His Girl Friday (1940)

15 oktober, 2025 4 kommentarer

Så här skrev jag om His Girl Friday (Det ligger i blodet på svenska) på ett filmforum för länge sen:

”Den har en underbar kulsprutedialog och är nog min favorit bland de klassiska screwballkomedierna som jag har sett! Det är lustigt, t ex The Philadelphia Story och Bringing Up Baby är ju också klassiska screwballkomedier men de gillar jag inte alls lika mycket som Det ligger i blodet.”

När den dök upp på SVT Play för ett tag sen så blev jag sugen på att se den igen. Skulle den leva upp till sitt rykte, eller snarare det rykte jag gav den? Mja, inte riktigt. Jag blev återigen påmind om att Cary Grant nog inte är en favorit. Länge levererade dock filmen som helhet. Dialogen mellan Grant och den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan Rosalind Russell är härlig. Snabb, rapp och smart. De älskar att gnabbas med varandra och det är underhållande att ta del av. Även underbar kostym inklusive hattar.

Inledningsvis så trivdes jag men efter ett tag upplevde jag att det blev en överdos av snabb dialog. Jag tappade fotfästet och blev trött i huvuidet. Dessutom kände jag att filmen hade en ganska cynisk sida som jag inte mindes från den förra titten. Folk dör på dråpliga sätt och man ska tycka det är roligt. Hmm, nej, det funkade inte riktigt den här gången.

En trea blir det dock till His Girl Friday och den är fortfarande bättre än de två andra filmerna jag nämnde i citatet ovan. Plus att vi bjuds på ett klassiskt ögonblick som blivit ett gif-meme (eller en meme-gif om du så vill).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Get out!

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Taste of Things (2023)

18 juli, 2024 4 kommentarer

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Past Lives (2023)

17 april, 2024 Lämna en kommentar

Barndomsvännerna Na Young och Hae Sung skiljs åt som barn när Na Youngs familj emmigrerar från Sydkorea till Kanada. Tolv år senare ”träffas” de igen via Facebook. Nu bor Na Young i New York och har bytt namn till Nora Moon (Greta Lee). De håller en ivrig kontakt under en tid. Man kan nästan säga att de inleder ett distansförhållande. Men det hela rinner ut i sanden när ingen vågar eller vill ta steget att besöka den andra.

Tolv år passerar igen och nu har båda gått vidare i livet. Hae Sung (Teo Yoo) har träffat en tjej (som vi som tittare knappt får se) och Nora har gift sig med Arthur (John Magaro) efter att ha träffat honom på ett författarläger. Nu bestämmer sig Hae Sung för att åka till New York för att träffa Nora. Bättre sent än aldrig. Eller?

Jag tyckte Past Lives var en helt underbar film. Det känns otroligt att det är Celine Songs debutfilm. Song har en bakgrund som pjäsförfattare men att kliva in och lyckas som regissör på det sättet hon gör i Past Lives är imponerande.

Att Song är pjäsförfattare i grunden känns rimligt med tanke på att Past Lives är en film som fokuserar på människor som pratar med varandra. Vi får många långa scener med fin dialog, mellan Nora och Hae Sung och mellan Nora och Arthur.

Det är även en vacker film rent visuellt. Miljöerna känns inlevda. Parker, speglar, fönster, vattenpölar och regn, allt känns levande. Som vanligt regnar det på film i Sydkorea. VSB!

En detalj jag gillade var hur Hae Sung i de olika tidsperioderna hänger med samma kompisar i Seoul. Först är det häng på den lokala syltan där man dränker sina sorger i sprit. Senare är det mer ordentliga sammakomster på BBQ-restaurang i kostym.

Noras man Arthur skulle kunna vara en rollfigur som man ska ogilla i en annan film. Här är han en sympatisk, ödmjuk och lite osäker snällis. Han vill lära sig koreanska för att förstå Nora när hon pratar i sömnen på koreanska. Höjden av romantik. (Eller creepy?). Det är som Hae Sung säger till Nora: ”Jag visste inte att det skulle göra så ont att tycka om din man”.

Jag är en sucker för den här typen av bitterljuv melankoli och filmen var inneboende i min hjärna några dagar efter titten. Det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Past Lives hamnade faktiskt på första plats på min lista när jag var med i Shinypodden (yay!) och pratade om 2023 års bästa filmer. På bloggen kommer min slutliga 2023-lista lite senare när jag sett alla 2023-filmer jag vill se. Då får vi se om Past Lives fortfarande toppar listan. Här hittas avsnittet av Shinypodden där vi pratar om Past Lives: Spotify.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

Hallåhallå (2014)

17 maj, 2023 Lämna en kommentar

Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Nina Frisk (2007)

14 maj, 2023 2 kommentarer

Nina Frisk är Maria Bloms uppföljare till succén Masjävlar (2004). Återigen ser vi Sofia ”Saga Norén, länskrim, Malmö” Helin i huvudrollen som även är en titelroll i det här fallet.

Filmen är en klassisk romantisk komedi som ändå bjuder på lite mer än de vanliga vändningarna som brukar förekomma i den typen av film. Vi bjuds på en del roliga och tänkvärda insikter vad gäller relationer inom en familj: mamma/dotter och bror/syster är det mest fokus på här.

Titelrollens Nina lever i nåt sorts limbo och är mest nöjd (tror hon) när hon partajar och jobbar som flygvärdinna på 10 000 meters höjd och därmed slipper sin jobbiga familj.

Givetvis träffar hon en snubbe (en jordnära cykelhjälmsman som Crescent-skjutsar sin lille son till dagis). Tycke uppstår. Komplikationer uppstår. Man löser det. Sen kommer ett jättejätteproblem som riskerar att avsluta relationen. Löser man det? Ja, påven har fortfarande en lustig hatt.

Bitvis undrar jag om det här är en reklamfilm för Hammarby sjöstad. Många drönarbilder blir det. Eller om det är helikopterbilder? Var det vanligt att drönare användes under filminspelningar redan 2007? Jag kom nu att tänka på Hypnotisören som hade grymt snygga och vintriga flygbilder på Stockholms innerstad.

Ninas nya kille spelas av Daniel Götschenhjelm som är Sofia Helins man upptäcker jag nu! Haha, vad såg hon i honom frågar jag mig?! Daniel är säkert jättetrevlig i verkliga livet men som skådis var han verkligen inte bra. Han pratar som en robot som försöker verka mänsklig. Daniel slutade förresten med skådespeleriet 2010 och sadlade om till präst. Good for him. Eller snarare God for him.

Det förekommer kanske lite för många krystade referenser till flygresor. Det är turbulenta relationer med luftgropar hit och kraschade förhållanden dit. Jag vet, jag borde uppskatta det men ordvitsar funkar sällan nedskrivna; de ska komma spontant i stundens ingivelse.

Jag gillar ändå filmen som helhet. Det är en svensk romantisk komedi som tar lite annorlunda rutter och som flyger hela vägen utan att mellanlanda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Cold War (2018)

24 mars, 2023 4 kommentarer

Jag har bara sett en film tidigare av den polske regissören Paweł Pawlikowski och det är den väldigt vackra filmen Ida. Precis som Ida så är Cold War en svartvit film, och lika vacker. Paweł verkar vara ett fan av svartvitt. Cold War är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria som utspelar sig i den polska musikvärlden. Det handlar om Wiktor och Zula som under det kalla krigets dagar har ett passionerat förhållande under flera år men utan att egentligen kunna leva ihop. Filmen gör nedslag i olika städer och tidsperioder (1949-1964) när de båda möts efter att inte ha sett varandra på flera år. Vi befinner oss bl a i Polen (surpise!), Berlin, Jugoslavien och Paris. Zula, som är sångerska, spelas av Joanna Kulig och när hon sjunger påminde hon mig om Lykke Li. Det finns nåt plågat i uttrycket. Cold War var en historia om olycklig kärlek i kubik som jag gillade väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

The Mother (2003)

10 april, 2022 Lämna en kommentar

När det hösten 2005 annonserades att Daniel Craig skulle bli näste Bond gjorde jag följande uttalande:

”Craig har jag sett i Road to Perdition och The Mother och där är han bra. Om han passar som Bond? Ja, jag tror faktiskt det eftersom han är en duktig skådis och nog kan anpassa sig men ändå göra sin egen Bond. Bryr jag mig? Nja. Bond-fenomenet känns tröttare än Bingolotto.”

Haha, ja, jag gav inte mycket för Bond vid den här tiden. Det är väl bara att konstatera att Craigs Bond-filmer var ett klart lyft för min del jämfört med Brosnan-eran. Apropå The Mother så såg jag den på Göteborgs Filmfestival 2004 och här kommer min korta preblogg-text om den. Obs! Daniel Craig spelar alltså en skäggig och ofta skjortlöss snickare för den som är intresserad.

Regissören till Notting Hill, Roger Michell (som för övrigt presenterade filmen), har gjort en ganska så annorlunda film om relationer jämfört med Hughs och Julias film. Jag vill inte kalla det en kärlekshistoria för det handlar inte om två människor som blir kära. Det handlar om en 60-årig kvinna som blir änka och försöker hitta nån mening med livet igen. Hon flyttar hem till sin dotter och det visar sig att de båda har en del att reda ut. Låter det inte kul? Faktum är att det faktiskt är lite småkul ibland. Det är bra skådisar och en rätt ok story. Det kändes inte riktigt som min typ av film dock. Jag vet inte, jag kunde inte riktigt ta den till mig men jag ger den ändå precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Göteborg Filmfestival, Göteborg Filmfestival 2004, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Voices of a Distant Star (2002)

30 mars, 2022 Lämna en kommentar

För några dagar sen kom jag på att jag saknade den japanske anime-regissören Satoshi Kon väldigt mycket. Kon gjorde intressanta och mystiska filmer som hade en sorts David Lynch-vibbar över sig. Den första filmen jag såg var Perfect Blue som en del av ett anime-tema som SVT hade för länge sen. Efter det så träffade jag dessutom Kon själv när han besökte Stockholm och Filmhuset i ett event ordnat av Cinemateket. Tyvärr gick Kon bort bara några år efter Sverige-besöket.

Och apropå det där SVT-temat så visades även kortfilmen Voices of a Distant Star (som dock inte regisserades av Kon) och min preblogg-text om den skrevs i september 2007.

Voices of a Disant Star är en kortfilm, 25 minuter lång, om en tjej som blir pilot i rymdarmén och färdas allt längre och längre bort samtidigt som pojkvännen är kvar på jorden och får vänta allt längre – flera år till slut – på hennes sms. Det här var en ganska vacker och sorglig historia som är snyggt tecknat. Eftersom den är ganska kort och inte så påkostad ger den dock ett litet blekt intryck. Men jag gillar tecknarstilen och själva historien är melankolisk och bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Det visar sig att Voices of a Distant Star gjordes av en viss Makoto Shinkai som nu gått vidare till storfilmer som Your Name och Weathering with You. Precis då som nu så fokuserar Shinkai på romantik, melankoli, sorgsenhet och långdistansförhållanden.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Kortfilm, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Conte d’automne (1998)

27 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Fjärde och sista filmen är Conte d’automne med den svenska titeln En höstsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Okidoki, äntligen har jag sett klart den där franske tråkmånsen Rohmers filmserie som av nån anledning kallas årstidsfilmerna (ja, ja, de utspelas under respektive årstid men än sen då?). Denna handlar om inte fullt så löjliga personer. Huvudperson är den runt 40-åriga vinodlerskan Magali som har utflugna barn och ingen man. Hennes sons flickvän och hennes kompis försöker båda fixa en ny man till henne på sina egna sätt. Kompisen använder tricket att sätta in en kontaktannons och sen spela Magali själv. Det är upplagt för förvecklingar.

Hmm, jag blev faktiskt positivt överraskad av denna. Jag trodde till en början att det skulle vara samma gamla visa igen, dvs ointressanta personer som gör ointressanta saker men filmen hade, efter ett tag i alla fall, en viss charm. Personerna var betydligt mer sympatiska och kändes lite mer mänskliga och normala. Romansen mellan snubben som nappade på den där kontaktannonsen och Magali är skildrad på ett ganska skönt sätt. Filmen är ingen höjdare men den får i alla fall godkänt. Men det blir inga mer filmer av Éric Rohmer för min del, det kan jag lova (min kommentar: och nej, det har det inte blivit).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Conte d’été (1996)

20 mars, 2022 Lämna en kommentar

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Tredje filmen ut är Conte d’été med den svenska titeln En sommarsaga och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Del tre i Rohmers årstidsfilmer handlar om den unge Gaspar som har semester. Han är i Bretagne och väntar på sin tjej som ska komma senare. Under tiden träffar han två andra tjejer och när väl hans flickvän kommer har han målat in sig i ett flickvänshörn.

Nä, inte bra åter igen. Jag fattar inte vad folk ser i dessa filmer egentligen och det här tjafset med att det ska vara årstidsfilmer?! Richard Hobert-varning (min kommentar: hmm, jag antar att jag syftar på Hoberts filmer om de sju dödssynderna).

Som vanligt handlar det om nån kille eller tjej som har nåt sorts kärleksproblem. Haken är att det hela känns fullständigt ointressant. Ok, om det hade varit roligt på nåt sätt men här händer liksom inget speciellt och personerna beter sig dessutom väldigt märkligt. Men, ja, ja, helt värdo var det väl inte. Den puttrade på lite småtrevligt och slutet var lite halvkul, det vill säga hur killen lyckades lösa sina problem utan att tappa ansiktet helt. Men, som sagt, icke godkänt, monsieur Rohmer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Nouvelle vague, Recension, Romantik, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg