Pixar: Brave (2012)

16 april, 2021 7 kommentarer

Fredag och Pixar-dags igen! Den här gången går resan till Irland… eller vänta, Skottland ska det vara. Anledningen till min förvirring kan vara att mina tankar under inledningen av Brave gick till de animerade filmerna av irländaren Tomm Moore, som t ex Song of the Sea. Även om animeringsstilarna är helt olika så är det sagokänsla och keltiska myter som sätter stämningen.

Jag tyckte även att de engelska dialekterna som röstskådisarna framförde var aningen svajiga. Men det kanske är jag som dålig på att snappa upp att det var skotsk engelska det handlade om. I vilket fall så bidrog det till att jag först trodde det hela utspelade sig på Irland. Men när det serverades haggis till middag och en blåmålad och kiltbärande pappa till en tänkt gemål till den unga och rödhåriga prinsessan Merida dök upp så föll den skotska poletten ner. Hmm, nu blev jag plötsligt sugen på pölsa med rödbetor…

Meridas far, kungen, är stor, dum och snäll. Mamma drottningen är strikt och vill uppfostra sin dotter till en proper prinsessa. Att rida på stora hästar och skjuta pilbåge är inget för en prinsessa. Och inga vapen på bordet! (Jag trodde det var nycklar?)

Mamma drottningen läser inkommande kommunikéer, sköter det administrativa, och lyssnar inte på vad dottern säger vid middagsbordet, ungefär som en frånvarande pappa som läser tidningen i en amerikansk ungdomsfilm. Pappa kungen äter kycklingklubbor och är en happy-go-lucky-figur som tar det mesta med en klackspark. De små trillingsönerna kommer givetvis undan med allt. Men Merida ska vara en lady, vilket hon absolut inte vill.

Vad är det för kroppshydda som pappan har?! Det ser ju helt bisarrt ut. Hur kan han vara så stor jämfört med andra. Ja, det gäller ju även en del av de andra skotska männen som anländer när prinsessan ska välja sin prins att gifta sig med. Det är som att det handlar om en helt annan djurart.

Vad är det som pågår? Alla, absolut alla, skotska män är ju fåntrattar av stora mått mätt. De är som förvuxna barn. Alla pratar dessutom som nån typ av överdriven version av Scotty från Star Trek. Drottningen är stel, strikt och ordentligt, och prinsessan är rebell. Nja, inget nytt här, va?

Äntligen händer så nåt oväntat! Drottningen förvandlas till en björn. Haha. Oväntat som sagt. Nu blev det faktiskt bra. Det var riktigt underhållande att se den strikta drottningen i sin björnkropp försöka göra sig förstådd och vara som en elefant i en glasbutik. Eller en björn i ett trångt rum i en skotsk borg.

Apropå dialekterna igen. Meridas röst görs av Kelly Macdonald, en tvättäkta skotsk kvinna född i Glasgow. Pappa kungens röst står Billy Connolly för. Även han är från Glasgow. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Nu var det i och för sig inte bara jag som var förvirrad. I filmen förekommer det en del skämt om hur svårt det är förstå ”skotska”. Men, jag menar, det är ju alltså skottar som har svårt att förstå skottar och utbrister ”Jag vet, jag förstår ingenting”. Det lät mer som att det var en amerikan som inte förstod eller jag själv när jag såg Ken Loachs Sweet Sixteen på Cinemateket utan textning.

Andra filmer som gjorde sig påminda under titten är förstås de från Studio Ghibli. Här försöker man få till samma känsla med bl a de där små blå skogsandarna. Nja, det blev inte samma sak. Jag fick inte den där känslan av en inbodd värld. Sen tyckte jag även att animeringen för mycket försökte att återskapa mänskliga ansiktsuttryck och manér. Det är svårt att förklara men det kändes som att man tittat på vanliga spelfilmer och sen försökt efterlikna det skådespeleriet i tecknad form istället för att skapa nåt unikt mänskligt som exempelvis Isao Takahata gör i Eldflugornas grav. Henke beskriver just detta fint i sin recension av Eldflugornas grav.

Fråga: blev det ett lyft med en kvinnlig rollfigur i fokus? Njae. Inte direkt. Det är liksom inte det som gör att en film står eller faller. Och återigen kan jag inte låta bli att jämföra med Studio Ghiblis filmer. Ta bara Nausicaä. Hon liksom bara är. Jag känner att Brave försöker för mycket (återigen) att göra Merida till en så rebellisk och vild tjej att det nästan blir krystat.

I slutändan är Brave en helt ok matinérulle som påminner en del om Ronja rövardotter. Som tur är slipper man Birk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ha nu modet att hoppa över till Sofia och kolla in vad hon tycker om Brave.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Harrison’s Flowers (2000)

14 april, 2021 Lämna en kommentar

För några dagar sen såg jag Chloé Zhaos Oscarsnominerade film Nomadland. I huvudrollen i den filmen ser vi Frances McDormand som den kringresande Fern. I en biroll, bland alla verkliga nomader som spelar sig själva, hittar vi David Strathairn. I dagens film, Harrison’s Flowers, spelar Strathairn rollen som just Harrison och trots att titeln antyder att det är en stor roll så är det i själva verket en ganska liten roll (som jag minns det, är väl bäst att säga). Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Harrison’s Flowers är ett krigsdrama som inleds i USA hösten 1991 där fotografen Harrison Lloyd (David Strathairn) börjar tröttna på att skildra krigszoner runt om i världen. Chefen på tidningen som anlitar honom övertalar honom dock att jobba ett tag till och han skickas till Jugoslavien för att plåta vad som händer där i kriget mellan serber och kroater. Fru och barn lämnar han hemma som vanligt men lovar att vara tillbaka i tid till sin sons födelsedag. Men – det blir inte så. Efter några dagar kommer besked om han har omkommit när ett hus har rasat samman. Dock har ingen kropp hittats. Frun Sarah (Andie MacDowell) vägrar acceptera att Harrison är död och åker på eget bevåg till Jugoslavien och kriget för att leta rätt på honom, vare sig han är död eller levande. Väl där träffar hon ett gäng fotografer, bl a Kyle spelad av Adrien Brody (från The Pianist som ni ju ska se på bio när den kommer!).

Från att de första 20-30 min ha utspelats i lugna och trygga (relativt sett) New York så förflyttas filmen och Sarah till Jugoslavien och hamnar bokstavligt talat mitt i kriget. Varken Sarah eller jag var riktigt beredda på detta vilket gör att det blir rätt så omskakande för oss båda. Kriget skildras på ett grymt sätt och vi får uppleva det ur krigsfotografernas perspektiv.

Skådisarna pratar engelska men filmen är fransk (regissören, en man, heter Élie Chouraqui) och kanske var det därför som den kändes äkta på nåt sätt och man slapp det vanliga värsta dravlet där amerikaner ska spela hjälte även om det är en amerikan som ska ”räddas”. Det är en helt ok och spännande rulle som får betyget 4/5, en svag fyra men ändå en fyra. Slutet hade kunnat vara bättre men jag rekommenderar den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Lantana (2001)

11 april, 2021 Lämna en kommentar

När jag läste min gamla text om Lantana kom jag att tänka på ett minne från min studenttid. När jag pluggade i Uppsala på 90-talet så delade jag under en tid lägenhet med min kusin som studerade till jurist. En kväll skulle han ha förfest i lägenheten tillsammans med sina kursare. Jag var inte speciellt sugen på att vara med utan blev bjuden på bio istället av min kusin. Vilken film såg jag? Jo, Robert Altmans Short Cuts. Wow, vilken filmupplevelse det blev! Bättre än en förfest med juridikstudenter. 🙂 Min preblogg-text om Lantana skrevs i juni 2003. Sen tidigare har jag på bloggen skrivit om Jindabyne, en annan av regissören Ray Lawrences filmer.

Lantana är en australiensisk film med ett Short Cuts-liknande upplägg om än inte med riktigt lika många parallella historier. Jag måste erkänna direkt att jag verkligen gillar den här typen av film. Det gäller exempelvis filmen Carnages som visades på Stockholm Filmfestival i höstas. Lantana handlar främst om Leon som är poliskommissarie men ett gäng andra personer är också huvudpersoner i detta drama vars historia löst snurrar runt kring fyndet av en kvinnokropp i bushen utanför Sydney. De flesta, om inte samtliga i filmen, är osäkra på sig själva, har problem i sitt äktenskap, etc. Inte minst gäller det Leon som samtidigt som han hanterar utredningen kring den döda kvinnan vänsterprasslar med en kvinna som går på samma danskurs som han själv och hans fru går på.

Jag gillar den här filmen. Det är en film som fokuserar på de problem som personerna i filmen har med sig själva och egentligen inte på själva mordutredningen (även om den ändå är viktig i filmen och bl a får Leon att inse ett och annat). Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) gillade inte riktigt detta faktum utan tyckte den kunde ha varit mer spännande. Men jag gillade den! Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Mysterium, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Pixar: Up (2009)

9 april, 2021 4 kommentarer

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Ali Zaoua (2000)

7 april, 2021 2 kommentarer

Ali Zaoua är en film om gatubarn i Casablanca som jag såg under en period när jag dammsög filmutbudet efter svåra och jobbiga misärfilmer. Det kunde vara filmer på SVT eller som Zita visade. Just Ali Zaoua vann faktiskt Bronshästen på Stockholm Filmfestival år 2000 (året innan jag började gå på festivalen). Min preblogg-text om filmen skrevs i november 2004.

Hmmm, till en början är Ali Zaoua förvånansvärt tråkig och intetsägande. Den växte dock efter hand och till slut gick det inte att värja sig: den blev gripande. Den minsta killen var en skön karaktär med en sorglös inställning trots svåra förhållanden (och dessutom sjöng han bra också). Men, som sagt, nåt fattades och jag vet inte vad det var. Kanske hade den en för dokumentär känsla, pga sina amtörskådisar, vilket kan göra att det som filmen försöker framställa liksom försvinner. Det blir som en nyhetssändning i stället och filmen går en förbi. Jag fick lite samma känsla när jag såg Michael Winterbottoms ganska uppmärksammade In This World. Jag kan jämföra detta med den ruggigt starka känslan som Eldflugornas grav framkallade. Där såg man pga av den sagoaktiga anime-känslan inte två svältande och föräldrarlösa barn utan bilden av två svältande och föräldrarlösa barn, vilket gav mig en starkare känsla. Jag återkommer senare till Eldflugornas grav som jag nyss sett men inte hämtat mig ifrån riktigt än. Knappt godkänt blir betyget till Ali Zaoua.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Fem på eftermiddagen (2003)

4 april, 2021 Lämna en kommentar

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Pixar: Incredibles 2 (2018)

2 april, 2021 4 kommentarer

Den första filmen om familjen Parr var en mysig mix av spion-action, superhjältefilm och familjedrama som jag gillade. I uppföljaren Incredibles 2 som kom ut 2018 har man tyvärr dragit ner på James Bond-vibbarna en del och istället gjort en mer renodlad superhjältefilm. Ja, det kanske inte är nåt konstigt med det eftersom huvudpersonerna är just superhjältar. Men i ettan tyckte jag det blandades snyggt med känslan från 60- och 70-talets Bondfilmer.

Inledningens 60-talsdoftande förtexter hintade om att vi skulle få se ett Rosa Pantern-liknande spionäventyr. Nu blev det inte riktigt så vilket gjorde mig lite besviken och jag kände mig en aning lurad. En sak jag noterade under förtexterna var att det klassiska Disney-slottet inte såg ut som det brukade utan var animerat i den där 60-talsdoftande stilen.

När filmen rullade igång undrade jag om det skulle vara samma röstskådisar som gjorde de stora rollerna. Det hade ju ändå gått 14 år en den första filmen. Men, jo, när Elastigirl öppnade munnen och började prata kände jag direkt igen Holly Hunters något udda röst (speciellt hennes ”s” är märkliga och något irriterande). Även Craig T. Nelson var tillbaka som Mr Incredible liksom Sarah Vowell som dottern Violet. Däremot var sonen Dash utbytt mot en ny röstskådis.

Ombytta roller! Ja, det var väl relativt, eller snarare väldigt, väntat. Nu är det förstås Elastigirl som ska visa sig på styva superjhältelinan medan Mr Incredible får vara hemmapappa. Efter att Sofia, och även jag själv, påpekat det något trötta genusperspektivet i den första filmen så kunde jag inte låta bli att ha lite extra fokus på just detta i uppföljaren.

Ja, det är ombytta roller men… jag vet inte om det egentligen blev nån förbättring. I den första filmen var Elastigirl irriterad på att vara ensam kvar med barnen men det framställdes som nåt naturligt och inget att göra nåt åt. När det är pappa som sköter markservicen så framställs han som rena rama… superjhälten. Åh, så duktig han är!

Handlingen i övrigt var helt ok men jag gillade ettan bättre. Här blev det alldeles för förutsägbart. Fast jag misstog mig faktiskt på vem som låg bakom de skurkaktiga planerna. Jag trodde det var brodern men det visade sig vara systern. Men att det var nån av syskonen var alldeles för uppenbart. Det var ju precis samma upplägg i ettan. Våra superjhältar anlitas alltså av skurken själv.

Ett av filmens teman var övertydligt och inte speciellt intressant. Vi tittar alldeles för mycket på våra skärmar och förvandlas sakta till skärmslavar. Huvudskurken heter till och med Screenslaver. Nja, aningen trött skulle jag säga.

Frozone, med Samuel L. Jacksons röst, dyker givetvis upp också. Här påminde han mig lite om Truman Burbanks kompis som alltid kom över med en sixpack när det började hetta till och Truman behövde snacka. Bros!

Sammanfattningsvis tyckte jag detta var klart sämre än ettan. Just hur den (till synes) skulle vrida på könsrollerna kändes krystat och ledde ingenvart. I slutändan skulle det ändå vara Violet som skulle stanna och ta hand om Jack-Jack, Dash som får leka med fjärrkontrollen till bilen the Incredible, och Mr Incredible och Frozone som får superjhälta tillsammans igen.

En detalj som jag gillade var dock hur Elastigirl missade när Jack-Jacks tog sina ”första steg” eftersom hon var ute på superhjälteäventyr. Ja, nu var de där första stegen förstås när Jack-Jacks superhjältekrafter visade sig, men jag tyckte det var en ganska snygg parallell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Alien vs. Predator (2004)

31 mars, 2021 6 kommentarer

Hösten 2004 var jag tydligen sugen på att se actionskräckisar på bio. Först gick jag och såg Resident Evil: Apocalypse som det ju handlade om i söndags här på bloggen. Bara några veckor senare var det dags att se dagens film på bio. Min preblogg-text om Alien vs. Predator skrevs i november 2004. Jag ser nu att det faktiskt är samme Paul W.S. Anderson som ligger bakom bägge filmerna. Vilket år han hade!

Alien vs. Predator överraskade mig en del genom att vara ganska välgjord och ej använda sig av tråkiga Van Bajsing-datoranimeringar. Jag gillade idén med pyramiden som ändrades, och fick lite Cube-vibbar av det. Vissa medlemmar här på forumet (min kommentar: filmforumet filmsnack.se) har sagt att det var okända skådisar. Faktum är att jag kände igen en hel del. Förutom den givna Lance Henriksen så dök Spud från Trainspotting upp och även pappan (den elaka) från Råttfångaren. Problemet med filmen var att vissa bitar stressades igenom. Bl a tyckte jag att det blev lite löjligt när en efter en i gruppen i snabb takt blev antingen Predator- eller Alien-offer. Den hade faktiskt kunna vara en stund längre. Sen tyckte jag hela slutet där <spoiler>hjältinnan och Predatorn blir kompisar</spoiler> blev fånigt. Det funkade inte för mig. Jag tyckte heller inte om att Alien-monstret morrade med munnen som en hund och liksom gjorde en grimas med läpparna. Det är inte Alien-stil.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Resident Evil: Apocalypse (2004)

28 mars, 2021 5 kommentarer

Återigen konstaterar jag att jag måste ha varit snällare med betygen förr i tiden. När jag läser min gamla preblogg-text från november 2004 om Resident Evil: Apocalypse känns det som att betyget borde hamna på en klockren etta. Det verkar ju inte ha funnits några förmildrande omständigheter alls.

Jag har inte sett ettan i denna sci-fi-zombie-dilogi som förmodligen snart är en trilogi (min kommentar: och i skrivande stund är det en hexalogi). Kanske fick jag svaret på frågan varför jag inte gjort det nu. För detta var nämligen inte bra alls. Taffliga effekter med tafatta försök att göra Milla till en cool Trinity. Det funkade inte för mig. Ständiga upprepningar i form av zombieattacker, flashbacks från nån sorts operation, ett gapande och skrikande mutantmonster samt det obligatoriska hamrandet på datortangentbord från en rullstolsbunden (givetvis) forskare. Det är dåliga skådisar överlag och till råga på allt en jiddrande pimp daddy som ska vara rolig i varje scen han är med i. Nope, det blir en svag tvåa till denna (toa)rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Pixar: The Incredibles (2004)

26 mars, 2021 9 kommentarer

Brad Bird är en intressant regissör i mina ögon. Hans debutfilm var den animerade The Iron Giant, en film som enligt uppgift floppade på biograferna men som blivit något av en kultfilm i efterhand. Efter The Iron Giant blev Bird rekryterad till Pixar där han har gjort bl a Ratatouille men först ut var filmen det handlar om idag, nämligen superhjältefamiljedramat The Incredibles.

Det är tydligt att Bird har en nostalgisk ådra. Hans filmer dryper av nostalgi av nån form vare sig det handlar om miljöer som tagna ur en James Bond-film, en hoppfull 50-talskänsla eller maträtter som skickar en tillbaka till sin barndom. Efter sina animerade Pixar-filmer gick Bird vidare till live action-filmerna Mission: Impossible – Ghost Protocol och Tomorrowland (mycket 50-talsnostalgi här!).

The Incredibles är alltså nåt så ovanligt som ett familjedrama i superhjältetappning. Efter en tid med superhjältar som verkligen var hjältar har tiderna förändrats och nu anses superhjältar farliga och förlegade. De gör mer skada än nytta och ska leva som vanliga människor. Här tänker jag direkt på Captain America: Civil War där ju våra hämnare skulle registreras och hållas under kontroll. Ja, även de första X-Men-filmerna passar in på det här temat.

Familjedrama skrev jag? Ja, det här alltså en blandning av superhjältar och vardagsdrama. Familjen Parr består av pappa Mr Incredible (som är… stark), mamma Elastigirl (som är… elastisk), dottern Violet (som kan bli osynlig och framkalla kraftfält) och slutligen yngste sonen Dashiell (som är… snabb).

Hur funkar det egentligen att leva i ett samhälle där man måste dölja sina krafter? Och hur funkar familjelivet? Familjen Parr har vardagliga problem som förhöjs av att de är superhjältar. Mr Incredible har nån form av medelålderskris, mamma Elastigirl är less på att sköta hemmet själv, Violet känner att ingen ser henne i skolan (det är som att hon är osynlig!) och Dash, han är i trotsåldern och vill använda sina krafter trots att han inte får.

Under senare år har det kommit ett antal filmer på samma tema. Det handlar om mer ”realistiska” (missförstå mig rätt) superhjältefilmer om man säger så. Det är inte lätt att vara superhjälte, att behöva dölja sina krafter och gå mot sin natur. Jag tänker på filmer som Freaks, Fast Color och en till som jag hur jag än försöker inte kan komma på namnet på… Aha! Nu kom jag på vad den hette: Code 8.

Förutom det familjedrama som filmen i grunden är så bjuds det även på en hel del action och mysiga James Bond-miljöer i form av ett äkta villains lair i en vulkan samt en monologiserande superskurk som kommer på sig själv att just monologisera när han har Mr Incredible besegrad (tror han).

Förutom att vara en James Bond-film så är det förstås även en superhjältefilm med ett klassiskt upplägg. Den blivande superskurken dissas i början filmen av Mr Incredible och blir bitter och bidar sin tid. 15 år senare dyker han upp igen med en massa gadgets för att förgöra världen. Ungefär som i Iron Man 3 där ju Tony Stark avfärdade en nörd i form av Guy Pearce.

Några referenser, eller kopplingar som jag gjorde, till andra filmer förutom James Bond och superhjältefilmer: Office Space, Falling Down, Mission Impossible-filmerna, Indiana Jones och mutanthittaren Cerebro i X-Men-filmerna.

Modedesignern Edna Mode var härlig. Det måste vara en homage till en kortväxt kvinnlig skådis vid namn Linda Hunt. Ednas röst görs för övrigt av Brad Bird själv.

Det kan hända att det är ett litet trött upplägg med en pappa som får medelålderskris, börjar träna, sticker iväg på ”konferens” (äventyr) alltmedan mamman är kvarlämnad hemma. Men i slutändan så bidrar ju alla och hjälper varanda och hittar sina roller. Trevligt!

Det blir nästan en fyra till The Incredibles. Nu ser jag fram emot uppföljaren som kom 2018.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Att texterna inne i själva filmen är på svenska orkar jag knappt nämna längre men det är horribelt. Och inte blev det bättre av att det plötsligt dök upp en text (en tidningsrubrik) på tyska! ”Mr Incredible Rettet Hunderte”. Unter. Aller. Kritik. Eller om det faktiskt var så att det skulle vara en rubrik på tyska? Kanske hade Mr Incredible varit i Tyskland och räddat livet på folk… DS.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →