Söndagar med Bergman: Nattvardsgästerna (1963)

16 december, 2018 Lämna en kommentar

Nu är det hardcore Bergman som gäller. Nu slutar vi leka. Paul Schraders magnifika film First Reformed, som garanterat kommer hamna på min topp-10-lista över årets bästa filmer, är i princip en remake av Nattvardsgästerna. Där är det Ethan Hawke som spelar en präst som grubblar över livet, här är det Gunnar Björnstrand. Min lilla tramstext om Nattvardsgästerna, som är den andra delen i trilogin om Guds tystnad, skrevs i augusti 2003.

Den här filmen handlar återigen om Guds existens och meningen med livet. Tomas (Gunnar Björnstrand) är präst i ett litet samhälle. Han är änkling efter att hans fru dog fyra år tidigare men han uppvaktas av byns skolfröken, Märtha. Han får besök av fiskaren Jonas (Max von Sydow) som har sett för mycket hemskheter på TV och funderar på meningen med livet. Tomas själv plågas av egna grubblerier om Guds existens.

Ja, det låter inte alltför upplyftande kanske. Och det är det inte heller, men inte dåligt för det. Det är en obehagligt intensiv film helt utan tillstymmelse till publikfrieri, något som Bergman faktiskt i ett intro till filmen beskyllde sig själv för att idka i tidigare filmer. Den här filmen däremot, hade han lovat sig själv, skulle vara fri från sådana ”eftergifter”.

Nattvardsgästerna är filmad i ett läskigt svartvitt sterilt ljus utan skuggor (min kommentar: den engelska titeln på filmen är Winter Light). Vid ett tillfälle ska prästen Jonas läsa ett brev som han fått från Märtha (Ingrid Thulin). Istället för att han läser det högt eller att vi bara hör Märthas röst visar Bergman Märtha rakt framifrån i helbild och hon läser brevet i ca fem minuter rätt in i kameran. En annorlunda och gripande scen. Betyget blir 4/5 men jag tror nog en del har svårt för den. På Filmtipset har den fått betyg från 1 till 5…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Allt om min mamma (1999)

15 december, 2018 Lämna en kommentar

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Min hemlighets blomma (1995)

14 december, 2018 Lämna en kommentar

Almodóvar-veckan kämpar vidare med den näst sista filmen och återigen lyser toppbetyget med sin frånvaro. Om ni vill läsa om en Almodóvar-film som jag ändå gillade hyfsat så kan jag lyfta fram Julieta som jag såg för ett par år sen. Min text om Min hemlighets blomma skrevs i december 2006.

Jag har två filmer kvar att se av Almodóvar i min retro. Det börjar verkligen ta emot nu eftersom det handlar om filmer som jag inte gillar. Men, men, har jag väl börjat så måste jag slutföra det hela. Denna gång var det dags för en film om en författarinna (spelad av en ofta återkommande Alomdóvar-skådis, Marisa Paredes) som under pseudonym skriver, tycker hon själv, tantsnusk. Hennes man är ständigt borta eftersom han är militär, och hon trivs inte med sitt liv. Hon försöker förändra det; bl a vill hon skriva helt andra typer av romaner men är bunden av ett kontrakt.

Hmmm, ja, det är som vanligt med Almodóvar – jag kan bara inte se storheten i hans filmer. För mig känns de amatörmässiga och nästan som dåliga studentfilmer. Det som ska vara roligt (gissar jag) är för mig bara fånigt. Det är ofta mycket dialog, även här, som liksom bara försvinner ut i luften utan att beröra mig. Människorna har problem i filmerna, visst, men jag har svårt att ta både problemen och människorna på allvar. Allt känns för överdrivet så det går mig förbi. Ok, det ska sägas att det ibland förekommer roliga och lite annorlunda scener men de dyker upp alldeles för sällan. Sen har jag också en favorit i skådespelerskan (nu 75-åriga) Chus Lampreave som lyser upp och dominerar varje scen hon är med i. Betyget kan ändå inte bli godkänt. Nu återstår bara Allt om min mamma och sen kan jag lägga Almodóvar till handlingarna, tack och lov!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Höga klackar (1991)

13 december, 2018 Lämna en kommentar

Skulle Höga klackar bli den film som fick mig att ändra uppfattning om Alomodóvar? Njae. Jag ser i min text att jag använde mig av en s.k. videobandspelare. Och jo, det gjorde jag. Det här var nämligen på den tiden som jag spelade in program från tv på video (VHS!) och såg i efterhand. SVT:s olika filmteman var ofta en källa. Min text om Höga klackar skrevs i november 2005.

Alomodóvar är tillbaka i min videobandspelare med en film som handlar om relationen mellan en dotter, Rebeca, och hennes frånvarande mor, Becky. När Rebeca är en liten flicka flyttar Becky från Madrid till Mexiko för att sjunga där. När hon efter många år återvänder jobbar dottern som nyhetsuppläsare i tv och är gift med tv-chefen som råkar vara en av mammans gamla älskare. De två huvudrollerna spelas av Victoria Abril (dottern) och Marisa Peredes (mamman).

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med Almodóvar. La Diva? (Min kommentar: La Diva var en gammal filmforumkompis som var Alomodóvar-fantast.) Själv fattar jag fattar mindre och mindre, ju fler filmer jag ser. Hans filmer har nåt amatörmässigt över sig, och då snackar jag om de filmer som jag har sett nu på senaste tiden: Vad har jag gjort för att förtjäna detta? och Kärlekens matadorer. För mig känns personerna i filmerna som nån sorts påhittade personer som Almodóvar tänkt ihop i sin hjärna, som kanske är intressanta för honom själv, men som är fullkomligt ointressanta för oss andra. Det är ingen skillnad i Höga klackar. Historien skulle kunna vara gripande men det blir bara fånigt eftersom scenerna i filmen saknar udd, intensitet, det mesta. Jag vet inte vad det är, men Almodóvar griper inte tag i mig alls. Scenerna rullar på med ganska taskig klippning och liksom utan nån riktig röd tråd och sammanhållande spänning.

Just det jag skrev om att historien skulle kunna vara gripande blir ännu mer tydligt eftersom dottern i filmen, Rebeca, använder handlingen i Ingmar Bergmans Höstsonaten för att beskriva det förhållande som hon har med sin mamma. Höstsonaten är en riktigt bra film men Höga klackar blir aldrig gripande. Jag känner att Almodóvar slarvar bort själva huvudfrågan genom att slänga in en thrillerartad handling med ett mord (filmen är egentligen aldrig nån thriller, men den har vissa thriller-ingredienser). Problemet är att den där thrillerhandlingen aldrig blir spännande för fem öre, och dramahandlingen var i och för sig aldrig spännande från början, men det blir inte bättre av mordet. Det enda som var bra i filmen var scenerna när mamman, dottern och hennes man var på klubb där en transvestit uppträdde. Allvarligt talat så har jag inte så mycket mer att säga om den här filmen, förutom att den får ett underkänt betyg (vilket en tvåa i betyg betyder). Jag ber om ursäkt för den dåliga recensionen. Skrev jag nåt vettigt överhuvudtaget?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlekens matadorer (1986)

12 december, 2018 Lämna en kommentar

Kärlekens matadorer var den andra filmen jag såg när SVT körde en Almodóvar-retrospektiv för länge sen. Vid det här laget började jag inse att Almodóvar nog inte var min kopp. Men jag kämpade givetvis vidare och imorgon handlar det om en film om höga klackar. Min text om Kärlekens matadorer skrevs i oktober 2005. 

Då är jag tillbaka med ännu en film av Pedro Almodóvar. Denna gång ser vi en ung Antonio Banderas i huvudrollen som Angel, en ung kille med vissa psykiska problem. Eftersom hans mamma är djupt kristen och styr hans liv med järnhand så utbildar han sig i hemlighet till tjurfäktare. När en serie mord inträffar så anmäler sig Angel till polisen och säger sig vara skyldig. Det visar sig dock att hans kvinnliga advokat, María, och hans tjurfäktningslärare, Diego, har nåt fuffens för sig samtidigt som Angel har märkliga syner.

Nja, Almodóvar är nog inte nån favorit hos mig verkar det som. Jag hade svårt för den lite fånigt överdrivna stilen i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, den förra filmen jag såg. Den här stilen återkommer även i Kärlekens matadorer. Personerna känns inte som riktiga personer, och det kanske inte är meningen men det ändrar inte det faktum att jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar eller bli engagerad. Alla beter sig konstigt och galet på ett tillgjort sätt. Speciellt så känns hela affären mellan María och Diego väldigt märklig och fånig. Filmen är aldrig spännande, aldrig intensivt dramatisk, aldrig rolig. Nej, det finns inte mycket som var bra i den här rullen.

Om jag ska ta fram nåt positivt så blir det faktiskt samma sak som i Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, och det är skådespelerskan Chus Lampreave som här spelar mamman till Diegos flickvän, och hon gör det strålande och på ett härligt avslappnat sätt. Hon är återigen en skön figur med glimten i ögat och träffsäkra repliker. Jag tyckte även poliskommissarien (Eusebio Poncela) var ok. Sen var det lite kul att se Banderas i en så tidig och ganska annorlunda roll (han är så långt ifrån Zorro man kan komma). När det gäller Almodóvars filmer så kommer jag se några till av de filmer som SVT visat av rent ”cineastiskt intresse” för att lära mig mer om hans filmer även om jag inte gillar dem. Men just den här rullen får ett underkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? (1984)

11 december, 2018 Lämna en kommentar

Andra filmen ut från ansamlingen av Almodóvars alster är Vad har jag gjort för att förtjäna detta? eller ¿Qué he hecho yo para merecer esto! från 1984. Spanjorer och dess för oss något annorlunda sätt att skriva ut utropstecken och frågetecken både före och efter det som ska utropas eller frågas. Fast det är kanske inte så konstigt då ju tecknen, likt citationstecken, ramar in det som avses och därmed gör meningen tydligare. Min text om denna film skrevs i oktober 2005.

SVT kör ju just nu en Pedro Almodóvar-retro så det kändes lämpligt att bocka av några filmer av denne spanske regissör med starka kvinnoporträtt (eller snarare porträtt av starka kvinnor) som adelsmärke. Nu har jag sett den första filmen Vad har jag gjort för att förtjäna detta?, som handlar om hemmafrun/städerskan Gloria som bor i en sunkig lägenhet i ett miljonprojekt-område med sin mansgris till man, två söner (varav en är knarklangare och den andra ligger med pedofiler för pengar) samt sin mans gamla mamma. Ja, ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” är en berättigad fråga.

Nja, tyvärr så gillade jag inte alls den här filmen. Klippningen var bland det första jag la märke till som var riktigt dålig. Det fanns inget bra flyt i filmen och till stor del kändes det som om det berodde på en hafsig och jobbig klippning som skapade en stressig känsla. Scenerna gick inte ihop med varandra på ett bra sätt. När en scen var slut började nästa med dialog och allt innan man hunnit smälta den föregående. Då och då förekom miljöscener med musik men dessa var liksom för korta för att förmedla nån som helst känsla. Nja, jag fick ett hafsigt intryck av den här filmen.

Personerna i filmen tyckte jag var mest jobbiga och det hela kändes krystat galet och tillgjort. Det skulle väl vara en sorts dramakomedi, men jag vet inte, själv tyckte jag aldrig det blev varken roligt eller dramatiskt. Historien satte sig liksom aldrig och jag satt faktiskt mest och väntade på slutet. Givetvis – kändes det som – har Almodóvar slängt in en kvinnlig granne som är prostituerad och får manligt besök i sin lägenhet då och då. Hon kändes verkligen som en bild av den snälla horan, och det hela var väldigt oskyldigt och småtrevligt. Nja, jag vet inte riktigt.

Det enda som var bra i den här filmen var inledningen under förtexterna. Dessa utspelar sig på en Kendo-klubb där Gloria städar. Riktigt kul när det tränas Kendo med tillhörande japanska skrik samtidigt som Gloria står i rummet bredvid och fäktas med sin mopp. En annan sak som höjer betyget en aning var den sköna farmodern i familjen. Hon hade ett befriande ”jag skiter i vad du tycker”-sätt och var en kul figur med sina inlåsta muffins, ödle-husdjur och liknande saker. Riktigt rolig faktiskt. Men tyvärr räcker inte dessa mildrande omständigheter för ett godkänt betyg utan denna tidiga Almodóvar-film får klart underkänt. Sorry, Pedro, bättre lycka nästa gång, och för min del betyder det Kärlekens matadorer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Köttets lustar (1997)

10 december, 2018 Lämna en kommentar

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Såsom i en spegel (1961)

9 december, 2018 Lämna en kommentar

Nu börjar vi komma in på de filmer som gett Bergman sitt rykte om genomgående göra filmer som är stentrista och dystrare än dystrast. Året innan kom ju en annan dysterfilm, nämligen Jungfrukällan. Den vann en Oscar för bästa utländska film. Och gissa vad? Det gjorde Såsom i en spegel också. Jänkarna gillar tydligen dystra svartvita svenska filmer.

Lite trivia om Såsom i en spegel taget från IngmarBergman.se. Det var den första Bergman-film som spelades in på Fårö. Inspelningsplatsen fick Bergman på rekommendation från filmens fotograf Sven Nyqvist. Så här sa Harriet Andersson om inspelningen 2007:

”På den tiden fick exteriörerna ta sin tid, vilket också märks. Det förekommer några vansinnigt långa åkningar, vilket krävde ett omfattande rälsbygge. Nuförtiden springer de med de här små kamerorna; tacka fan för att de inte behöver någon räls då.”



Min text om filmen skrevs i augusti 2003. Jag är förvånad över mig själv och att jag tydligen inte hade koll på vad ett kammarspel är…?

Jag har sett Såsom i en spegel från 1961. Filmen är ett tydligen nåt man kallar ett kammarspel. Jag antar att med det menas att det är ganska få skådisar och att filmen utspelas på samma plats och i princip i realtid. Eller? Hur som helst, så är det i alla i filmen.

Den handlar om fyra personer som firar semester på en avlägsen ö i svenska skärgården. Det är en pappa, David, hans barn, Karin och Minus – jag uppfattade under hela filmen det som att han hette Linus men tydligen ska det vara Minus – och till sist Karins man, Martin. Pappan, som har svårt att visa känslor, har precis kommit hem från en vistelse i Schweiz där han skrivit en bok. Karin har precis kommit ut från sjukhus där hon behandlats för nån sorts psykisk sjukdom. Minus, som är 17, börjar vakna sexuellt, och han har dålig kontakt med sin pappa. De pratar aldrig med varandra tycker han. Martin, han försöker hela tiden gör rätt sak för sin Karin. Han är nästan för snäll, istället för att vara ärlig.

På ön ska de i alla fall ha en trevlig vistelse, fiska, bada, äta och så, är det tänkt, men det kan ni ju räkna ut att så blir det inte riktigt. Alla konflikter och dolda känslor kommer upp. Vilket i det här fallet faktiskt är bra, eftersom förtryckta känslor nog (nog? really?) inte är bra i längden.

Jag tyckte att filmen som vanligt var väldigt vackert fotad (av Sven Nykvist) i svartvitt. Den började lite segt, innan man liksom visste vad det handlade om. Filmen är uppbyggd av långa dialoger mellan oftast enbart två personer som pratar med varandra. Allt som har hänt tidigare i personernas liv får man reda på efter hand genom dessa dialoger. Till slut när man fått ihop hela bilden blir det rätt så spännande och jag var lite rädd att Karin skulle ta livet av sig. Hennes sjukdom kommer nämligen tillbaka och då och då i filmen försvinner hon och de andra letar efter henne, rädda precis som jag. Betyget blir 3+/5. Jag tyckte det tog för lång tid innan jag blev engagerad av filmen. Jag gillade slutscenen, med Minus och pappan, som var hoppfull.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

The Wife (2017)

7 december, 2018 9 kommentarer

Björn Runge har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Om jag vänder mig om heter den och kom 2003. Efter det fortsatte Runge jobba i Sverige tills han ledsnade på den svenska filmbranschen.

Innan han tog sin filmpaus gjorde han två filmer, Mun mot mun och Happy End, som tillsammans med Om jag vänder mig om utgör en trilogi kallad befrielsetrilogin. Jag har inte koll på om det är en sån där trilogi som filmnördar mejslat fram i efterhand (kanske som Bergmans Guds tystnad-trio) eller om det är Runge själv som är källan. I vilket fall så har jag bara sett Om jag vänder mig om så det är min enda erfarenhet av Runge som regissör.

Runges nya film, The Wife, är en internationell produktion och det som det kanske snackas mest om kring filmen är huruvida detta är Glenn Close stora (sista?) chans att vinna en Oscar. Close har varit nominerad sex gånger tidigare men aldrig vunnit. She’s been close but…

The Wife är en filmatisering av Meg Wolitzers roman med samma namn och Close spelar frun till en hyllad författare (Jonathan Pryce) som precis tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Ja, det är alltså en påhittat historia och den utspelar sig dessutom på 90-talet så litteraturpriset delas fortfarande ut. Man får ju lov att säga att filmens tema speglar tidens tecken ganska bra i dessa dagar när brädgårdar som #metoo och #canyoutwerk dominerar.

Paret reser till Stockholm tillsammans med sin son, en aspirerande författare, för att ta emot priset. Close har som uppgift att spela stöttande fru till sin geniman. En roll hon vantrivs med mer och mer, och det finns en mycket specifik anledning till det får vi reda på så småningom.

Jag gillade The Wife, helt klart. Det är en kompetent gjort film rent tekniskt. Kompetent men inte mer. Det som lyfter filmen och ger mig valuta för pengarna är skådespelarinsatserna. Pryce är utmärkt som manligt svin/geni. Samspelet med Close är bra. Det känns som att de verkligen har levt ett helt liv ihop. Deras relation känns inbodd.

Är Glenn Close värd en Oscarsnominering? Ja, definitivt. Hennes hållning och ansiktsuttryck under filmens gång speglar  mer och mer en känsla av undertryckt panik och klaustrofobi. Filmens klimax utspelar sig i Blå hallen under Nobelmiddagen och det är svårt att inte känna sympati med Close.

Slemmige Christian Slater är med i filmen som slemmig biografiförfattare som följt med till Stockholm för att få stoff till sin kommande bok om den hyllade författaren. Slater funkar perfekt som ett påträngande men samtidigt vänligt irritationsmoment.

Det som hindrar mig från att dela ut ett högre betyg till The Wife (förutom de ganska trista flashback-sekvenserna) är det som jag var inne på tidigare. Filmen är kompetent gjord rent tekniskt. Men jag hade kanske velat ha nåt mer häftigt rent filmiskt. Nu känns det nästan som tv-teater, en filmad pjäs där man inte använt sig av ett finurligt och fantasifullt visuellt filmberättande. The Wife är inte en äkta filmfilm eftersom den saknar den där varma och trygga känslan man får av t ex en mästerfotograf som Roger Deakins.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Wife har biopremiär idag och känns som en riktig kulturtantsfilm. Så, är du kulturtant så rekommenderar jag ett biobesök.

Om du vill höra mer om filmen från Björn Runge själv så rekommenderar jag detta avsnitt av podcasten Pop Culture Confidential där Runge pratar om The Wife, hur filmen räddade hans liv och även om sin frustration kring den svenska filmbranschen.

Fler tankar om The Wife hittar du nedan. Länkar dyker upp när de blir tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Ballad of Cable Hogue (1970)

5 december, 2018 4 kommentarer

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable Hogue. Hogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →