Film noir-fredag: Night and the City

11 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Night and the City (Natten och staden)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Trots att Stockholm Filmfestival har inletts så kör vår vanliga fredagstradition med en film noir. Den här gången stiftar vi bekantskap med Richard Widmark och återser vår gamla vän Gene Tierney från Laura. Gene kommer återkomma senare.

Richard Widmark spelar skojaren Harry Fabian som drömmer om den stora chansen som på nåt sätt ska komma. Medan han väntar på den chansen så jobbar han åt klubbägaren Nosseross (Francis L. Sullivan) med att lura rika företagsledare till klubben. På klubben jobbar också Harrys flickvän Mary (Gene Tierney) som en sorts glädjeflicka. Harry tror den stora chansen ska bli verklighet när han av en slump träffar och blir vän med den gamle grekiske brottaren Gregorius (Stanislaus Zbyszko). Gregorius är nämligen far till den hänsynslöse Kristo (Herbert Lom) som styr brottningsscenen i London. Harry tror nu han ska kunna ta över.

Richard Widmark är väldigt bra i filmen som en man som inte litar på sig själv, som inte kan slappna av, vilket bl a gestaltas mha ett hysteriskt sinnessjukt skratt. Widmark, och en del andra personer i filmen kan inte har inte viljestyrkan att ta den jobbiga vägen. Om en chans ges så blir det den enkla vägen. Man kan spendera massor med energi men bara för de enkla lösningarna. Det var riktigt plågsamt att se ibland. De flesta av huvudpersonerna i filmen är av samma skrot och korn, t ex klubbägaren Nosseross fru Helen (Googie Withers) som i det dolda smider planer. Filmens goda själ är väl Harrys flickvän Mary som alltså spelas av Gene Tierney från Laura.

Efter att ha sett extramaterialet på dvd:n kände jag en stor sympati med regissören Jules Dassin. Dassin blev svartlistad av Hollywood pga sina politiska åsikter vilket är den främsta anledningen till att han inte fick göra så många filmer. Night and the City var den sista film han hann göra innan det var kört för hans del i Hollywood. Nu hade han ändå en fortsatt karriär utanför Hollywood med bl a Rififi men det är ändå tråkigt. Under 60-talet mattades kommunistparanoian av en aning och Dassin gjorde något av en comeback (bl a med Topkapi). Night and the City är en bra film men inte lika bra som The Naked City av samme regissör. Den känns inte riktigt lika genomtänkt vilket blir förståeligt när man får reda på hur snabbt den gjordes (pga av att pengarna kunde dras in vilken minut som helst i och med Dassins svartlistning).

Men Night and the City är en bra noir eftersom människan är i fokus. Hon, människan alltså, har liksom tappat det som är viktigt och försöker leva livet mha snabba fixar. Det kan funka ett tag men inte i längden vilket huvudpersonen Harry får uppleva. Allt verkar lösa sig men det är en akt på slak lina. Allt hänger på att Harry kan lita på vissa personer. Men varför ska de plötsligt lita på honom då han för det mesta försökt blåsa dem? Förutom själva historien så är filmen snyggt fotad i äkta London-miljöer. Sen är alla scener med Stanislaus Zbyszko som den gamle brottaren Gregorius mäktiga eftersom Zbyszko som person känns mäktig. På gränsen till fyra blir slutbetyget till filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Play

10 november, 2011 11 kommentarer


Titel: Play
Regi: Ruben Östlund
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag har sen tidigare sett Ruben Östlunds Gitarrmongot (och gillat den skarpt) så jag visste på ett ungefär vad jag hade att vänta mig av hans senaste film Play, om Östlund nu inte helt ändrat stil alltså. Vilket han inte hade. Play är precis som Östlunds tidigare alster nästan genomgående filmad med en statisk kamera. Den här gången finns det dock några undantag med snygga panoreringar och zoomningar. Men i princip är det en helt statisk bild vi får. Man får känslan av att Östlund helt enkelt satt ut sin kamera i Göteborg och filmat vanliga människor. Givetvis är så inte fallet. Vanliga människor har han film, ja, men varje scen är förstås genomtänkt in i minsta detalj. Var ska kameran stå för att få den bästa bildkompositionen, när och var ska personer synas ordentligt i bild. Ska de vara suddiga eller bara skymtas i utkant av bild. Jag tror nog Östlund vet precis vad han gör och inget är en slump.

De vanliga människorna jag skriver om de gör för övrigt strålande skådespelarinsatser. Om ni vill höra äkta svensk dialog som inte klingar falskt och teater så titta på Östlunds filmer.

Vad handlar Play om? Mja, jag väljer att inte säga så mycket om det utan vill rekommendera alla att se den helt enkelt. Det är nämligen en mycket bra film. Men hur är filmen då? Ja, Östlund är en mästare på att få till en viss typ av scen. Det är en sån där scen som börjar lite anspråkslöst där nån kanske irriterar nån annan. Kanske i en offentlig miljö. Det hela börjar lite löst, det kanske är aningen obekvämt att titta på. Sen eskalerar det hela. En eller flera personer blir utsatta för nåt pinsamt, jobbbigt. Och scenen liksom bara fortsätter. Ingen i omgivningen hjälper till. De tittar men hjälper inte till. Typiskt är att det utspelas på t ex en spårvagn. Jag råkade precis se snutt från ett sånt klipp från De ofrivilliga (som jag inte har sett) och det förekommer ett flertal liknande scener i Play.

I en sekvens i filmen får jag se nåt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett på film. I alla fall inte så grafiskt. Jag tänkte att ”va fan Östlund, kan du inte ta och klippa nu?!” Men nej scenen fortsatte. När ni ser filmen tror jag ni kommer förstå vilken scen jag tänker på.


Förutom såna här påträngande scener som är ganska jobbiga att se på så har Östlund även på nåt märkligt sätt fått till en udda humor. Under filmens gång skrattade flera i publiken inklusive jag. För att i nästa scen svälja skrattet i halsen. De situationer som uppstår i filmen är vissa gånger helt absurda. Det finns en underbar scen med ett träd inblandat t ex. När ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Jag tänker inte heller nämna några referenser till andra filmmakare för att försöka beskriva filmen. Då kan alltid några få förutfattade meningar. Se den bara. Gör det med lite tålamod bara. Vissa scener kan jag tänka mig att de kan upplevas som lite långa. Det förekommer liksom inga klipp utan det är en stillastående kamera som kallt betraktar händelserna utan att följa med när nån person går ut ur bild. Men det finns som sagt några snygga undantag från den regeln.

När det gäller teman som Play tar upp så är det rasism, rädsla för våld, fördomar, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge, mm, mm. Och sen är filmen alltså bitvis riktigt rolig på ett udda sätt. Bitvis är den faktiskt briljant rolig. Som slutord kan säga att det kanske är dags för Östlund att fundera på att byta stil lite. Nu har han gjort tre filmer i samma tekniska stil och det kan vara dags att överraska. Nu säger jag inte att han ska göra en Beck-film men nånting som bryter av kanske. Med det sagt så rekommenderar jag givetvis ändå Play.

4/5

Om visningen: På väg till denna min första film på festivalen hann jag med att äta en märklig skapelse. Jag gick förbi en korvkiosk. Det visade sig vara en lite annorlunda moj. Istället för vanligt bröd eller mos så serverades korven i en friterad potatisspiral. Även korven friterades tillsammans med potatisen (tror jag i alla fall). Mja, inte helt klockrent kan jag säga. ”Kocken” valde även innan jag hann stoppa honom att fullkomligt hälla på BBQ-krydda. Denna kulinariska egenhet var inte heller helt lätt att äta eftersom jag ville inmundiga den på vägen till bion då jag var lite sen. Nåväl, efter denna snabba måltid inhandlades lite godis och för säkerhets skull en kopp kaffe.


Jag anlände till biografen Grand kanske i senaste laget, typ 10 minuter innan utsatt tid. Men trots att insläppet redan hade varit och föreställning var utsåld så fick jag en bra plats på tredje eller om det var fjärde raden. Innanför mig satt en snubbe som plötsligt reste sig utan ett ord och gick ut. Nån minut senare kom två andra som undrade om platserna innanför mig var lediga. Ja visst sa jag eftersom den första snubben inte sagt ett ord om att hålla platserna. Ytterligare nån minut senare kom den första snubben tillbaka och fick då snällt sätta sig längst ut på kanten. Fast han verkade inte sur över det, haha.

I övrigt var det en skön första visning på festivalen. Inga logistiska problem utan allt funkade bra. Bra publik men ingen applåd efter filmen — en applåd som det var väldigt nära att jag startade men jag får applådera här istället. 😉

Kändisspotting: Jag kände igen Nahid Persson Sarvestani, regissör bakom dokumentären Drottningen och jag.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Unknown

8 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Unknown
Regi: Jaume Collet-Serra
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som i Taken åker Liam Neeson från USA till Europa för att slåss. Även om det finns skillnader så är upplägget ganska likartat. I Taken letar Neeson efter sin dotter i Paris. I Unknown letar han efter sig själv i Berlin. Neeson spelar här en forskare som tillsammans med sin fru (January Jones) för att delta i en bioteknikkonferens. Efter att ha anlänt till det fina hotellet upptäcker Neeson att han glömt sin väska på flygplatsen. Han lämnar frun på hotellet och tar en taxi tillbaka för att hitta väskan. Vem spelar taxichaffisen? Jo, Diane Kruger, som ska föreställa Gina, en bosnisk papperslös flykting extraknäcker som droskkusk. Det blir lite lustigt när tyskan Kruger ska prata engelska med bosnisk brytning i en film som utspelas i Berlin.

Taxin kraschar och fyra dagar senare vaknar Neeson upp på ett sjukhus utan id-handlingar. När han till slut hittar sin fru verkar det som nån annan har tagit hans identitet. Ja, nån har snott hela hans liv och frun påstår att hon aldrig träffat honom tidigare. Vad är det som händer egentligen?

Är det inte lite Hitchcock över det hela? En oskyldig man hamnar i en omöjlig situation där han jagas utan att förstå varför. Den extra twisten här är dessutom att han börjar tvivla på vem han egentligen är.

Jag tycker filmen är sämre än Taken. En anledning till det kan vara att jag såg den en fredagkväll efter en helt galen jobbvecka. Mot slutet av filmen så nickade jag till ett antal gånger. Dagen efter såg jag om slutet och förstod då lite mer kring vad som egentligen hände. Fast det gjorde inte filmen speciellt mycket bättre. Logiken lyser med sin frånvaro. Hur taxichaffisen Gina resonerar… kan man resonera om. Även DN:s recensent tycker att Gina måste vara världens snällaste taxichaffis.

Det finns en relativt annorlunda twist men den ger mig ändå inget i slutändan. Jag bara konstaterar att ”jaha, det var så det var”. Taken kändes betydligt mer desperat och intensiv och byggde inte heller på en smart twist (vilket är nåt jag börjat tröttna på).

Förresten, är det bara jag som tycker att January Jones känns som en riktigt bitch i den här filmen? Det kanske är meningen. Jag upptäckte att hon även var med i X-Men: First Class. Även där tyckte jag att hon hade en märklig framtoning. Konstigt stel och ytlig och en skådis som man liksom glömmer bort att hon var med.

Nåt som lyfte filmen över godkänt-nivån var att de gamla rävarna Frank Langella och Bruno Ganz dök upp i små men viktiga roller. Apropå skådisspotting så kände jag även igen Sebastian Koch från De andras liv men Koch gör här en fullständigt ointressant rollfigur som hade kunnat spelas av en robot.

Unknown är knappt men klart sämre än Taken (ja, jag jämför hela tiden med den eftersom jag såg den så nyligen) men som helhet är det ändå en ganska spännande thriller. En scen som jag verkligen gillade var sekvensen i början med taxikraschen. Främst var det klippningen som imponerade och bidrog till att jag satt som på nålar i soffan.

3-/5

PS. Det är inte bara i historien och skådisen i huvudrollen som Taken och Unknown liknar varandra. Och bara för det så hamnar dessa bägge filmer i Lika som bär-kategorin. Precis om skådisar så kan ju filmer och filmomslag likna varandra.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Taken

7 november, 2011 14 kommentarer


Titel: Taken
Regi: Pierre Morel
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Liam Neeson spelar Bryan, en f.d. hemlig agent som nu vill spendera mer tid med sin dotter som snabbt håller på att växa upp, för snabbt för Bryans del. Givetvis är Bryan frånskild. Givetvis framställs f.d. frun en gnällig bitch. Givetvis är fruns nya man, Stuart, en framgångsrik idiot. På dotterns födelsedag kommer Bryan med en karaoke-maskin. Han lyckas till slut överlämna den till dottern efter att ha först ha blivit stoppad av Stuarts säkerhetsvakter. Den där karaoke-maskinen toppas givetvis direkt av Stuarts present: en till dörren levererad livs levande häst!

Haha, ja, början av filmen är översållad av klichéer. När Bryan lockas av sina f.d. kollegor att börja jobba igen (om än som livvakt för en ung popstjärnetjej) tror man som tittare att det är just den historietråden som resten av filmen kommer att bygga på. Nu blir det inte riktigt så. Bryans dotter kidnappas när hon åker till Paris med en kompis. Då misstänker vi direkt att det är fruns nya man Stuart som på ett eller annat sätt är inblandad. Men det är inte riktigt så det hänger ihop heller. Nej, det är enklare än så.

Nåväl, Bryan, f.d. agent som han nu är åker givetvis själv till Paris för hitta sin dotter. Det är nu den våldsamma delen av filmen börjar. Liam Neeson goes Steven Seagal i kubik. Jag kan tänka mig att Paris kriminella decimeras med hälften på ett ungefär. Bryan lägger nämligen inte några fingrar emellan. Alls.

Nåt man har fått till bra är ljudet vid slagsmålsscenerna. När Neeson krossar käken eller nacken på nån fransk slusk så låter det verkligen så. ”Crack!” Man får känslan av att Neeson är oövervinnlig. I vilken situation han än befinner sig så kan han alltid klara sig ur den. Låt säga att han med handklovar sitter fast i ett rör med händerna över huvudet och med tre gorillor framför sig med laddade pistoler? Det är plockpotatis för Neeson.

Taken är en intensiv och spännande thriller med snygga actionscener där en ensam person drivs av hämnd och personliga skäl. Liam Neeson gör sitt livs roll… mja kanske inte, men han passar verkligen som åldrad och tilltufsad agent. Tilltufsad men obeveklig.

3/5

PS. Jag återkommer om ett tag med en recension av Unknown, ”uppföljaren” till Taken där Liam återigen är på äventyr i Europa.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Shawshank Redemption

5 november, 2011 36 kommentarer


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: He Walked by Night

4 november, 2011 2 kommentarer


Titel: He Walked by Night (Nattmänniskan)
Regi: Alfred L. Werker (Anthony Mann, okrediterad)
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Det har varit några galna jobbveckor på sistone så inläggen har inte kommit lika tätt som vanligt. Min fredagstradition håller jag dock stenhårt på. Vi får se om jag blir klar till jul med noir-temat. Jag hade från början tänkt att det skulle bli ett sommartema men med en film i veckan så tar det ett tag att beta av alla filmer. 😉

SVT visade plötsligt en noir som vardagsmatiné och jag lyckades spela in den. He Walked by Night är nästan en sorts dokumentär om en polisutredning. Dramadokumentär skulle man kunna kalla filmen då den bygger på en verklig polisutredning om en polismördare som gäckade L.A.-polisen. Samtidigt är det även en film om just Los Angeles. Tyvärr är stämningen i filmen fånig och hurtfrisk på ett sätt som jag inte brukar gilla. Det förekommer en berättarröst som är just fånig och hurtfrisk. Bl a droppas ett, i alla fall för vår tid, märkligt citat: ”The work of the police, like that of woman, is never done”. Historien är ganska intetsägande, nästan tråkig. Karaktärerna, t.o.m. mördaren, är sagolikt träiga. Polischefen är dock ganska cool då han t ex är först in när man slår in dörren under stormningen av ett hus. Under slutscenerna i underjordiska tunnlar är det inte bara snyggt foto utan faktiskt ganska nervigt och spännande. He Walked by Night påminner en del i temat om The Naked City, en film om New York och en film som jag gillar betydligt mer.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Raging Bull

1 november, 2011 19 kommentarer


Titel: Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb | Filmtipset

Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉

Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.

Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.


Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger

Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.

Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.

Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.

5/5

Arkiverad under Betyg 5, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Sunset Boulevard

28 oktober, 2011 18 kommentarer


Titel: Sunset Boulevard (Sunset Blvd.)
Regi: Billy Wilder
År: 1950
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Sunset Boulevard ligger på plats 32 på IMDb:s topp-250-lista ser jag nu. Well, det var ju lämpligt då att den också ”råkar” ingå i mitt noir-tema. Handlingen kretsar kring den åldrade och i princip galna stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swanson) som ugglar i sitt gamla Hollywoodpalats tillsammans med sin udda betjänt Max (Erich von Stroheim). Hon har inte gjort en film på 20 år men hon skriver på ett vansinnigt mastodontfilmmanus som är tänkt att bli hennes stora comeback (eller återkomst som hon själv föredrar att kalla det).

Helt skiljt från detta, fast ändå inte, försöker den misslyckade manusförfattaren Joe (William Holden) komma undan kronofogden som vill ta hans bil. Av en slump gömmer han sin bil just i Norma Desmonds garage vilket kanske inte var det var det bästa som kunde hända — varken för Joe eller Norma. Men det är där vi börjar historien. Eller den börjar egentligen med ett lik i en swimmingpool hos en gammal Hollywoodstjärna. Joe själv (Holden alltså) agerar berättarröst. En berättarröst som inte är störande utan istället blir vår ledsagare då vi får lära känna det verkliga Hollywood, det som finns bakom den vita duken.


Betjänten Max till vänster och apan till höger…

Gloria Swanson är hysteriskt bra. Hennes minspel och gester är obetalbara samtidigt som hon är sorglig figur. Bitvis är det en pinsam och tragikomisk stämning, främst när Norma ”förför” Joe och Joe spelar med så länge han tycker han tjänar på det. Samtidigt som han blir Normas… vad ska man säga? …toyboy, så träffar han en ung aspirerande manusförfattarinna (Nancy Olson) som jobbar på en filmstudio med att läsa manus som skickas till studion. Olson spelar verkligen sin klämkäcka unga dam på ett – klämkäckt men bra och piffigt (haha, vilket fånigt ord) sätt.

Ja, som sagt, ibland en märklig men samtidigt fantastiskt rolig stämning i filmen. I inledningen ska Norma begrava sin apa (med kista och allt) som har dött och.. ja det vara bara för mycket. Eller nyårspartyt med orkester och the whole shebang men bara en gäst. Eller när Norma besöker filmstudion hon inte varit i på 20 år. Och så då betjänten Max som tar sin uppgift väldigt seriöst. Jag kan bara konstatera att det här är en klassiker som verkligen håller än. Sunset Boulevard är snygg (poolscenen i början t ex), riktigt rolig (främst i början), absurd och lite sorglig. Dessutom är samtliga skådisar perfekt castade. Det finns en svacka nånstans efter 2/3 kanske men i slutscenerna lyfter det igen så betyget måste bli högt.

4+/5

PS. En intressant detalj är att relationerna i filmen mellan Gloria Swanson, Erich von Stroheim och Cecil B. DeMille (som är med som sig själv) till en ganska stor del är hämtade från verkligheten.

Förutom Movies – Noir har även Filmitch har sett och gillat Sunset Blvd.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Pusher

26 oktober, 2011 10 kommentarer


Titel: Pusher
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Fiffi postade precis en recension av danska superfilmen Pusher. Enda anledningen att Fiffi inte gav den en klockren fyra var att hon var dum nog att se den otextad. 😉 Här kommer min recension som har några år på nacken men som jag nog tror fortfarande gäller.

”A week in the life of a knarklangare”. Frank (Kim Bodnia) är knarklangare (pusher) i Köpenhamn. Han och kompisen Tonny (Mads Mikkaelsen) glider runt och dealar, snackar skit och festar. Frank får sitt knark från lokala juggo-gangstern Milo (Zlatko Buric). Frank är skyldig Milo pengar. Vid en affär med en svensk (Peter Andersson) går allt fel och Frank torskar för polisen. Nu står han utan både knarket han skulle sälja och pengarna han skulle ha tjänat. Veckan som började så bra är på väg utför. Utför. Detta är regissören Nicolas Winding Refn debutfilm.

Oj, oj, fan vad kul det är när man relativt oväntat får se en toppfilm! Jag har ju i och för sig hört att en hel del gott om Pusher men man vet ju aldrig förrän man ser filmen själv. Det visade sig att detta var en otroligt tät, intensiv, realistisk, vad du vill, skildring av en persons liv, ett liv som är på väg ner i avloppet. Kim Bodnia gör en storstilad insats som desperate Frank, vars tillvaro blir ett helvetiskt kaos. Och han kan inte skylla på nån annan än sig själv. Mads Mikkaelsen är rolig som kaxig medhjälpare. De båda har en ganska roligt skildrad tillvaro i början av filmen, med en kul dialog. Kul att höra danska *host*fissefinger*host*. Sen har vi även den ruggigt sköna Buric som gangstern Milo. ”Franke. Franke, du är min bästa vän i hela Danmark!”. Underbart.

Förutom våldet och förfallet så finns det även lite andra inslag. Frank har ihop det, på nåt sätt, med horan (champagneflicka säger hon själv) Vic (Laura Drasbæk). Deras möten återger en sorts sorg som finns i hela deras tillvaro, som allt som oftast går ut på att bli hög eller fixa snabba pengar. Vid sällsynta tillfällen försöker de närma sig varandra, men det blir aldrig mer än en ångrad smekning på en axel. Klippningen imponerar liksom den tunga musiken som man borde skaffa. Sen är inledningen så snygg att den var värd att se två gånger. Om ni inte sett Pusher, så gör det ganska så snart.

4/5

PS. Precis som Fiffi så tipsar även jag om svenskdanska tv-serien Bron. Den finns att se på SVT Play.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , ,

Min historia med Voddler: Episod VI – Voddlarens återkomst

25 oktober, 2011 10 kommentarer


Det senaste som hände i den här historien var att jag gnällde på Voddler i en kommentar. Och se, ibland lönar det sig att gnälla. Mitt gnäll snappades upp av Voddlers kommunikationschef Anders Sjöman som erbjöd Voddler Tickets som kompensation för problemen. Gratis är ju gott och jag tyckte att jag inte hade nåt att förlora så tänkte jag att ”vafan jag testar igen”. Dessutom hade jag sen tidigare några Tickets (som tack för att jag var tidigt ute med Voddler) som jag inte hade utnyttjat. Förutom det så testade jag även en gratisfilm så jag hade hela sex filmer att se fram emot alternativt irritera mig på. Skulle jag nu få uppleva the film power of a fully armed and operational Voddler service?

Resultat av mina Voddler-tester

Först kommer en sammanfattning av hur det gick under uppspelningen av respektive film som jag testade och sen ett mer allmänt omdöme om tjänsten som helhet och vad jag tycker man borde förbättra. Den dator jag använt i testerna har Intel Core Duo 2 GHz processor, 2 GB RAM, 256 MB Video RAM. Bredbandsuppkopplingen är på 100 Mbit/s. Jag har kört med Firefox 7 och OS är Windows XP SP3. Allt detta är betydligt bättre än vad Voddler anger som minimikrav.

Film för film

Titel: The Adjustment Bureau
Sedd: 2011-09-27
Längd: 1h 39min
Antal frysningar: Tre
Övrigt: Antydningar till hackig uppspelning vid några tillfällen

Titel: Centurion
Sedd: 2011-09-29
Längd: 1h 34min
Antal frysningar: Tre
Övrigt: Aningen hackigt, ostabil känsla

Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Sedd: 2011-10-01
Längd: 2h 17min
Antal frysningar: Två
Övrigt: Lite ostabil känsla

Titel: Black Death
Sedd: 2011-10-08
Längd: 1h 42min
Antal frysningar: Tre
Övrigt: Ostabil känsla. När man steppar tillbaka så fastnar ibland bilden medan ljudet låter som vanligt. Efter tag kommer bilden ikapp.

Titel: The Shawshank Redemption
Sedd: 2011-10-09
Längd: 2h 16min
Antal frysningar: En
Övrigt: Känslan var bättre än tidigare. Stoppet skedde efter drygt 20 minuter men sen rullade det på bra.

Titel: Re-cycle
Sedd: 2011-10-14
Längd: 1h 44min
Antal frysningar: En
Övrigt: Stoppet skedde när det var tre minuter kvar av filmen. Aningen hackig känsla. När man steppar tillbaka så släpar bilden efter ljudet.

Allmänt

De frysningar som inträffar under uppspelning är det som är mest allvarligt. Det som sker är att uppspelning av bild och ljud avbryts helt. För att komma igång igen krävs att man laddar om sidan och sen kan man välja att återuppta uppspelningen ungefär där man var, vilket oftast betyder några minuter före stoppet. Om man ska se nåt positivt i detta elände så är det att det funkar att starta om filmen genom att enbart uppdatera sidan. Tidigare när jag hade samma problem så var man även tvungen att starta om Voddler-servicen vilket tog en evighet. Inte trevligt är däremot att man är tvungen att genomlida Voddler-jingeln (plus reklamfilm om det är en gratisfilm) efter varje omstart trots att det är ett fel med Voddler som orsakat omstarten. Men det är egentligen småsaker. Att en film tokhänger tre gånger under uppspelning är däremot helt oacceptabelt hur man än vänder och vrider på det.

En annan sak som är störande är att det väldigt lång tid innan filmen startar efter att man klickat på Play Movie. Åtminstone så känns det som att det tar en väldig tid. Nu har Voddler försökt dölja detta genom att visa fåniga texter. Jag förstå varför: om det står samma text under lång tid så tror folk att nåt är fel. Fast samtidigt har man en procentsiffra som räknar upp från 0% till 100% och då behövs inte det. Texterna som kommer är som sagt fåniga:

Going to the warehouse — jaha, är det långt till det där varuhuset, eller?
Picking out your movie — jamen hittar ni inte filmen, eller?
Rewinding the tape — what tape?!
Loading your movie — i videobandspelaren?

Nu var jag lite elak men att kompensera att det tar tid med dessa texter framstår mest som löjligt, så är det bara. När jag testat har det tagit allt från 25 till 45 sekunder att starta filmen. Eller att få en chans att starta filmen. Det fånigaste av allt är nämligen att filmen inte startar efter all väntan. Nej, då står det Start movie. Eh, come again? Var det inte det jag försökte göra alldeles nyss!


”Det är bara att klicka på Play Movie så startar filmen!” Eller inte…

Några andra småsaker att störa sig på är att kontrollen för att ändra ljud och flytta sig i filmen är dålig. Man kan inte passera ytterläget och sen bara släppa utan du måste träffa exakt rätt annars går den tillbaka till där du började. Ofta vill man ju dra upp ljudet till max eller börja om filmen från början och då funkar det i alla andra vanliga kontroller i andra program att dra den förbi ytterläget och sen släppa så hamnar den längst upp eller i början.

Efter allt gnäll så är det dags för lite beröm. Jag tycker utbudet är helt ok. Förutom de allra flesta nya och inte alltför smala filmer så finns det en hel del äldre eller halvgamla kända och halvkända filmer. Det är en salig blandning av genrer. Skräck, dokumentärer, drama, thriller, science fiction. Det är inte speciellt svårt att hitta en film att se. Och många är helt gratis. Gratisfilmer (även kallade Play-filmer till skillnad från Rent-filmer) visas med en liten reklamsnutt innan filmen och det är inga problem tycker jag (det är ju som på bio). Under filmen förekommer ingen reklam.

Under min testning under de senaste veckorna så upplevde jag att det blev lite stabilare mot slutet. De två sista filmerna frös bara en gång vardera och känslan var aningen mer stabil. Voddler håller nu på att betatesta en ny version av VoddlerNet (den service som man installerar på sin dator). Är du intresserad av att testa den så finns den tillgänglig här.

Slutord

Nyligen lanserade Voddler sin nya tjänst Voddler Plus där man mot en månadskostnad av 79 kr får se gratisfilmer utan reklam i början, hyrfilmer till en billigare kostnad och vissa hyrfilmer gratis. Läs mer om det här. Så länge det är tekniska problem så är det absolut inget jag kommer testa. Och även om det inte är tekniska problem så har jag svårt att se mervärdet i erbjudandet. Om jag betalar en fast kostnad så vill jag i såna fall ha alla filmer gratis annars kan jag lika gärna betala för varje film som jag gör idag.

Avslutningsvis vill jag säga att grundidén — som Voddler inte på något sätt är ensam om — tilltalar mig väldigt mycket. Att med ett klick kunna se valfri film är precis vad jag vill ha. Enkelt och smidigt — och dessutom slipper man plastbitar! 😉 Och jag har inga problem alls med att betala för det, bara jag kan se de filmer jag vill se, utan avbrott.

Eftersom jag nu skrivit om Voddler så kommer Jojjenito framöver att titta närmare på några andra filmtjänster som finns att tillgå på nätet. Det kommer att handla om tjänster som är både bättre och sämre jämfört med Voddler.

Arkiverad under Film, Filmtjänster på nätet, Test av filmtjänster på nätet, Voddler

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →