10 i topp: Filmer 2009

2009Det har spridit sig lite av en löpeld med årsbästalistor i filmbloggosfären. Senaste var det 2009 som avhandlades. Jag kände inte att jag kunde vara med då eftersom jag inte tyckte att jag var up-to-date. Det var ju likadant när förra året skulle sammanfattas för min del. Jag väntade in i det längsta för att se ALLA filmer. När jag tittade igenom mina kompisars 2009-listor så märkte jag att två filmer nästan helt saknades. Hmm, kanske man skulle göra en lista ändå? Jag gick in på Filmtipset och kollade upp 2009 års filmer. Ja, men jag har nog sett tillräckligt för att kunna skaka ihop en lista trots allt. Visst finns filmer som jag missat och borde se men skit i det. Nu, efter en liten *host*tjuvstart*host* i morse, så kör vi…

****

10. State of Play
State of Play
Jag gillar konspirationsfilm, jag gillar filmer om undersökande journalister, jag gillar Russell Crowe – inte så konstigt då att jag gillar State of Play. Det här känns som en ganska bortglömd film men jag tyckte det var en spännande och visuellt snygg film. Trots en del fånig journalistromantik så fanns hela tiden en nerv här. Lite oväntat så skräller State of Play sig in på tiondeplatsen.

9. La nana
La nana
Innan jag såg den chilenska må-bra-pärlan La nana på Filmfestivalen hade jag sett Gaspar Noés Enter the Void. Jag var med andra ord i rätt tillstånd för denna mysiga rulle som var både rolig och sorglig. En tjänstekvinna har jobbat hos samma familj i 20 år. Hon har uppfostrat barnen, sett dem växa upp, men själv har hon liksom stannat i växten. Hon har inget eget liv utan lever genom familjen. När familjen beslutar sig för att anställa en till yngre tjänsteflicka uppstår turbulens. Det här kändes som en film som hade kunnat tagit den mörka vägen men valde en ljusare väg vilket var skönt just denna gång.

8. Enter the Void
Enter the Void

Med Irréversible slog Gaspar Noé fullständigt knock på mig. Efter visningen av Enter the Void på Filmfestivalen var jag utmattad, trött, svettig. Pust! Bitvis är det briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Nästan tre timmar emellertid tog på krafterna. Att jag satt bredvid en kompis som satt och vred på sig och kollade på klockan var tionde minut var ett störningsmoment. Betyget då när det begav sig blev en stark trea. Men det här kan vara 2009 års The Wolf of Wall Street. Med andra ord var det en film som växte efter titten.

7. Fish Tank
Fish Tank
Se där! Tre festivalfilmer på raken. Kanske inte så konstigt då festivalvisningar ofta kan förhöja en filmupplevelse. För mig är Andrea Arnold en ojämn regissör. Hennes Wuthering Heights har jag sett men inte lyckats klämma ur mig en text om. Det var en genomusel film, urtråkig. Fish Tank är motsatsen. Fylld med bra skådisar, vackert foto av slitna människor och miljöer, och på det en härlig brittisk arbetarklassengelska att lyssna på. Plus, inte att förglömma, ett galet bra soundtrack som avslutas briljant med Nas.

6. En profet
Adele
En profet var en torsdagsbiofilm som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Det är en fängelsefilm men utan att följa en fängelsfilmsmall. Det är inte en sån där rå film som ska visa hur eländigt det är i fängelset. Det är inte heller en film om en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag såg den. Dessutom var det en film som inbjöd till diskussioner om dess tema. En mycket bra film, helt enkelt.

5. Drag Me to Hell
Drag Me to Hell

Jag måste säga att jag var lite skeptisk till den här Sam Raimi-rullen. Det jag hade hört var att det skulle vara Raimi i fin gammal Evil Dead-form. Fast grejen är att jag har sett ettan i den serien och var inte alltför förtjust. Jag hade problem med den överdrivna splatter/humor-skräcken. Men: nu funkade det klockrent. Jag var underhållen från början till slut. Jag skrattade högt ett antal gånger. Samtidigt som det är roligt har man fått till en bra stämning, med bra äckelfaktor bitvis. Jag vill åtminstone inte bli biten av en dreglig tant som tappat sin löständer. Alison Lohmans ska ha en stor eloge också. Hon gör en härlig insats som den vilt kämpande Christine. Den här platsen på listan tillägnar jag Movies – Noir. 🙂

4. Det vita bandet
Det vita bandet

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad. Under visningen av filmen på lilla och varma biografen Zita kände jag mig tvungen att för första gången lämna en biosalong under en visning. Det är ett gott betyg till filmen att den ändå lyckades fånga mig så. Läs mer om vad som hände på visningen här.

3. Flickan
Flickan

En film om en flicka som blir kvarlämnad i Sverige när resten av familjen åker till Afrika för att jobba med ett biståndsprojekt. Så här skrev jag i min recension av Flickan: ”Först kan jag konstatera en sak: Hoyte Van Hoytema är en äkta mästare som filmfotograf. Bilderna är fantastiska. De berättar något. Varje scen är perfekt sammansatt med skärpa och ofokus. Jag vet inte vad det är med Van Hoytema men han har en magisk touch. En annan sak att konstatera: Blanca Engström är helt fantastisk som Flickan. Hon är så där envis och vrång men ändå bräcklig så det bara är för mycket.” Med andra ord: har ni inte sett Flickan så gör det!

2. The Road
The Road

Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Ändå tyckte jag det var en djupt mänsklig film. Jag fick mig en tankeställare när jag såg den. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken. Kan det här vara Viggo Mortensens bästa skådespelarinsats? Ja, kanske, i konkurrens med A History of Violence.

1. In the Loop
In the Loop
Hurra! En komedi på första plats. Helt otroligt egentligen. Dokumentärer och komedier är nog de genrer som jag mest sällan ger riktigt höga betyg. In the Loop bygger på regissören Armando Iannuccis tv-serie The Thick of It, en serie som jag inte sett en minut av. Därför var nog förväntningar inte speciellt höga när jag satte mig ner för att kolla in In the Loop. Men… dialogen är nog den roligaste jag har hört någonsin i en film, och med ett härligt kreativt svärande. Det är en skön kontrast mellan brittisk och amerikansk engelska, som t ex när storsväraren Peter Capaldi och James Gandolfini (vila i frid) möts öga mot öga, mun mot mun. Jag tokskrattar ofta. Det är sagolikt underhållande hela tiden. 5/5.

****

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: A Serious Man, Apan, Död snö, Law Abiding Citizen, Moon, Polytechnique, Sin nombre, Up in the Air, The Cove och Inglourious Basterds.

Men var är (500) Days of Summer frågar ni er, speciellt ni som har den som nummer ett? Inte sett den, sorry. 😉

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor på de bästa filmerna från 2009. Där hittar ni ett brett och varierat utbud av filmer. Henke, FiffiSteffo, Johan, Cecilia, Christian och Sofia.

The Graduate (1967)

decadesNär jag skriver det här är det fem minuter sen jag såg klart The Graduate. Det är torsdagkväll och imorgon fredag (idag alltså!) ska Christian, Henke och jag publicera våra recensioner av filmen som en del av det pågående decennie-temat. Med andra ord så blir det här något av en ”skjuta från höften”-recension. Det är maj månads fjärde fredagsfilm och vi är nu alltså inne på 60-talet om ni missat det.

Mike Nichols är filmens regissör och han föddes samma år som Anne Bancroft, som gör rollen som Mrs Robinson som förför en till en början oskuldsfull Dustin Hoffman. Hoffman spelar Ben som precis klarat av college och nu spenderar en sommar med att fundera på vad han ska göra med livet.

Oj, oj. Vilken film. Jag har nog sett den förut. Jag är ganska säker på att jag sett den tidigare. Jag kände igen ganska många scener, men jag kände inte igen helhetskänslan av att ta in filmen från början till slut.

Inledningen är magisk med en sorgsen, apatisk, förvirrad Hoffman som inte vet vart han ska ta vägen när hans föräldrar ordnar poolparties för att fira honom. Han tar istället vägen ner under täcket tillsammans med Mrs Robinson. Rätt eller fel, så var det rätt för Ben. Han behövde så sitt vilda havre, helt enkelt.

Under filmens första 45 minuter så skrattar jag högt ett antal gånger. Det är fullkomligt hysteriskt roligt när Hoffman och Bancroft samspelar. Det finns ett antal klassiska scener här. Citat från dessa scener har jag hört i Filmspotting (”Now look, we are going to do this thing, we are going to have a conversation”) och, tror jag, i George Michaels ”Too Funky” (”Would you like me to seduce you?”). Japp, research visar att George mycket riktigt samplat från filmen. Roligt att snappa upp såna här referenser.

Det är en film om att vara där på tröskeln men det gäller att våga kliva över och när man väl gör det så känns det så skönt. Som på bussen i slutet. Kanske det kommer att hålla mellan Ben och Elaine (Katharine Ross) men troligen inte. Det är inte poängen. Poängen är att de har klivit över tröskeln. Bitterljuvt innan det ens blivit bitterljuvt.

Musiken. Simon & Garfunkel. Kanske är det musiken som man först tänker på när man tänker på Mandomsprovet. Den är underbar, det går inte att förneka.

Ett antal gånger under filmen tänker jag att det här är som Wes Anderson, t ex den där grodmansscenen – MEN BRA. Det är stiliserat men med en känsla av att personerna inte är dockor. Det är en oerhört snygg film med innovativ klippning men utan att det blir föör quirky. Scenerna hakar i varandra med en lätthet som jag gillar. Det är liksom utan ansträngning, som att se Roger Federer spela en perfekt tennismatch. Det ser så lätt ut. Humor och allvar i en perfekt mix.

Det är så sagolikt nära att jag delar ut högsta betyg men det finns några detaljer som gör att det inte kommer att ske denna gång. Jag kan nämna nåt om dessa detaljer i en kommentar till inlägget om nån är intresserad av att veta varför det inte blev en femma. Kanske kan jag ha överseende vid en omtitt, vem vet?

Uppdatering: Detaljer var det. Varför blev det inte en femma i slutändan när min text var så själaglatt positiv. Jag hann inte riktigt få ner dessa igår kväll så därför uppdaterar jag inlägget nu. Egentligen är det inte så mycket att snacka om. Jag tyckte inte förhållande mellan Ben och Elaine jätteintressant. Plötsligt var de bara ihop utan nån egentlig förklaring. Det fanns även en scen efter ett besök på en strippklubb som jag inte tyckte funkade. Elaine har blivit förnedrad och är ledsen men när Ben börjar kyssas är allt plötsligt ok. Det kändes lite så där.

That’s it! Over and out.

Extas

Extas

Eftertanke

Eftertanke

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Jag tror och hoppas att mina decenniespanarkompisar gillar The Graduate. Blev de förförda eller blev de förförda?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Godzilla (2014)

GodzillaJag såg Roland ”Jämmerich” Emmerichs Godzilla på bio när den kom 1998. Jag hatade den och delade ut en etta. Det japanska originalet är helt ok och framförallt har det ett väldigt bra soundtrack. När jag hörde om att det återigen skulle komma en remake (eller reimagining?) så var inte peppen så stor, inte stor alls. Sen fick jag höra att regissör skulle vara en viss Gareth Edwards. Nu kanske jag inte tycker att hans film Monsters var en riktig fullpoängare men jag gav den i alla fall en stark trea när jag såg den på Filmfestivalen 2010. Kanske var Edwards rätt man för jobbet? När det kom en förfrågan från Fiffi om att gå på premiären så kände jag mig något oväntat peppad. Jag fixade biljetter och tillsammans med Christian, Fiffi, Henke och Joel satt jag på Rigoletto för en vecka sen med 3D-brillorna på näsan. På raden framför satt dessutom filmspanarbekantingen Vrångmannen.

Obs! SPOILERS…

Nu kan det nog hända att jag spoilar en del av detaljerna i handlingen så ni får läsa vidare på egen risk. Eftersom det faktiskt gått en vecka sen premiären så orkar jag inte vara så kryptisk utan jag kör på utan spoilervisir. Spoilervisir? Oh brunn.

Filmen inleds lovande. Jag hade nogsamt undvikit alla trailers och visste inte heller vilka skådisar (inte en enda faktiskt!) som skulle vara med. Det började som sagt lovande med Bryan Cranston, Juliette Binoche, Ken Watanabe och min favvo Sally ”Poppy” Hawkins. Aha, det här kanske blir en skådespelarnas film… plus lite bra monster? Med kvinnor i starka roller? Haha, jag vet inte hur jag tänkte där! Alla skådisar är fullkomligt wasted. Inte berusade alltså, utan bortkastade.

Juliette Binoche offras efter fem (?) minuter då hon blir instängd i de nedre delarna av ett kärnkraftverk som börjar läcka strålning. Bryan Cranston har en del klagat på men jag tyckte ändå han funkade hyfsat. När han bröt ihop efter att frun Juliette stängts in för att dö så tyckte det kändes trovärdigt. Men det kanske beror på att jag inte har sett Breaking Bad och därför vet hur bra han egentligen är? Nu offras även han ganska snabbt så då var vi på minus två.

Ken Watanabe. Ken Watanabe? Är han fortfarande vid liv? Det såg nämligen ut som han var en vandrande hjärnblödning filmen igenom. Han har ständigt ett, och endast ett, uttryck. Han ser ut som han håller på att skita ut en sån där alien som vi lärde känna i Stephen Kings Dreamcatcher. Han är hela tiden på gränsen till ett utbrott. Kanske är det en sorts ofrivillig nidbild över uppjagade japaner?

Sally Hawkins ser man knappt. Hon står och stirrar på monster och frågar Ken vad de ska göra. Bortkastad, tyvärr.

Istället för denna klase med klasskådisar får vi träffa Aaron Taylor-Johnson (nej, jag kände inte igen honom från Kick-Ass), Elizabeth Olsen (nej, Henke, jag har inte sett Martha Marcy May Marlene än) och en läskig unge desto mer. De spelar far (en soldat), mor och son i den familj som efter inledningen hamnar i fokus. Mamman och sonen väntar oroligt medan pappan är ute på äventyr för rädda världen och sin familj.

Efter de hyfsat lovande första fem minuterna går det alltså utför med filmen. Den är seg. Vi får se två andra monster, onda kusiner till Godzilla kan man säga, men de övertygar inte mig helt även om de är coolt designade. Jag kände t.o.m. att jag dåsade till några gånger. Inte ett gott betyg. Nåja, det kanske kan bli en svag trea i alla fall, tänkte jag. Men…

MEN, och det är ett MEN med stora bokstäver, det som räddar världen, soldatens familj – och filmen – är GODZILLA = det bästa monster jag nånsin sett på film. Det som är så bra med filmen Godzilla är att jag kan se hur mycket som helst av monstret Godzilla. Hon är en skapelse som är så snygg, mäktig och mytiskt härlig att jag bara får rysningar. Jag fick alltså rysningar!

(Här är det lite intressant att jämföra med en film som Alien. Jag älskar det monstret också förstås och som film är Alien bra mycket bättre och en klockren femma. Att monstret funkar i Alien beror nog dels på att det är snyggt designat av H.R. Giger (VIF) och dels på att det inte syns nån längre tid i bild. I Godzilla kunde jag vila ögonen på monstret länge utan tycka att det förlorade sin dragningskraft.)

Under filmens avslutning, som äger rum i San Francisco, när Godzilla och de två andra monstren har sin uppgörelse så känner jag plötsligt hur håren reser sig på mina armar. Vad är det som händer? Det här händer inte? Jag får gåshud. San Francisco är förvandlat till ett slagfält för sagolikt snygga varelser. Även fast jag inte läst ett enda H.P. Lovecraft-verk så får jag Cthulhu-vibbar. När Godzilla framträder ur dimman… åh, fy fan. Så snyggt. Episk känsla. Jag skojar inte.

En rolig detalj är att hela downtown San Francisco är ett enda slagfält där allt är en röra. På nåt märkligt sätt så är ändå alla fina kinesiska lyktor i Chinatown fortfarande intakta. Manuset gjorde verkligen allt för den snygga bilden, och just nu, denna gång, så sväljer jag det. För det såg verkligen läckert ut. Och då har jag inte ens nämnt fallskärmshoppet! Gåshud igen.

Jag skiter helt i den där soldatens familj men jag kunde titta hur länge som helst på varelsen Godzilla. Det är mycket ovanligt för mig när det gäller den här typen av film. Oftast brukar jag känna att action/fajting/cgi-sekvenserna blir transportsträckor och därför för långdragna. I 2014 års version av Godzilla så var det just dessa sekvenser som var dess unika styrka jämfört med andra filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Godzilla? Badzilla eller Goodzilla? Kolla in här:

Christian
Fiffi
Henke
Vrångmannen
Filmitch
Sofia
Flmr
Pappa älskar film

Philomena (2013)

PhilomenaVarför blev jag inte berörd av Philomena? Och då menar jag berörd så där inpå livet då man känner att det börjar rycka i hjärtat. Philomena är ändå en välgjord, välspelad film och bygger på en fantastisk historia. Är Steve Coogan för mysig att lyssna och se på? Missförstå mig rätt, jag gillade Coogan och tycker det är kul att han gör en sån här typ av roll. Jag kanske även hade lite svårt att se att en person kan vara så snäll, så oskyldig och så förlåtande som den kvinna som spelas av underbara Dame Judi Dench. När jag kollade upp om Dench var faktiskt adlad såg jag på Wikipedia att hon började sin karriär med teater… år 1957. Nästan lika galet som att Max von Sydow ska vara med i de kommande Star Wars-filmerna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Bande à part (1964)

decadesDen franska nya vågen är inte min typ av våg. Att det är så konstaterade jag för ganska länge sen. För några år sen hade nämligen SVT ett tema där de körde ett gäng nya vågen-filmer. Det var Godard, Truffaut, Resnais och så Agnès Varda och hennes Cléo de 5 à 7. Den enda film som jag riktigt uppskattade av de tio filmer jag såg var just Cléo de 5 à 7 och den fick ”bara” en stark trea. Varför babblar jag om det här? Jag borde väl veta bättre än att titta på en nouvelle vague-film? Ja, kanske det, men nu är det så att när decenniekompisarna Christian och Henke kallar, ja, då ställer jag givetvis upp. Dessutom var det ganska länge sen SVT körde det där temat så jag kanske hade mognat. Så tänkte jag.

Filmen vi skulle se var Bande à part. Det kanske ringer en klocka när ni hör titeln? Det kan bero på att en viss Quentin Tarantino lät sig inspireras av filmen när han på tidigt 90-tal grundade och framförallt namngav sitt filmbolag A Band Apart.

Filmen börjar och jag känner direkt en oro. Förtexterna bjuder på jobbig snabbklippning och jobbig snabbjazz. Här ska det lekas har regissör Godard tänkt, tänker jag.

Jag drar handlingen i korta drag. Två män, Franz (Claude Brasseur) och Arthur (Sami Frey) går och läser engelska på en vuxenskola och träffar där Odile (Anna Karina). Av nån anledning nämner Odile att hon bor hemma hos en faster (var det väl?) och att det där finns en stor hög med pengar i ett skåp. De tre planerar att stjäla pengarna.

Till en början var jag mest förvirrad. Varför går de här två vuxna männen i skolan? Men det var väl typ komvux antar jag. De verkar inte vara helt engagerade i undervisningen. Apropå den där lektionen så var det en värdelös scen också. Den kommer tidigt i filmen, då när man liksom vill komma in i filmen, förstå vad den går ut på. Då får man en lång scen där en lärarinna börjar predika om att man inte ska lära sig vardagsengelska. Nej, man ska lära sig läsa Shakespeare. Hon börjar läsa en pjäs av Shakespeare och direktöversätter till franska. Det pågår många långa minuter. Urtråkigt och inte en speciellt bra lektion eftersom det bara är läraren som har texten. Det fanns förmodligen någon filosofisk poäng att hämta här.

Jag tittar nu på mina anteckningar från när jag såg filmen. Det står att männen är som pojkar och kvinnan är som en flicka. Allt är en fånig lek. När Franz och Arthur väntar i närheten av huset där pengarna finns på att Odile ska komma tillbaka efter att ha kollat läget så funderar jag på vad de håller på med. De kör runt med sin bil på en lerig gårdsplan och leker rally. De springer runt, slåss och fånar sig i största allmänhet. Verkligen bra och anonyma tjuvar.

Eller ska de egentligen vara skolpojkar, typ 18-19 år, men spelas av 30-åringar? Nåt skaver här.

Filmen är aldrig bra. Det finns tendenser till nåt bra men det slarvas bort. När Franz och Odile är ensamma så har de en dialog och ett spel som faktiskt verkar vara på riktigt. Men det får vi uppleva bara några korta stunder mot slutet av filmen.

Jag gillade inte heller berättarrösten som droppade den ena kvasifilosofiska sanningen efter den andra.

Om jag tänker efter riktigt noga så fanns det fyra saker jag gillade:

Odile (Anna Karina) är ute och cyklar i början av filmen

Anna cyklar

Våra vänner försöker vara tysta i en minut på ett kafé (det blev 35 sekunder)

Tystnad

Våra vänner dansar på samma kafé i en märklig scen

Dans

Odile och Arthur passerar en butik med en skylt där det står NOUVELLE VAGUE. Meta!

Nouvelle vague

I övrigt var det inte min typ av film. Jag märker också att jag är betydligt hårdare i min betygsättning nu. Om den här filmen hade ingått i SVT:s tema så hade den fått en tvåa då.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vad tycker mina decenniespanarkompisar? Vågar de ge sig hän eller agerar de vågbrytare som jag?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Neighbors (2014)

filmspanarna_kvadratFörra gången Markus från Har du inte sett den?-podden valde filmspanarfilm blev det After Earth. Ett bra val då det gav upphov många härliga nitpicking-diskussioner och sågningsrecensioner. Skulle det bli succé igen? Valet kändes självklart. Vi skulle se Neighbors eller Bad Neighbours (brittisk skolengelska!) som den heter utanför USA. Vi icke-amerikaner kanske annars skulle tro att det som vi får ta del av i filmen är ett normalt beteende i USA grannar emellan.

Efter att ha tänkt på filmen i fem minuter kom jag fram till att det fanns fem saker jag gillade:

Bebisen var söt

Baby

Det förekom en del sköna partyscener, bl a en hyfsad dansuppvisning där Seth Rogen lät det dallra

Dancing
Zac Efron och Dave Franco hade några bra scener när de faktiskt pratade och inte höll krystade frat boy-tal som i denna scen

Zac and Dave
Dave Franco var skrämmande lik Montgomery Clift

Monty and Dave
Det var lite kul när ett antal krockkuddar var i fokus

Air bag

I övrigt var det här inte min typ av film. Tyvärr. Det hade kunnat vara det, men det var inget som stämde, som självsvängde med mig. Skådisarna i de två huvudrollerna, Seth Rogen och Rose Byrne, har noll kemi. Allt känns krystat. När de ska vara coola inför fratpojkarna som flyttat in i huset bredvid (de dåliga grannarna alltså!) så sitter jag mest och skruvar på mig och vill att scenen ska ta slut. Kanske är det den känslan som filmmakarna vill förmedla? För mig var det ingen skön känsla. Det var som att se Janne ”Loffe” Carlsson rappa. Inte en skön upplevelse.

En sak jag har svårt för, märkte jag, är amerikanska manliga studenter, studentföreningar och deras aktiviteter. Jag minns att när jag pluggade på universitetet så hade jag även då lite svårt för det alltför studentikosa. Nu var det betydligt mer finess i Uppsala, och några roliga nolluppdrag utförde vi faktiskt. Bland studenterna i Delta Psi finns ingen finess. Alls.

Miljöerna vi hoppar mellan är frathus, bebishus, rektorhus och jobbhus. Det finns inget som binder samman varken miljöerna eller scenerna där. Filmen har inget flyt. Allt är bara staplat på varandra. Det förekommer några scener från Rogens jobb men vad dessa har i filmen att göra är ett mysterium, förutom att Rogen tvingas äta upp en joint för att inte bli påkommen av chefen med att röka på på jobbet. Apropå det. Tänk om han jobbat på en prom på floden Po. Då hade han rökt på på prom på Po. Hur som helst, nu börjar mina tankar vandra här märker jag…

Nu säger jag inte att filmen är en värdelös komedi. För mig var den dock det. Om den haft precis samma handling, precis samma skämt, men gjorts lite annorlunda så hade den kanske retat min skrattnerv. Vem vet?

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen så jag slutar nu.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Var det grannlåt det här eller är det dags att kalla in Robert Aschberg?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
The Nerd Bird (välkommen Cecilia!)
Fripps filmrevyer
Except Fear? (kom igen nu, Jimmy, skriv!)

Advise & Consent (1962)

decadesCharlesNär förtexterna till Advise & Consent började rulla tänkte jag att det här nog är en väldigt gubbig film. Men så dök Gene Tierney upp i rollistan (två l) och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så gubbigt ändå. Det blev gubbigt eftersom Tierney knappt är med och när hon är med så ser man knappt att det är hon. Nåväl. Filmen handlar om det politiska spelet bakom valet av en ny amerikansk utrikesminister. Den gamle och sjuke presidenten vill ha en ganska omstridd person, Robert Leffingwell (spelad av Henry Fonda). Nu är det upp till hans medarbetare att se till att tillräckligt många i senaten röstar för förslaget.

Ett annat namn som gjorde mig glad som dök upp i förtexterna var Charles Laughton. En härligt sliskig men ändå skön skådis som även regisserade den gotiska film noiren The Night of the Hunter. Laughton fick vi se desto mer av och för mig var han nog filmens behållning. Han spelar en sydstatssenator (i vit, fladdrig, tunn kostym) som motsätter sig valet av Leffingwell, och han gör det bra och med humor. Tyvärr var han sjuk under inspelningen och dog kort därefter och Advise & Consent blev alltså hans sista film.

Jag stannar kvar lite vid förtexterna. Musiken. I gamla filmer så tycker jag aldrig riktigt musiken passar. Undantaget är huvudstycket i det japanska originalet till Godzilla från 1954. Det är underbart. I Advise & Consent och i de flesta andra gamla filmer jag ser så känns det som fel känsla som förmedlas. Det blir för käckt. Här förde musiken under förtexterna mina tankar till romantisk komedi snarare än till politiskt drama. Men, men, det kanske bara är jag?

En annan detalj är att den amerikanska flaggan agerar bakgrund under förtexterna, vilket är helt rätt eftersom det är en film om USA och hur amerikansk politik fungerar. Det jag funderar över är varför det aldrig skulle fungera att använda samma grepp i Sverige. Låt oss göra en film om Sveriges Riksdag och låta den svenska fanan vaja under förtexterna? Nej, eller hur.

En sista sak om förtexterna. Jag vet inte varför jag tänkte på så många saker under förtexterna men så var det. Det blev ju nästan en analys av filmens förtexter nu. Jo, jag tyckte det var otroligt skönt – befriande – att det stod att this story is a work of fiction. I dessa BOATS-tider känns det som det är undantaget snarare än regeln.

Nu till filmen som helhet. Ja, det var en riktigt intressant film det här. Vi får följa en ganska stor grupp personer som på ett eller annat sätt påverkas av valet av utrikesminister. Henry Fondas rollfigur är inte huvudperson utan det är personerna runt omkring som är i fokus. Jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit lite mer spännande och annorlunda om inte Fondas rollfigur var med alls? Nu är han ändå som ett sorts spöke, även om han är med en del mot slutet.

Filmens mest osympatiska person är den lismande Fred Van Ackerman (George Grizzard). En person som inte är med i ”klubben” men som gärna vill vara med i klubben men inte fattar att man kommer med i klubben om man är ärlig, jobbar hårt, förtjänar det. Nej, han tror man kan köra med genvägar och att om man backas upp av ett gäng ja-sägare så är man cool. Inte cool, skulle jag säga. Filmens avslutning visar också att Fred aldrig var med i klubben och aldrig skulle kunna vara med där, hur mycket han än försöker.

Mot slutet av filmen så blev jag oväntat ganska indragen i händelserna. Det hela utvecklade sig till en politisk thriller i stil med nutida The Ides of March. Speciellt är det en viss persons förflutna som har att göra med hans sexuella läggning som spelar roll. Jag undrar om det här var ett ovanligt ämne på den här tiden? I t ex Hasse Ekmans härliga Flicka och hyacinter så missade ju tydligen hälften av publiken filmens underliggande tema. Här går det inte att missa men jag undrar vad dåtidens publik tyckte.

Gene Tierney då? Ja, hon var faktiskt med i en av filmens roligare scener. Tillsammans med en annan dam försöker hon, när de sitter på läktarplats i senaten, att beskriva hur amerikansk politik fungerar för en utländsk besökare. ”Sitter inte vänstern till vänster i salen?”, ”Nej, vänster och höger existerar egentligen inte, det finns vissa liberaler men annars är alla ganska lika”. Det förekommer en hel del humor, kanske lite satir t ex när en sovande senator väcks för att avge sin röst. Han vaknar upp från sin sömn och låter höra ett reflexmässigt ”Opposed”! men får sen veta att han ska säga Ja!

Advise & Consent var en film som växte. Den påminde mig en litet om en del film noirs jag sett. Det är filmer där man får en inblick i hur det fungerade i samhället förr i tiden. Det handlar om en sorts procedural-filmer där man får ta del av ett praktiskt skeende. En sån film är t ex The Naked City där vi får följa en mordutredning i New York. Den kan jag rekommendera precis som Advise & Consent.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Hur röstar nu mina decenniespanarkompisar? Yes or no?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Filmspanar-tema: Hår – Good Hair (2009)

HairPå den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen Hair! Klockrent. Så enkelt. Hair hade jag sett tidigare men det var ett bra tag sen så det kändes som det kunde passa med en omtitt. Dessutom är det en av få musikalfilmer som jag gillar. Nu har jag inte sett speciellt många musikalfilmer men ändå. Jag började leta på filmtjänster på nätet efter Hair men den fanns givetvis inte, så det fick bli andra tjänster… men den fanns en annan film som hela tiden poppade upp bland sökresultaten hos nätjänsterna. Fasiken, jag byter film tänkte jag. Jag har ju fortfarande en koppling till hår och dessutom kollar jag lagligt på filmen. Och så blev det.

****

Good Hair (2009)

Good HairNär jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes Barbershop-filmer? Den går bort, tänkte jag direkt. Aldrig att jag ser den (hår)rullen. Men så såg jag att det var dokumentär. En dokumentär om vad? Hår, ja visst, men på vilket sätt? Det här verkar ju faktiskt lite intressant.

Good Hair är en dokumentär om afroamerikaners hår, och då speciellt om svarta kvinnors frisyrer. Vår ledsagare och ciceron som i filmen går till (hår)botten med all things hair är alltså komikern Chris Rock. Chris Rock? Really?! Vad hade jag gett mig in på? Filmen är regisserad av Rocks komikerpolare Jeff Stilson.

Rock fick idén till filmen när hans treåriga dotter en dag frågade varför hon inte hade bra hår, good hair. Vad då, tänkte och sa Chris, du har väl alldeles underbart hår! Chris beslutar sig för att ta reda på vad som låg bakom dotterns fråga.

Vissa dokumentärer är ju ögonöppnare när det gäller det ämne som de handlar om. I det här fallet fick jag upp ögonen dels för hur många svarta amerikanska kvinnor som inte visar upp sitt naturliga krulliga hår, och dels för hur mycket tid och pengar som de lägger ner för att visa upp ett annat hår. Hår på huvudet pratar jag alltså om…

Filmen inleds på en stor mässa för hårprodukter. Här får vi veta att 80% av alla hårprodukter i USA köps av svarta, och då, 2009 alltså, utgjorde svarta 9% av USA:s befolkning. Den första stora produkten vi får veta om är relaxers. Det handlar alltså om kemikalier som används för att rakpermanenta afrokrull. Krull är inte snyggt anses det. Nej, man ska ha rakt hår, europeiskt hår, ”vitt” hår. Kemikalierna som används är oftast starkt basiska ämnen som t ex natriumhydroxid. Det gör att en rakpermanentning inte är en helt smärtfri process. Om man har i medlet för länge så kan det nå in i hårbotten… och då faller håret av.

Salt-n-PepaKänner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.

Den andra produkten det handlar om är löshår! Oj, oj, enligt dokumentären finns det i princip inte en enda svart kvinna som inte har löshår eller weaves som det kallas. Länge var det här en väl förborgad hemlighet men nu vet alla det. Även bland vita kvinnor är det väl inte helt ovanligt. Det är alltså inte peruker vi pratar om, utan hårförlängning där man tar annat, helst naturligt, hår och liksom väver ihop det med ens eget naturliga hår.

Männen då? Ja, pastor Al Sharpton (härlig bild, värd ett klick) berättar att han lärde sig om relaxers av James Brown. Sen har vi t ex en artist som Prince…

Det där med att det hår man ska väva in ska vara naturligt är något som skapat en industri i sig… i Indien. Det hår som svarta kvinnor i USA vill ha är indiskt hår. Indiskt hår är svart men rakt. Indiska kvinnor låter sitt hår växa och sen går de till ett tempel och offrar sitt hår helt gratis. Någon annan tjänar dock stora pengar på deras hår. Alternativet är att man utan kvinnans medgivande klipper av det när hon sover eller när hon är på bio. Här har vi alltså en sorts illegal organdonationsmarknad som jag inte kände till.

De som tjänar mest pengar på produkterna är, enligt filmen, asiatiska och ”vita” företag. Det finns bara ett fåtal företag som helt ägs av svarta.

TracieJag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i Death Proof bl a, som talar om att kämpa emot, att behålla sitt krull och naturliga hår. Bra säger jag. Men att rakpermanenta sig ibland är väl inte fel det heller. Eller nåt. Well, hårförlängningar och relaxers är nog hair för att stanna.

Betyg halv

Kolla nu in vilka hårresande filmer som mina kompisar skriver om.

Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Även Voldo har nu gjort ett hårigt inlägg eftersom han tyckte det saknades en viss skådespelerska.

The Lone Ranger (2013)

The Lone RangerJag gillade The Lone Ranger. Vadå? Har du nåt problem med det, eller?

The Lone Ranger är mastodontfilmen på två och en halv timme som Disney satsade en massa pengar på men som inte gick hem hos publiken. Man kan luras att tro att det är Tim Burton eller Gore Verbinski som regisserat eftersom Johnny Depp återigen gör en roll som en udda fågel och Helena Bonham Carter hittas i rollistan. Eller vänta, Depp har faktiskt en fågel på huvudet (en ex-kråka) och det är faktiskt Verbinski som regisserar.

Depp spelar indianen Tonto som efter en massaker av sin indianstam hookar upp med vitingen John Reid (Armie Hammer, Armie Hammer? Armie Hammer!). Reid är mannen som motvilligt axlar hjältemanteln efter att hans mer handlingskraftige bror blivit skjuten av en outlawgalning.

Inledningen av The Lone Ranger kryllar av western-klichéer. Efter en bara en kvart har vi fått: ett ridande gäng (a posse), nobla indianer, sporrar, bankrån, järnväg, ånglok, sheriffer, en galen outlaw och klassiska western-berg. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av handlingen men jag har aldrig tråkigt. Problemet är väl att jag aldrig blir helt engagerad i karaktärerna. Jag förstår inte deras motivation riktigt. Kanske förstår man mer om man känner till originalet som ursprungligen faktiskt är en radioshow.

Jag stör mig lite på de anakronistiska inslagen som t ex när Tonto och Reid besöker en bordell och Reid agerar hälsoinspektör. Hälsoinspektör? Det kändes inte trovärdigt. Jaaa, jag vet, det är en komedi och det ska bara vara tänkt att vara roligt. Filmens dialog känns ibland som den är tagen direkt ur Friends. Det funkar inte.

Den där galne outlawskurken, han hette Butch (förstås!)… men jag kunde inte se vilken skådis det var till en början… men till slut insåg jag att det var William Fichtner (ett namn som jag lärt mig eftersom jag har filmspanarkompisar som är mer kunniga än jag). Jag gillar Fichtner. Han är alltid bra.

Bitvis är The Lone Ranger väldigt osammanhängande men det som ändå binder ihop filmen är två helt fantastiska och galet bra actionsekvenser som utspelas ombord och ovanpå på tåg. Bara dessa två setpieces gör att filmen är värd se. Sen är filmen faktiskt överraskande mörk (Tontos historia är inte en trevlig historia), och det är väldigt mycket våld för att vara en Disneyfilm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

To Kill a Mockingbird (1962)

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.