Debug (2014)

11 januari, 2017 4 kommentarer

debugNär man ägnar större delen av en filmtitt åt att hitta referenser till andra filmer istället för att dras in i filmen man ser, ja, då är filmen man ser förmodligen inte speciellt bra. När jag såg science fiction-rullen Debug verkar det som att jag gjorde just detta, i alla fall om man ska lita på mina anteckningar som jag tog under filmens gång.

Jag nämner följande referenser i mitt anteckningsblock: Alien, Cargo, Event Horizon, A.I. Artificial Intelligence, 2001, Delivarence, A Nightmare on Elm Street, Star Trek, Solaris, Sphere, Kill Bill, The Matrix och slutligen Psycho.

Haha, ja, det var inte dåligt med referenser det där, men det hindrar inte Debug från att vara en dålig film.

Handlingen går ut på att en grupp programmerare (frisläppta på nåder för hackerbrott) skickas till ett rymdskepp som driver planlöst omkring nånstans i oändligheten. Uppgiften är att kickstarta skeppet genom att debugga den felaktigt fungerande datorn ombord. Datorn är givetvis självmedveten och vill förstås inte bli debuggad utan kämpar emot…

Ja, en film som heter Debug kan jag liksom inte motstå då avlusning är nåt jag sysslar med dagligen på jobbet som just programmerare. Nu pysslar jag inte specifikt med rymdskepp, även om jag sökte jobb på Rymdbolaget en gång i tiden, men buggar är ofta likartade och följer samma mönster, såsom i himmelen så ock på jorden.

Som jag redan konstaterat så var detta tyvärr en dålig film. Om vi börjar med de datorgenererade bilderna, cgi:n, så var dessa otroligt trista. Skeppet som ska vara coolt och snyggt är bara tråkigt. Det känns aldrig som att jag är ute i rymden. Jag är istället kvar vid greenscreenen.

Sen har vi de eviga bilderna från skeppets övervakningskameror, found footage-style. Jag blir less på den stilen ganska så snart. Gör en snygg film istället! Hmm, jag kanske borde se Passengers trots allt?

Från mina anteckningar hittar jag följande: ”Det var inte en speciellt bra skådis i början. Det såg mest ut som att hon var med i en balett, iklädd Ripley-trosor”. Om jag ska spinna vidare på det så konstaterar jag att det var väldigt tydligt hur enbart tjejerna i gruppen drog ner överdelen på sin overall för att visa sitt fina linne när det blev för varmt och svettigt. Killarna fortsatte svettas.

Filmen är jobbigt klippt. En scen får liksom inte pågå för länge. Filmmakarna litar inte på att scenen är tillräckligt bra utan klipper till nästa istället för att låta scenen spela klart. Detta ger ett snuttifierat och stressat intryck.

Anledningen till att jag inte delar ut en etta är Jeananne Goossen, skådisen i huvudrollen som gruppens ledare Kaida. Hon var en badass och alltså det enda som räddar filmen. Men det känns som att jag är väldigt snäll mot Debug.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

dodge-this

Dodge this!

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

2 januari, 2017 2 kommentarer

the-scorch-trialsDen första filmen i den här YA-franchisen såg jag faktiskt nere i Malmö under Filmdagarna 2014. Jag lät mig underhållas lite så där lagom av The Maze Runner och delade ut en mellanmjölkstrea. Precis som i den filmen så kastas vi även här direkt in i handlingen. Våra unga hjältar har nu klarat sig ut ur labyrinten men kastas ur i askan i elden kan man väl säga. Elden i det här fallet är en forskningsanstalt där ungdomarna hålls inspärrade. Personalen lockar med guld och gröna skogar till den som har lyckan att bli utvald. Ni som har sett The Island vet på ett ungefär vad det innebär att bli utvald. Det är inte högsta vinsten direkt.

Den grupp vi följer, ledd av Thomas (Dylan O’Brien), får höra talas om några rebeller som befinner sig i bergen på andra sidan en vidsträckt och farlig öken och beslutar sig för att rymma. Klara, färdiga, gå. Spring!

I filmens inledning presenteras en massa begrepp i en strid ström i ett lamt försök till världsbyggande: Cranks, Scorch, Wicked, Flare virus, etc. Alla begrepp inleds med stor bokstav för att markera tyngden av begreppen, precis som i den förra filmen för övrigt. Det känns mest fånigt skulle jag säga.

Det förekommer mängder av referenser till andra filmer i samma genre som t ex The Matrix, nyss nämnda The Island, THX 1138 och Mad Max-filmerna. Eller referenser är nog fel ord. Man kanske ska säga att de nämnda filmerna är inspirationskällor. Tyvärr lyser frånvaron av tyngd igenom. Det är nåt med att det är ungdomar i fokus som bara inte funkar. Det blir tråkigt. Kanske beror det på att skådisarna helt enkelt inte håller måttet?

Ta t ex Dylan O’Brien som spelar Thomas. Han har noll karisma plus att han spelar över i actionscenerna när han ska springa. Han springer i en sorts panik som gör att det i själva verket bara måste gå långsammare. Lugna ner dig lite. Men, nej, han fortsätter stressa och snubblar över sina egna fötter för att visa hur stressad han är.

Det är intressant att jämföra med en annan huvudperson, Minho spelad av Ki Hong Lee. Nu var han i och för sig en av de specialduktiga Springarna i den första filmen och han tar med sig den kunskapen här. I vilket fall så springer han effektivt och ekonomiskt, trippar inte, viftar inte med armarna utan pumpar som Tom Cruise.

Det springs för övrigt väldigt mycket i filmen. Den vanligast förekommande repliken är ”Let’s go! We gotta go! C’mon!”. Spring!

När gruppen befinner sig i öknen kunde jag inte låta bli att tänka på Stephen Kings The Dark Tower-serie och speciellt en episod när Roland & Co korsar en stor öken på väg mot bergen i fjärran. Ja, det finns några fler kopplingar då vi även får uppleva ruiner av storstäder från en svunnen tid. Nu är ju inte postapokalyptiska miljöer nåt unikt för just The Dark Tower men så gick i alla fall mina tankar. Jag ser för övrigt, med skräckblandad förtjusning, fram emot filmatiseringen av The Dark Tower som ska komma i sommar.

Slutligen konstaterar jag att det fortfarande är väldigt luddigt varför ungdomarna placerades i labyrinten från första början. Vi får veta nåt om att de har ett unikt enzym i sina hjärnor, ett enzym som ska vara botemedlet mot det virus som härjar på jorden. Producerades enzymet när en person känner rädsla/stress? Var labyrinten ett sätt att få deras hjärnor att producera mer av enzymet? Hmm, känns som att det borde finnas lättare sätt.

Nej, det är en ganska krystad historia det här. Den försöker vara tung men blir lättviktig och fånig istället. Nu är jag en sucker för postapokalyptiska miljöer och känner mig lite snäll idag (nytt år och allt) så Maze Runner: The Scorch Trials får faktiskt en svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

19 december, 2016 17 kommentarer

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Arrival (2016)

10 december, 2016 17 kommentarer

arrivalJag tror det var i somras som jag råkade klicka på en länk till en trailer för en film som hette Arrival. Det var tydligen en kommande science fiction-film i regi av ingen mindre än Denis Villeneuve och med Amy Adams i en av huvudrollerna. Jag tittade på trailern endast en gång och visste direkt att det här var en film för mig. Efter det inleddes en lång väntan där det viktiga var att hålla sig borta från allt som hade med filmen att göra.

Vi spolar fram tiden (ehe) några månader till början av december och nu sitter jag alltså i en fullsatt Rigoletto-salong tillsammans med Fiffi och Joel. Efter kanske en halvtimme av filmen var jag totalt fast och satt på helspänn resten av visningen. Jackpott!

Det är ju som vanligt bäst att veta så lite om handlingen som möjligt, speciellt i en sån här typ av mysteriefilm fylld med hjärnföda, så jag ska väl inte nämna så mycket om den. Men i korta drag: Amy Adams spelar en språkprofessor som blir anlitad av amerikanska militären för att försöka prata med utomjordingar som parkerat sitt skepp på en äng i Montana.

Om ni fortsätter läsa så kan jag ändå inte lova att jag kommer kunna hålla mig borta från spoilers, och jag lägger nog till några bilder efter recensionen också (och bilder kan ju vara spoilers de med).

Denis Villeneuve är en av mina absoluta favoritregissörer, tillsammans med Jeff Nichols och Paul Thomas Anderson (om vi glömmer Inherent Vice). Filmer som Enemy, Prisoners och Sicario är guldkorn. Vad är det med hans filmer som tilltalar mig? Det är alltid svårt att förklara varför man gillar nåt. Vad är det som gör att det klickar? När jag ser Villeneuves filmer så är det bara så att jag sugs in. Det finns alltid en nerv som går att ta på. Det är oerhört välgjorda filmer. Det är filmer som tar sin publik på allvar. Det är filmfilmer. Det är ofta filmer för ens hjärna, och det kan vara nåt som vissa andra ser som ett litet problem, att filmerna kan kännas kalla, kliniska kanske. För mig är det inte så alls, men jag har hört den kritiken.

Arrival inleds med att vi får träffa Amy Adams och spendera lite tid med henne samtidigt som utomjordingarna anländer. Tolv mystiska skepp svävar några meter ovanför jordytan på tolv olika platser världen över. Adams blir kontaktad av militären, i form av Forest Whitaker. På väg till skeppet i Montana träffar hon även andra som ska jobba med att försöka kommunicera med de utomjordiska varelserna, bl a en forskare spelad Jeremy Renner.

Under den här inledningen så känner jag att det är en välgjord film och det är hyfsat spännande. Det finns en viss förväntan i luften men jag är inte helt inne i filmen. Det jag gillar är ändå hur sparsmakat det är så här i början. Vi som tittare vet lika mycket (eller lite) som Adams och vi får följa med på hennes resa samtidigt som hon gör den. Vi får se skeppet för första gången samtidigt som hon själv ser det. Vi får se varelserna för gången efter ganska så lång tid, och återigen samtidigt som Adams.

När blev jag totalt insugen i filmens värld? Jo, det var under en helt magisk sekvens när Adams och Renner flyger med helikopter in mot platsen där skeppet svävar. En lång tagning där vi liksom snurrar ett varv runt platsen. En vacker plats för övrigt. En grön äng omgiven av bergsliknande sluttningar och låga dimmoln som skeppet verkar dra till sig.

Det som gjorde att jag kapitulerat fullständigt var nog MUSIKEN. Den är helt otrolig, skriven av islänningen Jóhann Jóhannsson. Det är inte musik i form av en låt rakt upp och ner. Nej, det handlar mer om att skapa en ljudbild. Tillsammans med fotot och designen på rymdskeppet gav det mig en känsla av under, just under den scenen när de flyger in mot platsen där skeppet svävar. Just känslan av under var kanske det jag uppskattade mest med Arrival; att man lyckats skapa en film som inte återanvänder grepp från andra filmer utan istället känns unik på ett utomjordisk sätt.

Lyssna på låten som heter just Arrival på Spotify. Efter ungefär en minut så börjar de, ljuden som låter som, ja, som vad då? Kanske som en sorgsen men ändå nyfiken blåval. Magiskt.

Förutom att foto, musik, design (på skepp, varelser och deras skriftspråk) och skådespelarinsatser håller högsta klass så bjuds vi även på en film som får det att snurra runt i huvudet. Tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Det är bara att konstatera att detta är en filmfilm, en rejäl film, och jag delar ut det andra toppbetyget för året. Därmed har jag även bytt header på bloggen. Jag tackar Midnight Special för sin tid som header men nu har en ny 5/5-film alltså anlänt. Arrival.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Fler tankar om Arrival.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Spel och Film

 

arrival1

arrival2

arrival3

arrival4

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Musik, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

Omtitt: Alien (1979) & Aliens (1986)

4 november, 2016 12 kommentarer

alien-posteraliens-posterFörra fredagen, för en vecka sen alltså, så var det en härlig helkväll på Bio Rio på Söder i Stockholm. Vad som gick av stapeln var nämligen en dubbelvisning av klassikerna Alien och Aliens. Jag var där med Fripps Filmrevyer-Henke i en fullsatt salong tillsammans med andra förväntansfulla fans av Ridley Scotts och James Camerons filmer.

Först ut var givetvis Alien… ja, eller allra först ut var tyvärr en pajas som skulle presentera filmerna. Istället för att vara ett seriöst fan på ett roligt sätt försökte han BARA vara rolig genom nån form av stand-up-rutin där han drev med filmerna. Det här sänkte stämningen och förstörde magin. Bl a kallade han filmerna för Älgen… åhååhå vad roligt. Not.

Till slut kunde i alla fall filmen börja (en kvart försenad) och den höll verkligen måttet. Bästa scenen (som vanligt) är när Ash (en iskall Ian Holm) blir avslöjad som android. Men varför väljer han att försöka döda Ripley med en hoprullad tidning?

Efter en kort paus med hallonsoda som förfriskning rullade den mer lättsamma Aliens igång. Jag började vid det här laget bli aningen mosig i huvudet, men Private Hudson lättade upp stämningen (ping Filmitch!). Framåt ett på natten så var det slutligen game over! They cut the power. What do you mean “they cut the power”?

Jag såg om och skrev om alla tidigare Alien-filmer i samband med att Prometheus hade premiär för några år sen. Här hittas mina gamla texter om Alien och Aliens, och så betygen förstås.

 

Alien

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Aliens

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke skrev om visningen redan igår. Här hittar ni hans sammanfattning.

 

alien

alienattacks

ash

vasquez

hudson

aliens

Arkiverad under Action, Betyg 3, Betyg 5, Film, Omtitt, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Midnight Special (2016)

10 juli, 2016 15 kommentarer

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T., Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Independence Day: Resurgence (2016)

4 juli, 2016 2 kommentarer

Independence Day ResurgenceResurgence. Ah, en sån där härligt generisk undertitel som säkerligen redan använts i nån av Resident Evil-filmerna. Enligt Google Translate betyder resurgence uppsving. Tillåt mig skratta. Uppsving när det gäller vad? Filmens kvalitet är det i alla fall inte det handlar om. En kul svensk titel på filmen hade annars varit Självständighetsdag: Uppsving.

(Ja, en alternativ översättning av resurgence är återuppvaknande.)

I Roland Emmerichs egna uppföljare till sin katastroffilmsuccé från ’96 har det gått 20 år sen de ondskefulla rymdvarelserna besegrades (av ett datorvirus, vad annars). Jorden har sedan dess levt i fred och samförstånd, med sig själva alltså. Man har utnyttjat den främmande teknik som inkräktarna lämnade efter sig och koloniserat månen (och hade man t.o.m. en rymdstation som kretsade kring Saturnus?).

Runt omkring på Jorden ligger varelsernas kraschade skepp kvar. Ett av dessa är parkerat nånstans i Afrika och nu startas det plötsligt upp och sänder ut en signal i världsrymden – och vips så var det dags för ett oväntat och ovälkommet besök igen. Den här gången är det anländande moderskeppet större än Sibirien, ja, det är typ lika stort som Atlanten. Det är t.o.m. så stort att dess gravitation drar till sig människor, bilar och andra föremål, vilket kan hjälpa om man ska förgöra en stad.

Nu är det återigen upp till Jeff Goldblum och några fler av karaktärerna från originalfilmen samt några nya, yngre förmågor att klara biffen. De får dock klara sig utan Will Smith, som enligt uppgift krävde 50 miljoner dollar för att vara med i filmen. Jag antar att han inte ville vara med. Good ridance säger jag.

Jäääääääääsp. Vad tråkigt detta var! Det börjar trist med en evighetslång cgi-sekvens som inte betyder nånting där vi färdas genom rymden (?) och får se flashbacks till Bill Pullmans presidenttal från förra filmen. Och sen fortsätter det i samma tråkiga stil hela filmen. Jag hade urtråkigt.

Bill Pullman (som pratade med en läbbigt darrande röst) och Jeff Goldblum (vars torra spel var något av en lisa i allt träl) var ok.

Originalfilmen lyckades med konststycket att hålla igång flera parallellhandlingar samtidigt utan att det blev förvirrat. Där lät man scenerna i varje enskild handling ta sin tid. Man vågade vila i scenerna. I Resurgence så hoppar man från handling till handling i ett ekorrhjul som bara snurrade snabbare och snabbare. Tre trista sekunder där, fyra förglömliga sekunder där.

Nykomlingarna i form av bl a Liam Hemsworth, Jessie Usher, Maika Monroe (It Follows) och Angelababy (Tai Chi 0) ger mig inget speciellt. Det är trälig YA som vi sett förut. Mest tråkigt, en massa cgi-skådespel och så Hemsworths tölp till sidekick som enbart är irriterade.

När slutstriden drar igång har jag ledsnat fullständigt och redan nickat till ett antal gånger. Insatsen är lika med noll och när modermonstret springer omkring i en saltöken intill Area 51 med sina tentakler viftandes suckar jag bara trött.

Det enda som gjorde nåt som helst intryck var att se en gammal Robert Loggia, som här gjorde sin sista film innan han dog i december 2015.

Slutbetyg: En rak etta! En katastroffilm i alla dess bemärkelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som skrivt om filmen är Henke, Fiffi, Steffo och Filmitch.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Independence Day (1996)

1 juli, 2016 9 kommentarer

Independence DayJag kan inte minnas om jag såg Independence Day på bio när den kom men jag tror inte det. Det känns som att jag borde minnas det. För när den kom så var den nog ganska unik i sitt slag, med sina maffiga massförstörelse(förströelse)effekter som världen aldrig skådat tidigare.

Men sett den har jag förstås fast då i ett mindre format och det jag minns av filmen är att jag tyckte den var dum och dålig. Jag gick in på Filmtipset och andra forum för att kolla vad jag skrivit och tyckt om den. Det jag hittade var inte speciellt positivt. Det var klagomål och gnäll rent allmänt och jag delade ut betyget 2/5.

I onsdags hade ju uppföljaren Independence Day: Resurgence premiär och i torsdags gick jag och såg den (i 2D förstås!) tillsammans med några av filmspanarna. Men kvällen innan hann jag faktiskt med att se om den första filmen och nu var ju frågan vad jag skulle tycka den här gången? Om jag tyckte att filmen var dum och dålig då, vad skulle jag då inte tycka nu då jag blivit både äldre och klokare?

Haha, ja, det där med klokare får jag nog ta tillbaka då jag otroligt nog gillade det mesta med Independence Day. Ja, jag är förvånad själv. Inledningen är kanske inte briljant men mycket bra. Man låter uppbyggnaden ta tid och alla karaktärer (och de är många!) och deras backstories introduceras smidigt: Presidenten (Bill Pullman), presidentens rådgivare (Margaret Colin), The First Lady (Mary McDonnell), den höga militären (Robert Loggia), försvarsministern (James Rebhorn), datorexperten och hans pappa (Jeff Goldblum resp. Judd Hirsch), en alkad f.d. stridpilot (Randy Quaid),…

…ja, och så (förstås och tyvärr!) ett flygaress spelad av Will Smith. Jag återkommer till honom.

Filmen funkar riktigt bra i början när det är fokus på presidenten och hans administration samt Goldblums nördiga forskare och hans pappa. Det känns mysigt; filmmakarna låter det hela ta sin lilla tid; scener får faktiskt spelas klart innan det klipps.

Några fler saker jag gillar med Independence Day (och här kommer det nog spoilers):

  • Jag trodde jag skulle hata Randy Quaids pajasflygare men det visade sig att han ändå funkade helt ok.
  • Känslan av domedag är stark när skuggorna från utomjordingarnas skepp drar in.
  • Jag gillade att generalen (spelad av Robert Loggia) var en vettig person och inte en krigshetsare som jag först trodde att han skulle vara.
  • Eftersom jag gjorde lumpen som telegrafist och lärde mig morsealfabetet kan jag inte låta bli att gilla det faktum att man använde sig av morse för att kommunicera i slutet av filmen.
  • Det är starkt att man har mage att ta livet av The First Lady. Jag vet inte om det skulle göras idag, i en den här typen av storbudgetfilm.
  • Att det inte bara är den traditionella familjekonstellationen det handlar om. Ett Emmerich-trademark är väl t ex den separerade slarvermannen. I det här fallet Goldblum som bondar med sin far, och kanske sitt ex (presidentens rådgivare) utöver det.
  • THE SPEECH!

Vad jag inte gillade:

  • WILL SMITH! Han funkar inte alls för mig. Han spelar över, han spelar dåligt, han funkar inte, han förstör nästan filmen för mig. Det var en himla tur att han inte dök upp förrän efter nästan 30 minuter. Will Smith är det sämsta med filmen. Hans oneliners känns galet malplacerade.
  • Det förekom en del homofoba skämt som kändes trötta.

Slutbetyg: En stark trea!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som tyckt om Independence Day: Sofia, Fiffi, Henke, Magnus, Rymdfilm, Movies – Noir och slutligen Steffo och Filmitch som bägge hade den på sina årsbästalistor för 1996.

 

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

MCU vs X-Men

24 juni, 2016 Lämna en kommentar

Jag puffar för att jag har skapat tema-sidor om två filmserier med karaktärer från Marvel Comics. Det handlar dels om Marvel Studios egna filmiska universum MCU och dels om X-Men-filmerna distribuerade av 20th Century Fox.

Uppdatering: Efter lite WordPress-strul så går det nu även att kommentera på sidorna!

AvengersVS

X-Men

Arkiverad under Film, Science fiction, Serietidningsfilm, Tema, Versus Tagged with , , ,

X-Men: Apocalypse (2016)

12 juni, 2016 7 kommentarer

X-Men ApocalypseJajamän, världen kan tydligen inte få nog av superhjältefilmer, och jag tackar inte nej. Oftast får man sig en underhållande och maffig stund på bio. Men visst, en antydan till Marvel-fatigue känner vi nog lite till kvinns.

X-Men: Apocalypse heter alltså den senaste skapelsen i X-Men-serien. Filmen utspelas 20 år efter händelserna i First Class och 10 år efter det som skedde i Days of Future Past. Det lustiga är att alla i filmen ser ut precis som de såg ut i First Class. Hmm, märkligt, då det ju faktiskt gått 20 år. Jag kan förstå det när det gäller Mystique (som ju är en hamnskiftare) och i viss mån Wolverine (vars kropp ju har en självläkande egenskap, eller snarare: den är självläkande). Men de andra? Not so much. Nåja, det kanske är en petitess, men visst är det märkligt?

Handlingen? Ja, vi har en gammal egyptisk gud som efter flera tusen år i dvala vaknar till liv och då (givetvis) vill ta över världen. Den där guden är i själva verket en mutant (världens första!) vid namn En Sabah Nur a.k.a Apocalypse. Nu är det upp till Charles Xavier och hans uppbåd och stoppa apokalypsen. Ja, Apocalypse vill alltså se världen brinna och sen se mutanter styra över den och de människor som finns kvar. Till sin hjälp har han de ”fyra ryttarna”, dvs fyra mutanter som han värvar genom att tala till deras bitterhet på mänskligheten och lova världsherravälde. En av dessa fyra visar sig bli Magneto, som i filmens inledning tror sig kunna leva svenssonliv i Polen. Var jobbar han? På en metallfabrik förstås…

Förutom en vaknande mutantfarao får vi även se krafterna vakna hos en viss Scott Summers (spelad av Tye Sheridan från bl a Mud, yay!). Ni som kan er X-Men vet att det ju är Cyclops. Den unge herr Summers möter vi i skolan under en lektion. När det plötsligt börjar klia nåt fruktansvärt i ögonen blir han tvungen att springa ut på toaletten. En mobbare följer efter för att… mobba. Det skulle inte mobbaren ha gjort. Jag gillade just den här scenen. Jag är ofta förtjust i dessa origin stories. Många andra, efter vad jag hört, är ganska less på just detta och vill se nästa steg när karaktärerna redan är etablerade. Men jag trivs alltså.

Nu är inte X-Men: Apocalypse historien om Cyclops ursprung. Det är förvisso en del av filmen, men en ganska liten del. Det är mängder av andra personer som ska presenteras och få sin lilla bit av kakan. Vissa känns roliga och som att de har betydelse, andra inte.

Ett exempel på en rolig figur är den blåfärgade tyske teleportören Kurt Wagner a.k.a Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee från bl a The Road, yay!). Kurt är alltså en bortkommen ung (blå) tysk i USA och fungerar som komiskt element i filmen. Bl a har han aldrig hört talas om vad ett Mall är för nåt och det skämtas om detta. Tydligen finns det även en ganska lång scen som spelades in där de unga mutanteleverna (Jean Grey, Cyclops, Jubilee och Kurt) från Professor X:s skola snor en bil och åker till 80-tals-gallerian där de spelar spel, tittar på skivor och dricker milkshakes. Jag kan tycka att det var lite synd att hela den scenen inte kom med i den slutliga filmen. Nu fick vi bara se när de kom ut från en visning av Return of the Jedi och skämtar om den sista filmen i trilogier (meta!).

En karaktär som inte funkade utan istället kändes onödig var Rose Byrnes CIA-agent MacTaggert. I alla fall var det så mot slutet av filmen. I början förekommer några ganska underhållande ”romantisk komedi”-sekvenser med Xavier inblandad. Men därefter det så står hon mest vid sidan om eller behöver skyddas då hon ju inte har några superkrafter. Kanske hade jag gillat henne mer om jag hade haft First Class mer färskt i minnet eftersom det görs många callbacks till den.

Oscar Isaac? Hur funkar han? Va? What? Jo, det är faktiskt Oscar där under ett tre meter tjockt lager med blåsmink. Han spelar alltså skurken Apocalypse. Jag tyckte han var helt ok. Han hade en del roliga scener där han kom med några nedtonat roliga kommentarer. Det som slog mig var att han som skurk var väldigt lugn. Kanske berodde det på att han var flera tusen år gammal. När nån pratade emot honom så nickade han bara på huvudet som nån mafioso i Chicago, och antingen lät han personen hållas eller så dödade han den genom att förvandla golvet till sand med en handviftning.

I slutändan så var det ändå inte så mycket Isaac kunde göra med sin roll under allt smink.

Det bästa med filmen är som vanligt, när det gäller X-Men, de moraliska dilemmana som uppstår… nej, förresten, stryk det. Det bästa är relationerna mellan karaktärerna, främst då mellan Xavier och Magneto. Det är samma visa som i alla andra filmer, men främst i den senaste trilogin. Det är nästan löjligt hur ofta man (tydligen) kan återupprepa samma sak, om och om igen. Xavier försöker få Magneto att förstå att han är god innerst inne och inte behöver låta sin mörka sida (the daaark side) ta över.

Det märkliga är att jag, precis som under Days of Future Past, plötsligt under vissa scener kände hur det blev väldigt dammigt i rummet. Hur är det möjligt? När vi även har en blåsminkad Oscar Isaac-smurf pratandes med en fånig Bane-röst? Att vi har bägge sakerna i samma film alltså. Både bra rörande drama och nåt som gränsar till camp. Om inte annat visar det kanske att filmmakarna har tryckt in för mycket i filmen, som klockar in på nästan 2,5 timmar.

Slutligen: Ja, den obligatoriska scenen med Quicksilver var en av filmens höjdpunkter även om det i mångt och mycket var en repris av det vi fick se i Days of Future Past. Bättre musik här dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Quiz: Jag hittade en alternativ poster från filmen. Vilken annan science fiction-film får den dig (eller åtminstone mig 😉 ) att tänka på?

Uppdatering: Svaret på min fåniga quiz var den här bilden…

Stalker

…som vi alltså hämtar från Andrej Tarkovskijs Stalker.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →