Anon (2018)

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.