Blood Diamond (2006)

2 februari, 2020 2 kommentarer

Efter att ha sett Blood Diamond i juli 2007 så kände jag mig väldigt kluven inför filmen. Å ena sidan tyckte jag det var en mycket välgjord actionthriller. Å andra sidan kände min sida som tyckte att film ska vara ”viktig” att trots att det var en ok actionthriller så drogs filmen ner av ett antal pinsamma plumpar i handlingen. För att gestalta mina tankar så postade jag på det filmforum jag frekventerade två recensioner av samma film. Mina forumkompisar var smått sagt förvirrade men till slut fattade de vad jag försökte säga.

Handlingen beskriven av neutral-Jojje:

Blood Diamond är en actiondramathriller om ett ämne som börjat dyka upp mer och mer som tema i ”Hollywoodfilmer”: Afrika och hur den rika västvärlden efter kolonialtiden fortfarande i stort bara tänker på pengar och står handfallna när katastrofer som inbördeskrig och svält inträffar. I Blood Diamond handlar det om, som titeln antyder, den smutsiga diamanthandeln och om hur västvärlden i princip sponsrar inbördeskrig genom att köpa s.k. konfliktdiamanter. Danny Archer (Leo DiCaprio) är fd legosoldaten som nu övergått till att smuggla diamanter. Maddy Bowen (Jennifer Connelly) är journalisten som vill avslöja den smutsiga handeln. Solomon Vandy (Djimon Hounsou) är fiskaren som blir bortrövad och utnyttjad för att leta diamanter. Och mitt i allt pågår ett blodigt inbördeskrig.

Vad tyckte Jojje som såg filmen som ren actionthriller och var nöjd så:

Jag gillade blandningen av drama, thriller och action. Alla delar väger in ungefär lika mycket och alla delar är välgjorda. Krigs- och actionscenerna känns realistiska och intensiva. Tempot i filmen är ganska högt och därför känns de dryga två timmarna inte speciellt långa. DiCaprio känns (kanske konstigt nog) helt rätt som luttrad fd legosoldat. Djimon Hounsou gestaltar den desperata fiskaren som letar efter sin familj, och han gör det mycket bra. Det är möjligt att Connelly är lite svagare än vanligt i sin roll. Sen finns en del brister där Hollywood gör sig påmint och det blir lite smörigt och tillrättalagt. Men överlag är det en spännande äventyrsfilm med allvar i botten som jag ger en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Jojje som behandlade filmen som en ”viktig” film:

Givetvis måste det vara en vit (om än rollfiguren är afrikan) Hollywoodskådis i huvudrollen. Och givetvis har han vid sin sida en tapper och gigantisk ”inföding” som ska representera det goda och ursprungliga Afrika. Och givetvis kan vi även klämma in en västerländsk välgörare i form av en kvinnlig journalist som dessutom ska försöka omvända den omoraliske smugglaren och göra honom ”god”. Nä, det är lite för mycket. Och det blir inte bättre när smugglaren dessutom kärar ner sig i journalisten och i en pinsam scen berättar snyfthistorien om sitt tragiska liv, varefter journalisten jesuslikt smeker honom på handen. Och så då det politiskt korrekta slutet då alla ondingar ska få på nöten och publiken nöjda kan gå hem. Slutbetyget blir ändå precis godkänt. Mellan vissa bottennapp så är det en välgjord och spännande actionthriller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Shazam! (2019)

10 juli, 2019 4 kommentarer

För några veckor sen skrev jag om DCEU-filmerna Aquaman och Justice League och jag var inte speciellt nådig i min kritik. Filmen om vattumannen var väl snäppet bättre men de både filmerna fick betyget 1/5 av mig. Nu har jag sett den senaste rullen i DC:s utökade filmiska universum, Shazam!, regisserad svensken David F. Sandberg.

Var jag egentligen nyfiken och sugen på Shazam!?! (Många skiljtecken blir det, eller hur‽) Njae, kanske inte på filmen i sig. Men jag tyckte ändå det skulle vara kul att se vad Lights Out-Sandberg skulle åstadkomma med stor budget i en superhjältefilm. Plus att jag är en komplettist och jag hade ju sett alla andra DCEU-filmer.

(För övrigt har jag aldrig förstått det där med Extended Universe. Vad då Extended? Det handlar om en serie filmer som utspelar sig i DC:s serievärld. Är Extended tagit från serierna eller är det nåt Warner Bros myntat för att man tror att det låter coolt och för att särskilja sig från MCU? Nej, precis som många av filmerna så känns det krystat.)

Shazam! är en harmlös och totalt förglömlig barnfilm. Förgät mig ej, säger du? Tyvärr, jag har redan glömt dig. Det är alltså en barnfilm med vibbar av barn/familjefilmer från 80-talet får jag en känsla av. Jag är dålig på 80-talsfilm men jag får den känslan.

Det finns inslag av fantasy. Djimon Hounsou spelar nån form av ärkemagiker och den enda som är kvar som kan skydda världen från monster i form av de sju dödssynderna. Så, de sju dödssynderna är alltså verkliga monster och inte nåt som människorna själva fördärvas av genom sina egna laster och svagheter? Ja, men då blir ju allt så mycket tråkigare och menlöst.

Men jag får ändå ge filmen att dess skurk (Mark Strong) faktiskt brottas med inre demoner snarare än yttre under vissa delar av filmen. Och dödssynden Avund brottas med sina egna demoner, demon som han är.

Filmens huvudpoäng och det som ska sälja den är att vår hjälte, den föräldralöse Billy Batson, får magiska krafter och förvandlas till en superhjälte (Zachary Levi) när han ropar ut namnet Shazam. Lite småroligt är det kanske när Shazam utforskar sina krafter men det är lite för barnsligt och familjevänligt för min del.

Jag tycker ändå det var lite oväntat att filmen till stor del utspelar sig på ett fosterhem och att grundtemat är ganska mörkt. Billy är föräldralös och övergavs av sin mamma när han var liten. Bitvis är det en sorts high school-film som kanske för tankarna till tv-serien Buffy. Mobbning, sitta ensam vid lunchbordet, hur populär är man, såna saker.

Men, nej, Shazam! börjar alltså försvinna ur mitt sinne. Slutomdöme: Not great, not terrible. Dock är detta helt klart bättre Aquaman och Justice League.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain Marvel (2019)

19 april, 2019 2 kommentarer

Jag tog mig till slut i kragen och cyklade till Mall of Scandinavia i helgen för att se den senaste MCU-filmen Captain Marvel.

Mitt intresse för, och min pepp inför, MCU-filmerna peakade nog kring Captain America: The Winter Soldier. Åtminstone så är The Winter Soldier den i mina ögon klart bästa filmen av de alla. Vid det här laget har mitt intresse svalnat rejält, även om t ex Spider-Man: Homecoming var en trevlig bioupplevelse under sommaren 2017.

Jag har upptäckt att de filmer som jag gillar mest i Marvels filmiska universum är de som fokuserar sitt intresse på ett fåtal huvudpersoner och inte de stora ensemblefilmerna. Även de filmer som på ett eller annat sätt sticker ut jämfört med resten brukar jag gilla mer. Origin stories brukar funka bra också. Spontant så är mina favoriter The Winter Soldier, Iron Man 3 (som växte från 2/5 till 3,5/5 efter en omtitt), Thor, Ant-Man och Spider-Man: Homecoming.

Obs! Spoilers för Captain Marvel från och med nu!

I Captain Marvel får vi ytterligare en origin story i form av berättelsen om flygaresset Carol Danvers (Brie Larson) som efter en olycka transformeras till en supermänniska, blir av med minnet och hamnar hos folket Kree på planeten Hala.

Det filmen går ut på är att Vers (lite V’ger-varning på det), som hon kallas hos Kree, ska få tillbaka sitt minne, inse vad hon har blivit och hitta sitt nya superjag. Vägen till självinsikt går via C-53, Krees benämning på jorden, där Vers hamnar av misstag under ett uppdrag. Vem träffar hon på där om inte en ung Nick Fury (spelad av en datorföryngrad Samuel L. Jackson).

Ja, jo, men det här var ju ganska trevligt. Inte epokgörande på något sätt men underhållande för stunden och jag hade en mysig stund på bion. Roligast var kanske att se en ung Nick Fury (plus katt-flerken!). Föryngringen av Jackson var utmärkt gjord och jag fick aldrig nån känsla av att det såg fel ut. Om man t ex jämför med hur Jeff Bridges såg ut i TRON: Legacy så är det ju en milsvid skillnad.

Jag gillade Vers första tid på jorden när hon fortfarande tror att hon är en Kree. Här fick jag lite Thor-vibbar då Vers går på i ullstrumporna utan att ta hänsyn till vad diverse myndighetspersoner säger. Jag tyckte även samspelet mellan Larson och Jackson funkade bra. Delar av filmen är en buddy-komedi med Vers och Fury som den gnabbande duon.

En brist med filmen är att den inte är speciellt spännande. Själva mysteriet om vem Vers egentligen är vet alla, inklusive vi som tittar, redan svaret på. Vi vet redan på förhand, eller räknar direkt ut, att hon är från jorden, råkade ut för en olycka och hamnade hos Kree. Mysteriet är inget mysterium. Men jag får väl ”ta filmen för vad den är”, dvs en mental resa för Vers själv.

När Vers förvandlades till ett glödande tomtebloss som kunde flyga och förgöra en stjärnkryssare på fem sekunder så var det inte heller speciellt spännande. Men så är det ju alltid under slutstriden i MCU-filmern så det var väntat.

Betyget blir det normala till en MCU-film, dvs mellanmjölk. Gott till kaffet liksom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

30 januari, 2018 4 kommentarer

Oj, vilken fantasilös, trött och tråkig smörja det här var. Inledningen ska föra tankarna till Sagan om ringen. Irländska folkmusikfioler ska ge en känsla av att vara tillbaka i Rohan och så har man även slängt in en magiker som heter Mordred.

(Jaha, namnet Mordred är faktiskt taget från Artursagan. Whatever.)

Vi kastas direkt in i ett förvirrande slag där nämnda Mordred med mystiska krafter och gigantiska elefanter (olifanter?) slåss mot Arthurs pappa Uther Pendragon (Eric Bana). Vad är det som händer? Vad har Mordred för krafter? Det mesta är förvirrat och visuellt är det inte bra heller då vi får mörka, grådaskiga och urtråkiga datoranimerade bilder.

Den gode kungen Uther besegrar den ondskefulle Mordred och allt verkar vara frid och fröjd. Fast om man är kung och har en bror som är prins men vill bli kung så är det minst lika viktigt att titta efter fienden i sitt eget hus. Den prins John-like Vortigern (Jude Law) föråder sin bror och tar makten själv. Kungens lille son Arthur lyckas undkomma och växer upp som ficktjuv i den romerska staden Londinium utan att veta vem han är.

Guy Ritchie? Börjar man inte bli rätt så trött på that guy? Hans teknik vad gäller klippning kanske kändes cool i två, upp till tre, filmer. Nu känns stilen mest trött och den tillför ingenting förutom förvirring. Det ska hoppas fram och tillbaka i handlingen. Nån ska berätta om en plan samtidigt som vi i snabba flash forward-sekvenser får se planen utföras. Jag minns att det här var nåt som funkade i exempelvis den första Sherlock Holmes-filmen, men icke här.

En regissör som jag tror är förtjust i den här formen av metaberättande är Edgar Wright. I söndags såg jag nämligen Baby Driver, min första Wright-film, och liknande stilgrepp återkom där med jämna mellanrum. Jag påmindes även om MCU-filmen Ant-Man där ju Wright skulle ha varit regissör men som till slut endast bidrog med manus. Scenerna när Michael Peña ska berätta historier har samma lekfulla känsla över sig.

Problemet med Ritchie är att Ritchie inte känns lekfull längre utan snarare trött och som en regissör som lider brist på nya idéer.

Grundtemat i King Arthur: Legend of the Sword handlar om att hitta sig själv och sin plats i tillvaron. För Arthur (som vuxen spelad av Charlie Hunnam) gäller det att konfrontera sina inre demoner. Om han inte kan göra det så kommer han aldrig att till fullo kunna utnyttja den enorma inneboende kraften som finns i det magiska svärdet Excalibur.

Hörde jag Star Wars? Haha, ja, det är inte bara teman från Sagan om ringen som går igen. Här hittar man mycket gammal skåpmat från exempelvis Star Wars. Men det är ju klassiskt. Den här typen av historier, historier om The One, kommer väl aldrig försvinna. Men det hindrar inte att de känns trötta.

Ytterligare en trött detalj är att man reflexmässigt har fått till en rollbesättning med bra mångfald. Inget fel i bra mångfald, men vad en kung fu-kines gör i Londinium får vi inget svar på. Jag skulle önska att man ”i Hollywood” även fokuserar på att försöka berätta andra typer av historier, från andra kulturer och miljöer, med rollfigurer som inte är så vanliga (Moonlight, Tangerine och kommande Black Panther är tre exempel). Men då krävs att vi har mångfald och/eller mångfaldstänk även bakom kameran.

Till sist så var slutfajten totalt värdelös. Den hölls på en greenscreen-plattform, i grådaskigt ljus, och Arthurs motståndare var nåt sorts försök att få till en Balrog-liknande men ändå nästan mänsklig glödande monstermänniska.

Haha, just det, innan jag glömmer det: vår egen Mikael Persbrandt är med som viking. Om jag ska säga nåt positivt om det så kan jag säga att han var med betydligt mer här än i Peter Jacksons Hobbit-filmer i alla fall. Skämt åsido, jag tyckte faktiskt Persbrandt funkade bra och det verkade som han hade ganska roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Stargate (1994)

5 september, 2017 4 kommentarer

Stargate SG-1 var en sån där tv-serie som jag såg på vardagkvällar (på Kanal 5 var det säkert) precis när jag kommit hem från jobbet, på den tiden man faktiskt såg tv live. Det var en perfekt blandning av sf, fantasy, action och äventyr och med precis lagom gnabb mellan huvudpersonerna.

Handlingen går i korthet ut på att man på jorden, i Egypten på tidigt 1900-tal, hittar en uråldrig cirkelformat konstruktion. Det visar sig vara en portal som, om den ”programmeras” rätt (vilket sker i nutid), kan transportera föremål och människor via maskhål till andra planeter i vårt universum.

Fram till för ett tag sen hade jag aldrig sett originalfilmen som serien faktiskt bygger på. Det var uppenbart att det behövde åtgärdas, så när filmen dök upp på Netflix var det inte mycket att tveka över.

Jag kan säga direkt att tv-serien slår filmen på fingrarna i de flesta avseendena. Filmen kom alltså 1994 och serien startade 1997 men ingen av skådisarna från originalet är med i serien, och lika bra var det. Fast nu ska jag inte skylla allt på skådisarna. I filmen har man liksom en chans att hitta rätt när det gäller hur rollfigurerna ska utformas. I en serie har man oftast några säsonger.

De två huvudfigurerna (i både filmen och serien) är militären överste Jack O’Neill och arkeologen (tillika språkgeniet) Dr Daniel Jackson. Jag kan bara konstatera att serien har fått till sina rollfigurer så mycket bättre. Här har man hittat rätt ton. I filmen är översten en totalt sinnesslö militärrobot som verkar vara drogad och hjärntvättad. Kurt Russell får inte till det alls. Då är MacGyver himself, alltså Richard Dean Anderson, så mycket bättre i serien med lite mer glimt i ögat och vett i skallen.

Likaså är James Spader som Dr Jackson överdriven åt andra hållet i filmen. Han är för mycket av en mjukis och bjuder utomjordingar på Snickers när O’Neills soldater siktar med sina vapen. Det blir mer fånigt än bra berättat. I serien spelas Jackson av okände Michael Shanks och han känns mer jordnära (även när de är på uppdrag på andra planeter).

Det som nästan räddar filmen är en svenska. Nämligen lady Viveca Lindfors som spelar den vetenskapliga chefen för det topphemliga Stargate-projektet. Hon är svinbra, på ren svenska, och spelar skjortan av alla sina medspelare på en härlig Ingrid Bergman-engelska. Dessutom är hon en vacker kvinna, helt utan spår av nån plastikkirurgi. När Lindfors bjuder på en mänsklig karaktär med vackra tårar mitt bland all fantasy och sf så vet Spader inte vad han ska göra och ser mest ut som en hundvalp. Kudos till Viveca Lindfors, en vad det verkar underskattad regissör och skådis. Jag ska se till att se några av hennes filmer.

En detalj som jag la märke till och som känns logisk när jag nu läser på om filmen i efterhand var att skurken, ”solguden” Ra, kändes androgyn på ett skönt sätt. Jag var ganska säker på att det var en man som spelade rollen men här fanns en tydlig kvinnlighet och kvinnliga drag. Ra spelades av Jaye Davidson. Ringer det ingen klocka? Då kan jag berätta att Davidson även spelade spelade Dil i Neil Jordans The Crying Game.

Filmen Stargate börjar som en arkeologi-sf-rulle för att mot slutet gå mer åt fantasyhållet. Det är en ganska ostig film som funkar som slötittsunderhållning och den stora behållningen är Viveca Lindfors.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Legend of Tarzan (2016)

20 juli, 2016 13 kommentarer

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Svenskar i Hollywood – Seventh Son (2014)

2 september, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratDolphMånadens och höstens första filmspanartema är Svenskar i Hollywood, vilket känns passande eftersom det var länge sen (?) så många svenskar (både regissörer och skådisar) var så framgångsrika på andra sidan pölen. Vilka har vi? Tomas Alfredson och Daniel Espinosa är två regissörer. Joel Kinnaman, Noomi Rapace, Alexander Skarsgård och Rebecca Ferguson är fyra skådisar. Den jag valt att fokusera på är en annan svenska och vi pratar förstås om ingen mindre än hon som pryder min bloggheader: Alica Vikander, hetast i Hollywod, som är med i typ nio filmer som kommer ha USA-premiär innan 2015 är slut. Under oktober kommer jag ha en specialvecka med bara Vikander-filmer men jag tjuvstartar lite redan nu med en av hennes 2015-filmer.

 

Seventh Son (2014)

Seventh Son är en klassisk fantasyfilm om kampen mellan det onda och det goda. Fast riktigt så enkelt är det kanske inte. Jeff Bridges spelar Gregory, en åldrande mästare som försöker förhindra ett släkte med häxor att ta över världen. Det största hotet är den mäktiga superhäxan Moder Malkin (Julianne Moore). I filmens inledning är hon försvagad och inlåst (av Gregory) i en fängelsehåla djupt inne i ett berg. Men snart går världen in i blodmånens tidevarv och Malkins krafter kommer att växa. Muahahaha.

Åh, herregud. Vad håller Jeff Bridges på med i den här filmen?! Jag vet i alla fall inte. Jag tror nog aldrig jag sett nån, än mindre Bridges själv, spela över på det här sättet. Bridges rollfigur Gregory har långt vitt hår, skägg och är klädd i en brun munkdräktliknande klädnad. Givetvis har han en trästav som han är duktig på att svinga. Gregory är en härlig blandning av Gandalf, Max von Sydow och Bane från The Dark Knight Rises.

Julianne Moore spelar över hon med som häxan Moder Malkin även om hon är en datoranimerad drake i två tredjedelar av filmen.

Det här med att spela över är intressant. Det funkar nämligen. Ett klagomål som ofta läggs fram när det gäller skådespelarinsatser är att det kan bli teatralt. I Seventh Son är det teatralt så det förslår. Åtminstone Moore och Bridges tar i från tårna. Just i fantasyfilmer så tror jag det är bra att använda sig av en teaterbakgrund om man har en sån. Det teatrala funkar och är nästan nödvändigt. Att spela en helt vanlig person funkar ju om filmen utspelas i Williamsburg men inte om den utspelas i Midgård. Och om man försöker spela mustigt och lustigt på ett sätt som man inte riktigt behärskar så blir det inte bra heller. Jag kommer t ex att tänka på Mila Kunis i Oz the Great and Powerful.

Seventh Son

Alicia Vikander och Ben Barnes (eller är det Daniel Brühl?)

Hur funkar då Alicia? Klarar hon av balansgången? Ja, faktiskt. En sak jag plötsligt la märke till när det gäller Alicia är vilken mörk röst hon har. Jag tror det ger henne en viss pondus, vilket kom väl till pass i Seventh Son.

Nu ska sägas att varken filmen eller Alicias insats når några större höjder. Det handlar om underhållning för stunden. Bitvis känns samspelet mellan några av skådisarna lite stelt, liksom utan geist. Men det gäller inte Bridges som är underhållande hela tiden.

På nåt märkligt sätt, trots att det förstås förekommer en hel del greenscreen och cgi, så lyckas filmmakarna få till en mustig film. Jag tror det beror på att förvånansvärt många scener ändå är inspelade på plats ute i naturen, i skogen, i vattnet, i leran, i myllan.

Jag gillar alltid en saga om det goda mot den onda. Jag kan inte motstå det. Om jag ska ta upp några filmer som jag kom att tänka på så är den första Maleficent. Det onda kanske inte alltid har varit ont? Det kanske finns mer under ytan än man först tror? Här drar jag även en parallell till den keltiska sagan i Song of the Sea som jag såg under Malmö Filmdagar i förra veckan. Metropolis är en annan film jag inte kan undgå att tänka på. Två sidor, ett kärlekspar som möts för att jämka fred. Fast det är väl sen gammal just det, eller vad säger du, William?

Jag blev aningen besviken på slutet då jag kände att Alicia gick från en karaktär med pondus och eget driv till att bli mer passiv och stå vid sidan om. I slutändan hade jag ändå oväntat kul och betyget blir faktiskt en stark trea, vilket känns som en kul överraskning med tanke på hur mycket sågningar jag sett av filmen. Dessutom hade ju filmens premiär skjutits fram ett antal gånger. Från början var det tänkt att den skulle ha premiär i februari 2013 och den hade mycket riktigt premiär i februari… fast 2015. Sånt brukar ju inte båda gott, men för mig funkade alltså filmen, och speciellt Jeff Bridges. Alicia får också godkänt.

Seventh Son:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Noooooo Noomi?!

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Furious 7 (2015)

7 april, 2015 17 kommentarer

Ett plötsligt snöblandat regn (aprilväder!) gjorde att jag med furiösa sjumilasteg skyndade mot biografen Saga där jag skulle möta upp filmspanarbröderna Joel och Henke för den perfekta efter jobbet-filmen, nämligen den sjunde delen i Fast & Furious-serien.

Foajén på Saga som vanligtvis brukar vara den mest stillsamma (och öde) av alla biofoajér i hela Stockholm – här visas nämligen de flesta av SF:s smultronställemärkta filmer – var nu förvandlad till ungdomsgård. Furious 7 har inte fått den där märkliga rosa markeringen som ska visa vägen till utmärkt film (som SF uttrycker det).

Lucky number seven tar vid direkt efter sexan där vi ju i slutet fick reda på att skurken som Dom (Vin Diesel) och resten av hans nära och kära besegrade givetvis har en bror, och inte vilken bror som helst. Det är nämligen Jason Statham, och han är ARG.

I Furious 7 lever Dom och resten av våra vänner någorlunda normala liv i USA. Brian har fått en unge ihop med Doms syster Mia (Jordana Brewster) och försöker anpassa sig till ett familjeliv. Dom och Letty (Michelle Rodriguez) försöker pussla ihop sitt förhållande efter Lettys minnesförlust (se sexan). Det normala ska dock snart ta slut när Statham inleder sin hämndturné. Eller ska vi säga att det onormala tar slut och det normala i Fast & Furious-universumet tar vid.

Gillar ni filmer med Extra Allt? Gillar ni over the top? Ja, då kanske inte Furious 7 är nåt för er. Det här är nämligen Extra Extra Extra Allt och så lite till. Det är skyhögt över over the top. Filmen vrider upp volymen till elva, minst.

Filmens manus finns endast till för att (löst, mycket löst) knyta ihop tre stora setpieces (svenskt ord, tack?).

Först ut är en klassisk ”Fast & Furious-heist” där våra vänner ska frita en hacker som sitter inne på värdefull information. Hackern är givetvis inspärrad i en lastbil mitt i en konvoj på en otillgänglig väg i de kaukasiska bergen. Hur komma dit? Bilar kan ju inte flyga.

Furious 7

”Jag såg faktiskt platsen först”

Varför vill man frita hackern? Jo, Dom & Co har fått uppdraget av en amerikansk militär underrättelsesnubbe spelad av… wait for it.. Kurt Russell! Det som hackern vet ska inte hamna i fel händer och kan även hjälpa Dom att spåra Statham. Fast om jag ska vara ärlig så verkar det inte vara speciellt svårt att spåra Statham. Det är bara att sitta på händerna och vänta så dyker han upp för att ta kål på dig. Var du än är. I Abu Dhabi t ex, som är skådeplatsen för den andra stora setpiecen som visar att bilar visst kan flyga och att terrakotta är ömtåligt.

Slutuppgörelsen äger rum på hemmaplan i Los Angeles och är alltså den tredje stora setpiecen, och tyvärr kanske den mest osammanhängande och även aningen långdragen. Men jag gillade den ändå. Här fick även The Rock, som spelar agenten Hobbs, lite tid på vita duken. Större delen av filmen tillbringar Hobbs nämligen på sjukhus med bruten arm, brutna revben, punkterad lunga och en allvarlig hjärnskakning (och säkert spräckt mjälte också). Men vem har nånsin låtit sådana petitesser hindra en? Inte The Rock i alla fall.

Jag vet inte om ni har förstått det ännu, men jag tokgillade den här filmen, eller åtminstone den här visningen av den. Jag satt ofta med ett stort leende på läpparna, skakade på huvudet åt det överdrivna, hade överseende med det ostiga. När plötsligt Tony Jaa dyker upp från ingenstans tänker jag ”ja, givetvis, Tony Jaa, varför inte?”. Visningen var för övrigt riktigt trevlig (trots en inledande SF-värd med hybris), om än varm och trång. Publiken var med på noterna men inte störande (för mig). När rapmusiken pumpades ut i hög volym sittdansades det i stolarna. Jag headnoddade inombords. Under vissa actionsekvenser (t ex en som involverade en buss på kanten av en klippa) var spänningen påtaglig och det applåderades när den tog slut. Jag applåderade inombords men skrattade högt.

Det finns problem med filmen men jag har just nu inte lust att gräva speciellt djup efter dessa. I vissa avseenden är filmen genuskorrekt (tydligen klarar den Bechdeltestet), och vi får bl a avnjuta en skön tjejfajt i aftonklänning. I andra avseenden – nja, inte direkt (om jag ska vara snäll). Vi får t ex inte se en glänsande The Rock komma upp ur vattnet i badbrallor i slow motion. Fast, just det, han hade ju brutit armen.

For Paul. Jag sa ju att det var ostigt.

tiretiretiretiresep

Vad tyckte nu Fast & Furious-veteranen Joel och nykomlingen Henke om detta spektakel? Löste fallskärmen ut eller blev det en kraschlandning?

Fripps filmrevyer
Joel har pratat om den i ett Lambcast-avsnitt

Andra filmspanare som tyckt till om rullrullen är Fiffi (i IMAX dessutom, fusk!), Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr. Nu har även rumpnissen Filmitch avnjutit filmen.

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy (2014)

25 augusti, 2014 8 kommentarer

YonduI lördags var jag på en stumfilmskonsert där Victor Seastroms The Scarlet Letter och Anna Järvinens livemusik avnjöts (recension kommer på onsdag!). På vägen dit hann jag dock med att kolla in den senaste Marvel-skapelsen Guardians of the Galaxy.

Det jag fann uppfriskande med filmen var att det var för mig helt okända karaktärer. Vi träffar en pratande och maskingevärsskjutande tvättbjörn, ett pratande (nåja) träd, en gammelspråkspratande jätte med röda tatueringar som vägrar ta på sig nåt på överkroppen, en grönskinnad kvinna som är adoptivdotter till rymdens storskurk Thanos. Och så Chris Pratt som väl spelar en någorlunda normal människa. Som skådis var han dock helt ny för mig.

Pratt spelar Peter Quill som kidnappas av ett rymdskepp från jorden 1988 när han är åtta år gammal och hans mamma precis dött. Spola fram drygt 25 år och vi befinner oss nånstans i yttre rymden på en planet där Quill letar efter en metallsfär med nånting värdefullt i, Det Värdefulla.

Quill försöker sälja sfären utan att tala om det för sin ”chef”, den blåhudade Yondu, spelad av Michael Rooker (från The Walking Dead, yay!). Andra, däribland den där grönhudade kvinnan (Zoe ”inte blå den här gången” Saldana), vill också åt Det Värdefulla. Tumult uppstår och våra fem blivande hjältar (däribland tvättbjörnen, trädet och jätten) slängs in i finkan. De flyr förstås ganska snart. Förresten, en av hjältarna satt redan i finkan från början insåg jag nu.

Det här känns som en film som ”alla gillar”. Jag har lyssnat på podcasts om filmen. Alla hyllar den, i alla fall de poddare som gillar superhjälte- och serietidningsfilmer till att börja med. Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes. Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.

Min favorit var Drax, det är alltså jätten som inte vill ta på sig en skjorta. Well, då skulle ju han dölja alla sina fina tatueringar. När han introducerades i filmen trodde jag att han var en dussinkaraktär som skulle försvinna ganska snart. Jag hade inte alls koll på att han var en av huvudpersonerna. Just detta faktum kändes som sagt uppfriskande. Som figur är han lite annorlunda. Han pratar ett korrekt och gammaldags språk och förstår inte metaforer. Ja, ganska lustig får man säga att han var.

Men annars. Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var. Trädet, Groot, var bitvis rolig. Det förekom dock en scen med Groot inblandad som jag fann lite märklig. Groot massakrerar typ 30 fiendesoldater på en gång genom att spetsa alla i bröstet med sina två förlängda trädarmar och sen svänga dem fram och tillbaka som leksaker på en pinne för att slutligen svinga bort dem och dra tillbaka sina armar. När han är klar vänder han sig om mot sin kamrater och ler på ett efterblivet sätt och vill ha uppskattning. Jag antar att det här ska vara roligt men jag fann det märkligt och något udda, speciellt i en film som sjuåringar kan se. Men det är säkert bara jag.

Filmens skurkar var som såna filmers skurkar brukar vara. Inte komplexa. Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film. Han hade även ett märkligt vapen, en pil som han styrde genom att vissla. Även Yondu slaktade på ett ganska grymt sätt ett gäng soldater i en scen som kändes lite udda.

Vilken annan dag som helst skulle jag ge filmen en trea men just idag så är jag lite kinkig. Jag tycker inte filmen är tillräckligt speciell för att få mer än en stark tvåa.

Thanos såg för övrigt ut som den fete kungen nere hos Jar Jar Binks i Star Wars-uppföljarna. Fånig alltså, inte skrämmande alls.

Oj, jag glömde nästan nämna musiken för det måste man göra när man skriver om filmen. Haha, ja, ni märker, jag har fått en överdos av information om filmen. Fasiken, man kanske skulle ta en podcastpaus…

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Found family, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Push

15 december, 2012 2 kommentarer

DakotaTitel: Push
Regi: Paul McGuigan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jag har insett att jag gillar Dakota Fanning. En del tycker hon är (eller snarare var) lillgammal men nu har hon vuxit upp och faktiskt blivit en ok skådis. I Push spelar hon tjej med speciella förmågor som jagas av hemlig myndighetsbyrå à la The Shop i Stephen Kings Firestarter. Filmen tar oss bl a till fina miljöer i Hongkong men är ganska intetsägande och blek trots färgstarka bilder. Captain America, Chris Evans alltså, är med också och han gör inte bort sig men är givetvis stel. Fanning är faktiskt den som håller filmen vid liv, även om man undrar hur hennes karaktär som är 13 år klarar sig själv i de svårigheter hon hamnar i. I slutändan är Push en snygg men tråkig film.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg