Limelight

14 februari, 2014 11 kommentarer

decadesLimelightTitel: Limelight
Regi: Charles Chaplin
År: 1952
IMDb | Filmtipset

I Henkes och Christians decennie-tema i december såg vi Chaplins The Great Dictator. Nu i februari gör Chaplin comeback med sin svanesång (?) Limelight. Här spelar Chaplin den åldrade komikern/clownen/underhållaren Calvero som tagit till spriten för att kunna (våga?) vara rolig. Han får inga engagemang. Pengar tjänar han nu som gatuartist. En dag räddar han livet på en ung kvinna som bor i samma hyreshus som han själv. Kvinnan, Thereza, har försökt ta livet av sig genom att gasa ihjäl sig med hjälp av sin ugn. För att slippa blanda in polisen får Thereza vila upp sig hos Calvero. Det visar sig att Thereza är en balettdansös som förlorat tron på sig själv och inte vill dansa längre. Mellan de båda växer ett varmt förhållande fram då Calvero hjälper Thereza att hitta livsglädjen och tron på sig själv.

Chaplin är inte The Tramp här men det förekommer en del referenser till denna figur. Bland annat säger Calvero vid ett tillfälle ”There’s something about working the streets I like. It’s the tramp in me I suppose”. Jag kan inte tolka filmen på nåt annat sätt än som en uppgörelse med sig själv och sin egen karriär. Calvero pratar om hur ensamt det kan vara att vara rolig, att stå uppe på scenen för underhålla. Om publiken är med på noterna är det underbart. Om det är tvärtom är det en plåga.

I början av filmen funderade jag på hur länge det funkar att köra samma typ av fysiska humor, både för publiken och Chaplin själv. Kanske ville Chaplin hitta på nåt annat, inte köra på i samma gamla hjulspår. Nu vet jag inte om humorn i filmen är så speciellt annorlunda jämfört med tidigare filmer. Med jämna mellanrum får vi se Calvero uppträda, första gången när Calvero drömmer om fornstora dagar då publiken skrattade åt hans loppcirkus. Själv fann jag lopporna trötta, fåniga och inte roliga alls. Egentligen var inga scener där Calvero skulle vara rolig roliga, och då är det nåt fel. Enda lilla biten briljans är när Calvero i slutet av filmen uppträder tillsammans med Buster Keaton. Scenen som helhet är inte speciellt rolig och mest för lång, främst när Keaton inte lyckas placera sina noter på notstället. Det som jag gillade var när Calvero fick det att se ut som att hans högra ben liksom blev för kort och åkte uppåt. Enkel fysisk illusionshumor som påminde mig lite om Rowan Atkinsons Mr Bean.

Det fanns en ordvits jag gillade. Vid ett tillfälle håller Calvero Thereza om midjan och säger: ”What a waste of energy!”. Min typ av humor. 🙂

Ett annat ordrelaterat guldkorn jag snappade upp var ordet claque, som innebär en grupp människor som är inhyrda för att applådera på beställning under en föreställning. Det kommer förstås från franskan och verbet claquer som betyder ”att klappa händerna”. Inte för att jag alltid undrat var det svenska ordet klack kommer ifrån men nu vet jag.

Jo, just det, sen var det ganska kul när Calvero charmerar sin gamla hyresvärdinna för att få uppskov på hyran.

Bästa uppträdandet i filmen var kanske harlekin-dansaren i den föreställning som både Thereza och Calvero är med i. Imponerande fysik på den mannen.

Filmen utspelas i London 1914, precis innan första världskriget bryter ut. Visste ni att på den tiden så åkte man in fängelse om man försökte begå självmord? Straffbart helt enkelt, och det var ju anledningen till att man inte ville blanda in polisen i filmens inledning. När Thereza (som spelas av Claire Bloom) vaknar upp inne hos Calvero ser hon oförskämt fräsch ut. Jag tror inte man ser så fräsch ut efter att nästan ha gasat ihjäl sig. Bloom är inte speciellt bra i övrigt heller. Hon spelar över. När hon ska vara hysterisk är hon hysteriskt hysterisk. Sen kunde jag inte riktigt köpa det romantiska förhållandet som så småningom växer fram mellan Thereza och Calvero. Jag tyckte inte riktigt kemin fanns där, och till det kan ju kanske åldersskillnanden ha bidragit. Men nu är jag fördomsfull.

Jaha, jag gillade ju inte riktigt humorinslagen i filmen. Hur var det då med dramat? Mja, som sagt, jag tyckte inte kemin riktigt fanns där mellan Chaplin och Thereza. Jag kände lite som när jag tittar på en Lasse Åberg-film och hur märkligt det känns när Stig-Helmer får ihop det med nån ung svensk skådespelerska. När Calvero pratar med Thereza kläcker han ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Jag tyckte vi tittare skrivs lite på näsan. Övertydligt.

Var det inte väldigt b kulisser också? Vid nåt tillfälle är de ute och går längs Themsen och det såg verkligen ut som att de gick framför en bioduk med en suddig bild på floden.

För övrigt trodde jag att man inte önskade varandra lycka till på teatern men här flödar det av good lucks innan man ska in på scenen. Jag trodde det var en spark i baken och break a leg som gällde?

Betyget till Limelight blir… helt ok.

(Den här texten är lite av ett experiment. Jag skrev den i nåt sorts racertempo i ett försök att korta ner tiden det tar att skriva recensioner. Det är förklaringen till det ostrukturerade kaoset som försöker likna en text.)

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Burop eller applåder från claquen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inside Llewyn Davis

12 februari, 2014 33 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

RoboCop (2014)

11 februari, 2014 8 kommentarer

En mix av Batman och TRON: Legacy?

En mix av Batman och TRON: Legacy?

Titel: RoboCop
Regi: José Padilha
År: 2014
IMDb | Filmtipset

Jag hade tydligen sett originalet från 1987 även om jag inte hade nåt större minne av själva filmen, förutom en ganska bra känsla. I den här remaken (som för övrigt filmspanaren Plox vägrar se, inga remakes för den mannen!) är det vår svenska export Joel Kinnaman som kliver in i RoboCop-dräkten.

I filmen, som väl utspelas i en nära framtid (som det brukar heta), har USA börjat använda robotar för att ”pacificera” befolkningarna i de länder i Mellanöstern som man invaderat. Det är effektivare, säkrare och framförallt riskerar man inte amerikanska soldaters liv. OmniCorp, det företag som tillverkar robotarna vill även kunna sälja sina produkter på hemmaplan, men se det tycker inte den amerikanska befolkningen. De litar inte på robotar. Hur ska dessa digitala mjukvarustyrda enheter kunna fatta de där moraliska besluten som bara en människa kan? Nåt måste göras för att blidka tvivlarna. Man vill kombinera människan med maskinen. The Man-Machine som Kraftwerk uttrycker det.

När så polisen Alex Murphy skadas allvarligt i en explosion blir han den perfekta kandidaten. OmniCorps vd, spelad av Michael Keaton, tar hjälp av forskaren Dr. Norton (Gary Oldman) för att uppgradera Murphy från en mer eller mindre död Cop till en levande RoboCop. Frågan hur mycket av Murphy som återstår efter att Norton alltmer låter annan mjukvara än den i Murphys hjärna att styra…?

Alltså, jag måste säga att filmen växte en del efter att jag såg den. Tidigare på dagen hade jag sett bröderna Coens senaste Inside Llewyn Davis men den film som jag tänkt mest på dagarna efter var helt klart RoboCop, även om jag hade trevligare under själva visningen av Coen-filmen. Kanske är det för att RoboCop har mer tydliga frågeställningar och dilemman. Eller nej, inte kanske, så är det.

Det var riktigt roligt att se Joel Kinnaman i huvud- och titelrollen. Jag tyckte han var riktigt bra och han har gått in för rollen ordentligt, vilket inte är så konstigt då det är hans första stora huvudroll i Hollywood. Kul att han får lyckas, även om filmen i sig kanske inte har fått/kommer få superbra kritik. Men är det inte nåt aningen… jag vet inte… slemmigt över Joel? Jag såg det även ibland i vissa scener i Snabba Cash-filmerna. Kanske är det för att han spelar en wannabe-stekare där. 😉

Tjoho! Omar från The Wire var med! Michael K. Williams spelar Murphys kollega Jack Lewis.

Michael Keaton. När såg jag honom senast? Hmmm. Hur som helst, det var kul att se honom tillsammans med veteranerna Gary Oldman och Samuel L. Jackson (som t.o.m. fick svära även om det peps bort). Tänk om man även kunde se kvinnliga veteraner i samma typ av roller? Uppdatering: Här måste jag tillägga att jag glömde bort att Murphys chef spelas Marianne Jean-Baptiste (kanske inte en veteran men ändå).

Actionscenerna är inte så mycket att ha tycker jag. Väldigt många skott avfyras. That’s about it.

Alla scener mellan Murphy och Murphys fru Clara (Abbie Cornish) efter att Murphy blivit RoboCop kändes obekväma. Det kanske var meningen. Men jag vet inte, det var nåt som skavde här. Slutade filmen lyckligt? Hur tänkte man sig att familjen Murphy skulle gå vidare. Murphys liv som man och make var ju i princip slut om nu inte Dr. Norton kunde genomföra ännu fler och otroligare mirakel.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu de andra spanarna som såg filmen? Blev de gripna?

Henke
Jimmy
Christian
Fiffi

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

RoboCop (1987)

10 februari, 2014 8 kommentarer

RoboCop '87Titel: RoboCop
Regi: Paul Verhoeven
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Imorgon bitti är vi ett gäng filmspanare som skriver om remaken på RoboCop och eftersom jag hittade en gammal text om originalet, som jag inte mindes att jag skrivit, så postar jag den bara för sakens skull. Jag måste säga att hela grejen (original/remake) påminner påminner väldigt mycket om Total Recall från häromåret. Även i det fallet var det ju Paul Verhoeven som var regissör av originalet.

Ett privat företag har tagit över polisverksamheten i Detroit. Det planeras en ny stadsdel, Delta City, som ska byggas i slumkvarteren. Alltså måste drägget rensas bort först. En superpolis skapas, en blandning av maskin och en riktig människa, nämligen en polis, Murphy som dött i tjänsten. RoboCop gör entré.

Filmen är rätt så våldsam action med lite av glimten i ögat blandat med lite samhällskritik. Jag tyckte det funkade men den kändes daterad på nåt sätt. Den kändes också lite ytlig och jag drogs aldrig in i filmen. ”Roligast” var nästan när en skurk kör in i en stor tank med giftigt avfall och får en dusch och förvandlas till the Toxic Avenger.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Red Road

8 februari, 2014 7 kommentarer

Red RoadTitle: Red Road
Director: Andrea Arnold
Year: 2006
IMDb | Filmtipset

A while ago, actually it was almost two years ago, I listened to an episode of the Toronto based Matinéecast podcast with Jessica from The Velvet Café as guest. Ryan and Jessica talked about the movie We Need To Talk About Kevin (WNTTAK from now on!). Their discussion made me want to see Red Road. Why? Well, it’s because I always mix up Andrea Arnold and Lynne Ramsay. You see, I like Fish Tank, I like Ratcatcher and I like Morvern Callarn, but I can never really keep track of who directed which movie. So when the Matineécast praised WNTTAK I felt that it was time to finally see Red Road, a film that had been on my to-see-list ever since the Swedish theatrical release. I knew it was directed by either of these two woman, just as I knew WNTTAK was. When Swedish public television had the good taste of showing Red Road my old VCR had to work again (yes, that’s my antique way of recording television broadcasts). But the fact that the format I watched the film in turned out to be VHS felt just right. Kind of like watching The Ring on VHS.

Absolutely (I was close to using the F-word here but I’ll restrain myself) amazing was my first reaction to Red Road. While watching the film I was convinced that it was the same director that did WNTTAK. The cinematography was superb. What I saw was a FILM, a film that really used the visual medium that is film to the fullest. This was a fact that Ryan and Jesscia mentioned about WNTTAK on the podcast. Every frame supposedly was a piece of art, and that was how I felt about Red Road.

The film is set in Glasgow, a gloomy, bleak Glasgow, but a very beautiful Glasgow. A woman is carrying a secret and in the end a sorrow. She is working for a surveillance company. For hours she sits in a control room with multiple screens watching the town and its people. Suddenly she sees a person that triggers a reaction in her. Something and someone from the past resurfaces and shakes her up. Exactly what has happened is not known for us viewers. It remains a mystery for a long time in the film. This could have been a problem if the film hadn’t managed to create a thrilling and tense feeling using audio and visuals just perfectly. There are so many gems here. I was completely hooked throughout.

It’s a sad film about a sad subject. Yet it’s a film with hope. This mix is why I like it so much and I will give it my highest grade, which is five jumps out of five.

And no, the director of Red Road, Andrea Arnold, did not direct WNTTAK. After catching Red Road I did indeed watch Lynne Ramsey’s WNTTAK and as it turns out these two films were the best films I watched during 2012.

As you might have noticed this post is in English. I first wrote the text in Swedish sometime during 2012 after I watched Red Road but I never posted it since I realized it would be more fun for Ryan to able to read it (without Google Translate). But I never got around to translating it. Until now, one and a half years later. Better late than never, I guess.

The fact that Red Road received my the highest grade also means that I will change my blog header.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Jessica have also watched and written about Red Road, as well as Flmr (in Swedish). Ryan, I am waiting for your review. 😉

More reviews (in Swedish): Movies – Noir and Fiffi.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

Tôkyô monogatari

7 februari, 2014 11 kommentarer

decadesTokyo StoryTitel: Tôkyô monogatari
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Efter ett juluppehåll kör Christian och Henke igång sitt decennie-tema igen och jag hakar på. Först ut är en hyllad klassiker av den japanske regissören Yasujirô Ozu. För några år sen köpte jag en box med Ozus s.k. Noriko-trilogi. Tôkyô monogatari aka Tokyo Story aka Föräldrarna är den sista filmen i trilogin men av nån anledningen blev det den första jag såg, kanske för att den var den mest kända. De andra två filmerna är Banshun och Bakushû och det dyker nog upp recensioner av dessa också… ja, det har det redan gjort! 🙂

Föräldrarna är den första filmen jag ser av japanske regissören Yasujiro Ozu och jag kan bara konstatera att den är bättre än många av de Kurosawa-filmer jag har sett. Föräldrarna är en sällsam film om ett gammalt par som, från landsbygden, kommer på besök till sina barn i Tokyo. Barnen är inte speciellt roade av besöket utan verkar mest vilja lämpa över det jobbiga ansvaret att ”underhålla” föräldrarna på nåt annat syskon eller nån annan bekant. Själv är de ju alldeles för upptagna, främst med sina otroligt viktiga jobb.

Föräldrarna är en film som växer efter hand och till slut blir riktigt rörande. Eftersom det är en lågmäld film så tar det ett tag innan man inser vad den handlar om och innan man riktigt dras in i den. Sen kan den kanske vara lite svår att ta till sig eftersom den japanska kulturen och det japanska familjelivet är lite annorlunda jämfört med i Sverige. I slutändan handlar det ändå om att människor ibland kan tappa sin ödmjukhet, glömma bort sina medmänniskor, och helt enkelt bara tänka på sig själva och sitt eget liv. Förhållandet mellan de två föräldrarna (Chishu Ryu och Chieko Higashiyama) och deras sons änka (Setsuko Hara) är gripande och filmens röda tråd.

Det är lustigt med vissa asiatiska filmer. Personerna kan till synes vara känslokalla och stela men i efterhand visar det sig att det bubblar av känslor under ytan, känslor undertryckta pga att man i Japan helst inte ska visa känslor och ”tappa ansiktet”. (Eller så ska man visa alldeles överdrivna känslor; jag minns t ex en japansk företagsledare som grät på en presskonferens efter nån sorts konkurs/skandal eller dylikt.) Men, oj, när man väl inser vad som pågår så blir det så mycket starkare. Kort och gott så är Föräldrarna en vacker och sorglig film som får en att ringa mamma efter man har sett den.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte Henke och Christian? O zu bra eller o zu dåligt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bakushû

6 februari, 2014 2 kommentarer

SmokeyTitel: Bakushû
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1951
IMDb | Filmtipset

I tisdags handlade det om Sent om våren och imorgon kommer det handla om Tokyo Story. Idag skriver jag om den andra delen i Yasujirô Ozus Noriko-trilogi.

Då avslutar jag Ozus Noriko-trilogi med filmen Bakushû som kronologiskt är den andra i ordningen. (Det verkar inte finnas nån svensk översättning men Tidigt om sommaren skulle jag föreslå.) Noriko är denna gång dotter i en familj med mor, far, bror, broderns fru och deras två barn.  Precis som i Sent om våren så oroar sig alla över att Noriko inte har gift sig. En dag låter Norikos chef meddela att han hittat en man åt Noriko och familjen börjar planera för bröllopet.

Bakushû är väldigt lik Sent om våren. Noriko är en sorts upprorisk helgongestalt. Hon vill leva sitt liv och vill inte kännas vid nån press på att gifta sig. Samtidigt känner hon varmt för sin familj och även andra männsikor i sin närhet. Man känner även igen temat med splittrade familjer från både Sent om våren och Föräldrarna. Efter man har gift sig så är det liksom slut på umgänget med sin gamla familj. Man kanske kan träffas nån gång om året om man verkligen lägger manken till.

Bakushû är faktiskt lite av en komedi, även om det är en väldigt lågmäld sådan. Familjen får bl a besök av en gammal och ”vis” farbror som är ett skönt original. Sen är det även komiskt med familjens ansträngningar att få Noriko att gifta sig, att försöka få reda på vad hon tycker om den tilltänkta mannen (utan att verka för påträngande). Samtidigt är filmen ganska sorglig precis som Sent om våren och Föräldrarna. Intressantast med hela trilogin är att man får en inblick i hur familjekulturen såg ut i efterkrigstidens Japan (det är liksom inget samurajdrama). Mycket har väl ändrats i våra dagar men nån sorts grundkultur är nog kvar. Betyget till filmen blir (återigen) en stark trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Banshun

4 februari, 2014 4 kommentarer

Late SpringTitel: Banshun (Sent om våren)
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Då var det dags. Henke och Christian kör igång sitt decennie-tema igen efter ett juluppehåll. 50-talet handlar det den här gången. Jag hakar givetvis på när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.  Nu på fredag kommer det handla om föräldrar, närmare bestämt Yasujirô Ozus film Föräldrarna, även kallad Tokyo Story eller i original Tôkyô monogatari. Föräldrarna är sista delen i Ozus s.k. Noriko-trilogi. För några år sen köpte jag faktiskt en Ozu-dvd-box som innehöll just dessa tre filmer. Kanske för att Föräldrarna var den mest kända så såg jag den först. Därefter var det dags för Banshun (Sent om våren) som det alltså handlar om idag på bloggen.

Min andra film av japanen Yasujirô Ozu. Den första var Föräldrarna. Sent om våren har lite samma tema som Föräldrarna. Det handlar om relationer mellan föräldrar och barn, främst när föräldrarna börjar bli gamla och barnen är vuxna och vill (eller inte vill) leva sina egna liv. I Föräldrarna var barnen ganska odrägliga när deras föräldrar kom på besök och tyckte sig inte ha tid. Då blev det Noriko, änkan till ett barnen, som ställde upp.

I Sent om våren är Noriko (återigen spelad av Japans Greta Garbo Setsuko Hara) istället dotter till en änkling (Chishu Ryu). Norikos omgivning (inklusive pappan) tycker det är dags för Noriko att gifta sig men själv tycker hon att hon då sviker sin pappa som hon känner att hon måste ta hand om. Ozu använder samma namn (Noriko) på rollfiguren och samma skådis (Setsuko Hara) som i Föräldrarna men det är alltså inte strikt samma karaktär även om det förstås finns paralleller. De tre filmerna Sent om våren, Bakushû och Föräldrarna bildar tillsammans Ozus så kallade Noriko-trilogi.

Sent om våren påminner som sagt en hel del om Föräldrarna, vilket inte är så konstigt då det är samma regissör, samma skådisar i huvudrollerna, samma filmfotograf, osv. Tempot är lugnt och det hela är återhållet berättat. Förhållandet mellan pappan och Noriko är rörande, speciellt när man inser hur det här med äktenskap funkade (funkar?) i Japan. Filmen är egentligen väldigt enkel, och den är enkelheten kan man lura sig lite av. Ibland tycker man liksom att ”jaha, var det inte mer dramatiskt eller raffinerat än så här?”. Men i den här enkelheten gömmer sig något vackert och sorgligt som Ozu långsamt avtäcker. Speciellt slutscenen är mästerlig. Helhetsbetyget blir dock bara en stark trea. En speciell film som dock kräver en del tålamod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blue Jasmine

2 februari, 2014 8 kommentarer

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Murderball

31 januari, 2014 Lämna en kommentar

murderballTitel: Murderball
Regi: Henry Alex Rubin & Dana Adam Shapiro
År: 2002
IMDb | Filmtipset

I efterdyningarna efter filmspanartemat om sport så kommer här en gammal recension av sportdokumentär.

Den bästa dokumentärfilm jag har sett tror jag är Ett anständigt liv. Det är inte så ofta jag ser dokumentärfilmer, om man inte räknar tv-filmer om författare eller regissörer. Murderball kan man kanske jämföra med den svenska Armbryterskan från Ensamheten. Åtminstone gjorde en kompis det. I Murderball får vi möta utövare av rullstolssporten murderball/wheelchair rugby/quad rugby eller rullstolsrugby som det kallas i Sverige (fast mördarboll hade varit ett rätt kul namn, haha). Huvudperson är väl egentligen en f.d. amerikansk spelare, Joe Soares, som nu blivit coach för Kanada. Även ett gäng av de amerikanska spelarna porträtteras i filmen, t ex bockskäggsprydde och hetlevrade Zupan. Vi får även träffa en ung kille som precis blivit förlamad efter en motorcykelolycka.

Hyfsat rolig, underhållande, småputtrig och ibland gripande dokumentär. Spelarna framställs främst som människor, och inte som rullstolsbundna även om det förstås är en ofrånkomlig del av deras liv. I efterhand är det inte rullstolen man ser framför sig utan personen. Jag skrev ovan att Zupan var hetlevrad. Det var i och för sig inget mot Soares som var helt galen under matcherna och verkligen besatt av rullstolsrugby. Men jag vet inte. Som så ofta när jag ser dokumentärer så blir jag aldrig riktigt gripen eller sugs in i filmens värld, på samma sätt som när jag ser (bra) spelfilm. Ett undantag är förstås Ett anständigt liv. Jag hade gärna sett litet fler scener från matcherna. Nu fick man bara några snabba klipp om hur matcherna egentligen tedde sig, och av det man såg så verkade det faktiskt litet tråkigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →