National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

28 Days Later

18 september, 2011 14 kommentarer


Titel: 28 Days Later (28 dagar senare)
Regi: Danny Boyle
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Med jämna mellanrum postar jag recensioner som jag skrivit på andra ställen på nätet och den här gången handlar det om en modern brittisk skräckactionklassiker.

28 dagar senare handlar om en smitta som sprids över England p.g.a. att en grupp djurrättsaktivister släpper lös några schimpanser från ett forskningslabb. Vad de välmenande aktivisterna inte vet är att schimpanserna är smittade med ett sorts raserivirus. Detta virus verkar ha planterats i aporna på ungefär samma sätt som när Alex får sin ”behandling” A Clockwork Orange. Skillnaden är att när Alex efter överdosen av våldsamma filmer inte kunde agera våldsamt, så blir Bubbles & Co som förbytta och fullständigt galna. Vari detta virus består, hur det egentligen uppstått och hur det kan spridas så snabbt, förklaras aldrig. Detta är av mindre betydelse och man accepterar det rätt snabbt eftersom det handlar om en skräckthriller som inte fokuserar på att forskare arbetar i lab med att hitta botemedlet som i exempelvis den mer realistiska Outbreak (1995). I 28 dagar senare dör ju dessutom inte de smittade utan förvandlas i stället till rasande vildar.

Historiens huvudperson är cykelbudet Jim (Cillian Murphy) som efter en olycka ligger i koma på ett sjukhus när smittan bryter ut. När han vaknar — just det! 28 dagar senare — så är sjukhuset övergivet och öde. Detta gäller även ska det visa sig hela London. Då Jim vandrar på öde gator genom London till musik som ger den rätta stämningen är det en av höjdpunkterna i filmen. Faktum är att jag natten efter jag såg filmen drömde om just detta: att vakna upp i en helt öde stad, ensam. Läskigt! Efter ett tag står det dock klart att London inte är helt öde. Förutom en massa döda människor så finns det även smittade och små grupper med överlevare. Efter en del äventyr slår sig Jim och en tjej, Selena (Naomie Harris), ihop med Frank (Brendan Gleeson) och hans dotter Hannah som bor kvar i sin lägenhet högt upp i ett hyreshus. På taket har de ställt ut hinkar, förmodligen alla de kunnat hitta, för att försöka samla regnvatten. Även toaletten är en hink och spolningen består av att man kastar ut dess innehåll från balkongen. Detta fick mig att tänka en del på hur beroende vi är av att el och vatten verkligen funkar. Det är en sak att vandra i fjällen med frystorkad mat för en vecka, stormkök, och vatten från en fjällbäck. Att däremot klara sig en längre tid i en storstad utan el och vatten kräver ju lite mer för att funka i längden, eller hur?!

Efter att ha fångat upp en radiosändning beslutar sig våra hjältar för att ge sig av mot en plats där det ska finnas fler överlevare och även ett botemedel mot smittan. De lyckas ta sig fram till platsen men väl där verkar den övergiven… Vad som händer sen ska jag inte avslöja här men kan väl säga att de som gjorde radiosändningen inte hade helt rent mjöl i påsen.

Det faktum att man använt digital video störde mig inte. Jag tyckte det gav en känsla av att det som hände, hände på riktigt. Riktigt läskigt eller spännande blir det ändå inte riktigt. Jag vet inte varför, men nånting saknades. Nån sorts tyngd kanske. Det är dock genomgående bra skådespelare och musik. I en rätt så lång actionsekvens används samma långsamt stegrande musik som i det öde London. Även i denna sekvens som kommer i slutet av filmen passar musiken bra in. Sen tyckte jag det kändes fräscht med en brittisk film som är en skräckthriller. Jag hade lite samma känsla när jag såg den svenska filmen Den osynlige (2002). Det känns mer på riktigt med svensk miljö (även om det kan bli töntigt ibland i svenska filmer) eller som i fallet med 28 dagar senare, engelsk miljö. Lite uppfriskande känns det också att man slipper vanliga Hollywood-ingredienser som exempelvis en riktig hjälte som klarar skivan med en flicka vid sin sida. Jim är visserligen kanske en sorts hjälte men i början är det Selena som är pådrivande och får ta hand om Jim.

Ok, dags för betyg. Jag pendlar mellan 3 och 4 för denna zombiefilm… ja, rent tekniskt är det nog inte en zombiefilm eftersom ”zombierna” inte är återuppstådda stapplande döda utan det handlar om smittade människor som förvandlas till galningar. Nja, den känns inte tillräckligt tung på nåt sätt för att vara värd en fyra.

3+/5

Spoiler (markera för att läsa)

Om man sett Day of the Dead (del 3 i Romeros zombietrilogi) så känner man igen scenen med den smittade Mailer som är fastkedjad för att studeras. I Day of the Dead gör man dock lite mer ingående experiment (bl a får zombien läsa Stephen Kings It…) och försöker även bota sitt offer. Här så vill man bara få reda på hur lång tid det tar för en smittad att dö av svält. En lustig detalj var att dem smittade verkade spy upp blod i obegränsade mängder. Den smittade Mailer hade varit fastkedjad utan mat och dryck i två dagar men spydde ändå upp blod som om han inte ätit annat än blodpudding i två dagar.

De sista minuterna (som utspelas ytterligare 28 dagar senare) är filmad med vanlig film (det är jag rätt så säker på). I och med kontrasten, så märkte man att digital video inte är speciellt snyggt men att det kan ändå vara passande. Jag tyckte att det passade rätt så bra med vanlig snyggare film där i slutet eftersom det slutar som det gör… rätt så lyckligt alltså…

Spoiler slut

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , ,

The Bank Job

14 september, 2011 12 kommentarer


Titel: The Bank Job
Regi: Roger Donaldson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Ibland är det skönt när nån annan bestämmer vilken film man ska se. Det är lite som när man ska laga middag och inte kan bestämma sig för vad det ska bli. Då är det ganska schysst att gå in på nån matsajt och slumpa fram ett recept. Det får bli vad det blir, det är inte jag som bestämmer. På det sättet fungerade det även för några år sen när SVT körde en Filmklubb en vardagskväll i veckan. Jag spelade alltid in filmen om jag inte hade sett den. På det sättet fick jag många udda filmer sedda, filmer som jag inte visste om att de fanns eller filmer som jag kanske inte skulle välja i första hand.

Varför skriver jag om det här undrar ni? Jo, jag vann nämligen en tävling hos Filmitch och priset var filmen The Bank Job som då utan speciellt mycket fundering blev lördagkvällens film. Tack för det! 🙂

The Bank Job är baserad på verkliga och ganska fantastiska händelser som ägde rum i början av 70-talet i England. Vid den här tiden i London verkade en Black Power-aktivist som hette Michael X. Givetvis är inspirationen till namnet hämtat från namnen Malcolm i USA. I filmen bygger hela historien på att denne X i sin ägo har pinsamma och avslöjande foton på brittiska prinsessan Margaret från ett sexparty på en karibisk ö.

I filmen framställs Michael X som en i grunden simpel brottsling, en knarklangare, som döljer sin kriminella verksamhet bakom den politiskt korrekta Black Power-aktivismen. Bl a har han John Lennon som en sorts beskyddare. Lennon nämns inte vid namn i filmen men under en sekvens dök det plötsligt upp en person som var vääääldigt lik Lennon iklädd Lennon-glasögon. Det visade sig vara Lennon-lookaliken Alan Swoffer. Det är nog en av de bästa ”lika som bär”-fallen jag har sett. Se bild nedan, Swoffer till vänster. 😉


Eftersom Michael X har de, för det brittiska kungahuset, jobbiga fotona så lyckas han hela tiden undgå att bli dömd i domstol trots klara bevis mot honom. Den brittiska underrättelsetjänsten MI5 kopplas in. På nåt sätt måste man få tag på fotona men utan att avslöja vad det handlar om. Fotona förvaras i ett bankfack i London och MI5 vet dessutom vilket bankfack det är.

Nu fastnar en viss Martine Love (Saffron Burrows) i tullen med knark. En MI5-spion gör en deal med henne: Hon undgår straff om hon fixar så att banken där fotona förvaras blir rånad och fotona försvinner på köpet. Love kontaktar sin inte helt okriminelle gamla vän Terry (Jason Statham). Terry och hans kompisar sväljer betet och planeringen av rånet drar igång.

Under inledningen av filmen känns det som om jag tittar på en snällare variant av Snatch och jag är lite så där lagom intresserad. Men allt eftersom den sagolika historien rullas upp så blir det bättre och bättre. Om bara en bråkdel av det som filmen visar upp är sant är det helt galet. Filmen innehåller trevliga heist-sekvenser, konspirationer av stora mått, brittisk humor och brittiskt rått våld. I slutändan blir filmen betydligt råare än vad inledningen skvallrar om.

Samtidigt som det är rått och våldsamt är det ändå fullt med udda humor. Det som gör filmen rolig är själva upplägget. MI5 vill att banken ska bli rånad, man vill att rånarna ska lyckas med rånet. Rånarna vill givetvis lyckas med rånet. Dealen, som bara Love vet om, går ut på att man faktiskt får hela bytet (förutom fotona då). Den lokala polisen, som av slump får reda på att det pågår ett rån, vill givetvis förhindra rånet. Ja, haha, här finns det förutsättningar för ganska krångliga förvecklingar. Det påminner nästan om en klassiskt förväxlingsfars även fast utgången istället för bara pinsam blir dödlig.

Historien är som sagt fullständigt osannolik. Den påminner mig en hel del om rabaldret i Sverige kring kaffeflickor, bilder, maffiakopplingar och ett visst Bernadotteskt kungahus.

3+/5

PS. När jag letade efter fakta om den verklige Michael X så upptäckte jag att det på Headweb faktiskt finns en brittisk dokumentär från 2002 om honom. Den hittas här och är gratis.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Apornas planet: (r)Evolution

6 september, 2011 13 kommentarer


Titel: Apornas planet: (r)Evolution (Rise of the Planet of the Apes)
Regi: Rupert Wyatt
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Ni bör inte läsa den här recensionen om ni inte sett filmen och vill undvika spoilers.

James Franco spelar Will Rodman, en sån där forskare som tror att allt och alla kan botas med vetenskapen. I flera år har han försökt lösa gåtan med Alzheimers, hur man kan bota den jobbiga och tragiska sjukdomen. När filmen inleds är han i slutskedet av arbetet, studier pågår med schimpanser som försöksdjur. Om han kan lyckas få schimpanser att bli smartare så borde medicinen även fungera för att bota dementa människor, ja, ungefär så resonerar Doktor Will.

VD:n på företaget låter motvilligt försöken att fortgå men låter Will få veta att han inte ska låta sina känslor att styra. Här kan vi ana att det hela är personligt för Will. Och mycket riktigt, när vi får se honom komma hem efter jobbet är det till en far som blivit sjuk i Alzheimer.

Till slut är då stunden kommen. En schimpanshona, nummer 9, även kallad Bright Eyes, har uppvisat förbluffande resultat i intelligenstester och Will presenterar det nya läkemedlet för företagets styrelse. Will vill gå vidare med nästa steg: försök på människor. Styrelsen är imponerad över resultatet och allt verkar gå som på räls… men så får plötsligt Bright Eyes ett raseriutbrott, flyr från sin bur och orsakar kaos. Resultat: Will kan glömma det där med försök på människor. Ja, VD:n beordrar att alla apor ska avlivas med omedelbar verkan.

Efter tumultet som uppstår när Bright Eyes gick bärsärk så upptäcker en av Wills kollegor att Bright Eyes precis hade fött en lite unge. Hur slutar det här då tänker ni? Ska de verkligen avliva den lilla hjälplösa ungen? Nej, givetvis inte. Will anser att hon precis hade fött var orsaken till att Bright Eyes blev aggresiv och adopterar i hemlighet den lilla ungen som får namnet Caesar. Historien kan börja.

Tyvärr blev jag aningen besviken på den här rebooten/prequelen. På förhand hade det snackats en hel del om de otroliga datoranimerade aporna. Hmm, ja, det är möjligt att de var snygga. Ja, egentligen är det otroligt vad man kan göra med datorkraft och mjukvara. Men jag vet inte om det blir en bättre film för det. Sen tycker jag (och speciellt min bror) att det fortfarande finns tendenser till att de animerade karaktärerna studsar fram när de rör sig. Ehuru de voro apor de hoppade såsom som grodor.

James Franco är väl den jag tycker är bäst i filmen tillsammans med John Lithgow som spelar pappan. Det var kul att se Lithgow för övrigt, det var ett tag sen. Nu finns det väl inte så många andra kandidater till bästa skådis eftersom de flesta andra stora rollerna görs av datoranimerade/mocapade apor. Undrar hur Oscarsjuryn ska resonera här framöver, det måste ju bli en fråga att ta ställning till förr eller senare? Ska man dela ett eventuellt pris mellan Andy Serkis och en datoranimatör?

Freida Pinto är med som Wills flickvän Caroline. Hon gör en ganska intetsägande roll som Wills samvete och bättre sida. Hon har alltid nåt klokt att säga när Will gör saker som vi vet är fel. Men hon ställer givetvis alltid upp ändå. Pinto är helt ok men rollen är inte superkul.

Filmen och dess karaktärer gör en helomvändning med ungefär halva filmen kvar. Plötsligt inser Will att det han gör är fel. Man kan inte manipulera med natur, djur och människor. Han inser det efter att Caroline säger några kloka ord, förstås. Företagets VD gör däremot helt om åt andra hållet. Efter att först ha varit väääääldigt försiktig med experimenten så går han plötsligt all in, utan hängslen och livrem. Förklaringen som ges stavas p-e-n-g-a-r.

Brian Cox har en ganska meningslös biroll som chef på en sorts uppsamlingsplats för herrelösa apor. Och så Tom Felton (japp, Draco Malfoy himself) som chefens sadistiska son som älskar att reta och förnedra aporna. Får han betala dyrt för sina pojkstreck? Åhå, hur kunde ni gissa det. Stackars Felton, hoppas han inte har blivit typecastad som barnrumpaelaking. Och Andy Serkis? Har han blivit typecastad som mocap-skådis?

Den omtalade slutuppgörelsen på Golden Gate-bron tyckte jag inte var nåt speciellt. Istället för att bli begeistrad satt jag och tänkte på en Fantastic Four-film som har har en liknande actionsekvens uppe på en bro. Scenen där den gigantiska gorillan hoppar, som en groda, ut mot en helikopter och sen döende blir utdragen ur vraket av Caesar kändes inte klockren.

Lite kul är det att notera några referenser till de gamla filmerna, främst den första filmen. På en teveskärm glimtade t ex Charlton Heston förbi i nån gammal film (nån som tagit reda på vilken?). Vi får även se nyhetsflashar om den första bemannade expeditionen till Mars som spårlöst försvinner (men vi vet ju var och när det dyker upp igen). Och så leker Caesar med en byggsats av Frihetsgudinnan.

Sammanfattningsvis så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag kände att jag inte blev riktigt engagerad av filmen. Den rullade på utan att riktigt sögs in. Kanske är det så att man aldrig kommer att kunna ersätta uttrycken i en människas ansikte med ettor och nollor.

De flesta andra recensioner jag har läst verkar vara lite mer positivt inställd till filmen än jag är. Här har ni en handfull andra åsikter från bloggosfären: Another Bughunt, The Velvet Café, Flmr, Filmrepubliken.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , ,

Æon Flux

3 september, 2011 17 kommentarer


Titel: Æon Flux (Aeon Flux)
Regi: Karyn Kusama
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag gillar science fiction försöker jag se det mesta som kommer av den varan. En film som jag inte såg när den kom var Æon Flux. Nu har jag kryssat den. Eftersom jag ganska nyligen sett Ultraviolet så drog jag paralleller mellan dessa filmer. De påminner om varandra till utseendet. Framtiden är en steril ren datoranimerad värld helt utan smuts. Även om Ultraviolet är den snäppet sämre filmen så hade jag faktiskt hellre sett Milla Jovovich även i Æon Flux. Jag tror hon hade passat bättre. Charlize Theron känns inte riktigt rätt även om hon inte är dålig. Hon klarar de dramatiska scenerna bra men när det kommer till action så känns det lite stelt. Historien är så förutsägbar att man räknat ut de stora sakerna i handlingen efter fem minuter. Det mesta planteras i inledningen och kasseras ut med jämna mellanrum mot slutet. Jag gillar ju miljöerna och temat men här är det helt enkelt för tråkigt. Det lyftar aldrig, blir aldrig riktigt dramatiskt.

2/5

PS. En sak jag noterade var att Marton Csokas som gör rollen som allsmäktige företagsledaren Goodchild är väldigt lik Kevin Spacey. Se nedan!


Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

The Matrix-nostalgi: The Matrix Revolutions

14 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: The Matrix Revolutions
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag kan väl tycka att de två sista delarna i Matrix-trilogin ibland får lite oförtjänt mycket smisk. Om tvåan eller trean hade varit enskilda andra filmer utan att ettan hade funnits hade det handlat om maffig sf-action som ingen hade sågat sönder och samman. Nåväl, här kommer min gamla recension av trean och jag får väl erkänna att jag, som jag minns nu, inte sett om den.

Nu har jag då äntligen sett den tredje delen, The Matrix Revolutions. Jag tyckte det var en ok slutpunkt, men den var sämre än sina två föregångare. Efter ettan, som ju kom ’99, så har både tvåan och trean blivit betydligt mer pampigare, och tyvärr svulstigare, vilken gör att den där smarta Matrix-känslan går förlorad tycker jag. Det blir lite för mycket Independence Day över filmerna.

Allra bäst är Revolutions i början och när den utspelas inne i Matrix. Gillar början när Neo är fast i limbo på t-banestationen. Jag gillar när Morpheus, Trinity och Seraph slåss mot snubbarna som kan gå i taket. Så fort handlingen förflyttas till Zion så blir det svulstig krigsaction som jag inte gillar speciellt. Jag menar, det blev ju bara löjligt när Mifune & Co står och bombarderar bläckfiskar i 10 minuter. Spännande var det i alla fall inte. Jag förstod inte heller riktigt Zee och hennes kompis utflykt. Tjejer kan minsann också. Visst, men det kändes inte helt tajt i handlingen. Däremot passade Niobe bra in i handlingen. Lite kul att Morpheus framstod som en tönt bredvid Niobe vid spakarna.

Slutfajten mellan Neo och Smith var för svulstig och stålmannen-aktig. Slutstriden i ettan, i t-banestationen, är ju hundra gånger bättre, med fler små finesser (t ex Neos fingerslag mot Smiths hals), en riktig fajt liksom. Här flyger de omkring som jetplan och det blir inte bra. Men å andra sidan kan de ju inte göra samma film en gång till, det är bara att konstatera. Jag gillade dock Neos slow motion-slag i ansiktet på Smith. Det var lustigt.

Slutet kändes som ett litet jaså. Jag gillade tvåan betydligt mer. För att inte tala om ettan.

3/5

Slutomdöme:

Matrix 5/5
Matrix Reloaded 4-/5
Matrix Revolutions 3/5

Hela Matrix-trilogin 4/5.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Martial arts, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, The Matrix-nostalgi, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , ,

The Matrix-nostalgi: The Matrix Reloaded

13 augusti, 2011 12 kommentarer


Titel: The Matrix Reloaded
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag råkade av en slump hitta en gammal recension av The Matrix Reloaded som jag skrev när andra delen i brödernas famösa trilogi var bioaktuell. Eftersom jag tyckte det kunde passa med lite nostalgi så här i slutet av sommaren så postar jag den här. Ja, det blir helt enkelt en helg i The Matrix-nostalgins tecken (töcken?). En recension av den sista revolutionerande (not!) delen kommer imorgon. Den första delen från 1999 har jag faktiskt aldrig recenserat, fast jag kan ju säga att den fick mig att glömma omvärlden första gången jag såg den, på ett flygplan med brutet nyckelben — och det kanske räcker, som betyg i alla fall.

Ok, det är väl bara att erkänna från början. Jag är Matrix-frälst, en Matrix-anhängare.

Precis som den Heliga Birgitta fick jag en uppenbarelse. Den ägde rum då jag, sommaren ’99, med brutet nyckelben och skrubbsår över hela kroppen, satt på ett plan från Sydney till London. På stolsryggen framför mig hade man en liten skärm där man kunde kolla på en antal filmer för att fördriva tiden. Filmerna vevades om och om igen, så när jag råkade komma in i en film som hade det lite märkliga namnet The Matrix, hamnade jag mitt i Morpheus och Neos träningsfight (fast det visste jag ju inte att det var då). Jag visste bara att det här var något speciellt. Efter några timmar hade jag kollat på hela filmen: först mitten, sen slutet och sen början och var fast i ett tungt Matrix-beroende.

Till hösten kom filmen på bio i Sverige och jag såg den direkt. Oj, vilken upplevelse! Jag köpte den på video (min kommentar: vilket var unikt för mig då) och  såg om den. Jag har väl sett den sju gånger nu tror jag (kanske inte så mycket, men för mig är det mycket). Till en början var den inte speciellt uppmärksammad alls. Men det ändrades ju efterhand när alla insåg vilket mästerverk det var!

Nu var det då dags för del 2 i trilogin (som det sades ha varit tänkt att vara redan från början) Matrix Reloaded. Det som jag främst tror gjorde att jag gillade även Reloaded var att jag tillät mig sugas in i Matrix-världen, inte leta fel, och inte ha för höga förväntningar. Det funkade. Efter filmen var jag alldeles förvirrad, fortfarande kvar inne i Matrix och med en massa frågor snurrande i huvudet. Jag hade en liknade känsla efter att ha sett Oliver Stones Plutonen på bio. Då trodde jag att jag var kvar i djungeln i Vietnam när jag kom ut från salongen.

Nåväl, till själva filmen. För mig kändes det så här: eftersom jag är Matrix-frälst så övervägde det faktum att vi fick veta mer om Matrix (hur det kom till, vi fick se Zion, osv) de brister som finns i filmen. Jag kommer till en del saker som jag störde mig på senare. Först vill jag kommentera en del andra klagomål som jag har hört. En del, bl a Emma på ZTV, har sagt att det är för långt mellan actionscenerna och att när dessa äntligen kommer så är de för långa. Jag håller inte med. Jag tyckte de var skönt spridda över hela filmen, och för min del så kan de pågå hur länge som helst (nästan). Jag var alldeles svettig efter biljakten. Speciellt ballt var det när Trinity åkte slalom mot trafiken. Oj, oj, oj. En annan sak som en del, Emma återigen, stör sig på är det ”kvasifilosofiska” tramset som förekommer. Själv tycker det är underbart. Att försöka klura och diskutera vad som menas är ju skitkul, kvasifilosofiskt eller ej.

OK, nu till bristerna. Jag har i princip tre huvudinvändningar:

1. Att sätta in en 5 (?) minuters trance-video tillsammans med inklippta scenerna på Neo och Trinity i sänghalmen mitt i filmen är inget smart drag i en redan för lång film, även om själva låten var rätt så skön. 30 sekunder hade räckt för att visa det man ville visa, att Neo och Trinity är kära och att Zion festade.

2. Slutet blev, enligt mig, alldeles för stressat och hafsigt. Efter den grymma jakten på motorvägen var jag helt färdig och uppenbarligen gällde det också bröderna W. När våra hjältar samlas och Morpheus pratar om vad som måste göras den kommande natten kändes det som om detta sen ska ske i Revolutions. Det hade känts som en naturlig avslutning. Men icke. Istället får vi, i snabba klipp, se det som Morpheus pratar om verkligen utföras. Det kändes lite stressat och sen var plötsligt Neo uppe i TV-rummet med Arkitekten och viktiga saker avhandlas som jag inte var riktigt redo för. Kanske känns detta annorlunda om man ser den en gång till.

3. Jag blev störd av att det så tydligt framgick att Neo efter ungefär 2/3 av fighten med agent Smitharna plötsligt blev en tecknad seriefigur. Grejen är att i början av fighten är det inte så. Både Smitharna och Neo är riktiga och fighten är skön att skåda, men sen ser man plötsligt att Neo i princip är intecknad med pensel. Nä, det såg inte bra ut. Varför inte fortsätta med samma teknik som i början. Även när agenten hoppar på bilarna under motorvägsjakten framgick det för tydligt att det datoranimerat. Jag accepterar animerade figurer som Gollum (och t.o.m Jar Jar Binks) eftersom det då inte rör sig om riktiga människor. Även Roger Rabbit inklippt i verkligt sceneri är ok, eftersom det är en seriefigur från början. Även helt datoranimerade filmer, som Final Fantasy eller Osiris-filmen i Animatrix, funkar eftersom då allt är (och ska vara) datoranimerat och man istället fascineras av hur bra det ser ut (även om man ser att det är just datoranimerat). Här, i Reloaded, blev det bara b-igt. Tyvärr.

Nåväl, trots mina klagomål kan jag ändå inte annat än att gilla filmen skarpt, trots att det är kalkonvarning under rave-dansen/Neo-Trinity-scenerna. Reeves passar perfekt för rollen, Moss är i klass med Weaver och Hamilton, och Fishburne är också bra (tyckte hans predikan var lite rolig och inte jobbig faktiskt). Och så favoriten Hugo Weaving som agent Smith! Den är inte lika bra som ettan och måste därför få lägre betyg.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Martial arts, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, The Matrix-nostalgi, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , ,

Ninja Assassin

12 juli, 2011 2 kommentarer

Wachowski-bröderna (eller bror och syster Wachowski kanske man ska säga) har producerat Ninja Assassin, denna lite bortglömda (väl?) ninjarulle där en herrelös ninja, spelad av sydkoreanen Rain, är jagad av sin ninjaklan. Samtidigt upptäcker några europoliser att ninjor inte är nåt mytiskt från en svunnen tid utan nåt högst verkligt även idag.

Nja, tyvärr var det knappt att ens action/fajt-sekvenserna var bra i den här filmen. När det inte är fajtscener utan mer dialog så fick jag b-tv-filmskänsla. Skådisarna är träiga och hela europolis-storyn är urtråkig. När det gäller ninjafajtscenerna så blev jag i inledningen rejält uppfriskad av att man inte hade lagt några fingrar emellan när det gällde blod och lemlästade kroppar. Kroppsdelar flyger nämligen i kubik här. Tyvärr, och det är ett ganska stort tyvärr, har man använt datoranimerat blod i överflöd. Det blir för tydligt och till slut bara tråkigt. Så i slutändan blev fajtscenerna snygga men aningen tråkiga. I slutet får vi oss till livs en ganska maffig slutuppgörelse men det kan inte lyfta filmen till godkänt. Att allt inte klaffar beror även på att jag vill att den mystiska asiatiska kampartsfilosofin (i det här fallet ninjafilosofin) ska göra gott, inte ont.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Bäst i filmen var Rain som var duktig både när han fajtades och när det var mer ”normala” scener. Och, jo, många kaststjärnor blir det!

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: First Class

2 juli, 2011 4 kommentarer

Titel: X-Men: First Class
Regi: Matthew Vaughn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som många andra, bl a Fiffi, Fripp och Filmitch (aka the Fabulous F’s), har jag nu sett omstarten på filmerna om de muterade människorna, även kallade X-Men. (Klubben för värdelöst vetande kan notera att det för nån helg sen stod mellan X-Men: First Class och grekiska Dogtooth när det gällde vilken film som skulle bli sedd just den helgen. Nu vet ni vilken som vann.)

Mja, jag är inte övertygad om filmens storhet. Nånstans på vägen tappade jag intresset. Annars var början ganska trevlig med en James Bond-liknande handling med en superskurk, snyggt spelad av Kevin Bacon, som vill ta över världen. Det hela utspelas i trevliga tidstypiska 60-tals-milöer och med tillhörande kläder. Eller det kanske snarare är så att det ser ut som man vill att filmer som utspelas på 60-talet ska se ut.

Jag gillar som vanligt själva konceptet med mutanter som har sina olika specialkrafter. Här tycker jag tyvärr det är för många olika karaktärer. De intressanta är Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och deras relation.

När alla nya unga student-mutanter presenteras blir det lite för tramsigt. Det blir en för hafsig handling där inget av intresse händer. Jag tyckte även motivet till Angels övergång till den ”mörka” sidan var luddigt, det förklaras inte alls. Man tyckte väl helt enkelt det var kul med en fallen ängel.

Vi har samma tema som i tidigare filmer. Ska man låta sig bli en del av samhället, inte sticka ut, att hålla tillbaka vem man egentligen är, men ändå vara behjälplig? Eller ska man verkligen sticka ut och betrakta sig som en högre stående varelse, kanske inte nödvändigtvis ta makten på Jorden (eller jo, vissa av mutanterna vill just det)? Dessa två synsätt representeras av Xavier och Magneto. Fast vad Magneto egentligen vill är lite oklart. Han drivs främst av hämnd.

Eftersom jag har sett de tidigare filmerna så finns det ju en hel del referenser som man kan notera. Det dök upp en cameo av Wolverine t ex, och eftersom jag precis sett X-Men Origins: Wolverine så tyckte jag den passade in bra ihop med handlingen i den. Dessutom en klockren scen och replik av Järven.

Nåt som jag däremot blev rejält konfunderad över var att Xavier blev förlamad i slutet av filmen. Hur i helvete kunde han då flera år senare, flintis och i Patrick Stewarts gestalt kliva ut ur en helikopter i slutet av Wolverine-filmen. Kan nån förklara det? Nej. Ännu mer störande är det hela eftersom man slängt in Jackmans cameo som Wolverine också.

Nåt man däremot förklarar, vilket även det gör misstaget med Xavier än mer uppenbart är hur Mystique i princip inte har åldrats nånting när vi återser hennes blå jag i första X-Men-filmen.

Jag vet inte om jag blev trött eller om filmen blev tråkig och förvirrad mot slutet men under slutuppgörelsen vid Kuba tappade jag helt intresset för vad som hände. Mest kul var plötsligt alla birollsinnehvare som dök. Först Leland Palmer (Ray Wise alltså) och sen Michael Ironside. Hehe, kul faktiskt. Men det räcker inte för att rädda filmen. Fast bättre än Wolverine var den.

2+/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , ,

Straw Dogs

29 juni, 2011 5 kommentarer

Titel: Straw Dogs
Regi: Sam Peckinpah
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Medan jag läste Addepladdes recension, på gränsen till en totalsågning, av Straw Dogs så nickade jag instämmande. Jag tyckte likadant. Eller? Jag grävde fram min gamla preblogg-recension från förra året och såg då att jag gillade filmen en hel del. Märkligt hur man (inte) minns ibland.

Straw Dogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →