Min historia med Voddler: Episod V – Piratimperiet slår tillbaka

24 oktober, 2011 Lämna en kommentar


Efter att ha använt Voddler flera gånger per månad utan problem så dök de första problemen upp för mig (eller för Voddler snarare) under hösten 2010. Det här var i samma veva som andra som tidigare tyckte att allt funkat dåligt nu plötsligt tyckte att det blev bättre. Och visst GUI:et var bättre, det var proffsigt och man kunde givetvis använda musen för att navigera runt och dessutom starta filmen direkt i webbläsaren. Men för mig blev Voddler mest ett irritationsobjekt från och med nu.

Jag tror det var med filmen Till vildingarnas land som jag såg 5 september 2010 som problemen började. Vad var problemet? Jo, uppspelningen av filmen avbröts plötsligt, bilden frös, ljudet tystnade. Det var bara att ladda om sidan och börja om från början. Filmen rullade på kanske 5 minuter, kanske 15 minuter om jag hade tur. Sen frös allt igen. Och så där höll det på hela filmen. Jag tänkte att det kanske var nåt tillfälligt problem men i slutet av september så såg jag Prince of Persia: The Sands of Time, och det blev min sista film på Voddler på ett bra tag. Jag hade helt enkelt ledsnat på att filmen stannade var tionde minut.

Under våren 2011 så testade jag ungefär en gång i månaden med nån av Voddlers gratisfilmer om problemen hade försvunnit, men icke. Fortfarande samma problem med att uppspelningen plötsligt avbryts. Det är alltså inte så att filmen hackar men ändå fortsätter spela upp. Nej, filmen tokfryser. Och så kan det ju inte vara när man ska se på film. Doh.


Eftersom det fanns andra alternativ som funkade klockrent för mig så fanns det ju ingen som helst anledning att krångla med nåt som inte funkade. Och grejen var att när jag nu hade vant mig vid att kunna se film via nätet utan de eländiga plastbitarna så började ju också den mörka sidan locka allt mer. Om jag ville se en film så kollade jag upp om den fanns på de olika tjänsterna jag upptäckt (Headweb, CDON.COM, Mubi och andra) och om den inte fanns där… ja, Kraften med film på nätet har ju både en ljus och en mörk sida om man säger så.

När det gällde Voddler så hade jag i slutet av september inte testat det sen i april i år. Men så gnällde jag på Voddler  i en kommentar till min recension av självmordsbombardramat Paradise Now… Fortsättning följer i sista delen Min historia med Voddler: Episod VI – Voddlarens återkomst. 😉

Arkiverad under Film, Filmtjänster på nätet, Voddler

Min historia med Voddler: Episod IV – Ett nytt hopp

23 oktober, 2011 8 kommentarer


Det hela började egentligen med att jag kopplade min bärbara dator till min teve. Då insåg jag hur dumt det var att köpa plastbitar (läs: dvd/blu-ray-skivor) som ska skickas Jorden runt eller åtminstone släpas hem från hyrbutiken på stan. Med dator och en bra tv-skärm har man bokstavligt talat en gigantisk filmbutik bara ett klick bort. När jag endast kunde titta på film på min gamla 17 tums datorskärm så tittade jag inte på film på den. Skärmen och platsen den stod på (skrivbordet) uppfyllde liksom inte de krav jag ställer på komfort och kvalitet när det gäller filmtittande.

Men så en dag gjorde jag till slut slag i saken. Jag inhandlade de kablar som behövdes. Jag fipplade och micklade ett tag men plötsligt kunde jag använda teven som skärm för min dator. Och en ny värld öppnade sig.

Jag hade givetvis sen tidigare hört talas om andra filmtjänster på nätet men av nån anledning så blev det Voddler som jag startade med. Anledningen var nog att de körde en ganska intensiv marknadsföringskampanj just vid den här tiden, sommaren och hösten 2009. Jag anmälde mig som betatestare och det var med spänning jag loggade in första gången. En orsak till min upphetsning var t ex att jag fram tills dess inte laddat ner en enda film. Jag var laglydigheten själv. Jag tillhörde den ljusa sidan och ville stödja alla försök att lagligt tillhandahålla film via nätet. Paradoxen är att det var just de lagliga tjänsterna som senare gjorde att den mörka sidan lockade mer och mer.


Under den första betatestning hade Voddler ett ganska kackigt användargränssnitt (men det var ganska snyggt, se bilden ovan). En sak som väldigt många klagade på var att man inte kunde använda musen. Istället var det tangentbordet som gällde och GUI:et var tänkt att funka med en fjärrkontroll. Man kunde inte heller starta filmen direkt i sin webbläsare utan man körde en applikation som man var tvungen att installera på sin dator förutom den service som fortfarande krävs idag. Eftersom jag inte hade nån erfarenhet av några andra filmtjänster och tyckte det var hur kul som helst att kunna se film via nätet så hade jag överseende med det amatörmässiga utseendet och den ganska dåliga användarvänligheten. För mig var filmerna och att det gick att titta på dem utan problem det viktiga.

Alla filmer var dessutom gratis så det var bara att titta på och välja ut de filmer man tyckte var intressanta. Utbudet var väl sisådär men några av de filmer jag såg var:

Doomsday – den första filmen jag såg med Voddler, skön sf-skräck-action av Neil Marshall
In Bruges – en riktig pärla och en av de bästa filmer jag sett med Voddler
Johnny Mnemonic – en b-sf-klassiker med Keanu Reeves och Dolph Lundgren som galen predikant
Maradona by Kusturica – en ok Maradona-dokumentär av Emir Kusturica (som Fiffi nyligen sågade)
Apocalypto – Ronaldinhos look-alike kutar genom Yucatáns djungler i två timmar
Vicky Cristina Barcelona – Woody Allen utforskar kärleken i Barcelona
Paradise Now – i konkurrens med In Bruges den bästa filmen jag sett med Voddler

Som ni ser så handlar det ibland om riktigt bra filmer. Och det viktigaste var att allt funkade klockrent. Inga stopp under filmerna, inget hackande. Allt flöt på bra. Jag kände Kraften i det här med film via nätet. Snart skulle tyvärr den mörka sidan göra sig påmind… men det tar vi i uppföljaren Episod V – Piratimperiet slår tillbaka som kommer imorgon. 😉

Arkiverad under Film, Filmtjänster på nätet, Voddler

Film noir-fredag: Champion

21 oktober, 2011 6 kommentarer

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Le serpent

18 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: Le serpent (The Snake)
Regi: Eric Barbier
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Le serpent — även kallad The Snake på ”svenska” — börjar ganska lovande med en rutten privatdeckare vid namn Plender (Clovis Cornillac) som istället för att hjälpa folk utpressar personer genom att locka dem i fällan med hjälp av snygga tjejer. Just i det här fallet en tjej spelad av modellsnygga Olga Kurylenko (från Centurion). Fast kanske har den här Plender en större plan än att bara tjäna pengar. Plötsligt finner sig nämligen den framgångsrike fotografen Vincent (Yvan Attal) i en mardrömslik situation och då dyker Plender upp som räddaren i nöden.

Som jag sa så börjar filmen ganska intressant. Man förstår inte riktigt vad som händer. Vad det hela går ut på är något av ett mysterium. Det är klurigt helt enkelt. Det som händer när mysteriet avslöjas är också att filmens brister avslöjas. Det kryllar nämligen av klichéer. Vi har ett pianoklinkande soundtrack som ska skvallra om att nåt mystiskt pågår. Vi har plötsligt uppdykande personer ackompanjerade av ett sånt där skräckhoppljud.

Ju längre filmen håller på desto mer tappar jag intresset och sitter mest och skakar på huvudet och väntar på slutuppgörelsen. Det händer för mycket som är helt ologiskt. Personer beter sig inte vettigt, punkt.

T ex så ställde jag mig frågan om hur vanligt det är att man förvarar körkort och registreringsbevis i bakluckan. Brukar man inte ha nånstans så man kommer åt det. Typ i handskfacket kanske. Eller?

Huvudrollen görs av Yvan Attal, en skådis som jag faktiskt inte sett tidigare trots att han varit med i en del storproduktioner som Tolken och München (två filmer som jag inte har sett). Attal sköter sig, så mycket kan jag väl säga. Han påminner en del om Daniel Auteuil till utseendet. Problemet är inte skådisarna utan manuset och hur historien berättas.

Det är en klassisk historia som vi sett en hel del gånger tidigare. En oskyldig person kastas in i en mardrömsliknande situation som kanske eller kanske inte har att göra med nåt som hände långt tillbaka i tiden. Hmm, det är kanske därför som jag kommer att tänka på Auteuil och Hanekes Dolt hot. De båda filmerna påminner om varandra. Skillnaden är att Dolt hot är artsy fartsy-versionen av historien medan Le serpent är Hollywoodversionen. Typ.

2+/5

Även Movies – Noir och filmitch har sett Ormen.

Och så är jag tvungen att lägga till Yvan Attal och Daniel Auteuil till Lika som bär-kategorin även om de två kanske inte är så rackarns lika. Men de pratar franska bägge två i alla fall. Och så tycker jag det är kul att hitta såna här fall. 😉

Arkiverad under Betyg 2, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Rymdinvasion i Lappland

17 oktober, 2011 13 kommentarer


Titel: Rymdinvasion i Lappland (Terror in the Midnight Sun, Invasion of the Animal people)
Regi: Virgil W. Vogel
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Nånstans trodde jag att den här kultrullen skulle vara bättre. Eller kanske inte bättre men roligare att se än det visade sig att det var.

I Lappland bland samer (eller lapps som de kallas i filmen) kraschar en meteor. Nyheten sprids över Sverige och världen och upp till Lappland via en mellanlandning i Stockholm kommer Dr. Wilson tillsammans med sin niece Diane och så den tuffa svensk pretty boy-forskaren Erik Engström för att utforska. Det visar sig att meteoriten inte är en meteorit utan ett sorts rymdskepp. Mitt i allt dyker ett sex meter högt hårigt monster med vildsvinsbetar upp. Jaha, tror ni att Diane blir bortrövad av monstret? Nähä.

Filmens stora problem är att den är TRÅKIG. Början är ändå lite lovande med lite snygga 50-talsbilder från Stockholm. Sen tar man planet upp till Lappland där Diane möter oss genom att åka konståkning på liten isdamm framför Lapporten. Erik och Diane börjar genast smågnabbas med varandra. Sen ska gänget iväg till meteoritkratern. Givetvis blir Diane tillsagd att stanna kvar på hotellet. Lyder hon inte? Nähä.


Till slut får vi äntligen lite action. Eller ja, action och action, vi får se en snubbe i monsterdräkt stappla omkring i snö och krossa leksakshus. I en obetalbar sekvens får Diane träffa på utomjordingarna som till slut kommer ut ur sin farkost iklädda svarta anoraker med luva. Snabba klipp mellan Diane och utomjordingarna. Varje gång en av utomjordingar visas låter en sorts syntsiren. Haha, ni måste titta på den scenen på YouTube. Hela filmen finns för övrigt att se där.

Några andra noteringar är att det förekom sköna skidbilder och en trevlig enpersonslift (man stod i en tunna uppspänd i en vajer helt enkelt). Men betyget kan bara bli ett.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Turkey Shoot

16 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: Turkey Shoot (Helvetesjakten)
Regi: Brian Trenchard-Smith
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Turkey Shoot är en härlig blandning av science fiction, fängelsefilm, splatter och ploitation. I en dystopisk framtid förs alla oliktänkande iväg till fångläger där de ska ”lära sig” hur man beter sig för att sedan integreras i samhället. Fast ganska snart står det klart att man nog aldrig slipper ut från fängelset — förutom med fötterna först.

Då och då visar fängelsechefen lite mjukare känslor. Eller kanske inte. Med jämna mellanrum ordnas en jakt (eller mja, lek är nog ett bättre ord) där ett antal fångar släpps fria. Efter sig har de ett litet jaktlag med överklassmänniskor. Om fångarna inte har blivit dödade när solen går ner är de lovade sin frihet. Haha, ja ingen tror väl på det.

Överklassen som styr samhället är givetvis sadister och de vi får möta i filmen är en riktigt skön skara odrägliga personer som står i sippar konjak med ena handen samtidigt som de lite nonchalant skjuter ihjäl en fånge med andra handen. Bäst är nog en kvinna med skön make-up och kläder  som körde med pil och båge som jaktvapen.


Det är lite The Running Man-känsla över storyn. Det hela börjar som en dystopisk sf-rulle med b-känsla för att mer och mer glida över till härlig splatteraction med rejäl glimt i ögat.

Olivia Hussey är med! Men vänta, det finns mer roliga saker. Vi har även en gigantisk fångvaktare med flint och stor mustasch. Plötsligt dyker det också upp en sorts varulvsman utan nån som helst förklaring. Han ska vara med i jakten snedstreck leken. Han får dock stora problem med en grävskopa. Ja, hela skaran med sadister får tillbaka med samma mynt kan man säga. Regissören (Brian Trenchard-Smith) var även tillsagd av producenterna att det måste vara med naket så plötsligt dyker det upp en scen där alla fångar duschar tillsammans. Hehe, kul.

Eftersom filmen är från 1982 så får vi givetvis även skön syntmusik, faktiskt komponerad och dirigerad (enligt förtexterna) av Brian May.

3/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

The Forbidden Kingdom

15 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Film noir-fredag: The Third Man

14 oktober, 2011 12 kommentarer


Titel: The Third Man (Den tredje mannen)
Regi: Carol Reed
År: 1949
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Orson Welles dyker upp igen i noir-temat. Denna gång dubblerar han inte som både skådis och regissör utan är ”endast” skådis i denna brittiska film noir (vilket vissa anser diskvalificerar den som noir).

The Third Man är bra i inledningen då den bitvis träige Holly Martins (Joseph Cotten) kommer till Wien för att träffa sin gamle vän Harry Lime. Martins dras in i mystiska affärer då det visar sig att Lime precis dött under något skumma omständigheter och helylleamerikan som Martins är så måste han givetvis utreda vad som egentligen har hänt. Efter den lovande inledningen, där vi även får träffa den otroligt torre och sååå brittiske majoren Calloway (Trevor Howard), tycker jag filmen tappar fokus och tempo. Den är inte speciellt spännande utan blir nästan en såsig komedi. Den glimtar dock till bitvis, främst genom slemmige Ernst Deutsch som är sevärd som en av Limes vänner.

När Orson Welles väl gör entré så lyfter filmen två snäpp. Just scenen när han dyker upp är genialisk i sitt användande av ljus och skuggor. Och Welles är perfekt som den mystiske Lime. (Anledningen till att man tycker Welles är så bra som Lime beror väl just på att han inte är med så mycket. Han är en mystiskt bra figur helt enkelt. Om han hade varit med från början så hade det inte blivit samma sak.) Från och med detta ögonblick är filmen mycket bra. Slutet som utspelas i Wiens kloaker är så satans bra gjort att man nästan blir tårögd. Den allra sista scenen i filmen är även den perfekt. Jag var rädd att hon Anna skulle komma tillbaka efter att hon gått ur bild men lyckligtvis fick Martins helt enkelt fimpa cigaretten och bita i det sura äpplet. Betyget till filmen blir den svagaste fyran man kan tänka sig.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , ,

Bulletproof Monk

13 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: Bulletproof Monk
Regi: Paul Hunter
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

I Saw the Devil

12 oktober, 2011 7 kommentarer


Titel: I Saw the Devil (Akmareul boatda)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

En ung kvinna blir mördad av Kyung-chul, en ovanligt galen seriemördare spelad av Choi Min-sik, efter att hon har fått punktering ute på landsbygden. Hennes pojkvän Soo-hyun som är nån sorts hemlig agent svär att hämnas. Och eftersom det är en koreansk film så är det inte nån liten hämnd det handlar om. Den mördade kvinnan är dotter till en gammal polischef så Soo-hyun får tillgång till utredningsmaterial och snart är han Kyung-chul i hasorna.

Det var ett tag sen jag såg en så här jobbig film. Våldet är rått och explicit. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

Soo-hyun spelas av pretty boy Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Här förvandlas han till ett monster med endast hämnd i tanken.

En mer störd karaktär än den som Choi Min-sik spelar är nog svår att hitta. Filmens engelska titel antyder att han är eller representerar djävulen. En sak jag noterade var att han har ett par änglavingar på backspegeln i sin bil samt att han under en del av filmen har tröja med ett kors på sig.

Det regnar faktiskt inte i filmen. Däremot inleds filmen i snöfall så nederbörd blev det som sig bör i en koreansk film.

Vid ett tillfälle får vi se Choi Min-sik höja en hammare över sitt huvud och jag undrade om detta var en slump eller om det var en blinkning till Oldboy.

En störande film. En film att bli störd av. En störd film.

4-/5

Fler som sett och gillat (alla utom Sofia!) I Saw the Devil:

Movies – Noir
Fiffi
Rörliga bilder och tryckta ord
Vrångmannen
Filmitch

Mina recensioner av Kim Ji-woons tidigare filmer:

A Tale of Two Sisters (2003)
A Bittersweet Life (2005)

The Good, the Bad, the Weird (2008) har jag inte sett och det ska tydligen var nån sorts westernäventyrskomedi vilket gör mig lite tveksam men jag ska definitivt försöka se den då Kim Ji-woon har växt till en liten favorit hos mig.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →