Filmspanar-tema: Barndom – tv-upplevelser från förr

VebisÅrets andra filmspanartema är Barndom och just den vinkling som jag bestämde mig för har jag snuddat vid förr. Det var i samband med ett tidigare tema, nämligen En film som jag ångrar att jag sett, då jag skrev om hur jag upplevde The Haunting så olika som barn och vuxen. Den här gången lämnar jag mitt vanliga format med först lite allmänt snack och sen fokus på en speciell film. Jag kör en lista à la Henke. Det blir en lista på tv-upplevelser från förr. Främst handlar det om tv-serier men det kommer slinka med en del filmer också. Gemensamt är dock att jag såg alla som barn framför teven och fick en upplevelsen som etsade sig kvar i minnet.

****

Chocky
Chocky var en brittisk sf-serie som jag har vaga minnesbilder av. Jag minns bara att jag var fascinerad och lite skrämd av den och att den handlade om en pojke som blev besatt av en utomjordisk varelse. Haha, ja, och den där vinjetten är ju lite obehaglig faktiskt. Lite research visade att serien bygger på en sf-historia av John Wyndham och att det gjordes tre serier under 80-talet: Chocky, Chocky’s Children and Chocky’s Challenge. Och vet ni vad? Det planeras en ny filmversion med Steven Spielberg som regissör.

Det var en gång (Il était une fois…)
Den här tecknade serien är det kanske fler som kommer ihåg. I efterhand har jag förstått att det är ett franskt original men det är ju sånt som man inte tänker på som barn. Jag minns att det fanns olika upplagor av serien. Först en från stenåldern, sen en framtidsversion i rymden och så en som utspelades inne i människokroppen. Härlig fantasi, lärorikt och vilken musiken av Bach i den första vinjetten (jag var helt besatt av den där musiken minns jag nu)!

Flykten från New York (Escape from New York)
Oj, den här filmen har jag inte vågat se om eftersom jag är livrädd att den ska blekna rejält. Jag såg den ensam hemma en kväll när mina föräldrar var på nån fest och det var nog det bästa jag nånsin hade sett. Snake Plissken!

Lace
Vet ni vad? Vi kastar in en överraskning här också. Eller? Lace var en sån där klassisk miniserie som man gjorde på 80-talet. Den utspelas under en ganska lång tidsperiod, innehåller mysterium och är proppfull med romantik, främst i form av en arabisk prins. Haha, underbart. Nedan hittar ni en sanslös trailer, kolla in den!

Sinkadus
Första svenska serien på listan. Jag minns i princip ingenting från den förutom att jag gillade titeln (Sinkadus!) och så var Mona Seilitz med. Research visade att Sinkadus var en uppföljare till en tidigare serie, Ärliga blå ögon, som jag har ännu vagare minnen av men jag minns att mina föräldrar gillade den. Kolla nu in detta underbara klipp på inledningen av ett Sinkadus-avsnitt inklusive en introduktion av hallåan Arne Weise.

Dubbelstötarna
Vi kör ytterligare en svensk kriminalare med radarparet, studierektorn (Björn Gustafson som alltid cyklar) och läkaren (Frej Lindqvist), som ska råna en bank tillsammans. Jag minns serien som både spännande och rolig. Skulle den hålla idag? Ja, klippet nedan kanske ger svaret.

En härlig tid (The Wonder Years)
En mysig och supernostalgisk serie. När Fred Savage, i huvudrollen, blev äldre tappade jag nog intresset har jag för mig. Det var liksom inte samma mysiga känsla längre. Kolla in seriens vinjett för att få en känsla av stämningen. Savages syrra i serien spelas av Olivia d’Abo vars pappa är kusin med Maryam d’Abo som spelade Bondbrud i The Living Daylights, så nu vet ni det. 😉

Fripassageraren (Blindpassasjer)
På förra filmspanarträffen pratade vi lite om gamla tv-serier eller filmer som man såg som barn och bara vet att man gillade. Man kanske inte minns namnet på dem och man kanske inte minns så många detaljer men ändå minns man dem tydligt. Den norska sf-serien Fripassageraren var en sådan för mig. Jag minns några scener som skrämde mig, en med en bonde (?) med ett helt blankt ansikte utan några drag på en okänd planet och så en scen med avfallskvarn med ett läskigt ljud. Några googlingar senare visste jag serien hette. Blindpassasjer heter den i original.

All Summer In A Day
På ovan nämnda filmspanarträff nämndes en annan sådan serie. Det skulle vara en science fiction-historia om en framtid där det regnar hela tiden. Vi träffar några barn som är inomhus och det bara regnar och regnar. En flicka ritar dock en sol. Och så plötsligt kommer solen fram för en kort stund och barnen springer ut och njuter och leker. Det ringde en klocka för mig direkt. Det här hade jag sett och gillat. Google är bra att ha. Det handlar om kortfilmen All Summer In A Day som bygger på en korthistoria med samma namn av Ray Bradbury. Hela filmen finns på YouTube!

V
Vi avslutar som sig bör med 80-talsseriernas 80-talsserie för min del. Härlig 80-talskänsla och dessutom science fiction. Det kan inte bli bättre. Det här var årets snackis. Klassiska scener: första gången vi får se en ödlas rätta ansikte bakom människomasken + när Diana slukar en hamster hel + när människoödlebebisen föds och räcker ut tungan. Jag minns också att det var en del rabalder kring seriens avslutning, nånting med att de sista delarna slogs ihop till en enda där en massa hade klippts bort. Och var det inte snack om att barn inte skulle få se den då den var för läskig och våldsam också?

****

Några andra klassiker som jag funderade på, eller som jag blev påmind om i kommentarerna nedan, men som hamnade utanför listan:

The Incredible Hulk
Professor Balthazar
Röd snö
Ålder okänd
Tillbaka till Eden (Return to Eden)
Automan
Det stora skogsäventyret (Brendon Chase)
Pojken med guldbyxorna
Shogun
Törnfåglarna (The Thorn Birds)
Den osynlige mannen (The Invisible Man)
Vilse i pannkakan (uh-uh, burr, storpotäten)
Apkungen/Kung Markatta
Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet
Knight Rider
Doktor Snuggles
Familjen Macahan
Lilla huset på prärien

****

Minns mina filmspanarkompisar sin barndom i ett nostalgiskt skimmer eller hade de en tuff uppväxt? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Hitchcock

HitchcockTitel: Hitchcockfilmspanarna_kvadrat
Regi: Sacha Gervasi
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Den här månadens Filmspanarhäng inleddes med nåt otäckt. Innan vi skulle se biografifilmen Hitchcock om The Master of Suspense så fikade vi. Jag beställde en capuccino och en vaniljsemla. Jag fick inte en vaniljsemla. Jag fick en wienersemla och det var en grotesk sak. Ett frasigt sött och platt wienerbröd utan gott gult klegg med tre liter grädde till. Givetvis knöt jag näven i fickan och tuggade i mig styggelsen.

Efter denna skräckupplevelse blev det trevligare… ja, fast först stannade vi alltså till på en biograf och såg månadens film som visade sig vara en ganska otäck upplevelse det med, fast på fel sätt.

När man gör biografifilmer kan man göra på lite olika sätt. Ett sätt är att berätta hela historien, i princip från början till slut, som i t ex Walk the Line där större delen av Johnny Cashs liv skildras. Eller så kan man välja ett speciellt litet avsnitt som man fokuserar på som t ex i Lincoln. I Hitchcock har man valt det senare sättet och det hela kretsar kring tiden för inspelningen av Psycho från 1960.

Alfred har precis gjort succé med North by Northwest. Filmbolaget vill ha en film till i samma stil. Det vill inte Alfred. Han vill göra nåt nytt, nåt fräscht. Han vill känna den där kreativa glädjen som han tydligen inte känner längre. Faktum är att Alfred inte mår bra alls. Han hetsäter, dricker för mycket sprit, är överviktig. Samtidigt börjar äktenskapet med fru Alma (Helen Mirren) knaka i fogarna. Så läser Alfred Robert Blochs Psycho, en historia som inspirerats av den verklige seriemördare Ed Gein. Alfred bestämmer sig för att filma den upprörande historien utan att ha filmbolagets stöd när det gäller pengarna. Makarna Hitchcock tvingas belåna sin lyxvilla för att finansiera filmen som alla tror ska bli ett fiasko.

Filmen består av två parallella historier kan man säga. Dels handlar det om hur arbetet med Psycho gick till och dels handlar det om svårigheterna herr och fru Hitchcock har i sitt förhållande. När det gäller den senare historien så finns det två scener som var bra på riktigt. Den första utspelas vid Hitchcockarnas swimminpool när Alfred berättar för Alma varför han vill göra Psycho. För en gångs skull kunde jag här se en sorts människa bakom fatsuit, lösnäsa och manér. Den andra, vilket var den bästa scenen i hela filmen, var när Helen Mirren skäller ut Alfred efter noter och samtidigt spelar den vita skjortan och den svarta slipsen av Hopkins.

Den del av filmen som handlar om inspelningen av Psycho var intressant och jag hade gärna sett mer av den. Nu tyckte jag inte riktigt man fick till balansen mellan Psycho-delen och äktenskapsdelen. I en sidohistoria har Alma har en sorts flört med en manusförfattare, spelad av den som vanligt slemmige Danny Huston, men det leder inte nån vart utan rinner ut i sanden.

Det stora problemet för mig var att Hopkins inte funkade, inte på något sätt. Även fast han egentligen ser helt annorlunda ut så kan jag inte låta bli att tänka på Hannibal Lecter. Jag sitter och väntar på att han ska väsa ”…and a nice chianti, slurp slurp”. Apropå slurp så blir det upprepande och övertydligt när man ständigt och jämnt låter oss se, och framförallt höra, Hopkins slurpa rödvin och äta vaniljkräm (eller vad det nu var) direkt ur förpackningen på natten vid kylen. Sen försöker Hopkins köra med nån sorts putande mun som jag antar var ett av Hitchcocks manér. Resultatet blir en fet pratande anka.

Jag tyckte även det blev övertydligt och fånigt när Hitchcock ska visa hur den berömda duschscenen ska gå till. Han tycker inte den blir tillräckligt intensiv och tar själv hand om kniven och hugger mot Janet Leigh (Scarlett Johansson) samtidigt som han ser inre bilder av allt han hatar (chefen för filmcensuren bl a). Fast, som sagt, det var intressant att ta del av hur man arbetade med filmen och hur Alfred inte på något sätt hade full kontroll över det, om filmen nu skildrar det hela som det faktiskt gick till (sånt är ju svårt att veta).

Jag vet inte, hela filmen hade en lättviktigt känsla av tv-film vilket kanske kan förklaras av greppet att låta Alfred själv prata in i kameran som han gjorde i Alfred Hitchcock presenterar-tv-serien. Sen är filmen plötsligt slut (förvånansvärt snabbt i dessa 3-timmarsfilmtider) och allt är bra mellan herr och fru Hitchcock. Jaha?!

Både Jessica Biel, som den andra kvinnliga Psycho-stjärnan Vera Miles, och Scarlett Johansson gör ganska bleka insatser men de har å andra sidan inte några speciellt intressanta roller.

Nej, jag fick aldrig nån riktig känsla varken för Hitchcock eller för vad filmen ville säga om Hitchcock.

En annan, och mycket bättre biografifilm, som jag kom att tänka på är Capote. Det finns en parallell här med Hitchcock som blir besatt av den verklige historien om Ed Gain och ser syner av honom med jämna mellanrum. I Capote är det ju Truman Capote som blir besatt av mordet på familjen Clutter 1959. Se den istället är mitt tips!

Det finns ytterligare en koppling till Capote faktiskt. Samma år som Capote där ju Philip Seymour Hoffman spelar Capote så kom även Infamous där Toby Jones spelar samma roll. Det lustiga är att även Hitchcock med Hopkins ackompanjeras av en systerfilm, tv-filmen The Girl, som handlar om inspelning av The Birds. Vem spelar Hitchcock här? Jo, stackars Toby Jones förstås.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Tyckte nu min filmspanarvänner att Hitchcock var en otäck upplevelse eller hade de en trevlig filmstund? Klicka på länkarna nedan så får du veta.

Plox
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)

Filmspanar-tema: På väg – The Straight Story

Lost HigwayÅrets första filmspanartema blev PÅ VÄG. Min första tanke var road movies, den andra hurra! Tack för det, Rebecca! Road movies är en av mina favoritgenrer, och jag visste dessutom ganska direkt vilken film jag skulle se. Det skulle bli en omtitt av en gammal favoritfilm från en gammal favoritregissör. Road movies är för mig filmer som handlar om någon eller några som är på väg, både bokstavligt och bildligt talat, mot nånting nytt, mot en uppenbarelse, mot en insikt. Vi får vara med om en resa rent fysiskt men vad viktigare är oftast även mentalt.

Vad är det jag gillar med road movies? Mmm, det är nog känslan av att vara på väg, att inte veta vad som väntar bakom nästa krök. Det är nog därför jag gillar att resa också. Det är spännande samtidigt som det är avslappnande. Man tar dagen som den kommer. Det här var nåt jag upplevde när jag reste i Australien under några veckor för några år sen. Efter en vecka hade jag helt kommit in i road movie-mode. Man åkte från en stad till en annan med buss. Stannade en eller två nätter, upplevde saker, rullade vidare. Det var hur trevligt som helst… fram till att jag kraschade med en mountainbike, bröt nyckelbenet, fick skrubbsår över hela kroppen, och fick sy några stygn på knät, och såg The Matrix på flyget hem.

En sak jag insett är att det finns en subgenre inom road movies, eller kanske det är det en systergenre. Det jag syftar på är filmer som utspelas på en plats, oftast i en stad på natten eller kanske bara på en nattklubb. Det är filmer som After Hours, Into the Night eller 25th Hour. De brukar vara upplagda på ungefär samma sätt: huvudpersonen träffar på ett antal personer som påverkar hur hen ser på livet. Det är en road movie även om den fysiskt förblir mer eller mindre stationär.

Nu till den film jag valt att skriva mer om till detta tema!

****

The Straight StoryTitel: The Straight Story
Regi: David Lynch
År: 1999
IMDb
| Filmtipset

The Straight Story såg jag på bio när den kom 1999 och jag gillade det jag såg då. Jag minns speciellt att musiken, fotot, stämningen, karaktärerna sög in mig i en skön mysig bubbla som ändå hade vemodiga svarta kanter. Men att det skulle vara en av de bästa filmerna jag har sett, det var väl att ta i. Samtidigt var det en film som jag brukade dra till med när jag fick frågan om vilken av David Lynchs filmer som jag tyckte var bäst. Jag svarade The Straight Story just för att den är så annorlunda jämfört med hans övriga filmer. Det är kanske denna och Elefantmannen som är de mest ”normala”. Om nån som inte var så bekant med Lynch så kändes The Straight Story som en bra film att börja med för att inte bli bortskrämd av alla konstigheter i filmer som Eraserhead, Blue Velvet, Lost Highway osv.

Samtidigt som jag ofta rekommenderade den till andra så kände jag själv att det inte var så hippt att själv gilla just den mest, vilket jag ansåg att jag inte gjorde. Då var Lost Highway eller Mulholland Drive snäppet bättre, tyckte jag nog. På den senaste filmspanarträffen var det två med i sällskapet som inte hade David Lynch som favorit. Nu minns jag inte exakt vad som sas men stilen i hans filmer ansågs jobbig och konstigt, inte tilltalande. Det kan även ha varit så att man egentligen inte hade sett några av Lynchs filmer. Jag sa då att ”kolla på The Straight Story och Elefantmannen i alla fall”.

När det sen bestämdes vilket filmspanartema det skulle bli så visste jag direkt att jag skulle se om The Straight Story, och jag hoppades att den inte skulle vara sämre den här gången. Det brukar ju ofta vara så, en film som man sett och gillat för länge sen bleknar och man tycker bara den är helt ok. Hur skulle det bli denna gång? Well, bleknat hade den iiiiinte gjort…

Filmen handlar Alvin Straight (Richard Farnsworth) som bor med sin vuxna dotter (Sissy Spacek) i en småstad i Iowa. En kväll får de ett telefonsamtal om att Alvins bror Lyle blivit sjuk, han fått en stroke. Lyle och Alvin har inte pratat på över tio år men nu bestämmer sig Alvin att det är dags att lägga gammalt groll åt sidan och besöka sin bror. Lyle bor många långa mil bort i en annan delstat. Det är en resa som Alvin bestämmer att han måste göra själv. Han vill inte få skjuts med bil och han vill inte åka buss. Men besöka sin bror ska han. Han bestämmer sig för att åka dit på sin gräsklippare.

Richard FarnsworthStämningen i den här filmen är helt underbar. Jag har svårt att sätta ord på allt jag gillar med filmen. Först och främst, Richard Farnsworth i huvudrollen är strålande. Han fångar Alvins envisa, snälla, kloka gubbe perfekt. På väg mot sitt mål träffar Alvin på ett antal personer som han pratar med, spenderar en liten stund med. På ett eller annat sätt så använder Alvin sina egna erfarenheter för att hjälpa dem han träffar och som han tycker kanske behöver lite hjälp, lite stöd, lite goda råd. Det handlar t ex om en ung tjej som rymt hemifrån eller en gammal veteran från andra världskriget som behöver prata ut.

Och att prata ut är nog inte så dåligt för Alvin själv. Han döljer en del mörka saker inom sig själv, saker som bara antyds i filmen. Trots att Alvin är en mysfarbror så finns det ett tydligt svart stråk i honom. Och det är ju typiskt Lynch, att det svarta blandas med det ljusa. Skillnaden i denna Disneyproducerade (!)  film är att det svarta som sagt bara antyds. Det tar inte överhanden.

En sak som slog mig är att de människorna som Alvin möter på sin väg mot sin bror är så sympatiska. Det är enkla människor. Människor som inte hetsar upp sig. Människor som inte tvekar att bjuda in en främling som behöver hjälp men som samtidigt inte är påträngande med alla möjliga frågor om ditt och datt. Är det såna människor man träffar på när man är på road trip i Iowa och Wisconsin låter det som en trevlig semester.

Filmen har även en lågmäld underfundig humor. Det är ganska små saker, inte några standardskämt och punchiga one-liners. Nej, det är lite udda karaktärer, lite udda situationer, lite udda repliker, och så sitter jag där med ett stort leende. Jag låter mig vaggas in i en stämning som bara fortsätter filmen igenom. Till det bidrar även musiken som förstås är skriven av Angelo Badalamenti. Inledningsstycket påminner en del om Laura’s Theme från Twin Peaks med skillnaden att det varken är lika läskigt och obehagligt eller supersentimentalt som Lauras sång blir. Med jämna mellanrum får vi även bilder på gula sädesfält och skördetröskor som ackompanjeras av en sugande skön fiolbluegrass. Titta bara på det här underbara klippet med sorgglad musik då Alvin påbörjar sin gräsklipparresa till gubbvännernas upprörda tillrop.

Jag undrar om det är så att David Lynch kanske är som bäst när han filmatiserar nån annans manus? Det måste förstås vara ett bra manus från början men att låta Lynchs stil blandas med en annan och kanske mer normal stil kanske är ett lyckokast. The Straight Story bygger ju som de flesta vet på en verklig händelse där faktiskt en man vid namn Alvin Straight åkte till sin bror Lyle på en gräsklippare. Manus till filmen har skrivits av Lycnhs fru och klippare Mary Sweeney och John E. Roach. David själv står förstås för regin, och jag står för betyget på filmen – och det blir det högsta. Hurra!


eller uttryckt i siffror 5/5

****

Vart är mina filmspanarkompisar på väg? Kolla in här:

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Gangster Squad

Ratata

Ratatatatatatatatatatatata… kulor som aldrig tar slut

Titel: Gangster Squadfilmspanarna_kvadrat
Regi: Ruben Fleischer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna firade sitt ettårsjubileum (yay!) med att se Gangster Squad. En film som jag inte visste något om förutom att det nog var en gangsterfilm. Ja, det skvallrade ju titeln om. När förtexterna drog igång efter att en SF-anställd kört en stå upp-rutin visade det sig att filmen innehöll en kader med toppskådisar: Sean Penn, Josh Brolin, Emma Stone och Ryan Gosling för att nämna några. Dessutom visade det sig att filmen utspelade sig 1949 i Los Angeles, ett otroligt snyggt L.A. när det gäller kläder, bilar, fontäner, byggnader, jazzband. Det kanske blir en trevlig stund det här tänkte jag. Nåt som drog ner förväntningarna en aning var en såsig voice-over.

Gangstern Mickey Cohen (spelad av en något sliten men samtidigt överspelande Penn) planerar att ta över den kriminella verksamheten i L.A. och han planerar att göra det med våld. I början av filmen tar Cohen hand om en utsänd ”medlare” från den italienska maffian baserad i Chicago. När Cohen senare får frågan om vad som hände med honom hade han kunnat svara ”he had to split” men det kanske hade passat bättre i en Bond-film, och Cohen är inte heller den sofistikerade ordvitsargangstern utan istället en som låter nävarna tala (ja, han hade tydligen även haft en karriär som boxare denne Cohen).

L.A:s polischef, spelad av en semla till Nick Nolte, bestämmer sig för att köra hårt mot hårt och ber polisen John O’Mara samla ihop ett gäng hårda män som ska sabotera Cohens verksamhet. O’Mara och hans gangster squad jobbar i hemlighet och utan sina polisbrickor med att helt enkelt slå till mot Cohens spelklubbar och bränna upp hans pengar eller preja herointransporter av vägen. Cohen blir arg, mycket arg. Fast O’Mara är fel person att slåss mot då O’Mara som deltog i andra världskriget inte har fattat att kriget är slut utan fortsätter slåss fast mot andra motståndare. Det enda O’Mara kan är nämligen att slåss.

Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så är det här en ganska usel film med ett budskap som är nån sorts smetig falsk… jag vet inte vad… sörja.  Gosling och Stone har nån sorts kärlekshistoria helt utan djup och kemi. Slutuppgörelsen är nästan skrattretande i sin machostil. När kulorna tar slut i k-pistarna så övergår man till att puckla på varandra med nävarna till bäste man har vunnit. Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så ser man att historien försöker vara en stenhård gangster-pulp-noir samtidigt som den försöker vara nån sorts moralhistoria om att komma över sina krigiska tendenser samtidigt som den försöker vara en hyllning till L.A:s stolta poliskår. Ja, det var faktiskt skrattretande.

Men jag tog av mig de där glasögonen ganska snart och såg bara den där pulpiga gangsterstoryn. Visst, på ett sätt blev bilden lite suddigare. På ett annat sätt blev den skarpare. Det blev ännu mer elaka skurkar som skjuter k-pist i slowmotion och ännu mer goda snutar som skjuter k-pist i slowmotion. Hattarna blev lite snyggare, läppstiften lite rödare och klänningarna lite snyggare. Jag såg det hela som en överdriven pastisch och hade en underhållande stund på bio. Mot slutet förekommer det dock några scener som bara är för mycket, bara för mycket, och jag skakade skrattandes på huvudet.

Gangster Squad är inte en film som som kommer att sitta kvar i mitt huvud nån längre tid. Men medan jag såg den var jag underhållen av den överdrivna stilen och de underbart snygga L.A-miljöerna. Filmen är faktiskt värd att se bara för scenografin, kläderna, musiken, bilarna. Fast det kanske duger att se den hemma när den släpps på det format som man föredrar.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3-/5

****

Nu är jag nyfiken på vad de andra Filmspanarna tyckte om Gangster Squad. Men se där, där är ju en lista med länkar till deras recensioner.

Mode + Film
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Syndare i filmparadiset

Film- och bloggåret 2012

We Need to Talk About Kevinfilmspanarna_kvadratJag hade lite tid över och tänkte att det kunde vara kul med en snabb sammanfattning av mitt film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är de inte bara från 2012 utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår.

Bästa filmerna jag sett i år: We Need to Talk About Kevin och Red Road på delad första plats

Sämsta filmen jag sett i år: Frozen

Årets besvikelse: Andrea Arnolds Wuthering Heights

Årets överraskning: Attack the Block

Årets svenska klassiker: Flicka och hyacinter

Årets hjärnsläpp: De tomma sekunderna innan jag uppe på Rigolettos scen innan visningen av The Avengers kommer på att jag ska säga Hulken! när jag får frågan om vem som är min superhjältefavorit.

Årets möte: Det första med Filmspanarna! Fy fan vad kul det är. 🙂

Årets skummaste film: Holy shit Holy Motors

Bästa film som ändå fick en etta i betyg: Holy Motors

Norska film: Död snö

Fantasytrilogi kryssad i år: Narnia

Mest deprimerande film: Downloading Nancy

Trevligaste regissörs-Face2Facet på Stockholm Filmfestival: Benh Zeitlin efter Beasts of the Southern Wild

Stelaste intervjuaren (nånsin) på Stockholm Filmfestival: Joel Spira (Nippe från Snabba Cash-filmerna) som efter La leggenda di Kaspar Hauser försöker intervjua regissören Davide Manuli. Publiken gör uppror, tar över frågorna… och vissa svar *host*Vitalic*host*.

Tröttaste och mest bittra regissören på ett Face2Face på Stockholm Filmfestival: Davide Manuli som avslutar med att konstatera att ”cinema is dead!”

Bästa DJ-dans: Vincent Gallo i La leggenda di Kaspar Hauser

Bästa musikupplevelse på bio: Vitalic (Vitalic!) pumpande högt i La leggenda di Kaspar Hauser. Ja, det var bättre än dragspelsmellanspelet i Holy Motors.

Ödsligast: Biosalongerna jag såg Take Shelter och Call Girl i. Helt tomma förutom mig själv.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Apflickorna

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Avalon

Årets mest kommenterade inlägg: Lämpligt och lustigt nog blev det inlägget Problem med kommentarer på WordPress.com vilket visar att folk vill kommentera på bloggar och att det då är viktigt att det funkar. Så bort med allt som kan hindra att man kommenterar, otyg som ordigenkänning, moderering, krav på att man måste skriva i alla fält osv.

Årets mest betittade inlägg: Prometheus

****

Och därmed önskar jag Gott Nytt År! 🙂

Filmspanar-tema: Omstart – The Amazing Spider-Man

VinterUnder julhelgen, innan det blev tråkig tö, var jag ute på några skidturer i det uppländska vintriga snölandskapet. På en av dem åkte vi förbi ett träd som konstigt ut på håll. På vintern så tappar ju lövträden sina löv och det här stora lövträdet (det kan ha varit en ask if you ask me) hade inte kvar några löv, förutom på en stort parti nere vid marken. Det såg fel ut. Varför var löven kvar där? När vi kom närmare såg jag att en stor gren hade gått av och nu hängde ner mot marken. Hela den stora grenen hade sina löv kvar. Jag fann detta fascinerande, och det var inget jag hade tänkt på tidigare. Men nu insåg jag att när en gren går av så slutar ju den delen av trädet att leva. Det finns ingen mening med att tappa sina löv på hösten för att senare under våren knoppa ut i nya. Nej, hela livscykeln stannar upp och löven hänger envist kvar i en kamp som är dömd att misslyckas. Istället för att ge plats åt en ny generation löv så blir de kvar men utan att få några fina höstfärger. De vittrar sakta sönder, ruttnar ihop till bruna förvridna skrynkligheter.

Kopplingen mellan min lilla notering om lövträds livscykel och årets sista filmspanartema är möjligen lite långsökt. Men som jag ser det så behövs det en omstart då och då. Kanske inte varje år, men då nånting har blivit för stort, för tungt, för gammalt, då kommer det förr eller senare att brytas av och vittra sönder. Det här har filmbolagen av idag förstått. Kanske har de förstått det lite för bra. Omstarter, eller reboots som det heter på svenska, är populärt. Den omstartsfilm som jag har valt som symbol för denna trend är en film som blev anklagad att komma för tidigt efter sin senaste föregångare. Det är bara fem år mellan Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man som regisserades av ingen mindre än Marc Webb.

****

Andrew GarfieldTitel: The Amazing Spider-Man
Regi: Marc Webb
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Min spontana känsla när jag hörde talas om att man skulle komma med en reboot på Spindelmannen var ”jaha, redan!?”. Nu har jag förstått att det hade att göra med med rättigheter som löpte ut. Om inte Sony Pictures gjorde en till film så skulle man förlora filmrättigheterna. Plan A var nog att göra Spider-Man 4 men det blev en reboot istället. Tobey Maguire var för gammal. Inte mig emot. Jag tyckte aldrig riktigt Tobey passade i rollen. Han kändes lite för… fånig, oseriös, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Dessutom skulle vi få se ursprungshistorien en gång till, och jag brukar alltid gilla superhjältarnas ursprungshistorier mest.

Killen som anlitades att spela den 17-årige Peter Parker (jag tror han i filmen ska vara 17 i alla fall) blev 29-årige (!) Andrew Garfield (The Social Network) – och Garfield är helt trovärdig som valpig sjuttonåring. Efter att Peters föräldrar försvunnit växer han upp hos sin farbror Ben (Martin Sheen) och faster May (Sally Field). En dag hittar Peter sin pappas gamla portfölj med kvarlämnade forskningspapper. Pappans forskning var orsaken till att Peters föräldrar försvann (och senare dog) och lämnade Peter hos Ben och May. Peter vill nu försöka ta reda på varför. Spåren leder till en viss Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) på företaget Oscorp.

Jaha, det är egentligen inget större fel med filmen. Kanske inte nåt större rätt heller. Jag tycker Garfield passar bättre än Maguire. Garfield har det rätta outsider-stilen. Vad, eller vem, jag gillar mindre är The Lizard som inte funkar alls. När monstret visar sig så… nej, det var ju bara en sorts ful dinosaurie helt utan känsla och dessutom fult animerad. Tråkig helt enkelt. Efter att ha lyssnat på diverse podcasts om filmen så blev jag uppmärksammad på ett antal logiska luckor men eftersom jag egentligen inte tänkte på dessa medan jag såg filmen så är det väl fusk. Faktum är att jag såg filmen både i somras på bio och nu under julhelgen och grejen är att jag inte tyckte de där logiska luckorna egentligen fanns.

En positiv grej tyckte jag var att Garfield och Stone hade bättre kemi än Maguire och Kirsten Dunst, i alla fall som jag minns det. Men som helhet är det en blek blaha-film utan toppar och dalar. Mellanmjölk liksom. Det finns några smöriga partier (förstås) som när några kranarbetare samarbetar med Spidey. Men av nån anledning störde jag mig inte alls lika mycket på det andra gången jag såg filmen. Kanske för att jag var förberedd. 2014 kommer The Amazing Spider-Man 2, sen antar jag att trean kommer två år senare… och efter det är det väl dags för en omstart igen!


eller uttryckt i siffror 3/5

****

Läs nu om andra Filmspanares omstarter:

Mode + Film
ExceptFear
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Sinister

SinisterTitel: Sinister
Regi: Scott Derrickson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

De gånger jag har varit med på Filmspanarnas månatlig träff med biofilm och efterföljande pubhäng så konstaterar jag att vi hittills sett filmer inom följande genrer: Drama, Action, Science Fiction, Dokumentär och… Tim Burton-fantasy. Nu var det dags för SKRÄCK. Muahahaha. Eftersom det handlade om just skräck så hade SF bara sena visningar att erbjuda så vi fick vända på ordningen (pub först, film sen) men det kändes passande med tanke på att skräck väl hör natten och mörkret till.

Om man skriver in ordet ”sinister” på Googles översättningssida får man upp de svenska orden ”olycksbådande”, ”lömsk”, ”ondskefull” och ”vänster”. (Sinister är tydligen vänster på latin och motsatsen, höger, heter dexter och dessa ord används inom medicinen, därav namnet på tv-serien Dexter. Så, då har jag lärt mig nåt nytt idag med. :)) Sinister är en olycksbådande, lömsk och ondskefull film, japp, det stämmer. Dessutom är den för jävla läskig. Till vänster om mig satt Fiffi och skrek ”Åh, fy fan!” med jämna mellanrum. Till höger satt Joel med händerna uppdragna framför ansiktet för att ta skydd mot nästa hoppscen. Själv satt jag på helspänn, skruvade på mig av skönt bubbligt rysobehag. Eller hoppade typ en meter upp i luften.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison som skriver faktaböcker om bestialiska mord. Nu är det inte bara skildringar av vad som hände rätt upp och ner, nej, Ellison ska också sätta polisen på plats genom att i princip göra om utredningen och komma fram till att man tagit fast fel mördare. För tio år sen var han en celebritet då han hade en bästsäljare men nuförtiden är han på dekis. Med sin familj flyttar han till ett nytt hus för att få inspiration till en ny bok. I huset har ett ohyggligt familjemord begåtts. Mamman, pappan och två barn har mördats och familjens tredje barn är spårlöst borta.

När Ellison går upp på vinden i huset hittar han en låda med Super 8-film med familjevänliga titlar som Family Hanging Out, Sleepy Time och Lawn Work (ooooh, det här var nog den läskigaste). Filmerna är långt ifrån familjevänliga utan är snuff movies där familjer mördas framför kameran. Ellison börjar nysta i det hela och upptäcker samband mellan morden. Samband som gör att han börjar frukta att han just flyttat till FEL hus. Muahahaha.

Jag insåg precis att den här filmen delvis är en found footage-film och att jag faktiskt gillar den. Men det kan bero på att just found footage-biten bara är en del av filmen, och en helt naturlig sådan. Här finns inga konstiga moment där man bara tänker ”varför håller de fortfarande på att filma!?!” eller ”släpp kameran och spring!!”.

Sinister bygger upp stämningen relativt långsamt. Den med jämna mellanrum återkommande Super 8-filmen Family Hanging Out ger en obehaglig stämning hela tiden. Vi känner att nånting är väldigt fel, och att man inte skulle vilja bosätta sig i det där huset. Förutom att vara en ren skräckis så är det också en ganska bra film i övrigt. Ellison kämpar med sin bok, han dricker (whisky) för att få inspiration/hålla ångesten borta. Han och frun bråkar om hans jobb och hans böcker och hur det påverkar barnen. Framförallt är Sinister dock en skräckis.

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här filmen, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar. Det förekommer en bogeyman kallad Mr Boogie och, I’ll tell you, det ansiktet vill du INTE se bredvid dig i sängen när du vaknar upp mitt i natten. Förutom rysarscener så får vi givetvis ett gäng hoppscener, men inte överdrivet många och de är alltid välförtjänta när de kommer. Man spelar inte bara plötsligt upp ett högt ljud utan det hela byggs upp bra.

En sak jag nästan alltid gillar är när personer i filmer försöker pussla ihop vad som har hänt genom att titta på filmer eller foton och hitta detaljer i dem. De spelar filmerna fram och tillbaka för att upptäcka nån detalj som leder framåt. Just detta får vi även i Sinister. En annan positiv sak är att vi får se James Ransone (Ziggy från The Wire, yay!) som en polis som försöker hjälpa Ellison med sin ”utredning”.

Jag skrev på Twitter efter visningen att det här är den bästa skräckfilm jag har sett sen The Ring (remaken!) och det håller jag fast vid. Jag läste nu att manusförfattaren C. Robert Cargill fick idén till Sinister efter att ha haft en mardröm efter att sett just The Ring. Förståeligt. Det finns några smådetaljer som jag inte tycker funkar riktigt bra som t ex en ganska lång sekvens med barn som ska vara läskiga men inte är speciellt läskiga. Då tappade filmen sitt järngrepp om mig… men det var nästan bara skönt, haha.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 4/5

****

Nu tycker jag du ska kolla in hur högt de andra Filmspanarna hoppade: Filmitch, Jessica, Sofia, Fiffi och Joel (yay!).

Filmspanar-tema: Snö – Død snø

När det bestämdes att nästa Filmspanartema skulle vara snö var Fargo den första film som poppade upp i min hjärna. Sen började jag tänka att det liksom är lite väl enkelt. Den är så självklar på nåt sätt. A Simple Plan hade också kunnat vara ett alternativ. Till slut bestämde jag mig för att trots allt göra det enkelt för mig så jag gick in på Google och sökte på ”snow film”. Den första film som visades på resultatsidan skulle jag skriva om. Den första som poppade upp var en julfamiljefilm från 2004 gjord för tv och kanalen ABC Family. Njaaaaeeee (se omslaget till vänster!!!). Jag tar nummer två istället. Det var den bosniska filmen Snijeg (Snö, förstås) från 2008, som var ett drama som utspelas i skuggan av kriget på Balkan. Njaaaeeee. Även om den låter lite intressant så får jag säkert inte ens tag i den. Fast det lustiga är att jag nu upptäckte att hela filmen finns att se på YouTube, kanske blir en titt vid nästa snötema ;).

Nästa film bland resultaten var Snow White and the Huntsman men det hade jag sett tidigare även om jag inte postat ett inlägg om den än så den underkände jag. Lite längre ner på resultatsidan hade sajten IGN listat sina tio favoriter bland filmer som utpspelas i snöiga miljöer. Den film jag slutligen såg som en del av det här snötemat var den film som låg etta på deras lista.

****

Titel: Død snø
Regi: Tommy Wirkola
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Död snö blev ganska uppmärksammad när den kom och jag måste erkänna att kombinationen zombiefierade nazister och den norska fjällvärlden kändes lockande. Men det blev aldrig av att jag såg filmen när den var aktuell. Det kan ha berott på att jag inte brukar vara så förtjust i varken skräcksplatter eller parodifilmer. Det finns undantag. Drag me To Hell är ett sådant undantag. Det är en rolig skräckkomedi som funkade perfekt för mig. Nu var frågan om Död snö skulle fungera.

Handlingen är enkel. En grupp äldre ungdomar, fyra killar och fyra tjejer, läkarstudenter i själva verket, ska spendera en helg i en ensligt belägen stuga. Om man inte fattar referenser till tidigare skräckisar med samma tema så har filmmakarna löst det genom att låta en av killarna vara en hopplös filmnörd som börjar droppa filmtitlar som Evil Dead redan innan vår stackars med aspirerande läkare nåt fram till stugan (eller hytte som man säger i Norge).

En av tjejerna är lite hurtigare än resten av gänget och hon ska gå på en egen hurtigrutt på ski till stugan över fjället. Gruppen börjar bli lite orolig när hon inte kommer fram. Vad kan ha hänt? Muahahaha.

Jag gillade Död snö redan från början. Jag vet inte om det kan bero på att jag fick en repetition av genrens alla kännetecken när jag såg The Cabin in the Woods för ett tag sen. Nu när jag var införstådd med hur det hela ska iscensättas så uppskattade jag det mer. Det man känner igen, det gillar man mer? Hur som helst, så är det ganska enkelt att räkna ut vem av tjejerna som kommer gå åt först, ja, om man nu bortser ifrån den stackars ensamskidåkande tjejen som inte ens kommer fram till stugan. Tror ni att den första som ryker är tjejen som har sex på utedasset med filmnörden? Men hur kunde ni gissa det?!

Ja, filmen är fylld med klichéer och referenser från andra filmer. Vi har t ex den klassiska sekvensen när en Stallone eller en Schwarzenegger förbereder sig för strid i en serie snabba klipp där man ser pistoler åka ner i hölster, knivar i slidor och spännen som knäpps. Det har vi även här, fast här är det motorsågar och yxor som ska tas fram göras klara för strid.

Det som är lite lustigt med filmen så här i efterhand är att jag inte kan minnas att man nånsin får en förklaring till varför nazisterna i filmer är zombier. De är liksom bara där, kvar i den norska fjällvärlden på jakt efter bybornas guld som de försökte stjäla vid krigsslutet.

Har snön nån speciell betydelse i filmen? Ja, det har den. För det första sätter den miljön. Snö på film är alltid mysigt. Det ger en speciell utsatt känsla, en känsla av storslagen natur eller lite mystik. Pga snön kan man även ha med några coola sekvenser där man åker snöskoter. Ni vet väl att även om man är desperat och letar efter sin försvunna flickvän så passar man givetvis på att göra lite trickhopp med skotern. Dessutom får vi lära oss hur man gör skillnad på upp och ner om man hamnar i en lavin. Och sen är ju blod väldigt snyggt mot den kontrasterande vita snön!


eller uttryckt i siffror 4-/5

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om snö:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Have you forgotten
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Mode + Film
Filmitch
ExceptFear
Flmr

Filmspanarna på Stockholm Filmfestival: Holy Motors

Titel: Holy Motors
Regi: Leos Carax
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna har varit på Stockholm Filmfestival och sett film varav en var Holy Motors.

Obs! Den här icke-recensionen innehåller grova spoilers av handlingen i Holy Motors. Well, ja, i alla fall spoilers av den handling som inte finns. Så egentligen spoilar jag inget. Eller nåt. Och nej, jag har inte glömt göra styckeindelning.

Holy Motors inleds mystiskt och ganska lovande. Jag vet inget om filmen innan jag ser den förutom att jag gillar filmaffischen och att Eva Mendes och Kylie Minogue ska vara med. Den första bild vi får se är oss själva. Det är en bild på en biopublik à la Amélie men utan den helyllemysiga stämningen. Sen stiger en man upp ur sin säng och tittar ut genom sitt fönster på ett nattligt Paris. Han går fram till väggen i rummet, tar på den, drar med händerna över tapeten med vita träd på svart bakgrund. Han hittar ett sorts nyckelhål och det visar sig att ett av hans fingrar nu är av metall, en sorts avlång nyckel. Han stoppar in sin fingernyckel i nyckelhålet och vrider om. Han öppnar dörren i väggen och kliver ut på den övre balkongen i en biosalong. På parkett sitter biopubliken och tittar på nånting (sig själva?). Efter detta visas ett barn som sitter i ett runt fönster samtidigt som vi hör vad jag tolkar som båtljud, såna där fartygstutor som ljuder när ett skepp lägger ut från hamn. Sitter barnet i ett båtfönster, de brukar ju vara runda? Nu får vi se en man, samme man som tidigare men nu klädd i kostym, lämna sitt hem på morgonen. Det är ett lyxigt stort vitt hus med bl a runda fönster. Mannen säger hej till sina barn och kliver in i en gigantisk vit limousine. Mannen frågar hur många möten han har idag. Nio blir svaret från den kvinnliga chauffören. Affärsmöten tänker ni? Nja, inte riktigt. Det visar sig att den bakre delen av limousinen är som en teaterloge med sminkspegel, masker, dräkter och allt du skulle vilja ha som teaterskådespelare. Mannen tar på sig en peruk och klär ut sig till en gammal tiggande kvinna. Han går ut ur limousinen och haltar sig fram på gatan med en krycka och skakar med en kopp i handen för att folk ska skänka en slant. Efter ett tag är mannen tillbaka i sin limousineloge igen. Den här gången är det en svart dräkt med glaskulor som gäller. Han har även fäst glaskulor i ansiktet. Limousinen stannar vid en byggnad, mannen kliver ur och kommer in till vad som verkar vara en studio för motion capture-inspelningar. Han utför akrobatiska martial arts-stunts med svärd och dolkar varefter han tar upp en k-pist ur en låda och kliver upp på ett löparband för att där springa samtidigt som han skjuter. Utmattad faller han sen ihop på golvet men säger att han bara behöver hämta andan. In i studion kommer en välsvarvad kvinna klädd i röd latexdräkt. De två har nån sorts performancesex som samtidigt visas i animerad form på en display och då är mannen en ödleliknande djävulsvarelse. Nu börjar mitt minne svika mig men jag tror att mannen härnäst i sin limousine klär ut sig till en grönklädd vätte med långa bruna naglar och rött långt skägg. Han äter en sushitallrik inne i limousinen också. Sen kliver han ut i sin vättoutfit, öppnar locket till en gatubrunn och klättrar ner. Sedan ser vi ett brunnslock inne på en kyrkogård som börjar röra på sig och flyttas bort och fram kommer vår grönklädde vätte och börjar härja. Han springer omkring och äter upp gravarnas blommor. På gravarna står det ”Besök min hemsida, http://www.randomname.com”. Vättmannen kommer fram till en fotosession där Eva Mendes vackra modell fotas. Fotografen får syn på vättmannen och ber sin assistent att fråga honom om han kan ställa upp på ett foto tillsammans med modellen. Fotografen vill fånga skönheten och odjuret på bild. Vättmannen tackar ja, typ, men först efter att ha bitit fingrarna av assistenten. Den gröne vätten kidnappar sedan Eva Mendes, bär ner henne i Paris kloaker, klär av sig naken, ger henne en stående ovation och strör blommor över sig samtidigt som Eva Mendes sjunger en vaggvisa. Nu börjar mitt minne svika mig (igen) men jag tror det nu möjligen kom ett skönt mellanspel där mannen spelade dragspel i en kyrka med en grupp andra gående dragspelsmusikanter. Efter detta tror jag mannen klär ut sig i en grön träningsoverall, går ner i ett parkeringsgarage, hugger en man i halsen med en kniv, rakar av honom hans hår på huvudet, ansar hans skägg till bara en mustasch, ger honom födelsemärken och sår, klär honom i en grön träningsoverall så att han blir en exakt kopia av sig själv. Den knivdödade mannen är dock inte helt död utan vaknar till och hugger mannen i halsen varefter vi har två kopior liggandes bredvid varandra med samma knivhugg i halsen. Mannen tar sig dock tillbaka till limousinen för att i nästa ögonblick verka må bra igen. På väg till nästa möte (eller så är det som händer nu också det ett ”möte”) ber mannen plötsligt chauffören att stanna. Mannen hoppar ut med bar överkropp och en spindelmannenmask på huvudet, springer över gatan till en uteservering och skjuter en bankman i huvudet. Bankmannen är han själv. Nu börjar det som sagt vara svårt med att avgöra vilken ordning saker och ting skedde i och att överhuvudtaget ha koll på vad som skedde. Mannen byter till en röd liten bil och har nu en brun peruk och ser alldaglig ut. Han stannar utanför ett hus där det pågår en fest. Ut kommer hans dotter som kliver in i bilen. De har ett samtal om hur det var på festen och dottern blir skjutsad hem. Mannen klär nu ut sig i pyjamas och har sminkat sig gammal med vitt hår och rynkigt ansikte. Han går in på vad som verkar vara ett hotell där han blir artigt hälsad på av alla. Han kommer in på sitt rum där det ligger en stor hund på sängen. Han lägger sig i sängen utan att släcka lampan. Plötsligt sitter en kvinna, en sköterska vad det verkar, vid hans säng. Sedan är kvinnan borta men samma kvinna är i ett annat rum och byter om till andra kläder och går in till mannen igen. Mannen är nu kvinnans morbror. De har ett kort samtal om livet innan mannen dör. Några sekunder senare kliver mannen ur sängen, ber om ursäkt och säger att han behöver skynda vidare. Han hinner dock fråga vad kvinnan heter. På väg till nästa möte håller limousinen på att krocka med en annan precis likadan limousine. Det visar sig att kvinnan (Kylie Minogue) i bakdelen av den limousinen är nån som mannen känner mycket väl, men det var 20 år sen de sågs. De två har 30 minuter på sig och bestämmer sig för att spendera dessa tillsammans. De går upp taket av en stor, vacker men nedsliten byggnad. Kvinnan är klädd som flygvärdinna, en flygvärdinna som lever sin sista natt. På väg upp till taket brister Kylie ut i sång, en sentimental sång. Uppe på taket skiljs de åt, mannen skyndar sig ner för att undvika att träffa Kylies partner som snart ska komma. Han gömmer sig bakom en pelare när partnern är på väg upp. Mannen går ut ur byggnaden och ser flygvärdinnan och partnern ligga krossade på trottoaren efter att de har hoppat från taket. Mannen springer skrikandes in i limousinen. Nu klär mannen ut sig till en vardaglig man igen med vanliga kläder och brun peruk. Nu har klockan passerat midnatt. Limousinen stannar vid ett hus i ett bostadsområde med vita likadana hus, inte lika lyxiga som det på morgonen. Mannen får en nyckel och besked om att han har en fru och en dotter eller möjligen två döttrar. Nästa morgon kommer han bli upphämtad igen vid samma tid som vanligt. Han låser upp dörren till huset och kliver in och ropar ”det är jag, jag är hemma!”. Genom ett fönstret ser vi hur hans fru, som är en schimpans, möter honom. De går upp en trappa upp och vi ser genom fönstret när mannen och två schimpanser (frun och dottern) tittar ut genom fönstret. Nu får vi slutligen följa limousinen och den nu ensamma chauffören på väg till ett stort parkeringsgarage med namnet Holy Motors skrivet i grön neonskrift på utsidan. Chauffören parkerar sin limousine, tar på sig en ansiktsmask i grön plast, ringer någon och säger att hon kommer hem. Hon går ut ur garaget som släcks ner. Nu börjar limousinerna prata med varandra. De blinkar med sina röda baklyktor och pratar om att de inte tror att de längre har nån roll i dagens samhälle. Ingen vill ha längre ha riktiga fysiska saker man kan ta på. Sedan blir duken svart och eftertexterna börjar. Inklippt då och då under filmen och eftertexterna ser man nakna män från gamla stumfilmer.


eller uttryckt i siffror 1+/5

Om visningen: Vid insläppet på Zita är det trångt eftersom folk från den förra visningen ska ut där vi ska in. Och så ligger baren Babs mitt i allt och klagar på att det är för mycket folk i foajen. ”Nu måste flytta på er så våra gäster kommer fram!” skriker en kvinna ur personalen. Varför inte utnyttja läget istället och samarbeta med biografen. I salongen är det Varmt, det är svettigt. En snubbe i salongen sitter och skrattar när ingen annan skrattar, ett forcerat sånt där ”oj, vad smart jag är som förstår att det här är roligt”-skratt. Gahargh. Vill strypa snubben.

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Holy Motors: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.

Stockholm Filmfestival: The Comedy

Titel: The Comedy
Regi: Rick Alverson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

The Comedy är inte en komedi. Låt oss göra det klart redan från början. Fast det hindrar inte att fanns scener som jag skrattade åt eller som fick mig att kväva ett skratt. The Comedy är en film om en person som uppenbarligen behöver ta tag i sitt liv, typ klippa sig och skaffa ett jobb. Huvudpersonen, som spelas av Tim Heidecker (från komikerduon Tim and Eric), är en 35-årig man som bor på en segelbåt i vattnen utanför Brooklyn. Han umgås med sitt gäng övervintrade hipsters utan att egentligen göra nån nytta eller nån glad. Han glider omkring i en för trång skjorta och för korta blå kortbrallor. Han förolämpar folk. Han bryr sig till synes inte om nåt. Han skämtar om allt. Han tar inget seriöst. Och han inser förmodligen att han är på väg mot botten och att han inte mår inte bra.

The Comedy visades på Sundance i januari och där beskrevs den som (översatt från engelska): ”En provokation, en kritik av en kultur med en kärna baserad på ironi och sarkasm och i slutändan en film om hur ihålig den kulturen är”. Ja, fasiken, om inte det är det som filmen till slut får fram.

Huvudpersonen och hans vänner gör inget av värde. Det finns liksom inget att ta till sig, ingen karaktärsutveckling där man kan följa en person när han eller hon går från förnekelse till insikt. Eller kanske finns det just det? I slutet av filmen får vår huvudperson ett sorts utbrott och cyklar som en galning runt i en velodrom och sen på väg mot stranden där han badar och leker med en liten pojke bland vågorna. Vill han vara ett barn igen med dess oskyldiga syn på livet? Eller vill han växa upp och kanske få barn själv?

Det finns nånting här som inte bara är…tröttsamt och frustrerande. Vägen fram till de här frågorna är tyvärr för lång och mest irriterande. Man sitter och undrar vad huvudpersonen vill med sina provokationer. Bryr han sig överhuvudtaget om nånting? Som Henke brukar säga: ”Jag har svårt att engagera mig för korkade personer”. Men, som sagt, filmen säger ändå något till slut och ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Men det kan inte bli ett godkänt betyg när det är filmupplevelsen just vid detta tillfälle som jag sätter betyg på här.

2/5

Om visningen: Det här var en visning som avlöpte utan några problem. Jag kom i god tid och mötte upp Filmspanarna på grillen precis utanför Bio Rio. Kortläsarna fungerade smärtfritt den här gången. Henkes två kompisar gick dock ut från filmen. Blev de upprörda över hur filmen skämtade om och eventuellt skändade det här med religion under en scen i en kyrka? En scen som jag i och för sig just jag tyckte var ganska rolig.