Jurassic World: Dominion (2022)

I min recension av den förra Jurassic World-filmen (Fallen Kingdom) så skrev jag att jag inte har nån speciell relation till den första Jurassic Park-filmen. Jag kan inte påminna mig om jag faktiskt såg den på bio när det begav sig 1993. Så antingen såg jag den inte på bio eller så gjorde den visningen inte nåt vidare intryck på mig. När jag tittar efter på Filmtipset så har jag satt betyget 3/5, vilket för övrigt är samma betyg som den första Jurassic World-filmen fick.

Fallen Kingdom var en något märklig film. En blandning av vanlig dinoaction som i Jurassic World och nån form av skräckis på ett gotiskt slott där dinosaurier smög omkring i korridorerna. Det funkade inte speciellt bra men den fick ändå betyget 2/5. Jag har svårt att bli upprörd över den här typen av filmer. Ja, det skulle vara Transformers-filmerna i såna fall eftersom de är så rackarns tråkiga.

Jurassic World: Dominion visade sig inledningsvis vara en Bond- eller Mission Impossible-film. Våra hjältar kajkar jorden runt, från Sierra Nevada i USA via Malta till Dolomiterna i Italien. Det är bil- och motorcykeljakter och shootouts mot the bad guys. Dinosaurierna är till en början kanske något av en bisak även om det är just dinosaurier som jagar våra bilåkande hjältar.

Vi får träffa Kayla (DeWanda Wise), en tuff kvinnlig pilot som tagen ur valfri Fast & Furious-film. Hon bildar tillsammans med Jurassic Worlds Chris Pratt och Bryce Dallas Howard och de gamla hjältarna Laura Dern, Jeff Goldblum och Sam Neill ett nytt team som tar sig an Det Elaka Företaget Biosyn. Jo, just det, även den unga klonen Maisie (Isabella Sermon) från Fallen Kingdom är en del av detta kompisgäng. Det krävdes verkligen bredbild för att alla sju skulle få plats i bild när de darrar av skräck inför en vrålande Giganotosaurus.

Biosyns VD Dodgson spelas av Campbell Scott och han är en form av Bond-skurk som genom kloning och genmanipulation suktar efter världsdominans. Metoden? Jo, att skapa gigantiska och genmanipulerade gräshoppor som käkar upp all världens grödor… förutom Biosyns egna. Vad kan gå fel?

Jag måste ändå säga att jag gillade Campbell Scott som skurk. Han var mer som en vanlig person med fel och brister även om han var hänsynslös. Han reagerade som ett barn när saker och ting började gå fel med udda gester och ordval. Scott gjorde ett val som skådis och jag tycker det funkade.

Dodgsons högra hand Ramsay Cole spelas av Mamoudou Athie och jag tyckte även han hade ett lustigt sätt att leverera sina repliker när han visar runt Dern och Neil i the villain’s laire i Dolomiterna (där det för övrigt inte finns regnskog så vitt jag vet).

Jurassic World: Dominion är bättre än Fallen Kingdom och möjligen lite sämre än Jurassic World. Men, som sagt, jag har svårt att bli varken upprörd eller exalterad över den här typen av filmer. Även om jag hatar det här uttrycket så tar jag den för vad den är. Jag tar inte så allvarlig på logiska hål i handlingen utan hänger med på åkturen utan att tänka alltför mycket. Jag är ganska säker på att om jag satte på mig en viss typ av glasögon och tittade på Jurassic Park skulle jag kunna nitpicka den filmen sönder och samman.

Filmens slutliga budskap är samexistens och det är värt en extra halva i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler, eller åtminstone två, filmspanar-tankar om Jurassic World: Dominion hittar ni här. Dominerar filmen eller inte?

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Nätrullarna – Everything Everywhere All at Once

Nätrullarna är tillbaka med sitt åttonde avsnitt! Den här gången pratar Daniel och Johan om allting (inklusive romerska bågar), överallt och dessutom på samma gång. Ja, det handlar alltså om regissörsduon Daniels nya film Everything Everywhere All at Once.

Det blir även tips om vad man ska se om man är besviken på de senaste årens Star Trek-serier samt om en brittisk kriminalare med David Bowie-koppling.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Dekalogen 9: Du skall icke åtrå din nästas hustru (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Belfast på bio (ja, den visas faktiskt fortfarande, i alla fall i Stockholm). Min preblogg-text om Dekalogen 9 skrevs i mars 2004.

Den nionde filmen handlar om Roman, en man som efter ett läkarbesök får reda på att hans små vita soldater förlorat simförmågan, dvs han kan inte göra barn. Han blir ledsen (duh) och till råga på allt upptäcker han att hans fru är otrogen.

Inledningsvis är det väldigt seg och oengagerande men på nåt konstigt sätt så blir det spännande mot slutet. Det har varit så i många av Dekalogen-filmerna. Det byggs upp en stämning allt eftersom men till en början är det relativt segt. Liksom i de andra filmerna handlar det om en sorts psykologisk thriller där livsavgörande frågor och beslut tas upp. De sista 10 minuterna, då den nästan använder en berättarstil från den romantiska komedin, gör att filmen undgår ett underkänt betyg. Men det är på gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Geostorm (2017)

Filmen inleds med ett ödesmättat mullrande. Är det klimatet som är skurken i dennna katastroffilm? Haha, har påven en lustig hatt. Geostorm är inte subtil. Det är KLIMATKRISEN det handlar om. I ett inledande montage vår vi se hur klimatet blir värre och värre i en snar framtid. Men faktum är att det inte känns så långt från verkligheten. Sommaren i Sverige 2018 var galet varm. Vad är lösningen på klimatkrisen i filmen? Jo, forskning, teknik och samarbete. Det gillar jag.

Toby från Vita huset dyker upp som en senator-skitstövel. Ja, en sån ska ju alltid finnas med i den här typen av filmer. En sån som inte lyssnar på forskarna.

Det var lite kul att man åker rymdfärja, upp till rymdstationen som styr jordens väder, ungefär som man åker taxi. Men det kändes inte helt realistiskt att Gerard Butler åker upp helt ensam. Man borde väl ha utnyttjat transporten för nåt mer, kanske mat eller andra prylar. Nåväl. När man stör sig på såna saker så brukar det betyda att filmen inte riktigt funkar…

Ja, som sagt, samarbete handlade det alltså om. I princip alla världens flaggor förekommer, inklusive den svenska. International Space Station, indeed.

Filmen är proppfull med datoranimerade krascher, datorskärmar och cgi-katastrofer på jorden. Det blir lite tråkigt till slut. Dessutom slänger man in totalt ologiska twistar i handlingen. De ska verka coola men är bara fåniga.

Geostorm verkar vilja rida på vågen efter framgången med Gravity. Det hela känns som en blandning mellan The Day After Tomorrow och just Gravity. Det funkar sådär.

Förutom en politiker som inte lyssnar på vetenskapen har vi även SOS-anrop med morse! Och en hund! En indisk hund. Voff. Geostorm slår över från pekoral till nåt annat ännu värre. Men Ed Harris är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Borg (2017)

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 8: Du skall icke bära falsk vittnesbörd (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Elvis på bio (nå, en biopic om Elvis av Baz Lurhmann är jag inte speciellt pepp på om jag ska vara ärlig). Min preblogg-text om Dekalogen 8 skrevs i februari 2004.

Zofia, en 70-årig kvinna, är lärare i etik på universitetet. En dag får hon besök av en polsk-amerikansk och judisk kvinna, Elisabeta. Det visar sig att de har möts tidigare. År 1943, under andra världskriget när Elisabeta var sex år så fick hon inte skydd av Zofias familj undan nazisterna utan avvisades, och det var Zofia som tog beslutet.

Hehe, ja, det är inga lättviktiga ämnen som tas upp i de här filmerna. Varför sa egentligen Zofia nej till Elisabeta då för 40 år sen, nåt som har påverkat Zofia i hela livet? I de flesta av Dekalogen-filmerna så är upplägget ganska likartat. Vi får en konflikt eller ett problem presenterat för oss. Till synes har vi frågeställningen klar men så mot slutet så visar det sig att nåt som har hänt tidigare som vi inte visste om plötsligt ändrar förutsättningarna. Så även här.

Jag måste tillägga att baksidestexten på videon till den här delen var bland det sämsta jag har sett. Det visade sig att i princip hela historien beskrivs i detalj från början till slut. Så dåligt! Och just när det gäller upplägget i Dekalogen-filmerna är liksom poängen att nåt oväntat kommer fram mot slutet. I texten i det här fallet angav man t ex anledningen till varför Zofia hade sagt nej till Elisabeta. Jaha, då försvinner ju spänningen ganska mycket. Som tur var så läste jag inte igenom texten ordenligt innan. Jag brukar inte göra det, vis av tidigare erfarenheter.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Varför stannar en T-Rex alltid upp och vrålar i tio sekunder innan den går till attack? Det ger ju offret mer tid att fly? Varför placera Jurassic World på en vulkanö? Fast en avsomnad vulkan vaknar väl aldrig igen i verkligheten, eller? Men här gör den det? Är det realistiskt? Antingen har den väl somnat eller så är den aktiv?

Jag vet inte om upplägget med att man ska rädda dinosaurierna funkar. Det känns inte så viktigt eftersom de egentligen är utdöda. Ska de ha tolv arter på en annan ö? Men sen då? Man kan ju aldrig släppa ut dem i världen?

Haha, ja, jag vet, jag ställer frågor som en sån här pass dum film inte förtjänar men jag var tydligen på sånt humör.

Jag kan inte säga att jag ogillade Jurassic World: Fallen Kingdom. Jag kan inte heller säga att jag gillad den. Det är en rätt så märklig film som byter skepnad efter ungefär halva filmen. Då går den från äventyrsaction till att istället bli nån form av dinoskräck i gotisk herrgårdsmiljö. Jag gillade för överigt verkligen miljöerna på Lockwoods slottsliknande herrgård.

Som sagt, det är en något märklig film. Den innehåller bl a en aktion där man säljer livsfarliga dinosurier till högstbjudande. Jag blir, hur osannolikt det än kan låta, påmind om Nicolas Cage-filmen Pig. Även där förekommer det en parallell undre värld som nästan ingen känner till. I det fallet är det ett Fight Club-sällskap i Portlands restaurangvärld där man får slå en kock på käften.

Jurassic World: Fallen Kingdom var varken ett slag i magen eller en käftsmäll. En typisk 2/5-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Shinypodden Special: 2021 års bästa filmer – del 2

Glada miner och kärlekstecken från folket bakom CODA! Men kom Oscarsvinnaren med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2021! Vi går igenom 2021 (det andra året som försvann) som filmår (bu eller bä?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det andra avsnittet handlar det om konsensusvalen, dvs filmer som förekommer på två eller flera listor. Det första avsnittet handlade om de mer udda valen, the outliers.

Hos Shinypodden kan du lyssna på det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Dekalogen 7: Du skall icke stjäla (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Jurassic World: Dominion på bio. Min korta preblogg-text om Dekalogen 7 skrevs i februari 2004.

Den sjunde delen handlar om Majka, en tjej som blir gravid när hon bara är 16 år gammal. Hennes mamma Ewa adopterar barnet som sitt eget. Sex år senare inser Majka att hon själv vill ta hand om sin dotter Ania men Ewa kan inte släppa taget. Majka rymmer och tar Ania med sig.

Det är lustigt. Nu börjar tyngden av hela serien liksom ge sig till känna. De första delarna tyckte jag var ganska sega och tråkiga men jag vet inte om jag har vant mig vid tempot nu eller om just den här delen faktiskt var bättre. Hur som helst så kändes det som den här historien passade bättre in i 55-minutersformatet. Tidigare har jag tyckt att jag inte hunnit lära känna personerna för att bli riktigt engagerad men här var själva konflikten så självklar från början. När Majka har rymt tar hon med sig Ania hem till hennes pappa (min kommentar: Anias pappa alltså) som var lärare i skolan Majka gick i för sex år sen. Ania somnar så småningom och i sömnen greppar hon tag i pappans finger med sin lilla hand och vill inte släppa taget. En vacker scen som var ganska talande i sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Their Finest (2016)

Their Finest är brittiskt mys av bästa märke, och det trots att den utspelar sig under andra världskriget. Det är en film om film då vi får följa arbetet med en propagandafilm om två systrar som räddade soldater från Dunkerque. Filmen kom ut på bio i Sverige några månader innan Christopher Nolans Dunkirk och de båda filmerna funkar bra som en double feature. Brittiska skådisar som Gemma Arterton, Bill Nighy, Eddie Marsan(sås) och Richard E Grant bidrar till myset. Det fanns en del metaaspekter kring BOATS-genren och hur man oftast inte följer sanning blint. Nej, för bättre effekt behöver man skarva lite ibland. Their Finest måste vara tidernas mysigaste krigsfilm. Jag konstaterar också att det här är så patriotisk som brittisk film nånsin kan sträcka sig att bli. Ja, kanske Darkest Hour då. Varför inte komplettera Their Finest och Dunkirk med den så får vi en triple feature.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep