Thank You for Smoking (2005)

AaaaronJag tror det här var den andra filmen (efter Undergången) som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Med jämna, eller ojämna, mellanrum går jag och Anders på bio på torsdagar och tittar på FILM. Ofta prettofilm, ofta anime, ofta bröderna Coen – och nu senast PTA:s Inherent Vice. Recensionen av Thank You for Smoking skrevs i september 2006.

Jag gick på bio och såg den politiskt inkorrekta satiren (doh, om den inte vore politiskt inkorrekt så vore det väl inte en satir) om lobbyister i USA. Jag gillade mycket i filmen. Dialogen och skådespelarinsatserna imponerade, främst då Aaron Eckhart som den leende ordbajsaren Nick Naylor, som lobbar för tobaksbolagen och det förträffliga med att röka – eller i alla fall det förträffliga med att ha friheten att kunna välja att röka ihjäl sig om man så önskar. Luncherna med de andra lobbyisterna (alkohol och vapen), spelade av Maria Bello (som jag nästan alltid gillar) och David Koechner, är riktigt underhållande. Roligast tyckte jag nog ändå Nicks besök hos Rob Lowe i Kalifornien var. Här gör tv-stjärnan Adam Brody en rolig insats som Lowes hyperinne och snabbpratande assistent. Värda att nämna av skådisarna är också William H. Macy (som nipprig senator) och veteranen Robert Duvall (som allsmäktig tobakskung).

En brist i filmen är Katie Holmes som på nåt sätt inte passar in i sammanhanget. Hon känns fortfarande som tagen ur en ungdomsserie på tv (vilket väl i och för sig är just det hon är). En annan brist är att Nicks son (Cameron Bright) är så där lillgammal som barn ibland kan vara i (amerikanska) filmer. Jag fick lite obehagliga Haley Joel Osment-vibbar här. Nåja, snart upptäcker ju Cameron knark så då slipper vi honom (för att vara lite satirisk själv). Jag vet inte om en satir behöver ha en poäng men jag kände lite att jag saknade just en poäng efter all smart dialog. Jag tyckte filmen rann ut i sanden och att satirsäcken aldrig riktigt knöts ihop, och betyget blir därför en stark trea istället för en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Innerspace (1987)

InnerspaceNyligen hamnade Innerspace på min topplista över de bästa filmerna från 1987. Här har ni min gamla recension av 24-timmarsjakten (som den heter på svenska) som skrevs för ganska så exakt tio år sen.

Efter att ha läst lite om den här filmen på ett forum (bl a skrev Movies – Noir-Christian en recension) så tyckte jag den passade perfekt för att lätta upp kvällen efter tung höstdags jobb i Östersund. Det visade sig funka. Den lätt fåniga men roliga filmen handlar om den hypokondriske Jack som av misstag får den miniatyriserade piloten Tuck (Dennis Quaid) injicerad i sig. Egentligen skulle Tuck och den farkost han färdas i hamnat i en försökskanin (alltså bokstavligen en kanin), men experimentet utsätts för ett attentat av ett gäng skurkar och Tuck hamnar alltså i Jack istället. Nu har Jack och Tucks flickvän (som i och för sig inte vet att Tuck finns inne i Jack) 24 timmar på sig att få ut Jack samt få tag på det datachip som behövs för att förstora honom igen. Efter 24 timmar tar nämligen luften slut i Tucks farkost.

Ok, trots att jag bitvis tyckte det här kändes som en barnfilm så var det ändå en film med en skönt underhållande och lättsam ton. Det är fånigt och lite barnsligt, men ändå roligt mest hela tiden. Martin Short är rolig i sin roll som feg men påtvingat modig anti-hjälte. Meg Ryan var det kul att se i en så här tidig film, och Dennis Quaid funkar bra som kaxig men avdankad pilot. Det är lustigt, eller mindre lustigt, men Quaid har liksom aldrig fått det där riktiga genombrottet. Skurkarna känns ganska harmlösa, ungefär som Disney-skurkar, och mot slutet när några av dem förvandlas till halvlängdsmänniskor blev det lite för fånigt för min smak. Det var kul att se Robert Picardo, som ju spelar hologramdoktorn i Star Trek: Voyager, i en märklig roll som hälare med cowboy-stil.

Mmm, precis som Movies – Noir skriver så är effekterna när vi får följa Quaid inuti Jacks kropp väldigt bra gjorda. Utan datoreffekter lyckas man skapa väldigt snygga miljöer, och det blir liksom inte så där sterilt som det ibland blir nuförtiden när det är cgi som härskar. Filmen är ju för övrigt en skön homage till kultfilmen Fantastic Voyage om kom 20 år tidigare. Sen hade vi den där grymma stuntscenen när Jack står på vindrutan till en sportbil i hög fart. Jag vill inte veta hur den gjordes men faktum är att det ser ut som om det är Short själv som gör stora delar av den här scenen. Grymt i vilket fall som helst. Jag var faktiskt tvungen spola tillbaka och titta på den här scenen igen några gånger.

Sen måste jag nämna att den där hejduken med de olika konstgjorda armarna var rätt kul. Speciellt la jag märke till en viss arm med en viss vibrerande sak på. Med tanke på att det känns som en ganska barnvänlig film kändes det skämtet som ganska vågat. Undrar vad den kristna högern i USA sa om det när filmen var aktuell? Nåja, just den scenen var väldigt kort så det var väl lätt att missa, om man inte är uppmärksam och har öga för sånt. 😉 Ok, sammanfattningsvis är jag väldigt nära att ge den här sköna komedin en svag fyra, men jag måste ju upprätthålla myten om att jag ger låga betyg, så då får det bli en väldigt stark trea istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jurassic World (2015)

filmspanarna_kvadratJag har ingen speciell relation till Jurassic Park-filmerna som många andra verkar ha (kanske främst gäller amerikaner?). Så när filmspanarna gick och såg dino-omstarten Jurassic World så förväntade jag mig en mysig actionrulle, varken mer eller mindre. Fick jag vad jag väntade mig? Ja, det skulle nog vilja påstå.

I filmen är nöjesattraktionen öppnad igen 20 år efter det första försöket som ju så kapitalt misslyckades. Den här gången har man expanderat från en ”park” till en hel ”värld”. Hit kommer Gray (ung dinofantast) och hans äldre bror Zach (inte fullt lika fascinerad av dinosar) för att spendera en helg i juravärlden där deras isdrottning till moster (Jessica Chastain light = Bryce Dallas Howard) jobbar. När skiten träffar fläkten, eller snarare när den nya publikdragaren Indominus rexen kommer lös, så kallas mannen som talar med dinosaurier in. Dinoviskaren heter Indiana Jon…eh Owen och spelas av den av nån anledning tokhajpade Chris Pratt. Fast visst, han har en viss charm.

I en sidoplott vill även en ond man spelad av Vincent D’Onofrio använda smådinosen Velociraptorn som soldat i människans tjänst. För dinosaurier går ju att kontrollera, ungefär som när man säger sitt, ligg, rulla, till en hund, det vet ju alla. Det kan ju aldrig gå fel.

”Jag kan flyga, jag är inte rädd”

Oh, well. Jag hade roligt när jag såg Jurassic World. Så är det bara. När väl actionen sätter igång tycker jag det är underhållande. Jag drogs helt in i filmen från och med att de två bröderna åker iväg i de där glassfärerna. Var det gyrosfär de kallades? Hela den sekvensen var rejält bra gjord och fint sammansatt trots att den pågår ett bra tag. När de sitter i käften på Indominus rex så satt jag på kanten av mitt biosäte. Vi får även ett klassiskt hopp från en hög klippa ner i vatten. Äventyrsmatiné av bästa sort.

Ett tag var faktiskt filmen uppe och nosade på en fyra. Men det var under själva visningen alltså. Efteråt och om man tänker efter bara lite så inser man att filmen inte har nåt manus som håller ihop överhuvudtaget. När vi filmspanare pratade på och på väg till Vapiano så hittade vi ganska så exakt 153 hål i handlingen eller andra bisarra brister.

Varför springer Bryce Dallas Howard omkring i högklackat ute i djungeln? Kan man ens springa omkring i högklackat ute i djungeln? Varför får man själv som litet barn styra den där gyrosfären vart man vill? Varför hade man med en berättarbåge där den äldste brorsan stirrar på tjejer som inte följdes upp alls? Varför kysste plötsligt Owen isdrottningen när hon skjutit en raptor? Skulle hela sekvensen då isdrottningens brittiska assistent agerade leksak åt ett vattenmonster vara rolig eller tragisk?

Äh, skit i det! Jag hade roligt trots de uppenbara bristerna. Det blir en trea. 🙂

*kopplar på hjärnan igen.*

    

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om Jurassic World. Vill de besöka parken igen?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmitch

10 i topp: Filmer 1987

1987Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det ett år från det ”gyllene” 80-talet. 1987 (vart har du tagit vägen nu?). När jag kollade upp vilka filmer från 1987 som jag hade betygsatt på Filmtipset blev resultatet magert. 13 filmer, där endast en hade fått högre betyg än 3/5. Jag började betygsätta på Filmtipset 2003 så alla filmer jag sett innan dess fanns givetvis inte med, men ändå ett dåligt utfall kan jag tycka. 80-talet är definitivt inte mitt årtionde när det gäller film. När jag kollade igenom topplistor på nätet över 87 års bästa filmer så dök det upp fler filmer som jag hade sett men jag blev inte speciellt inspirerad. Nej, jag gör ingen lista, tänkte jag. Det blir knasigt att göra en lista med filmer som jag bara tycker är hyfsade eller kanske t.o.m. dåliga. Men så tänkte jag om. Det blir ju ändå en lista på de filmer som jag tycker bäst om från 87 trots att jag inte tokälskar alla. Slutsnackat. Det är hög tid för listan!

 

10. Raising Arizona
Raising Arizona
The Princess Bride, jag är ledsen men det blir bröderna Coen som tar den tionde platsen på listan. Det var evigheter sen jag såg Raising Arizona men jag minns den som en härlig komedi. I min lista för 1997 så hamnade Nic Cage-rullen Con Air på plats tio och precis som då så bjuder jag på en Cage-gif!

9. The Running Man
The Running Man
Jag såg The Running Man för ett filmspanartema förra sommaren och den fick bara 2/5 i betyg men 1987 är inget toppår för mig och jag hade ändå rätt kul när jag såg den. Vilket tema det var? Män som springer… och droppar one-liners.

8. Innerspace
Innerspace

24-timmarsjakten, som den heter på svenska, är skön komedi som förgyllde en vardagskväll efter jobbet när jag jobbade i Östersund för tio år sen. Tack för tipset, Movies – Noir!

7. The Living Daylights
The Living Daylights
The Living Daylights såg jag på bio med min pappa. Ett fint minne. Jag minns att jag gillade kälkturen i cellofodralet och att Maryam d’Abo var söt. A-ha.

6. Maurice
Maurice
Aha, ett gayigt brittiskt kostymdrama med en ung och osympatisk (!) Hugh Grant. Den får givetvis en plats på min lista.

5. Fatal Attraction
Fatal Attraction

Det här kan vara ett rent nostalgival. Jag har inte sett den på evigheter men kaninstuvning är ju aldrig fel. Glenn Close är ju verkligen störd och störande här – på ett bra sätt.

4. RoboCop
RoboCop

Jag vet egentligen inte varför RoboCop kommer så högt upp på listan som den gör. Det kanske beror på att jag blev påmind om originalet i samband med Joel Kinnaman-remaken häromåret.

3. Planes, Trains & Automobiles
Planes, Trains & Automobiles

Det här är också en film som det är väldigt länge sen jag såg men här minns jag faktiskt en hel del. Väldigt rolig men ändå med ett förvånansvärt djup mot slutet.

2. Predator
Predator

Predator såg jag om bara för några år sen i samband med ett tema som än så länge inte resulterat i några faktiska inlägg. Det här är tokbra action med en grymt bra Arnold. ”Get to the chopper!!”

1. Full Metal Jacket
Full Metal Jacket
Kubrick är kung. Jag är ledsen men så är det bara. Första halvans toalettscen med menige Pyle överväger eventuella brister i den andra halvan. Jag blir rädd av ansiktsuttrycket i bilden ovan.

 

Hade jag några fler filmer som konkurrerade om en plats? Ja, när jag grävde så djupt jag kunde så dök det upp några hyfsade filmer som jag funderade på: The HiddenBad TasteThe Princess Bride och Radio Days.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1987:

Spel och Film
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
We Could Watch Movies

Babel (2006)

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

The Wild Bunch (1969)

The Wild BunchEn gammal recension av en film som jag skrev om på ett s.k. Internet-forum (ett numera utdött fenomen).  Anledningen till att den kommer just nu? Ja, ingen speciell anledning alls, förutom att det handlar om en riktigt bra film samt att jag vill få in gamla recensioner på bloggen och det var dags för den här. Och så tror jag filmspanarbrodern Joel gillar den här?

Oj, oj, vilken överraskning! Jag vet inte hur många filmer av Sam Peckinpah jag har sett men det är inte speciellt många. Jag har sett The Getaway med Steve McQueen och den var hyfsad… Nu när skriver det här i ”realtid” så upptäckte jag att jag även har sett Balladen om Cable Hogue. The Wild Bunch har en del av den sorgliga stämning som jag fann i Balladen om Cable Hogue. William Holden spelar en åldrad rånare i början av 1900-talet som tillsammans med sitt gäng försöker föra en rånartillvaro (fast det är givetvis alltid den sista kuppen det är frågan om). De är jagade av män lika giriga som de själva.

Jag säger det direkt: The Wild Bunch är bättre än samtliga av Sergio Leones västerns. Filmen har en matinékänsla som är svärtad med ett allvar och en sorg som Leone inte lyckades hitta. Det är spännande samtidigt som man vet att ”det här aldrig kan sluta lyckligt”. Skådisarna gör sina åldrande karaktärer suveränt. Det enda jag kan sakna är en stark kvinnlig karaktär. Men det känns lite som Peckinpah handlar om våld, sprit och kvinnor som objekt (inget annat). Hur som helst, filmen är grym och grymt bra och jag saknade inte Clintan ett ögonblick. En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av The Wild Bunch.

Cold in July (2014)

Ni vet det där fenomenet när två filmer som har ungefär samma upplägg och som kommer ut samma år. Det brukar ju främst gälla lite större filmer från de större filmbolagen. Men det kan tydligen även gälla indiefilmer. Cold in Julys systerfilm heter Blue Ruin. Bägge filmerna handlar om personer som hamnar i våldsamma situationer som de inte är vana att hantera eller överhuvudtaget vara i, situationer där de själva känner sig tvingade att använda våld.

I Cold in July är det Michael C. Hall, i en skrämmande 80-talsfrilla, som dras in i en härva av hämnd, våld och död. Efter att ha skjutit en inbrottstjuv, mer eller mindre av misstag, så får Hall Sam Shepard (som spelar sonens pappa) efter sig. Men storyn tar sen inte riktigt de vändningar som man kan förvänta sig.

I ett sms till Fripps filmrevyer-Henke kallade jag Cold in July för hårdkokt trash noir. Ja, det stämmer väl ganska bra. Fast just Hall var inte speciellt hårdkokt, i alla fall inte inledningsvis. Hårdkokt (och stenhård) var däremot Sam Shepard.

Det var riktigt kul att se Michael C. Hall igen efter att nog senast ha sett honom i Six Feet Under (nej, jag har inte sett Dexter). Han är perfekt som den nervöse och tafatte pappan som inte borde ha lov att ha pistol hemma, och som även borde skaffa en ny frisör.

Cold in July

Början av filmen var intressant. I småstaden vet alla vem du är och vad du har gjort. Hall känner sig mycket besvärad när han får beröm efter sitt dåd, ungefär som att han har skjutit sin första älg. När Sam Shepard dyker upp övergår besväret till nervositet. Jag fick Hitchcock-vibbar, ”fel man på fel plats”-vibbar. Samtidigt är det mycket film noir över Cold in July. Den är även rejält snygg och har ett härligt 80-talssyntljudspår.

När sen Don Johnson (av alla) dyker upp så fick jag faktiskt The Station Agent-vibbar. Ja, det kanske låter konstigt men Cold in July är lite som en våldsam film noir-version av The Station Agent. En grupp människor träffas, snackar, gör saker ihop, bondar. Ja, kanske långsökt men av nån anledning kom jag att tänka på den filmen. Just det där med att från början väldigt olika personer har utbyte av varandra.

Min enda lilla invändning är – och här kommer det nog spoilers, så se upp – är kanske motivationen hos Michael C. Halls rollfigur mot slutet av filmen. Varför följer han med Sam Shepard? Varför känner han ett behov av att göra det han gör när han har fått reda på att den han sköt inte är den han tror? Hade han fått smak på våld som koncept? Kände han en skyldighet mot Shepards rollfigur? Finns det inte en kinesisk tradition kring vad som gäller om du räddar livet på en annan människa? Att livet på den människa som räddades nu är i händerna på den som utförde räddningen. Att den som räddade nu ansvarar för livet på den som räddades. Lite tvärtom, liksom.

Nåväl, slut på mina funderingar om detta.

När det gäller Blue Ruin vs Cold in July så blev det till slut den blå filmen som tog den plats som fanns för en av dessa filmer på min topplista över förra årets bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miraklet i Viskan (2015)

Miraklet

Härlig poster!

Joel, min kompass i svenskfilmsmörkret, ville ha sällskap på den svenska rullen med buskisnamnet Miraklet i Viskan och givetvis ställer jag upp, svenskfilmsexpert som jag är (enligt en viss förvirrad person). Filmen sågs en vardagkväll på Saga i lagom tid efter jobbet och det här var bara några dagar efter den minnesvärda *host*förskräckliga*host* visningen av Sagan om prinsessan Kaguya. Upp i sadeln direkt är mitt motto.

Rolf Lassgård och Lia Boysen spelar huvudrollerna som det gnabbande paret Bjarne och Malin som försöker få ihop ekonomin och äktenskapet i en avfolkningsbygd i Medelpad. De vill ta ett banklån men för det behövs en trovärdig borgensman och Malin tycker hennes egen pappa, Halvar (Ingvar Hirdwall), är rätt person att fråga. Det tycker givetvis INTE Bjarne. Nej, här ska det trilskas. Inte kan man ta hjälp av svärfar inte.

Men så sker en olycka…

Jag gillade filmen från första stund. Det är svårt att förklara men ibland så räcker det med så lite. Det är inget speciellt egentligen med filmen. På ett sätt fick jag Woody Allen-vibbar. Just med vilket lätt handlag filmen är gjord. Det är liksom bara gjort rakt upp och ner med enkla medel och med en tro på skådisarna. Kanske beror det på att regissören John O. Olsson (född 1942) är en lite äldre och erfaren regissör.

Jag satt och mös när Lassgård och Hirdwall hade sina bataljer. Åh, så envisa de var. Gammalt groll förstås. Långsinta? Kanske en aning, ja.

Förutom Woody Allen-vibbar så går det ju inte att komma ifrån att Miraklet i Viskan fullkomligt andas Lars Molin. Det är en blandning av humor och allvar med mänskligt (och dråpligt) beteende i fokus. För övrigt så var ju Hirdwall med i den härliga Midvinterduell och Lassgård i nästan lika härliga Potatishandlaren, båda regisserade av Molin.

Visningen då? Ja, det var en trevlig visning. Joel och jag sänkte medelåldern ganska rejält. Det var alltså en klassisk Saga-film. Den kan t.o.m. ha varit rosamarkerad… *kollar*… nej, den var inte rosamarkerad! Det pratades under visnigen, men det störde konstigt nog inte. Fast det berodde nog på att publiken reagerade på vad som hände på vita duken och ropade rätt ut vad de tyckte. Det var ganska roligt och bidrog till stämningen.

Det blir ett förmodligen på tok för högt betyg men en trevlig visning efter Kaguya-debaclet betyder en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En orsak, kanske den främsta, till att jag hakade på Joel på visningen var filmens miljöer. Jag hade hört att filmen skulle utspelas i och runt det s.k. Långhuset i Viskan. Inklämt mellan älven Ljungan (som även den spelar en stor roll) och järnvägen ligger det gamla huset där det en gång i tiden fanns affär, post, bank, telegraf och hotell. Såna här gamla hus som står och förfaller är nåt som fascinerar, trollbinder mig. Kolla bara in de snygga bilderna tagna av Anders Bergh som jag hittade på hans fotoblogg MyTrips.se.

Långhuset

Foto: Anders Bergh

Livsfarlig ledning

Foto: Anders Bergh

Ljungan

Foto: Anders Bergh

Filmspanar-tema: Scener ur ett äktenskap – Honeymoon (2014)

filmspanarna_kvadratScenerJaha, vad har vi här då? Scener ur ett äktenskap. Jag tror nog inte jag var med på filmspanarträffen där det bestämdes att vi skulle köra det här temat. Det kan hända att jag lagt in veto… eller åtminstone gnällt lite, haha. Inget klockrent kommer nämligen till mig förutom Ingmar Bergmans välkända tv-serie. Den serien började jag för övrigt titta på när SVT visade den för några år sen men av nån anledning fullföljde jag den inte och som jag minns det berodde det inte på kvaliteten. Nåväl. Vad ska jag se? Jo, Fiffi och Filmitch skrev i höstas om en film, en skräckis, som handlar om den första delen av ett äktenskap, eller kanske den andra efter bröllopsfesten. Jag pratar givetvis om smekmånaden…

 

Honeymoon (2014)

Ett ungt nygift par åker på smekmånaden till brudens familjs gamla sommarhus uppe i Kanada. Allt är frid och fröjd och de unga tu kan inte hålla fingrarna från varandra. Slut.

Närå, bara skojar. Mystiska ljus syns nattetid och bruden (Rose Leslie) är plötsligt inte i sin säng. Brudgummen (Harry Treadaway) hittar henne naken och förvirrad ute i skogen. Nästa morgon är dock allt som vanligt… eller är det? Bruden verkar nämligen inte riktigt vara sig själv. Muahaha.

De först 20 minuterna av Honeymoon är mest jobbiga. Att se ett barnsligt nojsande par tramsa runt är kul för paret i fråga men det är inte så roligt att titta på. Mer intressant blev det när de på en restaurang träffar på en gammal barndomsvän till bruden. Känslan av att nåt är fel blev mer påtaglig än tidigare.

Honeymoon tycker jag spelar ganska bra på idén om att du aldrig riktigt känner en annan människa fullt ut. Redan innan bruden tagit sin nattliga promenad och förändrats är detta nåt man leker med. Bruden visar sig ha dödat grodor som litet barn och brudgummen utbrister ”Vem är du?”. Underförstått: ”Vad är det för psycho jag har gift mig med?!”.

Om man ska skaffa barn eller ej och när man ska göra det är också ett tema, men det kan ju aldrig bli lika skruvat som i David Lynch-regisserade Eraserhead.

Honeymoon

En fundering som dök upp i min skalle under filmen var hur skräckisar kan vara uppbyggda på olika sätt. Ska en skräckis i början av filmen, innan den riktiga skräcken börjar, direkt referera till de skräckelement som senare kommer. T ex som i Honeymoon där man leker med idén om att man aldrig riktigt känner en person för att sen låta en av huvudpersonerna verkligen bli en annan. Det finns en risk att det blir övertydligt kan jag tycka. Å andra sidan kan det bli bra om det är gjort med finess. I andra skräckisar är det ju bara en grupp huvudpersoner som inte har några problem eller issues utan bara råkar illa ut. Min fråga är väl egentligen hur mycket av den ”normala” handlingen man ska låta flyta in i ”skräckhandlingen”. Just i Honeymoon funkade det hyfsad men ändå tyckte jag det blev lite väl uppenbart.

Honeymoon utspelas, fick jag intrycket av, i den fransktalande delen av Kanada. Det här var lite intressant då bruden och hennes barndomsvän använde det som ett hemligt språk som brudgummen inte förstod. Det här gjorde än mer att brudgummen framstod som en främling i dessa trakter. Förutom att han inte förstod franska så var han även en typisk stadsbo ute i skogen som inte vet hur man gör upp eld utan tändvätska. Han försöker tappert (nåja) men ger upp och sprutar tändvätska över veden.

Apropå skogen så fick jag lite vibbar av Twin Peaks. Skogen som nåt otäckt.

Det här hade kunnat bli riktigt bra men tyvärr knyter inte filmen ihop säcken alls. Slutet kommer för plötsligt och utan att jag känner tillräckligt med nån av huvudpersonerna. Jag förstår att man förmodligen har haft en väldigt låg budget men jag ville se nåt mer av vad som egentligen hände. Nu blev det som hemsökte dem bara mystiska nattljus från en stark ficklampa. (Ja, jag vet, less is more.) Slutet blev mest ett ”jaså, blev det inte mer än så?”. Att jag somnade efter 2/3 av filmen gör inte heller saken bättre.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Skilsmässa eller silverbröllop?

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Ex Machina (2015)

Jag vill egentligen inte börja i den här änden eller ens skriva om det men det går liksom inte att komma ifrån. Men det här är det sista jag skriver eller säger om detta. Ok?

VARFÖR I HELA FRIDEN KOM INTE EX MACHINA UPP PÅ BIO I SVERIGE?!

Mysteriet med icke-releasen av science fiction-filmen Ex Machina på svensk bio började på Göteborgs Filmfestival januari. Nu hörde jag i och för sig inte så mycket om den just därifrån, men det jag hörde var positivt. På SF:s hemsida och hos IMDb kunde man se att filmen skulle få sin breda biopremiär i Sverige 20 mars. Gott så. En vecka innan premiären försvann den plötsligt från SF:s program. Beskedet som gavs var att SF hade blivit ombedda av distributören UIP att ta bort filmen. Ingen förklaring gavs. Premiären skulle istället äga rum i slutet av april. Av den premiären blev intet. Nu var beskedet från SF:

”Orsaken till att den inte går upp på bio är en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning”.

Senare låter distributören UIP meddela att det inte alls är bestämt att den inte kommer på bio. Det kan den mycket väl göra, det är bara oklart när. När beslut finns så ska vi alla få veta. SF och UIP agerar helt osynkat och till synes utan nån intern kommunikation om vad som gäller.

Session

Under tiden går Ex Machina upp på bio i USA, först i en begränsad release men senare i över 2000 salonger. Den hyllas och recenseras hos både Filmspotting och /Filmcast och ligger som högst fyra på box office-topplistan. Svenska Alicia Vikander får lovord för sin insats som intelligent robot (med ett medvetande?). Debutregissören Alex Garland (som tidigare skrivit manus till filmer som 28 Days Later och Sunshine) verkar ha skapat en sleeper hit, dvs en film med lägre budget som ändå når ut till många människor när djungeltrumman börjar ljuda. En trumma som UIP och SF uppenbarligen inte hörde.

På IMDb kan man nu se att bioreleasedatumet för Sverige är borta och istället står det att den kommer släppas direkt på dvd. Eller vänta… ”direkt”? Direkt betyder i det här fallet 15 augusti. 15 augusti? Hur tänker egentligen filmbolagen och distributören? Tänker de alls? Att först inte låta den gå upp på bio överhuvudtaget och sen ovanpå det släppa den svenska dvd:n över två månader efter att det enkelt och smidigt går att köpa den brittiska utgåvan från t ex Amazon.co.uk. Fullkomligt obegripligt. Men ändå begripligt eftersom filmbranschen fortfarande envisas med att klamra sig fast vid sina gamla vanliga trötta releasefönster.

Jag har spekulerat i vad som var orsaken till att Ex Machina aldrig kom upp på bio och varför den så plötsligt togs bort från programmet. Jag kan inte komma fram till nåt vettigt svar – förutom att det förstås handlar om pengar. Det kokar nog bara ner till att man inte trodde att tillräckligt många skulle gå och se filmen. (Men varför då ha med den i programmet från första början?) Vi har redan sett det här sorgliga fenomenet många gånger tidigare. I mina ögon riktigt intressanta, lovande, unika och speciella filmer som vi aldrig fick se på bio. Filmer som Snowpiercer, Under the Skin och Enemy för att nämna några som försvann förra året. Det är filmer som varken är blockbusters eller vanliga dramafilmer och de hamnar ofta i ett ingenmansland.

Var distributören rädd för att det skulle vara för många filmer med Alicia Vikander på reportoaren under 2015? Vår svenska blivande världsstjärna är med i en mängd filmer, typ nio stycken, under 2015. De allra flesta har visats eller kommer att visas på bio i Sverige som t ex Seventh Son, The Man from U.N.C.L.E. och Testament of Youth men tyvärr inte den som verkade mest intressant.

Slut på min rant om detta!

CalebVad tyckte jag om filmen? Haha, ja, det glömde jag nästan bort. Efter att ha först ha sett Ex Machina hemma bjöd jag in mig själv till min filmspanarvän Henke eftersom jag vet att hans filmrum bjuder på riktigt bra kvalitet, bättre än vad jag kan erbjuda, vad gäller ljud och bild. Sällskapet var ok också. 😉

Domhnall Gleeson spelar Caleb, en programmerare som jobbar på Bluebook, världens största sökmotorföretag. Caleb vinner en tävling och får åka till Bluebooks grundare Nathans ”stuga” ute i vildmarken och spendera en vecka där med honom. Förutom att dricka öl och prata filosofi med Nathan får Caleb i uppgift att utvärdera om Ava (Alicia Vikander), en robot som Nathan skapat, har ett eget medvetande.

Nathan

Skål!

Jag tror inte jag skriver så himla mycket mer nu. Det är bättre att se den utan att veta så mycket. Jag gillar filmen skarpt. Den är rolig, spännande, tankeväckande och har en krypande stämning över sig. Alicia Vikander är strålande som robot. Caleb och Ava pratar vid ett tillfälle om mikrorörelser, och hur Caleb avslöjas av sina mikrorörelser. Vikander spelar Ava med mikrorörelser. Små, subtila rörelser. Ryckigt men ändå flytande. Perfekt liksom.

Oscar Isaac gör Nathan väldigt bra. Han är rolig och obehaglig på samma gång. Han är en skitstövel men rolig att lyssna på. Det förekommer en scen som involverar dans som bröt av på ett snyggt sätt mitt i allt det skumma. Fast den scenen var skum den med, fast på ett annat sätt.

AvaFilmens kanske svagaste kort är Domhnall Gleesons rollfigur Caleb. Gleeson är inte dålig alls men jag kände att Caleb bitvis var väl tafatt och naiv.

Ex Machina är väldigt snygg också. Både miljöerna och Ava själv är perfekt gjorda och filmade.

Jag har inte mycket att klaga över. Det finns kanske en del hål i handlingen om man vill leta efter såna. ”Varför gjorde han så?”, ”Varför gjorde han inte så?”, ”Men det där kan aldrig att funka?”. Men som vanligt har jag överseende med dessa eftersom filmen som helhet funkar. Om filmen inte hade funkat så hade jag säkerligen lyft fram dessa hål som en del av filmens brister. Men icke nu.

Gå och se filmen på bio… eh, köp den på dvd/bluray, menar jag. Den finns t ex hos brittiska Amazon och Rakuten.

Uppdatering: Efter den andra titten har jag inte kunnat släppa filmen. Tankar och bilder snurrar runt i huvudet. Det är inte ofta jag höjer ett betyg på en film i efterhand. Jag brukar bara bedöma min upplevelse av filmen just när jag ser den. Den här gången var det som att upplevelsen fortsatte efter att filmen var slut. Det är väl i och för sig alltid så att en film stannar kvar i sinnet, mer eller mindre, efter en titt, men för mig brukar det ändå inte styra vilket betyg jag i slutändan sätter. För mig har det varit två olika saker, och jag vet att jag är lite udda när det gäller detta. Den här gången kan jag dock inte göra den separationen.

Härmed delar jag ut den första fullpoängaren sedan Denis Villeneuves Enemy (som jag fortfarande inte har skrivit om!). Toppbetyget innebär även att bloggen får en uppdaterad header.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Ex Machina:

Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Rymdfilm
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

 

Ex Machina poster