Captain America: Brave New World (2025)

4 december, 2025 Lämna en kommentar

Captain America är tillbaka. Yay! Eller kanske nay? För nu är det ju inte Steve Rogers (Chris Evans) som är tillbaka. Nej, det är Sam Wilson (Anthony Mackie) som plockat upp mante… skölden och blivit Captain America. Samtidigt har en annan snubbe, pojkspolingen Joaquin Torres (Danny Ramirez) köpt vingar för pengarna och tagit över rollen som Falcon från Wilson. Många platsbyten blir det. Det går fort i hockey.

Thaddeus Ross (Harrison Ford) har blivit president i USA. Ni kanske minns Ross från The Incredible Hulk där han var en general som jagade Bruce ”Hulk” Banner. Man skulle kunna säga att Ross nu får smaka på sin egen medicin i slutet av Captain America: Brave New World.

Ross vill samarbeta med Wilson och Torres, skicka ut dem på uppdrag för att sätta dit bad guys. Wilson tvekar och vill väl vara sin egen, inte nån konsult som gör som nån annan säger. Välkommen till konsultvärlden, Sam!

Jag gillade att filmen inledningsvis utspelade sig i Oaxaca, Mexiko och enda anledningen till det är att jag har varit där när jag reste runt i Mexiko under några veckor för länge sen. Det är alltid kul att se platser på film som man själv har varit på. Jag är lättroad.

President Ross har en kvinnlig säkerhetschef vid namn Ruth som spelas av Shira Haas. Jag tyckte hon var en lite udda och lustig rollfigur spelad av en skådis med ett distinkt utseende. Efter en The Manchurian Candidate-liknande kupp, som närapå tog livet av Ross, så bildar hon ett team ihop med Sam och Falcon för att ta reda på vad det är som egentligen pågår och framförallt vem som ligger bakom.

Så? Oaxaca och hon Ruth. Fanns det nåt mer värt att lyfta? Nja. Det är oengagerande, tradig musik och cgi-fajter i icke-verkliga miljöer. Mackie? Nja. Han kan inte lyfta en film på samma sätt som Evans gjorde. Mackie funkade bra som sidekick till Evans (jag gillade verkligen deras relation i The Winter Soldier!) men som egen hjälte är han lite trist. Ford? Nja. Red Hulk? Nja. Betyg? Nja. En etta och lite till kan jag sträcka mig till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Marvels (2023)

4 november, 2025 6 kommentarer

The Marvels är den 33:e (!) MCU-filmen och tydligen den som gått allra sämst ekonomiskt. Vad kritikerna sa har jag inte koll på men jag misstänker att den inte fick några hyllningar i alla fall.

Filmen är en uppföljare till Captain Marvel (2019) och spinner även vidare på tv-serierna WandaVision och Ms. Marvel. Jag har sett alla dessa tre skapelser och tycker de förtjänar epitetet ”helt ok”. Trots det ”försprånget” hade jag väldigt svårt att hålla reda på vad som egentligen hände i The Marvels.

Det börjar i rymden, vilket aldrig bådar gott vad gäller MCU. Då vet man att det kommer vara en film mer åt fantasy-hållet och dessutom väldigt cgi-tung. Inget fel med fantasy men i MCU så brukar filmerna med den inriktningen inte funka lika bra som, låt oss säga, Captain America: The Winter Soldier.

Kree, Hala, Skrulls, Tarnax… ok? Förutom dessa olika raser och planeter bjuds vi på förvirrad action helt utan insatser där vår hjältetrio bestående av Carol Danvers (Kree Larsen, förlåt, Brie Larsen), Monica Rambeau (Teyonah Parris) och Kamala Khan (Iman Vellani) byter plats med varandra varannan sekund vilket leder till att saker och ting blir än mer förvirrade.

Nick Fury är också med på ett ganska stort hörn och spelas av en Samuel L Jackson som gör sin roll sömngångaraktigt.

Handlingen är fånig. Vår tjejtrojka som ständigt gnabbas med varandra på ett inte så underhållande sätt färdas till en planet där man endast kommunicerar medelst sång. Har vi sett det förut? Ja, både i Buffy och Star Trek: Strange New Worlds.

Vad som tog priset i fånighet var nog nån typ av kattvarelse (Flerken?) som skulle käka upp folk och mellanlagra dem i munnen/ett annat universum så att de skulle klara sig när en rymdstation gick under.

Sa jag att det förekommer flera parallella universum? Ja, det gör det, och det hoppas friskt mellan dessa, vilket förstås gör att insatserna blir ännu lägre. Jag vet inte varför jag delar ut ett så högt betyg men jag hade nog inte supertråkigt under titten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The New Mutants (2020)

22 oktober, 2025 6 kommentarer

The New Mutants är den sista filmen i X-Men-serien och nu vi pratar alltså om serien med filmer som X-Men (2000), X-Men: First Class (2011), Deadpool (2016) och Logan (2017) för att nämna fyra. Nu har ju Disney tagit över rättigheterna för X-Men så numera hittar man Marvels mutanter i Marvel Cinematic Universe.

Jag tyckte den här filmen var ganska intressant. Det är så långt ifrån Avengers: Endgame man kan komma. Ett gäng ungdomar är inlåsta på en anstalt eftersom de har ett traumatiskt förflutet där deras övernaturliga krafter orsakat död och förstörelse. Nu ska de tränas att tygla sina krafter för att så småningom bli en del av X-Men. Det är i alla fall vad de själva tror.

Hela filmen utspelar sig på anstalten så den känns väldigt liten jämfört med andra superhjältefilmer. Ja, den kanske spelar i samma liga som Logan, även om Logan är en betydligt bättre film. The New Mutants är ett sorts kammarspel där ungdomarna sitter och pratar och kommer varandra närmre. En sorts The Breakfast Club för mutanter.

Ett ovanligt inslag för att vara superhjältefilm är skräck. Ja, det är till stor del en skräckfilm där ungdomarna precis som i Stephen Kings It råkar ut för sin egen innersta största rädsla. Förresten, gjorde inte Sam Raimi en MCU-film med skräckinslag? Jo, det var ju Doctor Strange in the Multiverse of Madness, och skräckbitarna var väl det som gjorde den filmen till nåt mer än mellanmjölk.

The New Mutants är trots skräcken i slutändan mellanmjölk. Den stora mängden Buffy-referenser gjorde varken från eller till. Not great, not terrible.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Skräck, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Konvojen (2023)

8 september, 2025 2 kommentarer

Efter Nordsjön såg jag ytterligare en norsk film. Inte en katastroffilm denna gång utan en krigsfilm. Konvojen utspelar sig under andra världskriget där vi följer ett norskt skepp som deltar i en konvoj som ska frakta krigsmateriel till Murmansk i Sovjet. Minor, tyska flygplan och ubåtar är ständiga faror.

Jag noterar att en av manusförfattarna är Harald Rosenløw Eeg som ju var med och skrev både Nordsjön och Vågen. De verkar som att de är ett litet team som gör den här typen av norsk genrefilm.

Konvojen är en krigsfilm men det är inte så mycket fokus på action. Istället är det mest av allt ett krigsdrama som handlar om hur besättningen ombord på skeppet ska agera när allt verkar kört. Ska de envist fortsätta mot Murmansk eller vända tillbaka till Island? Kaptenen Skar (spelad av Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) är stenhård i sin linje. Men det börjar skava i relationen med besättningen.

Mm, det är en intressant frågeställning. Hur ska man ställa sig till kriget? Inte delta, går det? Ja, vi vet ju hur Sverige agerade (eller inte agerade) under andra världskriget. Lite kul då att det är en svensk stridspitt ombord på skeppet. Han spelas riktigt bra av Adam Lundgren i valrossmustasch och en växande tatuering som visar hur många tyska plan han skjutit ner.

En bit in i filmen får förste styrmannen ta över ledarskapet på skeppet. Han påminde inte så lite om löjtnant Gorman i Aliens. Räddd, svag, osäker och döljer han även nåt?

Konvojen gör sitt jobb. Den är lagom spännande när besättningen får skydda sig mot ubåtar, röja minor och försöka gömma sig från flygplan (hur ska det gå till?). Som gammal telegrafist som kan (läs: kunde) morse var det kul att se det användas. Om jag minns rätt så var en av telegrafisterna svensk och han åt surströmming. Ombord på ett fartyg. Det borde väl ändå att betraktas som ett krigsbrott?!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Nordsjön (2021)

29 augusti, 2025 7 kommentarer

En (till!) norsk katastroffilm handlar det om idag. Bakom Nordsjön ligger samma personer som gjort en del av de andra norska filmerna i denna trevliga genre som verkar som gjord för Norge. Ja, Sverige har ju faktiskt också lyckats hyfsat en gång med Avgrunden som ju känns aktuell med tanke på den omtalade kyrkflytten. Förresten så tycker jag Avgrunden borde ha hetat Kiruna, åtminstone i Sverige.

För manus till Nordsjön står bl a Harald Rosenløw Eeg som ju var med och startade den här vågen (ehe) av filmer med just Vågen. John Andreas Andersen sitter i registolen precis som han gjorde under inspelningen av Vågen-uppföljaren Skalvet (som vissa kallar Jordbävningen men jag tycker Skalvet låter bättre).

Jag gillar filmens inledning. Om jag minns rätt så använder man autentiska bilder på gamla oljeplattformsarbetare som intervjuas. Eller så har filmmakarna sett till att bildkvaliten påminner om ett nyhetsinslag från 80-talet. I vilket fall så blev jag påmind om serien Makta där ett avsnitt handlar om katastrofen med plattformen Alexander Kielland 1980.

Alla inblandade etableras smidigt: Sofia och hennes kollega Arthur som jobbar med att utveckla smala och långa ålliknande undervattensfarkoster, Stian som är ihop med Sofia och (givetvis) jobbar ute på en oljeplattform, och så Ronny (Anders Baasmo Christiansen som är med i allt norskt) som är chef ute på Stians plattform. Vi har även ett par personer som befinner sig på fastlandet som följer vad som händer och bestämmer vad som ska ske i sitt kontrollrum med sina stooora informationsskärmar.

Stian är frånskild (givetvis) och har en liten son och Sofia är ”den nya kärestan”. Sofia och Stian står i valet och kvalet om de ska flytta ihop. Sofia påstår för Arthur att hon inte alls är redo för det (och är sonen redo osv) men får ju höra pikar från Arthur mest hela tiden.

Det vore ju inte en katastroffilm om inte en katastrof inträffar. Och mycket riktigt, den platform som Stian jobbar på välter efter att sprickbildning och ras på havsbotten inträffat. Stian befaras drunknad men Sofia och Arthur bryter mot order från kontrollrummet (givetvis) och beger sig ut på en räddningsaktion. Snart visar det sig också att det inte bara är Stian de behöver rädda utan alla stränder runt Nordsjön.

Jag påminns om en film som The Poseidon Adventure men även den briljanta tv-serien Chernobyl (just hur utsläpp, olja i det här fallet, kan påverka en så stor del av världen). Sen är det nåt med känslan som påminner om att vara på en rymdstation. Underwater-vibbar fick jag också men Nordjön är en betydligt bättre film som inte behöver slänga in monster för spänning.

Jag gillade även att vi fick se lite hur Sofia och Arthur jobbar med att utveckla Eelia, miniubåten. Vi fick till och med se en liten JTAG-debugger som Arthur använde för att programmera mikroprocessorn i Eelie. Det är inte ofta man får se nåt som faktiskt ser realistiskt ut på det sättet. Namnet Eelia kommer om jag förstått saken rätt från ett ålliknande djur som förekommer i spelet The Legend of Zelda.

Filmen är möjligen lite förutsägbar. Jag förstår ganska tidigt vilka som kommer att gå åt och vilka som klarar sig. Men som helhet funkar det bl a för att våra hjältar inte beter sig idiotiskt utan oftast tar smarta beslut. Ja, just det, jag gillar även att filmen inte räds för att kritisera norsk politik kring oljeborrningen. En stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Star Trek: Section 31 (2025)

17 maj, 2025 2 kommentarer

Jag har sett all things Star Trek inklusive den (obskyra?) animerade serien från 70-talet som för övrigt är helt underbar. Därför var det självklart att jag skulle slå mig ner i tv-soffan och se Star Trek: Section 31 trots att jag inte hört nånting gott om den.

Filmen är en spinoff på den mediokra, nej, i slutändan till och med dåliga, serien Star Trek: Discovery. Michelle Yeoh spelar Philippa Georgiou som kommer från ett alternativt universum där hon var en elak kejsarinna över världsrymden. I det primära universumet är hon nu nån form av chef på en rymdstation som är som en Finlandsfärja där diverse underhållning och förströelser erbjuds.

Philippa värvas av Section 31 som är en hemlig organisation inom Starfleet på hemligt uppdrag. Tillsammans med en grupp andra brokiga individer blir hon en del av ett ragtag team som ska rädda universum från totalförstörelse pga ett vapen som möjligen har en koppling till Phillipas förflutna och gamla spegeluniversum.

Det låter kanske lite intressant och spännande det här. Alternativa universum kan ju vara ett lockande koncept. Och det funkade ju i originalseriens härliga ”Mirror, Mirror” med Spock i getskägg. Men här… nja. Star Trek-känslan är som bortblåst. Inga intressanta idéer behandlas. Det hade kunnat vara vilken annan sf-action-rulle som helst. Filmmakarna har lånat från alla möjliga andra filmer (Star Wars, Guardians of the Galaxy, Mission: Impossible) men effekten är att allt blir urvattnat snarare än berikande.

Saker vi sett förr löser av varandra. Vi har en förrädare i en grupp och det är givetvis den som man minsta anar att det ska vara. Vi har en film som är indelad i namngivna kapitel. Oj, vad coolt. Not. Tarantino ringde och undrade vart hans koncept tagit vägen.

Om jag ska nämna en liten positiv detalj så är det att vi får lite Agatha Christie-vibbar i form av ett mysterium som vår grupp måste lösa. Typ en variant på ett låsta rummet-mysterium eller i alla fall ett mysterium med en liknande känsla.

Ett grundproblem är att vi ska försöka gilla en huvudperson, Philippa, som i ett tidigare liv i ett annat universum var en ondskefull tyrann som släckte miljoner med liv för nöjes skull. Nu ska hon framstå som cool och badass men det funkar inte. Så är det bara. Jag vet inte varför jag inte delar ut en etta men det är väl för att det ändå är Star Trek även om det inte är min Star Trek.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Deadpool & Wolverine (2024)

28 april, 2025 8 kommentarer

Jag insåg nu att Deadpool & Wolverine inte är en X-Men-film. Det är en MCU-film. Ja, rent handlingsmässigt så är det förstås en X-Men-film, och både Deadpool 1 och 2 plus alla tidigare filmer med Hugh Jackman som Logan har varit X-Men-filmer. Men ur filmuniversumperspektiv och rent affärsmässigt är filmen, och kommande filmer med X-Men, alltså en del av Kevin Feiges fasligt seglivade skapelsesaga. Bra eller dåligt? Ja, det återstår väl att se när väl den än så länge icke namngivna X-Men-filmen under MCU-paraplyet ser dagens ljus (2028?).

Jag ska erkänna att jag var ganska skeptisk när jag satte mig ner för att bli översköljd av Deadpools (Ryan Reynolds) metahumor. De tidigare filmerna om Wade Wilson har jag inte uppskattat speciellt mycket. De är helt ok men inte riktigt min kopp te. Däremot har jag alltid gillat Hugh Jackman som Wolverine så det fanns hopp ändå.

Kombinationen Ryan Reynolds och Hugh Jackman som Deadpool och Wolverine visade sig vara rena jackpotten. Jackmans vresige och buttre Logan är en perfekt motpol till Reynolds ordbajsande clown. Deras motsatser attraherade mig. Allt eftersom filmen rullade på upptäckte jag att jag gillade den mer och mer. Jag var underhållen och jag tror att jag till och med skrattade högt rakt ut i min ensamhet. Det är ett gott betyg.

Vad handlar filmen om? Ingen aning, och jag tänker inte läsa på på Wikipedia. Det är nåt med en massa universum som håller på att kollapsa och av nån anledning så är det upp till Deadpool och Wolverine att återställa ordningen. Bl a med hjälp av världens fulaste hund, som tydligen var äkta och inte en cgi-skapelse.

Det förekom en kvinnlig skurk vid namn Cassandra (Emma Corrin) som jag inledningsvis inte tyckte hade speciellt mycket karisma, något som krävs om man ska lyckas att gestalta just en skurk. Men hon växte även hon. Kanske beroende på att hon såg ut som Max Schrecks Nosferatu eller Tom Hardy som Jean-Luc Picard-klon i Star Trek: Nemesis.

Troligen gillade jag filmen eftersom jag sett alla X-Men-filmer och alla MCU-filmer och kanske insett att när man gjort det så återstår det nästan bara ironi och humor. Det är kanske den enda vägen kvar med den här typen av superhjältefilmer. Är det så att Logan var den sista riktigt seriösa men som ändå lyckades fullt ut?

Slutligen blev jag tokig av att inte komma på vem som Channing Tatums rollfigur Gambit lät som. När väl den polletten trillade ner var tillfredsställelsen enorm. Det var ju samma cajun-brytning som Eduard Delacriox (Michael Jeter) hade i The Green Mile.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Civil War (2024)

19 februari, 2025 5 kommentarer

Jag skulle säga att Alex Garland är en av mina favoritregissörer just nu, ihop med Denis Villenueve. Ex Machina och Annihilation är båda toppfilmer och Garland ligger ju även bakom manus till ett antal andra filmer som han inte har regisserat själv (28 Days/Weeks/Years Later och Dredd bl a).

Enligt uppgift ska Civil War vara den sista film som Alex Garland regisserar. Han har ledsnat, helt enkelt, på att behöva prestera en färdig film som fullt ansvarig. Däremot kommer han fortsätta att sitta hemma på kammaren och skriva filmmanus till andra. Gott så, och vi vet ju vad som hänt tidigare när andra hotat med att gå i pension.

Filmen inleds med en karta som talar om läget i USA. Jag blir påmind om ett visst amerikanskt val. Fast här är det krigiska allianser det handlar om. Kalifornien och Texas är av nån anledning kompisar i denna alternativa (?) framtiddystopi.

Vi får följa en kvartett fotografer och journalister på sin väg från New York till Washington. Där har Joel (Wagner Moura) och Lee (Kirsten Dunst) tänkt intervjua och fota presidenten (Nick Offerman) innan de västra styrkorna intar Vita Huset. Med sig har de den unga aspirerande fotografen Jessie (Cailee Spaeny) samt veteranjournalisten Sammy (Stephen McKinley Henderson).

Efter ett ganska kort tag inser jag att filmen inte handlar om konflikten i sig utan om journalister och deras roll i ett krig. Ska de rapportera helt objektivt om vad som händer? Ja, det kanske är som Lee säger: ”Vi ska inte ställa frågor, vi ska ta bilder och rapportera så att andra kan ställa frågorna”.

Ja, det låter ju fint, men det finns även ett inslag av tillfredsställande adrenalinkick som fås genom att ta årets bild. I alla fall är det så filmen och Garlands manus framställer det. Jag gillar hur det (givetvis) också finns en jargong bland journalisterna och fotograferna i filmen, vilket det ju gör inom alla yrken (för att klara av verkligheten).

Skådisarna är strålande. Jag gillar speciellt Kirsten Dunst som den luttrade krigsfotografen Lee. Hon är verkligen mentalt T-R-Ö-T-T men trycker tillbaka det ända tills det inte går att trycka tillbaka mer. Hennes moderskänlsor, eller kanske omsorgskänslor rent allmänt, väcks till liv när hon får unga och naiva Jessie i knät. Jessie påminner för övrigt lite om Barry Keoghans Pavel i verklighetsddystopin Chernobyl i hur de båda går från naiva till luttrade på kort tid.

En annan favorit är den omisskännliga Stephen McKinley Henderson. Han har en smarthet, ett lugn och en humor som går genom tv-skärmen, och jag känner igenom honom från både Villenueves Dune och Garlands tv-serie Devs. Hans rollfigurs öde förde tankarna till Steven Spielbergs The Sugarland Express.

Ett stort plus till filmen är att det är en roadmovie. Jag gillar nästan alltid sådana. Det hela utspelar sig under ett antal olika episoder där vi får träffa olika personer och uppleva skiftande miljöer. Läskigast är väl Dunsts man Jesse Plemons som en älskare av äkta amerikaner i röda solglajjer.

Mitt under en intensiv scen börjar plötsligt De La Souls ”Say No Go” spelas. Jag hoppade till då jag direkt kände igen låten. Vad är det som händer? Vilket inspirerat låtval.

Det absoluta slutet, och vad som händer med Lee och Jessie, kanske kändes aningen förutsägbart men det var inget som förstörde mitt helhetsintryck av Civil War. Och jag älskade det slutliga fotot som sakta framkallas till tonerna av Suicides ”Dream Baby Dream”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

De La Soul – ”Say No Go” (VIF Trugoy the Dove 🕊)

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 4, Dystopi, Film, Krig, Musik, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

2 januari, 2025 6 kommentarer

Jag var inte överförtjust i Mad Max: Fury Road när den kom 2015. Den var bra men inte såååå bra. I den här senaste Mad Max-sagan får vi följa Furiosa, den förra filmens huvudfigur, från att hon är barn och fram till att handlingen i Fury Road tar vid.

Furiosa (fast det hette hon väl inte då) bor med sin mamma i den gröna platsen, ett frodigt och hemligt paradis. Resten av världen är ett fruktlöst och radioaktivt ökenland. Det är oklart hur skurkarna i resten av världen lyckats missa detta gröna ställe av överflöd. Skurkarna består bl a av bekantingen Immortan Joe och nykomligen Dementus (spelad av en av chrisarna).

Njae. Jag vet inte. Det gick upp för mig när jag såg Furiosa att George Millers stil kanske inte är nåt för mig. Det är nåt med tonen. Det är pajasaktigt. Dementus är en fåne i en vit skrud med en teddybjörn fastkedjad på ryggen, för att han saknar sin dotter? Oklart. Immortan Joes söner heter Rictus och Scrotus. Givetvis gör de det.

En sak jag uppskattade med Fury Road var att den kändes på riktigt. Miljöerna kändes på riktigt. Miller & Co hade faktiskt kört de där olika fordonen i en öken i Namibia. I Furiosa: A Mad Max Saga kände jag av cgi:n på ett helt annat sätt. Det kändes som att den var inspelad i The Volume. Nu ska sägas (eller snarare: jag säger) att The Volume (StageCraft) kan användes på ett bra sätt, som i The Fabelmans eller Andor, och det ska dessutom sägas att Furiosa inte alls är inspelad med denna teknik.

Varför visar man efter att filmen egentligen är slut en sammanfattning av vad som händer i Fury Road? Jag tyckte det var ett märkligt grepp som inte funkade. Det räckte väl med att Anya Taylor-Joy plötsligt var Charlize Theron i filmens slutscener.

Varken bra eller dåligt är slutbetyget från mig. Helt ok, med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

John Wick: Chapter 4 (2023)

22 mars, 2024 6 kommentarer

Nedan följer en tankeströmsrecension av det fjärde kapitlet i filmerna om John Wick. Det är en osannolikt lång film det här och ska jag vara ärlig så tog det mig hela tre sittningar att ta mig igenom den.

Som vanligt är John Wick excommunicado och Det Höga Bordet är efter honom.

Larry Fishburne har en bisarr monolog i inledningen och ger John en kostym och senare i öknen dödar John en Äldste.

Scener staplas på varandra i glassiga miljöer. Alla får i uppdrag att döda Wick. Det känns som en AI-film. Med Bill Skarsgård är det åtminstone lite roligt.

Det följer en helt bisarr (igen) scen i Berlin där alla dansar på ett party utan en tanke på vad som sker runt omkring dem för att sen plötsligt få panik när situationen egentligen är över.

Efter det bjuds vi på ett märkligt möte vid Eiffeltornet helt utan andra besökare eller turister.

Jag gillar att radiostationen heter WUXIA.

Cgi-blodet känns dåligt om nu stuntsten ska vara på riktigt. Men filmmakarna måste liksom vissa vem som blir skjuten i virrvarret under de förvirrade masscenerna när Wick slaktar över 100 motståndare.

Nej, det blir fånigt, eller snarare tråkigt. Jag påminns om The Raid 2. Overkill. Kevlarkostymerna är bara löjliga. Nej, John Wick: Chapter 4 är en svulstig och meningslös film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Så här har jag tyckt om de tidigare tre filmerna i serien. Det började bra i alla fall.

John Wick 3,5/5
John Wick: Chapter 2 4/5
John Wick: Chapter 3 – Parabellum 2/5

Slutligen. Vila i frid, Lance Reddick aka Cedric Daniels i The Wire (yay!)

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Film, Martial arts, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg