Vi

7 maj, 2013 10 kommentarer

Vifilmspanarna_kvadrat_svTitel: Vi
Regi: Mani Maserrat-Agah
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag gillar att se filmer som jag inte vet nånting om. Jag gör mitt bästa för att undvika trailers. 20 sekunder långa teasers kan jag gilla. Dessa väcker mitt intresse för filmen. En två minuter lång kortfilm som har en början, en mitten och ett slut och som kallas trailer, det gillar jag inte. Om filmen Vi visste jag ingenting, och jag tror inte nån av de andra filmspanarna som jag såg filmen tillsammans med visste nånting mer.

Innan visningen som Stockholm Filmfestival ordnade så intervjuades regissören Mani Maserrat. Eller intervjuades och intervjuades. Mani höll hov, han hade en egen liten stand-up-show där han öppenhjärtigt berättade om delar av sitt liv och hur filmen kom till. Det kan vara så att det här var den bästa delen av hela visningen, vilket kanske inte är ett så bra betyg till filmen. Hur som helst så gillar jag passionen.

Manuset till Vi har skrivits av Jens Jonsson (som bl a har skrivit och regisserat Ping-pongkingen). Vi är en film om två människor som möts, blir kära och flyttar ihop. De spelas av Gustav Skarsgård och Anna Åström. Båda har psykiska problem som blir allt mer uttalade ju längre filmen lider.

Vi är en speciell liten film. Det är en väldigt intensiv film. Den utspelas mestadels i parets lägenhet men det förekommer även ett antal scener på skolan som de båda jobbar på. Här, på skolan alltså, finner vi även en tredje huvudperson, lärarkollegan Linda. Hon bidrar med nån sorts normalitet. Annars har vi mest paranoida tankar och handlingar.

Mani

Mani håller hov

Jag gillar den här filmen. Den sitter kvar. Gustaf och Anna är utmärkta. Gustaf är läskig och Anna blir man irriterad på. Man undrar vad hon håller på med? Varför vill hon vara ihop med Gustaf? Mani sa innan filmen började att vi skulle få se en skräckfilm om kärlek och ja, jag kan hålla med om det. Det är en sorts skräckfilm. Det förekommer ett antal ganska obehagliga scener där man nästan vill titta bort. Det är en sorts psykisk terror.

Rebecca Ferguson som spelar kollegan Linda är parets enda kontakt med verkligheten, känns det som. Hon är åtminstone den enda som vågar säga till, säga till om att nåt inte står rätt till. Vad är det inte som står rätt till? Ja, Gustaf är en ”överbeskyddande” man, en paranoid, patetisk man. Vid ett tillfälle har Fergusom en uppgörelse med Skarsgård och det kan faktiskt vara den bästa scenen i filmen.

Filmen är intim. Jag tror jag aldrig har sett en så här intim film förut. Vi kommer paret nära. Filmfotografen väjer inte för nånting. Gustaf får visa sig på styva linan. Kevin Vaz från Play spelar en elev och han gör det med sin sedvanliga obehagliga men samtidigt lockande utstrålning. Jag gillar filmen men den är inte felfri. Den känns kanske för inmurad i sin egen lilla värld.

3/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar Johan från Har du inte sett den?, Fiffi och Henke tyckte om Vi.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Stephen King: Rose Red

6 maj, 2013 6 kommentarer

Rose RedTitel: Rose Red
Regi: Craig R. Baxley
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Rose Red är en tv-miniserie i tre delar och bygger alltså på ett originalmanus av Stephen King och det faktumet skvallrar som vanligt om kvaliteten. Den här gången är det dock värre än vanligt.

Joyce Reardon (Nancy Allen) är en professor i parapsykologi som vill studera övernaturligheter i en gammal byggnad, Rose Red, där det sägs spöka och att folk försvinner. Därför bjuder hon in ett gäng personer med olika parapsykologiska förmågor under en helg för att väcka till liv det gamla spökslottet.

Neeeeeeeeeej. Så här dåligt får det inte bli med en sån här budget. Det gör liksom fallet extra tungt och bidrar till bottenbetyget som denna skapelse, segare än kola, kommer att få. Det var plågsamt att titta på Making of-filmen som ingick på dvd:n. Alla möjliga inblandade, från Stephen King själv till specialeffektsmakarna, sitter och babblar om hur bra allt är. King: ”I wanted to make the haunted house story of haunted house stories”. Oj, oj, det blev verkligen en unik spökhushistoria, nämligen den sämsta av alla.

Precis som i Kings egna version av The Shining är det ruggigt segt. Ingen spänning över huvudtaget. Inget oväntat sker nånsin. Allt är liksom avslöjat från början. Gengångarna visar sig direkt och sen var spänningen helt bortblåst. Alla karaktärer är stereotyper helt utan djup. Dialogen och skådespelarinsatser är bland det sämsta jag sett. Stelt, uppstyltat och tillgjort är bara förnamnet. Tajmingen i berättandet saknas helt. Detta är ju en tv-serie från början och när dvd:n släpptes skulle man enligt uppgift ha gjort en rejäl omklippning. Detta verkar inte vara gjort eftersom det ständigt och jämnt kommer jobbiga partier som avbryter handlingen och troligen ska visas direkt efter ett reklamavbrott. Här sveper kameran fram över eller inne i byggnaden ackompanjerad av en ”läskig” ljudbild och absolut inget händer. Bara jobbigt och gör om möjligt filmen ännu segare. Jag fattar inte varför King inte inser att han helt enkelt inte kan skriva filmmanus.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Skräck, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: Sleepwalkers

5 maj, 2013 5 kommentarer

SleepwalkersTitel: Sleepwalkers
Regi: Mick Garris
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Bland det roligast med Sleepwalkers är två av skådisarna: Mädchen Amick från Twin Peaks och Alice Krige som spelar Borgdrottningen i Star Trek (TNG och First Contact).

Jag har avverkat ytterligare en Stephen King-film där det inte finns en förlaga i form av en bok, utan King har skrivit historien direkt för den vita eller silvriga duken. Denna gång var det skräckdramat Sömngångare som handlar om en mamma och hennes son, som tillhör det märkliga släktet Sömngångare, vilka har övermänskliga krafter och livnär sig på att suga livskraften ur unga oskulder. Sonen utser ett offer, Tanya (Mädchen Amick), på den nya skolan för att ta hem till sin mamma som är hungrig.

Ja, haha, här pratar vi kvalitetsfilm. De flesta skådisarna håller b- eller c-klass. Helt oväntat dyker Mark Hamill upp i en cameo som polis. Nästan lika oväntat är att Ron Perlman plötsligt och ganska omotiverat är med i filmen. Som vi konstaterat förut: King ska inte skriva filmmanus. Han är inte bra på det helt enkelt. Det hela blir tungrott, segt och förutsägbart med försök att ta billiga poänger med löjliga specialeffekter. Men trots det eller kanske pga detta så är det ganska underhållande att titta på resultatet.

Det är så dåligt att det blir lite kul,  så jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea. Det jag bedömer då är egentligen inte filmen i sig, utan den upplevelse jag hade när jag såg filmen. Alltså en subjektiv bedömning i stället för en objektiv. Objektivt är det kanske en svag tvåa. En anledning till det godkända betyget är också att det ganska oväntat dyker upp lite splattereffekter. Jag gissar att detta var möjligt eftersom det inte var en tv-film (gjord för nån av reklamkanalerna) utan en biofilm.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Stephen King: Golden Years

4 maj, 2013 8 kommentarer

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: Cat’s Eye

3 maj, 2013 5 kommentarer

Cat's EyeTitel: Cat’s Eye
Regi: Lewis Teague
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Cat’s Eye består av tre korthistorier där två, ”Quitter’s Inc.” och ”The Ledge”, finns utgivna i novellsamlingen Night Shift men en, The General, är specialskriven av King just för den här filmen. Lite research visade att man faktiskt kan få tag i just det manuset om man köper pocketboken Screamplays som samlar ett antal screenplays från kända skräck/sf-författare.

Cat’s Eye som man kan beskriva som en skräckkomedi är från 1985 och regisserad av mediokra Lewis Teague (som även regisserat King-filmen Cujo). Förutom de tre huvudhistorierna finns det en sorts ramhistoria om en katt som ska gå som en röd tråd genom filmen och knyta ihop de tre avsnitten.

Först ut är i alla fall ”Quitter’s Inc.” där James Woods (!) spelar en man som vill sluta röka. Han har fått ett tips av en kompis om ett företag som heter Quitter’s Inc. och åker dit på vinst och förlust. Väl där märker han att företaget använder, vad ska man säga, maffialiknande metoder. En kund bevakas dag som natt och skulle kunden röka en cigg så blir straffet att hans fru låses in i ett rum med strömförande golv. När strömmen sätts på måste givetvis mannen titta på genom ett sånt där spegelfönster. Andra gången kunden inte kan hålla sig från att röka blir det dottern som råkar illa ut (muahahaha). Ja, den här historien var riktigt kul och James Woods är underhållande. Det var kul att se honom spela komedi. Han spelar paranoid och röksugen på ett skönt sätt. Det hela känns som ett sämre avsnitt av The Twilight Zone eller nåt, men det är faktiskt sevärt. Det blir snudd på en fyra just för den här delen, tack vare James Woods.

Den andra historien var ”The Ledge” där Johnny råkar bli kär i flickvännen till en gangsterboss. Bossen är en inbiten vadslagare som inte gillar att förlora (doh). Om Johnny klarar att ta sig runt på utsidan på en skyskrapa på en smal avsats (”ledge” på engelska) så får han tjejen (och halva kungariket). Den här delen var sämre men ändå ganska rolig och händelserna är inte riktigt väntade på ”Hollywood-vis”. Det är b-skådisar här men ändå är det sevärt. Det finns en ganska skön 80-talskänsla också. En trea blir det.

Den tredje historien, ”The General”, handlar om Amanda (Drew Berrymore!) som tror att det bor ett elakt litet troll i hennes sovrum. Katten, döpt till General, träder nu in i handlingen på allvar och den är hennes enda hopp. Japp, så töntigt är det! Det här är den klart sämsta delen av de tre delarna. Det känns som en sämre barnfilm. Den är nästan så dålig att det blir roligt men inte riktigt så dåligt. En svag tvåa blir det, inte mer.

Som helhet blir det en trea till Cat’s Eye. En av historierna är faktiskt riktigt underhållande, en är ok, men den tredje är kass. Ramhistorien som ska hålla ihop det hela funkar inte. Anledning fick man reda på när man lyssnade på kommentatorspåret där regissören Teague berättade om en prolog som skulle ha berättat mer om den där katten tydligen. Men den prologen klippte filmbolaget bort. Problemet är att det hade nog inte funkat ändå, det här nämligen är riktigt b-film, fast en ganska rolig sådan.

3-/5

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: It

2 maj, 2013 5 kommentarer

ItTitel: It
Regi: Tommy Lee Wallace
År: 1990
IMDb | Filmtipset

För några år sen köpte jag in fyra dvd-filmer baserade på manus av Stephen King. Det som var lite speciellt var att det var originalmanus, alltså manus av King som inte var baserade på nån av hans böcker. Det var just därför jag köpte filmerna, det var ju enda sättet att ta del av just dessa King-historier. Nu tänkte jag posta recensioner av dessa filmer. Ni kan alltså se fram emot ett litet King-tema de närmsta dagarna. Men vi fuskar lite först med tv-film som utan tvekan bygger på en av hans böcker. Det handlar om Det.

Stephen Kings tegelsten It (Det), på över 1000 sidor, är på min topplista över Kings bästa romaner (topp-3 tillsammans med The Stand och The Dark Tower-böckerna). Nu har jag sett tv-versionen (två avsnitt på vardera 1.5 timme) av detta episka verk. Precis som i boken så utspelas den i småstaden Derry, Maine, dels kring 1960 och dels 30 år senare. Ondskan självt, här kallad Det, härjar i form av clownen Pennywise (Snåljåp). Barn försvinner och mördas. Sju stycken lite annorlunda eller mobbade barn bildar tillsammans Förlorargänget (The Loosers’ Club) och bestämmer sig för att ha död på Det. De lyckas – nästan, för 30 år senare kommer Det tillbaka och de nu vuxna förlorarna måste återvända till Derry… där Pennywise väntar, muahahaha.

Det första avsnittet utspelas till största delen när förlorarna var barn, alltså kring 1960. De sju (Bill, Ben, Mike, Bev, Stan, Eddie och Richie) presenteras i tur och ordning. Här har filmmakarna lyckats få till en mysig och samtidigt läskig stämning. Jag får klara Stand by Me-vibbar. Barnskådisarna är grymma och bättre än de vuxna. Det kanske inte är så konstigt då barndomens magi har en förmåga att försvinna både på film och i verkliga livet. Pennywise är betydligt mer otäck när det är barn som möter honom. Med det sagt så är Tim Curry som clownen Pennywise helt underbar. Hans slemmiga röst parat med hans lekfulla clownmanér ger ett av de obehagligaste monstren någonsin faktiskt. Clowner är läskiga helt enkelt. Första avsnittet får 4-/5.

I det andra avsnittet så anländer de nu vuxna förlorarna till Derry för att återigen möta Det, och direkt så är magin till stor del borta. Tyvärr. Det första avsnittet var faktiskt riktigt bra och en svag fyra i mina ögon. Det andra avsnittet kändes bitvis som en sämre kopia av det första. De vuxna skådisarna lyckas inte riktigt bli trovärdiga på samma sätt som barnen. Det bästa med historien i Det är hur Det/Pennywise egentligen inte i sig själv är så stark, utan hur Det utnyttjar det svaga i en själv, det som man är mest rädd för, och livnär sig på det. Det funkar ju på samma sätt med mobbare och den mobbade. Om man går samman, är starka tillsammans så kan man övervinna det, precis som Förlorargänget gör. Just detta var så mycket bättre när det gestaltades av barn. Andra avsnittet får 3/5.

Slutbetyget till hela tv-filmen blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Opera

30 april, 2013 18 kommentarer

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Silent Running

26 april, 2013 4 kommentarer

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Soylent Green

25 april, 2013 4 kommentarer

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

Arkiverad under Betyg 4, Dystopi, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Side Effects

24 april, 2013 13 kommentarer

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →