Das Lehrerzimmer (2023)

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

Dream Scenario (2023)

Min första tanke under inledningen av denna Norgehistoria var: ”Oj, oj, jag gillar det här!” Mina tankar gick direkt till Adaptation, en film skriven av Charlie Kaufman, regisserad av Spike Jonze och med Nicolas Cage i en dubbel huvudroll. Även Quentin Dupieuxs filmer känns som förebilder även om Dream Scenario inte är riktigt lika vrickad.

Filmen är full av pinsamma och obekväma situationer där en nedtonad Cage spelar universitetsläraren Paul som är en snäll, osäker och lite ledsen figur som inte kommer loss i livet. Lite som Paul Giamatti i The Holdovers, för övrigt. Jag älskar när Cage får spela på det här sättet. Då är han perfekt, precis som i Pig.

En gammal chef jag hade på Ericsson berättade en gång att han hade ett jobbmöte med några amerikaner och han råkade nämna att han tog sin frus efternamn när de gifte sig. Oj, oj, vad han fick höra om det efteråt. Vilken toffel!

Paul i Dream Scenario tog givetvis sin frus efternamn när de gifte sig. Julianne Nicholson, som spelar Pauls fru, var har jag sett henne förut? Jag känner igen henne så väl. Jag undrar om det är den sevärda August: Osage County som jag minns henne ifrån.

En annan film jag kom att tänka på under titten var Mother!. Min tolkning av den filmen var att den handlade om sociala medier och dess mörka sidor. I Dream Scenario är det mer uppenbart att det är just det som det handlar om. Paul trivs inledningsvis med sin nyfunna berömmelse. Vad berömmelsen handlar om? Jo, folk börjar plötsligt se Paul i sina drömmar, vilket gör att Paul förvandlas till en kändis över hela jorden.

Varför inte smida medan järnet är varmt tänker Paul och försöker en gång för alla få ut sin bok om hur ett myrsamhälle fungerar med hjälp av en PR-byrå. Det går så där. Och här gick mina tankar till American Fiction och Monks interaktioner med representanter från ett bokförlag.

Problemet med Paul är att han inte kommer till skott med sina idéer. Det är mycket snack och liten verkstad och då går det liksom inte att klaga på att en f.d. kollega släpper ett pek om antelligence.

Dream Scenario är väl en sorts uppgång-och-fall-historia som länge funkade klockrent för mig. Kanske filmen tappar lite fokus mot slutet. Vad handlar den egentligen om och hur ska vi avsluta det hela? Ändå en klar fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norgehistoria? Manus och regi av Kristoffer Borgli! Ser fram emot fler av hans filmer.

Bagdad Café (1987)

Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.

Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.

Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.

Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.

Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.

Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.

Enemy (2013)

Enemy är nog en vajb-film. En film att vajba med. Antingen funkar känslan i den och då älskar man den eller så funkar inte känslan och då, ja, då gillar man den förmodligen inte. Filmen är som ett dystert och gulbeiget vakuum där Jake Gyllenhall spelar en lärare som upptäcker att det finns en kopia av honom själv. De är i grunden samma person rent fysiskt men de är olika och lever olika liv. De har samma ärr på kroppen men olika sinnen och olika jobb. De har samma typer av manér och rörelsemönster men i olika situationer. Kan man nånsin känna en person fullt ut? (Nej.) Ljuger man nånsin för sig själv? (Ja.) Scenen när de båda människokopiorna möter varandra är briljant och den gav mig rysningar. Såååå otäckt och obehagligt. Plötsligt händer det. 5/5. Tack för att du finns Denis Villeneuve.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Därmed önskar Jojjenito Glad Midsommar och tar semester en dryg vecka

Tár (2022)

Under titten på Tár dröjde ett bra tag innan jag verkligen sjönk in i filmen och lät den omsluta mig. Men ibland tar (ehe) det ju tid och när jag väl kapitulerat så känner jag att det är värt insatsen.

Det hela är väl på ytan en #MeToo-historia där Cate Blanchetts beryktade dirigent Lydia Tár utnyttjar sina orkesteradepter. En sorts uppgång och fall-historia, även om vi inte får ta del av uppgången utan träffar Lydia när hon redan är på toppen.

Jag tycker filmen är lite luddigt berättad, by design förstås. Jag vet inte om det var mig det var fel på men jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och de inblandade personernas relationer. Assistent, sviken älskarinna, fru, dotter.

Jag sympatiserade inte med nån av filmens rollfigurer vilket kanske bidrog en del till känslan av distans under de två första timmarnas speltid. Ändå fann jag mig till slut, kanske inte trollbunden av, men indragen i filmens bitvis surrealistiska värld.

Lydia går i en (mar)drömsekvens omkring i en övergiven fabriksbyggnad och såna miljöer älskar jag. Ja, ibland räcker det med en sån liten miljödetalj för att en film ska få över mig på sin sida.

Om jag ska dra några referenser till andra filmer så kommer jag att tänka på några av Ingmar Bergmans filmer som utspelar sig i musikvärlden som t ex Till glädje och Höstsonaten. Jag fick även vibbar av Blå är den varmaste färgen; det är nåt med det lösa berättandet tror jag, en sorts europeisk stil. Apropå europeisk så kom jag även att tänka på både Roy Andersson och Ruben Östlund.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I’m Thinking of Ending Things (2020)

Charlie Kaufman är en favorit, i alla fall som manusförfattare. Filmer som Being John Malkovich och Adaptation är filmer jag älskar. Jag uppskattar även Eternal Sunshine of the Spotless Mind om än inte lika mycket. När Kaufman själv regisserar sina manus har det en tendens att bli för mörkt, dystert och konstigt. Anomalisa är ett typexempel. Den är alltför apatisk, eller dess rollfigurer är det i alla fall. Debuten Synecdoche, New York är klart bättre och renderar en fyra i betyg. I’m Thinking of Ending Things tycker jag funkar. Här har vi en Lars Norén-middag, surrealism, David Lynch-stämning, Mother!, allt flyter ihop, barndom, ungdom, vuxenliv, en enda röra, en analys av A Woman Under the Influence, en nervig och skrattig Toni Collette och två väldigt bra Jess(i)es (Plemons och Buckley). I’m Thinking of Ending Things hamnade till slut på plats sju på min topplista över 2020 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Keep an Eye Out (2018)

Quentin Dupieux är en speciell figur i filmvärlden. Han gör filmer som ingen annan. Jo, kanske som Charlie Kaufman och filmer i stil med Leos Carax-rullen Holy Motors. Möjligen lite David Lynch. Det handlar om surrealistiska och absurda komedier där man aldrig riktigt vet vad som ska hända, eller vad som egentligen händer när det väl händer. Själv har jag faktiskt bara sett tre filmer av Dupieux. Förutom denna: Deerskin (3/5) och Reality (4/5). Keep an Eye Out (eller Au poste! som den heter på franska) bryter väl ingen ny mark men det är som vanligt som att kliva in i hjärnan på nån som drömmer en bisarr dröm. Jag kan inte inte gilla det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

8½ (1963)

För tre veckor sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och åtto… eh, tredje filmen ut är från 1963. Min korta preblogg-text om 8½ skrevs i maj 2003.

Jag skriver i PS:et att titeln syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Varför en halva? Jo, Fellini hade gjort sju långfilmer, plus bidragit med segment i två antologifilmer som då räknades som en halv film totalt. Aningen självupptaget kanske?

Det här sägs vara Fellinis bästa film, men jag vet inte. Jag var trött och somnade till lite grann efter ett tag. Jag vet inte om filmen blev dålig för att jag missade en del när jag slumrade till eller om den verkligen var dålig och det var därför jag somnade. (min kommentar: ja, detta eviga dilemma).

Hur som helst, filmen handlar om en filmregissör som… ja, vad gör han? Han försöker spela in en film men fantiserar mest en massa, vilket vi som tittare får se i förvirrade scener blandat med det som verkligen händer. Det finns ingen rätlinjig handling alls, precis som i Roma, men jag gillade det inte alls denna gång. Jag kan inte ge mer än 2/5. Sorry, Federico!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. 8½ syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Detta är alltså film nummer åtta och en halv i ordningen.

Begärets dunkla mål (1977)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Fjärde filmen i temat är Begärets dunkla mål och min korta preblogg-text om den skrevs i oktober 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Luis Buñuel? Är det min 60-wattare i filmhöstmörkret? Nja, inte helt. Begärets dunkla mål är den fjärde Buñuel-film jag ser under senare tid. Alla fyra har varit filmer ur Buñuels senare produktion och ingen har lyckats engagera mig ordentligt, förutom under vissa korta sekvenser som glimtat till. Begärets dunkla mål var Buñuels sista film och den känns faktiskt litet trött. Som vanligt är Fernando Rey med. Här spelar han en äldre gentleman som blir besatt av en ung kvinna (som för övrigt spelas av två olika skådisar vilket var litet lustigt). Under en tågresa berättar Rey för sina medpassagerare om sina tröstlösa försök att få ihop det med den motvilliga tjejen.

Haha, ja, jag vet inte. Tre av de fyra Buñuel-filmer jag nyligen sett har haft Rey i huvudrollen, och jag vet inte, det känns som om att det är samma film. Det är Rey (Buñuel?) som försöker få ihop det med yngre kvinnor. Hans metod är att anställa dem som hembiträden och sen be dem att komma in i hans rum och sätta sig i stolen bredvid. Typ.

Ok, precis som de tidigare rullarna är även den här litet charmig (min kommentar: hehe, charmig? Ja, men visst, hans raggningsmetod låter ju jättecharmig). Den puttrar på med en skön Fernando Rey och 70-talsmiljöerna är mysiga. Jag saknade dock de surrealistiska scenerna från t ex Borgarklassens diskreta charm. Intensivt, dramatiskt eller gripande blir det aldrig. Jag gillade dock inledningen i samband med att tåget ska lämna stationen. Den var småkul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Borgarklassens diskreta charm (1972)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Tredje filmen i temat är Borgarklassens diskreta charm (Buñuels mest kända film?) och min korta preblogg-text om den skrevs i september 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Hur den här filmen kan ha 8.1 på IMDb är för mig ett mysterium (min kommentar: nu har det sjunkit till 7.9, ha!). Borgarklassens diskreta charm är nämligen inget mer än en småputtrig och pratig komedi med surrealistiska inslag. Nåväl. Ett sällskap i den övre medelklassen försöker äta middag tillsammans. Varje gång middagssällskapet ska till att äta så går något fel. Det kanske tycks som om jag inte gillar filmen men det gör jag faktiskt (inte så att jag skiter på mig av lycka men filmen är sevärd). Det är bara det att man ibland har svårt att förstå varför vissa filmer lyfts till skyarna.

Ok, om jag ser objektiv på det så är filmen som sagt en ganska rolig surrealistisk komedi. Precis som i två andra Buñuel-filmer, Dagfjärilen och Tristana, som jag nyligen sett så är det drömsekvenserna som sticker ut och känns bäst. Grejen är väl att om filmen bara skulle bestå av liknande scener så skulle det bara bli flum av det hela (hehe, ungefär som i Inland Empire, även fast det var bra flum där…). Jag måste säga att jag gillar Fernando Rey som verkar vara en favorit hos Buñuel. Rey har en snobbig stil, en speciell ”jag bryr mig inte vad du tycker”-stil som är skön. Avslutningsvis så tycker jag att filmen sammfattar sig själv ganska bra i flumscenerna då vårt sällskap promenerar på en väg mitt i ett åkerlandskap utan att de verkar veta vart de är på väg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep