Heiran (2009)

26 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Heiran som jag såg på 2009 års festival.

Heiran är en kärlekshistoria mellan en iransk tjej och Heiran, en ung afghansk man som vistas illegalt i Iran. De båda träffas på landsbygden i Iran för att senare bo ihop i Teheran. Tjejens föräldrar uppskattar inte alls att de båda vill bli ett par.

Tyvärr var det här något av en besvikelse. Filmen tar liksom inte ut svängarna. Samtidigt känns den ändå som en melodram och tar liksom ut de känslomässiga svängarna för mycket. Handlingen är på nåt sätt för enkel. Det enda som komplicerar det hela är att flickans pappa även han en gång i tiden var afghansk flykting i Iran och därför är rädd att Heiran inte kommer att kunna ta hand om dottern. I och för sig ska det väl vara en ganska enkel kärlekshistoria men det hettar aldrig till. Betraktat som film från Iran så är det möjligt att den hettar till väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En klassiker och nåt som brukar hända på festivalen då och då: man visade fel film! En sydkoreansk actionrulle som började ombord på en fiskebåt i sjönöd i Indiska oceanen rullade igång. Vi fick se ca fem minuter innan misstaget åtgärdades och efter ca fem minuter till så började rätt film. Det roliga var att Heiran-regissören Shalizeh Arefpur var på plats och hon hade dessutom presenterat filmen innan den började. Vilket den alltså till slut gjorde. Började alltså. Själv skrattade Arefpur mest åt den dråpliga, men för festivalen pinsamma, händelsen.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , ,

Kära mormor (2003)

24 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag tror minsann det här är en film som jag skulle rekommendera om det nu går att leta upp den… men, nej, den verkar tyvärr inte finnas tillgänglig på nån av alla dessa nättjänster som världen svämmar över av. Min preblogg-text om Kära mormor skrevs i juni 2009.

Ibland visar SVT filmer som jag liksom aldrig skulle se om det inte vore för att just SVT visade dem. Jag brukar nämligen ha för vana att spela in de filmer som SVT visar på torsdagkvällarna vid 22.30 om jag inte har sett dem tidigare. Kära mormor var en sådan film. Det är en rysk film som handlar om en mormor som gör allt för sin dotters familj men som när hon blir gammal finner sig bli behandlad med allt mindre hänsyn. Babusja (”mormor” på ryska alltså) bor hos sin dotter men när dottern måste läggas in på sjukhus skickas hon till en annan dotter för att bo där. När så denna dottern bryter benet vill ingen av de andra släktingarna veta av henne. En systerdotter till babusja anländer också men hon måste ju tillbaka till sitt viktiga jobb som tv-reporter i Moskva.

Hmm, jag kände att det var riktigt skönt att se en så här sällsam film – sällsam känns som ett ord som passar. Filmen är vacker både till ytan och på djupet. Fotot och klippningen ger en melankolisk, hypnotisk stämning. Mormor själv är det svårt att inte tycka om. Ja, det är faktiskt så att mitt hjärta nästan brister för henne. Hennes släktingar däremot är det svårt att inte tycka illa om, vilket repliker som ”Jag kan inte ta hand om henne, jag ska till tandläkaren” bidrog till. Mitt i filmen när babusja bor hos sin andra dotter och allt fortfarande är ok förekommer några underbara scener på en byfest. Underbar rysk folkmusik (inklusive en man som spelar på såg) och sköna uppträdanden. Temat i filmen påminner t ex om Ozus Föräldrarna och känslan man får är en sorts skam för att de gamla i samhället inte behandlas med respekt. En känslosam film som faktiskt fick mig våt i ögat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om ni vill läsa en lite mer genomarbetad recension än min så hittade jag en gammal SvD-recension (min kommentar: ja, recensionen finns faktiskt fortfarande kvar, fast man behöver en SvD-prenumeration för att läsa hela texten).

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Vodka Lemon (2003)

21 november, 2021 Lämna en kommentar

Vodka Lemon är ett typexempel på en sån film som jag såg på SVT som en del av deras kulturtants-filmklubb. En gång i veckan visade man filmer från Polen, Rumänien, Tunisen… eller Kurdistan som i det här fallet. Ja, jag vet att Kurdistan är ett geografiskt område snarare än ett land. Min preblogg-text om filmen skrevs i april 2009.

Den här filmen av den kurdiske regissören Hiner Saleem försöker vara, eller kanske är, exotisk på Kusturica-vis. Den utspelar sig i en liten bergsby i Armenien efter att Sovjet fallit samman. En man och en kvinna träffas när de besöker sina respektive äkta makars gravar.

Det här skulle kunna vara bra. Men det är inte bra. Inget händer i princip. Det räcker inte med att stapla annorlunda scener på varandra om det inte finns något innehåll. Inledningen är ett typexempel – crazy, javisst, men ledde liksom inte fram till nåt. Det är roligt ibland dock, som t ex när mannens döda fru ser arg ut på gravstenen då han börjar fundera på att uppvakta änkan vid graven bredvid. Jag småskrattade en gång till men jag kommer inte ihåg vid vilken scen det var. Miljöerna i de armeniska och snöiga bergslandskapen är riktigt snygga (min kommentar: ja, snö på film är aldrig fel!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

A Festa da Menina Morta (2008)

19 november, 2021 Lämna en kommentar

Jag har publicerat texter om alla filmer jag såg på 2008 års Stockholm Filmfestival, förutom en och den handlar det om idag. När jag läser min gamla text om A Festa da Menina Morta så blir jag nästan sugen på att leta upp den för att se om den. Det är ett typexempel på en sån där film som man uteslutande ser på en filmfestival, på samma sätt som Gunda förra året.

För 20 år sen försvinner och dör en ung flicka. En hund hittar flickans klänning och tar den till sin husse, en ung pojke som efter detta tros vara besatt av flickans själ och han upphöjs därför till ett helgon.

Den första halvan av filmen kändes som obegriplig smörja. Trots vackra bilder kändes det som pretto på fullständigt fel sätt. Jag förstod noll. Sen nån gång efter halva filmen så kom en fantastisk scen där en snubbe (en indian, om det betyder nåt) går omkring på en utomhusfest – den 20:e festen för den döda flickan och helgonet – och plötsligt börjar den här indian dansa electric boogie. Snart kommer två snubbar till och börjar dansa breakdance och slå volter. Helt sjukt. Nånstans där makade sig filmen för min del upp på ett godkänt betyg. Men det var en mycket märklig upplevelse där jag inte förstod mycket. Väldigt snygg var den dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Ja, inte så mycket att säga, förutom att minsta salongen på Grand knappt var halvfull under visningen av den här minst sagt skumma filmen vars internationella titel är The Dead Girl’s Feast.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , ,

Dune (2021)

17 november, 2021 11 kommentarer

Dune! Det har tydligen länge varit en dröm för Denis Villeneuve att filmatisera Frank Herberts ofilmbara roman (och senare bokserie) från 60-talet. Nu har det skett. Kombinationen science fiction och Denis Villeneuve kan ju knappast gå fel, i alla fall inte om man tittar på fransk-kanadickens track record. Arrival och Blade Runner 2049 är mer eller mindre perfekta filmer (BR2049 lite mindre perfekt).

Vad är det som gör Dune ofilmbar? Ja, själv har jag inte läst nån av böckerna så det är svårt för mig att säga. Det jag hört är att stoffet är så gigantiskt att det inte går att komprimera ihop till en enda film. Nu vet jag inte om man här pratar om alla böckerna (Herbert skrev sex stycken) eller om det bara handlar om den första boken. Men jag antar att enbart den första är tillräcklig för att ge en manusförfattare huvudbry.

Tidigare har Alejandro Jodorowsky försökt sig på en filmatisering. Hans misslyckande skildras i dokumentären Jodorowsky’s Dune. Även David Lynch har försökt och faktiskt ”lyckats” få till en film. David Lynchs Dune får bottenbetyg av mig och det är hans klart sämsta film.

Skulle Villeneuve lyckas? Ja, givetvis. Dune är en mäktig film och det var en mäktig upplevelse att se den på bio. Ljudet, ljudspåret, fotot, stämningen, bilderna, vyerna, sanden, maskarna, arkitekturen, ornithoptern, ja, allt var perfekt in i minsta detalj.

Skådisarna? Perfekta. Det är verkligen en strålande rollbesättning: Oscar Isaac, Rebecca Ferguson, Stellan Skarsgård, Javier Bardem, etc, etc. Ja, sen har vi även Timothée Chalamet i huvudrollen som den unge Paul. Chalamet har aldrig varit nån favorit för mig. Det känns som att han bara har ett uttryck (brooding). Här funkar han även om han inte lyfter filmen.

Själva historien som berättas kanske inte är perfekt eller fullbordad men för mig så räckte filmens världsbyggande för att göra mig nöjd. Det är en lång film men jag hade aldrig tråkigt. De 156 minuterna rullade på i snabbt takt då jag var som uppslukad av de världar som Villeneuve visade upp. Nu ser jag fram emot del två… och del tre?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I den nya podcasten Nätrullarna pratar jag och Daniel mer ingående om Dune. Lyssna här eller på Spotify.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Control (2007)

14 november, 2021 2 kommentarer

Anton Corbijn verkar inte vara nån lustigkurre direkt. Eller det kanske han är privat, men han gör inte direkt några lättsamma filmer. The American är dyster. A Most Wanted Man är dyster, inte bara för att det var en av Philip Seymour Hoffmans sista filmer. Control är rätt så dyster den med och min preblogg-text om den skrevs i april 2010.

Anton Corbijns första långfilm är välgjord och snygg och handlar om en sorgsen ung man vid namn Ian Curtis som råkar vara sångare i det mytomspunna bandet Joy Division.

Mja, tyvärr blir jag av nån anledning inte helt fångad av filmen. Kanske för att jag inte är jätteinsatt i Joy Division och deras historik och musik. Fast jag har alltid varit nyfiken på Ian Curtis och varför han dog, hur bandet lät i början, hur förhållanden var mellan bandmedlemmarna, och vad som hände efteråt när New Order bildades. Fast om man vill veta just sådana saker så är det här fel film. Fokus här är Curtis som väl utan tvekan var mest intressant.

När det gäller musiken i sig så får vi faktiskt höra en hel del i ganska många och långa konsertsekvenser. Tyvärr så tycker jag filmen blir lite upprepande då den helt enkelt växlar mellan konsertscenerna (som i och för sig är bra) och andra ganska intetsägande scener där egentligen inget händer förutom att Curtis är deprimerad och sjunker allt djupare ner i grubblerier.

”Love Will Tear Us Apart” funkade bättre i Donnie Darko än här. I Richard Kellys debutfilm var den perfekt.

Annik (älskarinnan spelad av Alexandra Maria Lara) var för snygg. Hon såg ut som en fotomodell (haha, men det var väl det som lockade Ian) till skillnad från Samantha Morton (fru Curtis) som har ett ganska skumt utseende. Som sagt, jag hade velat veta mer om hur de jobbade, skrev låtar, etc. Men det finns säkert nån bra dokumentär som fokuserar på det (nån som har nåt tips?).

Hmm, fan, efter att ha YouTubat lite på Joy Division så kan jag bara konstatera att de var grymma, t ex ”She Lost Control” som har en suggestiv stämning över sig. Dessutom är väl filmens titel tagen från den låten?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

13 Tzameti (2005)

12 november, 2021 2 kommentarer

Jag skriver i texten nedan att 13 Tzameti är en georgisk film. Det stämmer inte helt. Regissören är mycket riktigt från Georgien men filmen är producerad med franska pengar. Jag skriver även i PS:et att jag inte riktigt förstår regissörer som gör remakes på sina egna filmer. Mm, nja, det är väl inte så svårt att förstå. Hollywood vill göra en remake på din smala utländska film. Det är väl klart du tackar ja. Eller? Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2007.

13 är en ganska smart, och hyfsat vidrig, georgisk (!) thriller som jag passade på att se på biografen Sture tillsammans med tre andra i salongen (jag trodde ett tag att jag skulle bli helt ensam). En ung invandrarkille i Frankrike kommer över en tågbiljett med tillhörande instruktioner. Trots att han inte har någon aning om vad det handlar om, men eftersom han behöver pengarna, tar han tåget och följer instruktionerna.

Bitvis är detta ett nästan bisarrt styckte film som tränger sig på. Eftersom man själv precis som huvudpersonen inte vet vad det hela går ut så skapas en otäck stämning som sen övergår till äckel och en sorts… fascination. Det är en annorlunda film men jag kan inte ge mer än en trea då jag tyckte den förblev tom. Snygg, smart och bisarr men tom på något sätt. I alla fall var det känslan jag hade efteråt: jaha, ledde det inte till något mer? Själva idén är bra men räcker inte för en långfilm. Ah, den får ett plus i kanten ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Sen verkar det som om det kommer en (amerikansk?) remake (mer påkostad får man anta) med samma regissör. Njaa, förstår mig inte riktigt på det här med regissörer som gör remakes på sina egna filmer (min kommentar: 2010 kom den engelskspråkiga remaken av samma regissör och med Sam ”Ian Curtis” Riley i huvudrollen).

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

10 november, 2021 2 kommentarer

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Biljakt, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jar City (2006)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Jar City (eller Mýrin som den isländska originaltiteln lyder) var den sista filmen som jag såg under 2007 års Stockholm Filmfestival. Inget fel med Beck men det visade sig att Jar City var en isländsk Beck och det kanske inte är just det som man (läs: jag) vill se på en filmfestival. Efter den lilla texten sammanfattar jag festivalen som jag upplevde den den gången.

Denna isländska deckare inledde lovande, kanske mest för att miljöer och språk var annorlunda. Det gjorde att filmen kändes fräsch till en början. Ett kargt isländskt landskap mixat med det lustiga isländska språket och läckerheter som kokt fårhuvud på menyn på polislunchrestaurangen gav en lite annorlunda känsla. Men när man sen skrapade på ytan en aning så visade det sig vara en ganska ordinär, eller medioker om Jonas så vill (min kommentar: Jonas var en filmforumkompis som ansåg att medioker betydde urusel, vilket jag inte höll med om), polisdeckare med de flesta av genrens kännetecken. Det blev lite för många helikopterfilmningar (om än vackra) på kommissariens bil när han är på väg ut i det isländska landskapet för att förhöra någon. Det blev lite för många förhör. Det blev lite för många scener hos obducenten. Och till råga på allt så bor kommissarien ensam och har en dotter som det skurit sig med. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt även om det är helt ok rent hantverksmässigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av 2007 års festival: Och därmed avslutar jag årets festival för min del. Som vanligt har det varit en skön och mysig stämning då man glidit runt bland biograferna i höstmörkret. Idel fullsatta salonger har det varit på de filmer jag har varit på. Och de som går är genuint filmintresserade vilket alltid ger en mer förväntansfull och koncentrerad stämning än på vanliga biovisningar. Toppfilmer i år har för min del varit No Country for Old Men, Paranoid Park och Into the Wild (jag rankar dem i den ordningen). Tre filmer har fått underkänt (dvs en tvåa eller sämre i betyg) och lika många har fått treor. Ganska normalfördelat alltså.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , ,

Ed Wood (1994)

5 november, 2021 8 kommentarer

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →