så kändes det fel att använda den engelska titeln trots att det är en brittisk film. Miss Julie känns fel i mina öron. Fröken Julie heter pjäsen. Samtidigt som jag skriver det så är det lustigt hur Strindberg har valt franskklingande namn på sina karaktärer. Min text om Fröken Julie skrevs i augusti 2004.

August Strindberg skrev pjäsen Fröken Julie år 1888. Den handlar om den omöjliga ”kärleken” mellan betjänten Jean och grevens dotter Julie. Denna filmatisering gjordes 1999 och är regisserad av Mike Figgis med Saffron Burrows och Peter Mullan i huvudrollerna.

Njaha, det här var filmad teater vilket i sig inte behöver vara fel men om det är dålig teater så gör det inte saken bättre eftersom man inte kan njuta av andra saker som foto, bildlösningar och klipp etc. Min åsikt är att detta var dålig teater. Jag tyckte inte Saffron Burrows passade för fem öre i rollen som Julie. Att det skulle finnas någon kärlek mellan Jean och Julie var inget jag märkte. Det kändes bara som om de lekte med varandra. Det blev aldrig på riktigt. Nej, jag hade velat ha svensk regissör här. Då hade det blivit lite mer intensivt tror jag. Nu finns det tydligen en film i regi av Alf Sjöberg från 1951 fast den har jag inte sett, men jag tror den är mycket bättre. Ok, Peter Mullon som Jean är ganska ok men tyvärr är Burrows värdelös som Julie. Hon spelar över nåt så enormt. Slutligen så var dekoren, speciellt den som skulle vara utomhus, under all kritik.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Pixar: A Bug’s Life (1998)

19 februari, 2021 8 kommentarer

Efter att ha sett och gillat (men inte älskat) Toy Story-filmerna är det nu dags att hoppa tillbaka i tiden till Pixars andra långfilm, nämligen insektsfilmen A Bug’s Life. Just det, det är alltså A Bug’s Life som är Pixar-filmen och Antz är DreamWorks version på samma tema. Kanske är detta det mest klockrena exemplet på tvillingfilmer där Armageddon och Deep Impact är ett annat.

Ja, jag kände direkt att det handlade om ett rejält tidshopp bakåt när filmen började. Animeringen ser helt annorlunda ut jämfört med Toy Story 4 som jag hade i färskt minne. Det ser mer ut som ett datorspel. Ja, eller vänta, idag ser datorspel förmodligen ut som Toy Story 4 men grejen är att jag inte är nån gamer så jag vet inte.

En gång i tiden var jag… kanske inte nån gamer men jag spelade i alla fall Doom (”idbehold A”). Känslan jag fick av inledningen, speciellt naturmiljöerna, gjorde att jag tänkte på det gamla spelet Myst (ja, det var läääänge sen jag spelade datorspel). Det var nåt med ytorna som gav samma vibbar.

Lite udda var kanske att jag även ett tag trodde att det var en animerad version av Sagan om ringen jag skulle få se. Naturmiljöerna och musiken tog mig tillbaka till Fylke och inledningen av den första filmen. Undrar om det är samma kompositör?

Huvudperson i filmen är en arbetsmyra som heter Flik (Dave Foley) och han är ganska jobbig, i alla fall till att börja med. Han är en typisk strulpelle som vill väl men pga dåligt självförtroende och otur så ställer han ändå till det. Det kändes lite förutsägbart hela det här upplägget. Alla som ser filmen vet att han kommer att lyckas i slutändan och vinna prinsessans hjärta. Prinsessan i det här fallet heter Atta (Julia Louis-Dreyfus).

Myrornas onda motståndare är gräshopporna ledda av Hopper (Kevin Spacey), den störste och elakaste gräshoppan av dem alla. När grässhopporna anfaller så blir filmen en andra världskriget-film med nattliga flygbombningar av en stad. Det förekommer även många blinkningar till helikopterscener i Vietnam-filmer som Valkyriornas ritt i Apocalypse Now.

Efter ett tag inser jag att A Bug’s Life, precis som ”Sanctuary” (avsnitt fyra av säsong ett av The Mandalorian), är en remake av/homage till De sju samurajerna. Istället för bönder har vi myror, istället för banditer har vi gräshoppor, och istället för samurajer har vi – wait for it – cirkusartiser.

Det blir Fliks uppgift att i ”storstaden” hitta hjälp mot gräshopporna och det visar sig alltså bli en grupp cirkusartister.

Hela den här sekvensen när Flik var i stan var relativt olidlig. Det är för högt och farsartat tempo. Jag höll på att bli tokig. Jag tänkte: låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen…

Fem minuter senare: cirkusclownerna är nu huvudpersoner och kommer så att förbli i resten av filmen. LOL.

Men som tur var så blev det faktiskt bättre när Flik och hans nyfunna vänner kom tillbaka till myrstacken. Jag fick mer känsla för vilka de var: en udda familj som inte sviker varandra utan kämpar vidare ihop. Här gick mina tankar även till Ingmar Bergmans Gycklarnas afton. Cirkus och revy för folket: den lägsta av konstformer. Jag undrar det var nåt som filmmakarna också hade i tankarna.

Som vanligt i den här typen av filmer med pratande djur i rollerna så börjar man fundera på de antropomorfistiska (är det ett ord?) aspekterna. Vem äter vem, och vilka kan prata? Varför är just gräshopporna ett skurkgäng? Nåja, några måste ju vara det annars blir det ju ingen film.

Under eftertexterna noterar jag att greppet med outtakes introducerades här. Dock önskar jag att det faktiskt hade varit bloopers under själva röstinspelningen som man sen animerade, och inte tvärtom. Men det är ett kul grepp oavsett.

Jag delar ut en stark tvåa till A Bug’s Life. Den är snäppet sämre än den sämsta av Toy Story-filmerna men samtidigt nästan något av en positiv överraskning. Det som sänkte den var de hektiska scenerna när Flik letar efter hjälp i den stora stack… staden. Plus att filmen avslutas med en slow clap-scen. Kom igen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ljuva dagar (2002)

14 februari, 2021 Lämna en kommentar

Det är inte ofta man ser ungerska filmer. Jag kommer osökt att tänka på en ungersk film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2010: den något udda Bibliothèque Pascal. Se den istället för Ljuva dagar, eller Szép napok (cool titel dock) som den heter på ungerska. Min preblogg-text om Szép napok skrevs i maj 2004.

Denna ungerska film ingick i en serie med filmer från de nya EU-länderna som SVT visade nyligen. Den handlar om en bror, en syster och deras fattiga och kriminella bekantskapskrets. Brorsan har precis blivit fri efter en fängelsevistelse. Syrran har precis fått ett barn som hon själv inte fött. Den riktiga mamman har fått jobba i hennes tvätteri och fått betalt men vill sen få tillbaks sitt barn. Brorsan blir intresserad av henne.

Nja, här fanns det faktiskt potential. Det som jag lade märke till direkt var det annorlunda fotot. Vackra färger och lite annorlunda ljussatt. Bildlösningar som inte var standardmässiga. Det var bra. Men sen tyckte jag bara filmen var jobbig i övrigt. Det är en sorts film noir eftersom ingen av personerna är sympatiska. De gör misstag och tar ständigt fel beslut. Jag får ingen känsla alls för någon. Det är vackra bilder med ”fula” människor och jag förstod inte poängen med filmen alls. Nä, några ”ljuva dagar” var det verkligen inte frågan om här. Även om det kanske är orättvist (jag vet ju inget om någons bakgrund) så kändes det som: ja, ja, ni får väl skylla er själva. Snudd på bottenbetyg faktiskt. Jag blev varken berörd, ledsen eller glad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Screamers (1995)

3 februari, 2021 2 kommentarer

Det känns som att jag motsäger mig själv i den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om Screamers. Det är en b-film men samtidigt känns den inte b. Peter Weller är träig men jag gillar honom. Ok?

Jag råkade hitta den här science fiction-rullen på Headweb (min kommentar: Headweb. Det här var länge sen.) och eftersom det var just sci-fi så kunde jag inte låta bli att kolla in den även om titeln signalerade b-film. Screamers är smeknamnet på en sorts små dödsbringande minirobotar. När de anfaller med sågklingor vilt snurrandes så låter de nämligen höra ett högt skrikande ljud. Filmen utspelar sig på en avlägsen gruvplanet där två fraktioner krigar. Peter Weller (japp, RoboCop) spelar huvudrollen som chef över en liten sektion med soldater som strider för den ena sidan i konflikten.

Jag får väl erkänna att det här nog var en b-film. Men det är en stilren och snyggt gjord film. Jag får känslan av att det är en film med ganska låg budget med där filmmakarna ändå lyckats bra med att få till en film som inte känns b. Historien som berättas är dock alltför blek och enkel. Filmen har en del charm, bl a pga av sköna specialeffekter gjorda utan cgi, och sen gillar jag faktiskt Peter Weller även om han kanske kan anklagas för att vara träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Italian Job (1969)

24 januari, 2021 Lämna en kommentar

Den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om The Italian Job påminner mig om att min betygsskala har ändrats. Ja, själva skalan har inte ändrats men betydelsen av siffrorna har skiftat en aning. Om jag idag skulle inleda en text om en film på samma sätt som jag gör här nedan så tror jag inte att jag hade delat ut en tvåa. Det hade känts orimligt. Det hade troligen blivit en etta, möjligen en stark sådan. Och nej, jag har inte sett remaken med Marky Mark från 2003. Åh, herregud, jag upptäckte precis att den svenska titeln på ’69 års version av The Italian Job är Den vilda biljakten. Underbart. Jag upptäckte även att Benny Hill är med i filmen…

Oj, vad dåligt det här var då. Det är fullständigt ospännande och töntigt hela tiden, vilket var något överraskande eftersom t ex Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) ger det här italienska jobbet en fyra. Tanken är ju att det ska vara roligt men när det inte är roligt utan bara tråkigt så faller filmen platt. Jag gillar inte ens Michael Caine som jag nog brukar gilla. Filmen är dock väldigt snygg. Fotot, scenerierna, allt är riktigt snyggt. Jag gillade t ex bilden på det snyggt designade planet på landningsbanan tillsammans med jeeparna. Biljakten i slutet är ingen biljakt värd namnet. Jag har sett liknande ”biljakter” i andra filmer (t ex i Blåst på 60 sekunder). De är evighetslånga och helt utan nerv. Eftersom man här dessutom försöker vara rolig blir det bara pajasartat. Det absoluta slutet får väl ändå sägas vara bra även om det var alltför klantigt av föraren av bussen. Men det kanske man får ta även om jag hade önskat att det typ sprungit ut nåt djur som han hade varit tvungen att veja för. Nu var det bara slarv i onödan. Själva stöten är väl också hyfsad men är för kort för att bli spännande.

Jo, just det, jag gillar också den del av ”biljakten” som utspelar sig på några sorts innergårdstrottoarer med riktigt fina neonskyltar som hänger i taket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biljakt, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Truth Is in the Stars (2017)

13 januari, 2021 4 kommentarer

Netflix har väldigt mycket Star Trek-innehåll. Förutom den nu pågående (och ganska dåliga) Star Trek: Discovery så tror jag banne mig de har alla gamla serier – TOS, TNG, DS9, VOY – och även Star Trek: The Animated Series från 70-talet! Av de nyare serierna saknas Star Trek: Picard och Star Trek: Lower Decks men det är ingen större förlust skulle jag säga.

En ST-relaterad dokumentär som jag kollade in för ett tag sen på Netflix (den har dock försvunnit nu) var The Truth Is in the Stars. Här får vi följa William Shatner (dvs kapten Kirk själv) när han ur ett ST-perspektiv pratar om filosofi, kvantmekanik och Guds eventuella existens med forskare, astronauter, Ben Stiller, Whoopi Goldberg och Jason Alexander, m fl.

En sak, en bra sak, som jag upptäckte direkt är att Shatner är en väldigt bra intervjuare. Han är uppriktigt intresserad av det som den person han pratar med säger och uttrycker. Det är klart att han som skådis kan låtsas vara intresserad men oavsett hur det är med den saken så tyckte jag om samtalen. Han lyckas få till nåt som inte bara framstod som nonsens-snack.

Seth MacFarlane dyker också upp, vilket var kul då ju han ligger bakom den absolut bästa ST-serien på senare år, nämligen The Orville. Ja, The Orville är alltså inte en ”äkta” ST-serie utan en hyllning (med komiska inslag) till främst TNG. Från att till en början varit mer av… kanske en satir, så har den under sina två säsonger vuxit till en mycket bra serie som står för sig själv. Jag inväntar otåligt den tredje säsongen.

Hela dokumentären går ut på att Shatner i slutet ska få till ett besök med Stephen Hawking. Jag vet inte om just det mötet är det som gör filmen men Shatner säljer i alla fall in det bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →