The Fast and the Furious: Tokyo Drift

14 augusti, 2013 10 kommentarer

Eh, what? Are we making a movie?

Eh, what? Are we making a movie?

Titel: The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Regissör: Justin Lin
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Har ni sett Billy Bob Thornton-regisserade Sling Blade? Om ni har det, som jag har, så vet ni att en ung liten kille har en av huvudrollerna. Det var en ung liten kille som pratade med en sån där släpande sydstatsamerikanska som ibland är tilltalande (kanske när barn pratar så), ibland mest jobbig. Lucas Black hette den unga skådespelartalangen. Jag gillade Sling Blade mycket, och jag gillade Lucas Black som spelade med en sån där stolt, vrång envishet som bara barn kan ha på film.

Jag gillar inte Lucas Black nåt mer.

I den tredje installationen av The Fast and the Furious lyser både Paul Walker och Vin Diesel (nästan) med sin frånvaro. Istället lyser dumhet i kubik med sin närvaro. Lucas Black lyser med sin stelhet och en skådespelartalang som hämtad från en misslyckad audition. Black har vuxit upp men hans talang har inte växt med honom, snarare tvärtom. Black spelar Sean, en street racing-slyngel på drift som skickas till Tokyo av sin mamma för att där bo med sin pappa – och sköta sig. Det ska väl gå bra. Det finns ju ingen street racing i Tokyo. Eller hur var det nu?

Nej, nej, nej, nej. Inledning är patetisk. Jag tänker att jag har hamnat i ett stereotyp-helvete med jocks och cheerleaders vart jag än tittar. Jag vet inte varför men det funkar betydligt sämre när det är ungdomar det handlar om. Kanske är det skådisarna som inte klarar av att axla sina stereotyper riktigt och då blir det bara fånigt. Eller så gillar jag inte high school-filmer. När Sean kommer till Tokyo blir det aningen mer uthärdligt. Men bara aningen; vi får ju träffa vår tredje rappare-gone-skådis: Lil’ Bow Wow! Ho, oh, nej, sluta nu. Allt är förlåtet Ja Rule, kom tillbaka.

Sung KangHamnar Sean i trubbel? Får han ihop det med gangsterkillens flickvän? Ska han rejsa mot gangsterkillen? Är han i början dålig på den japanska driftingstilen? Blir han tränad av nån som kan? Blir han sakta bättre? Är det Karate Kid 2 fast med bilar? Svar ja på alla frågor.

Filmen är en klassisk ”fisk på torra land”-historia. Sean lallar omkring i Tokyo, på nya skolan eller i parkeringsgarage och försöker vara cool. Det skulle kanske kunna funka men tyvärr finns inga stakes. Skurken är blek. Han kallas D.K. (Drift King) och görs av en skådis (Brian Tee) som är sämre än både Bow Wow och Lucas Black tillsammans. Stelheten personifierad. Seans romans känns bara krystad och hans tjej har egentligen inte nån funktion. Vid ett tillfälle driftar hon lite men bara på skoj tillsammans med Sean i bilen.

Den enda ljuspunkten, och den får man leta efter med lykta (fast vänta, då syns den ju bara sämre…) är rollfiguren ”Han” spelad av coole Sung Kang. ”Han” har jag lärt mig gilla mer och mer i de senare filmerna. Här var han bra men ändå inte nåt speciellt och han kunde definitivt inte rädda filmen från krasch.

Nej, det är helt enkelt en urtråkig film och när Vin dyker upp i en cameo är det bara fånigt.

tire
PS. Ni som kan er The Fast and the Furious vet att Tokyo Drift faktiskt utspelas sist av alla hittills gjorda filmer, sexan inkluderad. Mer om detta senare i temat.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 Fast 2 Furious

13 augusti, 2013 6 kommentarer

2 Fast 2 FuriousTitel: 2 Fast 2 Furious
Regissör: John Singleton
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Efter den första filmen lämnade Vin Diesel The Fast and Furious-skutan och lämnade över kaptenstiteln till Paul Walker. Hur skulle det gå? Walkers mesiga stelhet funkar ju bara i kontrast till Diesels manliga dito. Utlämnad att styra skutan själv kan väl Walker bara sätta den på grund? (Jag vet, det är referenser till fel färdmedel här.) Walker sekonderas dock av latinoskönheten Eva Mendes och multitalangen Tyrese Gibson eller ännu mer kärnfullt: Tyrese, som spelar clownen/sidekicken/jycklaren Roman Pearce. Så det finns hopp.

F.d. polisen Brian O’Connor (Walker) har efter händelserna i första filmen flytt rättvisan, och startat om i Miami där han streetrejsar och jobbar i Tejs garage. Walkers kompis Tej spelas av rapparen Ludacris. (I första filmen var det Ja Rule som axlade rollen som rapper-turned-skådis.) Rättvisan hinner dock ikapp Brian som efter ett race grips av tullagenten Markham (James Remar). Brians f.d. chef dyker upp och ger Brian ett erbjudande: mot att han jobbar ihop med tullen och FBI för att gripa knarkkungen Carter Verone (Cole Hauser) så kommer hans brott att avskrivas.

Gissa hur Brian ska lyckas infiltrera Verones organisation? Ja men, han ska bli en av Verones förare förstås och jobba med att transportera knark och pengar i höga farter med polisen i bakhasorna. Vem kan passa bättre för jobbet än Brian: den bästa streetföraren som finns. Brian accepterar uppdraget under villkoret att han själv får välja partner. Vem vill han ha? Clownen Roman Pearce förstås, Brians numera kriminella barndomskompis som har fotboja. Även Pearce får samma erbjudande: är han med så ryker fotbojan och han är en fri man.

För att få jobbet behöver Roman och Brian ”vinna” en testkörning. Eva Mendes spelar Verones dam och högra hand och det är hon som ordnar en föraraudition. Vad Verone inte vet är att hon också är undercover-agent som jobbar för tullmyndigheterna. Let the race begin!

VeroneHaha, ja, det här är en harmlös film. Som en barnfilm blandat med Miami Vice. Faktum är att filmen påminner en hel del om Mann’s Miami Vice-film som jag såg för ett tag sen. Våra hjältar är undercover i Miami och tar anställning hos knarkkungen som transportörer för att sätta dit honom. 2 Fast 2 Furious är dock snäppet bättre, främst pga den lättsammare tonen.

Humor var det. Jag kan inte låta bli att gilla Tyrese. Han har ett roligt skratt och en del roliga repliker. En ordvitsare som jag kan inte låta bli att dra på munnen när Tyrese inne på en klubb utbrister: ”Man, it’s a hoasis in here, bro!”. Eller när han vid ett tillfälle gör sig av med en skurk medelst katapultstol och låter höra: ”Ejecto seato!”. Haha. Jag måste också erkänna att jag gillar N2O-knappen som man trycker på för boost. I början av filmen ser vi Brian rejsa (raca? nä!) och man undrar varför han inte använder sin. Svaret blir att han väntar till slutet och då blir det dessutom en dubbeltryckning (underbart!).

Mendes är bra, jag har alltid gillar henne. Ni måste förresten kolla in henne i The Place beyond the Pines gjord tio år efter 2 Fast 2 Furious. Två ganska olika filmer.

Det som händer i filmen är så konstruerat att det blir fånigt. Varför händer vissa saker i filmen? Jo, för att det står i manus helt enkelt. När Brian och Roman behöver varsin bil när de ska testköra för Verone, hur ska de fixa bilarna? Jo, de ska rejsa ihop dem förstås! Fast visst, här finns kanske en poäng med att de då också skaffar sig ett rykte som illegala och duktiga streetförare och därmed lättare får anställning hos Verone. En annan grej jag undrar över och det har jag undrat över även i andra filmer: står det verkligen mängder av stora tunnor med vatten lite överallt på amerikanska motorvägar? Och är det inte lite märkligt att man alltid lyckas krascha rätt in i dessa tunnor?

Problemet med filmen är att den är lite tråkig emellanåt. Dels har vi stele Walker som väl ska verka cool men som ännu framstår som en bortkommen vit snubbe. Dels har man använt för mycket cgi. Cgi-bilar är bra mycket tråkigare än riktiga bilar. Om man inte ser att det är cgi-bilar, ok. Men när det så tydligt syns, nja, då blir det tråkigt. Mot slutet tappar jag intresset lite. Till det bidrar en tråkig massbiljakt med mängder av polisbilar och andra bilar i en enda röra. Tråkigt och parodiskt!

Vi bjuds dock på en del klassiker, som t ex när Verones hantlangare erkänner för Brian att han faktiskt är en duktig bilförare ”You’re a good driver, man, you’re ok”. Och så den sista actionscenen som inkluderar en bil, en yacht och 30 meter vatten mellan dem.

tiretire

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Fast and the Furious

12 augusti, 2013 16 kommentarer

FF_loggaDet spelade ingen roll vad nån sa om The Fast and the Furious-filmerna, Joel inkluderad. Jag skulle bara inte titta på dessa filmer. De var under min lägstanivå. Jag ”visste” att jag inte skulle gilla dem, så varför titta? Det handlade om trams, om trash, om trimmade motorer, om trimmade brudar, och om en hjärndöd story. Framförallt var jag säker på att jag skulle tycka de var tråkiga. Jag behövde inte se detta. Men så…

…jag minns inte vilken film det var jag såg på bio men innan den så visades trailern för Furious 6 och jag var hooked. Trailern var så over the top och galet bra att jag la mig platt. Vad är det här för nåt?! Jag bara måste se den här filmen på bio. Det värsta är att jag är funtat så att jag inte kan se film nummer sex i ordningen i en franchise utan att se de föregående fem. Så, då var det bestämt: jag skulle se hela The Fast and the Furious-filmerna och sen avsluta med sexan på bio. Tjoho!

Jag måste även ge cred till Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord. Hennes genomgång och det faktum att hon har hälsan i behåll (till synes) bidrog till att jag vågade mig på projektet. Här hittar ni hennes intryck av The Fast and the Furious-serien.

Första steget i projektet var att hitta filmerna via nätet lagligt. Det gick hyfsat. Jag meddelar slutresultatet när jag skrivit om de fem första filmerna.

****

Paul WalkerTitel: The Fast and the Furious
Regissör: Rob Cohen
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Då rivstartar vi temat med den första filmen i serien. The Fast and the Furious kom alltså 2001 och det är ju ett tag sen. Det lustiga är att jag inte känner att den är daterad alls. Den känns modern men det är kanske för att jag inte har så mycket koll på den lustiga (ehe) utvecklingen inom street racing och hur man boostar motorer med dikväveoxid.

Vem är huvudpersonen i den här första filmen? Ja, för mig är det Paul Walker som undercoverpolisen Brian O’Conner som ska streetrejsa (streetracesa, streetracea, streetraca, köra gatlopp?) till sig kunskap om vilka det är som ligger bakom heisterna mot lastbilstransporter i Los Angeles. Han blir kompis med den bästa streetracern (streetrejsern, streetföraren, gatloppsförare?) i L.A.: Dominic Toretto (Vin Diesel). Eller ja, han kärar ner sig i Doms syster Mia (Jordana Brewster) och blir ju då tvungen att visa sig värdig för Dom.

Den första filmen som jag gör kopplingar till är faktiskt Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Jag fick samma vibbar här som när Anakin skulle rejsa på Tatooine. Det ska meckas lite, man ska trimma sina motorer, och när loppet är igång är det fula tricks som gäller. Jag tänker även lite på Star Trek och allt mumbojumbo om hur man får sin warp(motor) att bli mer effektiv.

Paul Walker är som skådis ungefär lika mesig som den förskräckliga ungen som spelade Anakin i The Phantom Menace och The Fast and the Furious är faktiskt som en barnfilm (men på ett positivt sätt). Men faktum kvarstår: Walker är en riktigt stel skådis, i alla fall i den här filmen. Allt han har är ett blonderat surfarhår och ett par isblå ögon.

Car crashDet jag gillar med filmen är att man stenhårt kör med sin stil. Som jag sa, det är som en barnfilm. Jag noterade att bilarna i filmen nästan hela tiden kör i formation, trots att det inte finns nån anledning förutom att det ser snyggt ut. Vi bjuds nästan på lite Disney-känsla när Dom med gråten i halsen (eller i min hals? haha, närå) visar upp bilen som hans pappa och han själv byggt. ”Me and my dad built her”. Det mesta som händer är osannolikt och krystat men av nån anledning så blir det bra.

Apropå andra filmer som jag gör kopplingar till: den film som jag främst tänker på är ju Kathryn Bigelows Point Break. Vi har en undercoverpolis som börjar fundera på sina lojaliteter. Han trivs ju riktigt bra med sin nya ”familj” (och just familj är nåt som vi kommer återkomma till i serien). Vi har även frågan om det faktiskt är Dom och hans gäng som ligger bakom rånen, precis som i Point Break. Jag minns inte riktigt hur det var i Point Break men här blir ju Walker också på klassiskt undercover-vis lämnad i sticket och får klara sig själv. He’s on his own.

Jag har börjat göra noteringar på papper när jag ser filmer hemma (inte på bio, där går gränsen). En sak jag noterade när jag såg The Fast and the Furious är att jag gillade musiken. Bl a har jag skrivit ”Depeche Mode!”. Jag tror det var Stripped. (Uppdatering: Det var Strangelove.) Sen har jag även klottrat om att jag tror det var en låt av svenske producenten Stonebridge med också. Med andra ord: jag gillade musiken, vilket inte är nåt jag brukar påpeka så ofta.

En sekvens som stack ut, och gav lite skönt andrum på nåt sätt, var när vi anlände till Race Wars ute i öknen. Jag fick nästan intrycket av dokumentärfilm här. Det kändes som ett riktigt event, och jag antar att det är det också. Vi fick faktiskt se lite vanligt fölk i bild, utan hotpants… eller vänta, de kanske hade hotpants.

tiretiretire

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

World War Z

20 juli, 2013 13 kommentarer

Myror? Nej, zombies.

Myror? Nej, zombies.

Titel: World War Z
Regi: Marc Forster
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det blev det ett biobesök till innnan min semester började! Jag trodde att Man of Steel skulle bli det sista men det kom ett sms från Henke där han undrade om vi skulle se en film nån kväll i veckan. Jag föreslog: World War Z. Kanske ett riskfyllt val med tanke på att förhandspratet (det som jag har hört) mest handlat om problemen som man haft under inspelningen. Manus har skrivits om, slutet har filmats om, Damon Lindelof har kallats in för att utöva sin handpåläggning (positivt/negativt?) på filmen. Dessutom skulle det enligt uppgift krylla av datoranimerade zombier men inte av blod. Marc Forster, som gjort den erbarmligt tråkiga Bondfilmen Quantum of Solace, stod för regin. Det bådade inte gott.

Efter quesadillas (och gratis guacamole), glass och en djuplodande diskussion om svensk film slog vi oss ner i den faktiskt fullsatta salongen (faktiskt eftersom det var i Kista och där har jag varit helt ensam i salongen vid två tillfällen). Jag blundade då det visades en trailer för den kommande sf-rullen (och Filmspanarfilmen) Elysium. Henke kunde inte annat än blunda han med. Och så började filmen…

…och vad kul det är att bli positivt överraskad. World War Z inleds oerhört effektivt då vi kastas direkt in i handlingen. Familjen Lane (Brad Pitt, Mireille Enos plus två döttrar) finner sig fast i en bilkö. Det verkar pågå nåt sorts tumult längre fram. Snabbt eskalerar situationen och the Lanes finner sig i ett zombiekaos. Pappa Lane, Gerry, är en f.d. FN-arbetare vars kunskaper och expertis efterfrågas av de myndigheter som försöker stävja den zombiepandemi som drabbat hela världen. Därför blir familjen Lane räddade och helikopterflygs till ett fartyg ute i Atlanten men villkoret är att Gerry ger sig av till Sydkorea tillsammans med ett ungt läkarsnille för att försöka hitta Patient Noll.

Jag gillade alltså verkligen inledningen av filmen. Det är hetsigt, nervigt, spännande, desperat. Det kryllar av galna zombies men filmens känsla är mer katastroffilm à la 2012 än The Walking Dead, uppmixat med lite (eller ganska mycket faktiskt) Contagion. Eftersom det handlar om en PG-13-film så visas i princip inget grafiskt våld. Jag tycker inte det gör nåt. Visst, det finns vissa scener när jag hade önskat att vi fått se Pitt sätta kofoten i skallen på zombien istället för att han gör det under nedre bildkant. Och visst, kanske det hade varit bra med lite gore nån gång också. Men vad filmen lyckas med, kanske beroende på att man inte kunde lita på våld och gore, är att ändå skapa en bra stämning och spänning.

Vad filmen också lyckas med är att ge en episk känsla. Det är många helikoptertagningar med explosioner och horder av zombies, både från amerikanska städer och från Jerusalem, där Gerry mellanlandar på sin jakt efter en lösning, ett motmedel. Apropå ”lösningen” så kunde jag här inte låta bli att tänka på den ruttna (levande döda?) rullen After Earth. Om ni sett bägge filmerna så förstår ni nog kopplingen.

När jag lyssnat på mina standardpodcasts så har det sagts om filmen att dess sista tredjedel känns ditsatt i efterhand, att tonen ändras så mycket att det inte passar in. Jag håller inte med. Jo, jag håller med om att tonen ändras – filmen blir annorlunda, den blir mindre, mer intim – men det är det som jag tyckte var så bra. I vilken annan liknande film som helst så hade vi fått en actionpackade slutuppgörelse. Här får vi en nervig psykthrillerskräckis. Håhå, vad jag gillade just denna del som utspelas på ett medicinskt forskningslabb i Wales. Vägen till detta labb från Jerusalem var också en spännande och halsbrytande sekvens.

Det som gör att ger World War Z ett högt betyg är att jag levde med i filmen under visningen. Det var en härlig visning, med skratt ibland (när det hela var fööör over the top), med utrop av publiken vid spännande scener. Det påminde lite om den mytiska visningen av Sinister faktiskt. Nu finns det förstås saker att klaga på, som t ex den fåniga följden av PG-13-ratingen eller att scenerna med fru Lane känns som alltför ”familjevänliga”, men det såg jag förbi. Det blir en fyra till World War Z, en svag kanske men ändå en fyra.

4-/5

Andra som skriver om World War Z idag är, förutom Henke, Sofia och Filmitch. Och sen tidigare har Fiffi och Jessica avhandlat WWZ.

PS. En sista grej bara. Det har sagts att filmen innehåller springande zombier. Det gör den inte. De varelser som springer i filmen och kallas zombier är inte zombier eftersom de aldrig dött. De är inte levande döda vilket är min definition på en bra filmzombie. För mig är en filmzombie en person som dör och sen väcks till ”liv” igen till ett zombietillstånd, ett långsamt släpande zombietillstånd. Nu vet jag samtidigt att jag har fel i det påståendet. De första filmzombierna, som t ex i White Zombie, är utformade efter ”verklighetens” karibiska voodoo-zombier, alltså förhäxade människor (inte döda och sen återuppståndna). När skriver det här så inser jag att det helt enkelt finns två typer av zombier (och då räknar jag inte ens voodoo-zombierna som inte verkar så populära nuförtiden):

  1. De långsamma levande döda zombierna à la Romeros zombiefilmer eller The Walking Dead.
  2. Snabba zombier som är människor som blivit smittade av nåt sorts virus (de är inte döda och återuppståndna). Här platsar World War Z och 28 Days Later.

Det finns en kategori till, och det är väl den jag inte riktigt gillar: levande döda som är snabba. Här platsar Zack Snyders remake av Dawn of the Dead. (Nu ska sägas att jag tyckte filmen i sig var ok i det fallet, det var zombierna som jag inte riktigt gillade.)

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Pandorum

17 juli, 2013 13 kommentarer

AntjeTitel: Pandorum
Regi: Christian Alvart
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Man of Steel här på bloggen. Min favorit i den filmen spelas av en kvinna vid namn Antje Traue, en för mig tidigare okänd skådis… eller det är i alla fall vad jag trodde. Det visade sig nämligen att jag faktiskt har sett en film med henne tidigare.

Den här historien har vi sett förut: en liten besättning ombord på ett rymdskepp där nåt mystiskt (och skrämmande) pågår. För mig kändes Pandorum som en sämre version av Event Horizon, och då är ju inte Event Horizon nån toppfilm direkt. Dennis Quaid är träig och den del av historien som utspelas med honom är inte speciellt intressant. Bäst, eller åtminstone inte sämst, är Ben Fosters utforskning av skeppet. Filmen börjar med en hoppscen byggd enbart på ett överraskande ljud, och detta efter bara några sekunder av filmen. Det handlar alltså inte om nån uppbyggande stämning alls (som faktiskt Event Horizon hade, även om den bangade ur mot slutet). Det finns korn till en bra film här nånstans. Idén är bra och vissa delar av utförandet funkar. I princip gillar jag bara en enda grej och det var Spoiler monsterbarnen; de var läbbiga, jag gillade speciellt scenen när monsterungen skar halsen av asiaten Spoiler slut Slutet är också hyfsat. Grundproblemet: Man har en bra idé men spenderar ändå 95% av filmen med att försöka vara en actionskräckis som inte funkar.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Svindlande insatser

9 juli, 2013 5 kommentarer

Svindlande insatserTitel: Svindlande insatser
Regi: Claude Chabrol
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Vill ni se en bättre film med Isabelle Huppert, kolla in White Material. Vill ni se en bättre film med François Cluzet (till höger på bilden), kolla in Berätta inte för någon.

Claude Chabrol är (min kommentar: fel tempus här, Chabrol gick ur tiden 2010) en relativt känd fransk regissör, som sägs göra bra mystiska thrillers. Själv har jag nog bara sett en film av honom tidigare. Det var Ceremonin, en sorts psykologisk thriller där Isabelle Huppert spelar en av huvudrollerna. Ceremonin såg jag faktiskt tillsammans med en kompis på bio i Sverige, och jag tror aldrig jag har varit så nära att gå ifrån en film under pågående visning. Både jag och kompisen var levande frågetecken: filmen var urbota tråkig och helt obegriplig.

I denna, till tonen lite lättare film, spelar återigen Huppert huvudrollen som en svindlerska som förför män, tar med dem upp till hotellrummet, söver dem med sömnmedel för att sen ta deras pengar. Till sin hjälp har hon en äldre gentleman som planerar det hela och bestämmer lämpliga platser (tandläkarkonferenser t ex) för nästa jobb. När de två ger sig in i samröre med personer som hanterar riktigt stora pengar visar det sig att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Dessutom pågår ett visst dubbelspel under ytan.

Det här skulle kunnat vara en rätt ok thriller men Chabrols version av heist-film (nja, nästan heist-film i alla fall) är snackig, fjantig och helt ospännande. Huppert är ju, inte helt oväntat, bra i sin roll som sval förförerska. Jag kände inte igen henne först i sin svarta peruk. Hon är helt annorlunda jämfört med i Michael Hanekes Pianisten t ex. Men historien är tråkig, för vanlig, inte den där ”larger than life-känslan” som jag vill ha i en sån här film. Bitvis känns det som en löjlig blandning mellan Fawlty Towers och en halvtråkig brittisk tv-deckare. Såsigt. Några små överraskningar och vändningar finns men som helhet är det för blekt och trist. Chabrol borde ha pensionerat sig för länge sen (min kommentar: ja, som sagt, nu har han pensionerat sig för gott). För en gångs skull tror jag att en amerikansk remake skulle bli bättre (blasfemi?).

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Jin-Rô

24 juni, 2013 2 kommentarer

Jin-RôTitel: Jin-Rô
Regi: Hiroyuki Okiura
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Det här blir nog den sista (eller inte?) gamla recensionen av animefilmer och det är ytterligare en sån där film som bygger på en manga och där det finns en mängd andra filmatiseringar. Just därför kan det vara lite svårt att komma in i dessa filmer och fatta vad som egentligen pågår. Man förväntas liksom ha läst mangan och sett tv-serien osv.

Mmm. Det är väldigt snyggt och här finns en intressant historia. I animesammanhang då man gör en långfilm av en manga eller en tv-serie så blir ofta handlingen väldigt invecklad med många personer och för lite bakgrundshistoria. Det är svårt att hänga med helt enkelt. Även här hade det nog krävts litet mer bakgrundsinformation, litet mer kött på benen. Intressant är att handlingen är förlagd till Jorden men det är en ”Jord” där den historiska utvecklingen efter andra världskriget tog en annan bana än den egentligen gjorde (en s.k. alternativhistoria).

Filmen är baserad på mangaserien Kerberos-sagan av Mamoru Oshii, som även är regissören bakom t ex Ghost in the Shell (4-/5) och The Sky Crawlers (3/5). Lite research visade att i den där alternativhistorien så vann Tyskland andra världskriget. Nu märks det inte så mycket av just detta egentligen. Hur det påverkade världen och Japan är inget som filmen går in på, även om Japans historia är annorlunda med en sorts polisstat och en underjordisk motståndsrörelse som utför terroristaktioner. I början av filmen görs dock en snabb sammanfattning av vad som hände i Japan efter kriget och atombomberna.

Precis som i Oshiis andra alster så är filmen fylld av filosofiska funderingar om människan och samhället. Historien innehåller en del action och blod men det är liksom inte fokus på det. Just dessa scener är ändå väldigt snygga. Historien är komplex men efter lite research på nätet och funderande så fick jag ihop alla trådar. Under filmen förstod jag dock inte allt som pågick med en mängd olika polisorganisationer som konkurrerar med varandra. Jag gillar dock stämningen i filmen som är ganska dyster och jag ska försöka se fler av Oshiis filmer. Just här har Oshii dock inte regisserat själv utan står enbart för manus.

3/5

Arkiverad under Action, Alternativhistoria, Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Cowboy Bebop

18 juni, 2013 8 kommentarer

Cowboy BebopTitel: Cowboy Bebop
Regi: Shinichirô Watanabe
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När jag såg den här animen så kom jag att tänka på att det finns en del likheter med Firefly/Serenity. Firefly var ju en amerikansk tv-serie om en grupp prisjägare på rymdskeppet Serenity. Efter tv-serien kom sen filmen Serenity.

Det är förstås filmen Cowboy Bebop (med undertiteln Knockin’ On Heaven’s Door) som jag har sett, inte tv-serien. Cowboy Bebop är en helt ok anime om besättningen, tillika prisjägarna, på rymdskeppet Bebop som jagar en mystisk man som hotar att utrota jorden med ett – mystiskt – biologiskt vapen. En sak som tilltalar mig med anime är att teckningsstilen inte går ut på att vara realistisk utan snarare estetiskt tilltalande, eller cool om man så vill. Cowboy Bebop är lagom cool, våldsam och snygg. Som ofta i de anime jag ser så är det även sci-fi och lite filosofi inblandat.

Den griper dock inte tag helt, vilket delvis kan bero på att jag såg den dubbad på engelska. De amerikanska röstskådisarna känns aningen b och känslan försvinner lite. Det blir dock bättre efter hand när jag vande mig, och skådisarna är ingen katastrof som varit fallet andra gånger. Det fanns även en aningen jobbig besättningsmedlem som störde lite till en början. Men filmen som helhet blir bättre och bättre (när mystiken tätnar och spänningen tilltar) och landar till slut på en normal trea. En schysst matiné eller nattiné, helt enkelt.

3/5

Arkiverad under Action, Anime, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Man(n)lighet – Miami Vice

5 juni, 2013 27 kommentarer

Vid de senaste tillfällena som det bestämts filmspanartema så har jag direkt vetat vad jag ska skriva om. Jag gör ju oftast så att jag helt enkelt ser en film som jag tycker passar in i temat. Några exempel: Film om film: Living in Oblivion, Snö: Død snø, På väg: The Straight Story. Den här gången… helt blankt. Manlighet. Helt blankt. Haha, ja, men sen gjorde sig min ordvitstourettes påmind. Jag skriver om mannlighet… Michael Mannlighet. Ja, men det blev kanske inte så dumt ändå. Mann gör ju uteslutande väldigt ”manliga” filmer eller åtminstone filmer med männen i fokus. Jag valde att se en av Manns filmer som jag inte hade sett tidigare och jag hade i princip inte heller hört nånting gott om den.

****

Miami Vice

Manliga… posörer?

Titel: Miami Vice
Regi: Michael Mann
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Miami Vice var en favoritserie när den gick på tv på 80-talet. Bara för- och eftertexterna är klassiker. Jag kan se bilderna och höra musiken inom mig nu (gitarrerna, trummorna, båtarna, brudarna, bilarna, flamingosarna, vindsurfaren). Serien hade nåt som tilltalade mitt pojksinne, kanske att det fanns en melankolisk sorgsen stämning förutom den coola ytan. Seriens producent var Michael Mann vilket framgick av hans logga i eftertexterna. 2006 fick han för sig att göra en remake på vita duken. Bra idé? Hmm, nja, kanske inte. En lustig detalj var att filmen inte hade några förtexter (som jag såg i alla fall) men Mann kände väl att han inte kunde matcha originalet på den punkten.

Sonny Crocket och Ricardo Tubbs… säga vad man vill men är inte det där ett par coola namn! De spelas här av skon Colin Farrell och Jamie Foxx. Efter att FBI har strulat till det får Crocket och Tubbs hoppa in. FBI har råkat ut för en infiltratör och en av deras tjallare har avslöjat allt och tagit livet av sig efter att ha blivit hotad. Eftersom den simpla poliskåren i Miami inte var inblandade i operationen, som gick ut på att avslöja en knarkliga, är de nu de enda som inte är en potentiell risk och det är nu upp till Crocket och Tubbs att avslöja vad som pågår… and they are on their own! De ska gå undercover och agera kriminella som vill sälja sina transporttjänster till en sydamerikansk knarkkung som ska leverera knark till USA.

Alla är, eller försöker vara, väldigt hårda i filmen. Det kryllar av uppgörelser där det går ut på att stirra ut varandra alternativt skjuta ihjäl varandra. Jag tycker inte man nånsin lyckas med hårdheten, speciellt inte Colin Farrell. Foxx är aningen bättre i sin roll men det är Farrells Crocket som är i fokus. Farrell försöker kanske vara nån sorts kopia av Mel Gibson i Lethal Weapon, en crazy-go-lucky-typ som charmar damerna med sin humor (hahaha) eller dans (hahaha). Hur som helst, det funkar inte.

Loco

Loco

Redan från början har Farrell nåt längtande i blicken och det har han redan innan han har fått ögonen på knarkkungens dam Isabella spelade av Gong Li. Jag vet inte, kanske beror det på att Farrell ungefär samtidigt med Miami Vice (eller strax innan förmodligen) spelade in film med Terrence Malick, och då kan man ju få nåt längtande i blicken. Eller så ville han bara bort från inspelningsplatsen, vem vet.

Michael Mann har misslyckats med Miami Vice. Han hittar aldrig riktigt rätt ton. Efter att Crocket och Tubbs fått sitt uppdrag tar det typ två sekunder innan de vet vem som ligger bakom och hur de ska agera. FBI och alla andra myndigheter som var inblandade i operationen tidigare verkar ha varit fullkomligt handfallna. Men det kanske är lokalkännedomen om Miami som gav utdelning. Nåväl, det blir fånigt. Givetvis har Tubbs också pilotcert. De knarkkungar vi möter är karikatyrer som tagna ur en parodi på Miami Vice. De är latinogangster med rätt att tala på bruten engelska och de är fuuuuullkomligt hänsynslösa och galna.

Bäst i filmen

Bäst i filmen

Absolut värst i filmen var ändå musiken, fullkomligt horribel powernumetalrock eller vad det kan kallas. Inledande låten är jobbig men inte värst, nej värst är en grotesk version av Phil Collins In the Air Tonight. Musiken, som verkligen iiiinte är bra, tillsammans med den överdrivna stilen leder till att Miami Bajs förlåt Vice blir skrattretande till slut.

Det som dock (nästan!) räddar filmen är Gong Li. Hon är en cool cat(woman) och den enda som lyckas göra sin rollfigur till en intressant karaktär. She’s the man, helt enkelt, och hade ett lustigt sätt att nicka uppåt. (Tyvärr blir det i slutändan ändå så att hon givetvis måste räddas av Farrell.) Jag gillar även en del av bilderna och till viss del stämningen ibland. Mann är duktig på att få till sina stadsmiljöer, speciellt på natten. Det är samma look som i Collateral som dock är en mycket bättre film.

Slutet är galet dåligt med en av de sämsta slutscener jag nånsin sett, faktiskt. Blandningen av melankoli och ofrivillig parodi funkar inte.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar skriver om manlighet:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Har du inte sett den? (podcast)
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Except Fear
Flmr

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Only God Forgives

1 juni, 2013 13 kommentarer

Only God ForgivesTitel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?

Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.

Kristin Scott ThomasSå här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska snackfilmer?  Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.

Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?

Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.

Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.

1/5

Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.

****

PleasureEn trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.

Arkiverad under Betyg 1, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →