Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)
15 april, 2015 8 kommentarer
Månadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.
Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.
Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂
Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…
Silverado (1985)
…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.
Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.
Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.
Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.
Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.
Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.
En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.
En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.
En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?
Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!
En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.
Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.
Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema
Oj, vilket filmår 2004 var! När jag kollade igenom kandidater för min topp-10-lista så slutade det med en lista på 21 filmer. Elva måste alltså bort och det var inte det lättaste att peka ut de som inte skulle få plats på listan. Men, som min universitetslärare i hållfasthetslära sa när han rättade tentor: yxan måste falla.
Jag gillar sagor. There, I said it. Nej, det kanske inte är nåt överraskande erkännande egentligen, men när det kom fram att jag gillade brittiska kostymdramer så agerade alla mina filmbloggarkompisar som om det kom som en fullkomlig överraskning. Nåväl, sagor var det. Jag gillar alltså sagor och jag gillar sagor på film. På senare år har det kommit ett antal nya versioner av gamla klassiska sagor, som t ex 
Jag gillar att bli skrämd när jag ser på film. Det jag gillar mest är att bli skrämd av film på bio. Att känna de där härliga rysningarna strömma genom kroppen tillsammans med andra i en biosalong och sen hoppa högt i biofåtöljen när väl hoppscenen kommer. Ja, jag gillar det, helt enkelt. Det är väl som att åka berg-och-dal-bana antar jag. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag gillar det. Att bli skrämd av film på bio alltså. Berg-och-dal-bana är kul det också, till skillnad från såna där vansinneskaruseller som bara roterar och roterar runt alla axlar som finns.
Kikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?
The Babadook
Salong 4 är liten källarbar där man slängt in några rader med biostolar längst bak i lokalen. Sedan har man vanliga bord och stolar och precis framför duken intill väggen några fantastiskt obekväma fåtöljer. Innan filmen börjar gör personalen sitt bästa för att släcka ner i lokalen men flera elektriska ljus och alla levande ljus förblir tända. Duken och projektorn är som hämtade från vilket random konferensrum som helst. När filmen startar får jag känslan av skolaula där personalen strular med att få igång filmen. Man ser en helt blå bild med namnet på den digitala mpg-filen. Ljudet sänks och höjs om vartannat och varje gång ser vi som tittar en sån där grafik som visar ljudnivån som när man ser på tv. Det ser för taskigt ut helt enkelt.
Med anledning av recensionen av Richard Linklaters 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?