Monica Z

12 september, 2013 12 kommentarer

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Metallica: Some Kind of Monster

20 mars, 2013 10 kommentarer

MetallicaTitel: Metallica: Some Kind of Monster
Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår visade SVT dokumentärfilmen om Metallica (Some Kind of Monster). Jag såg filmen för några år sen och gillade den. Filmen finns att se här på SVT Play fram tills 18 april. Kolla in den vetja!

Det här är promotionfilmen för Metallicas skiva St. Anger som blev en film om ett rockband i sönderfall som tar hjälp av en terapeut och går i gruppterapi. Ja, det här var en dokumentär som jag drogs in i direkt. Det är en ganska lång film men jag tyckte den var intressant och spännande hela tiden. Dessutom är den bitvis riktigt rolig, speciellt då medlemmarna, främst James och Lars (vilka egon), bråkar eller när de pratar med terapeuten som mot slutet dessutom verkar tro att han är en fullvärdig medlem i Metallica.

Kul också när James efter alkoholrehab har fått förhållningsregler som gör att att han bara kan jobba i studion kl 12-16 (gissa vad de övriga inte får göra efter 16) samt när bandet ska anlita en ny basist (som tappar talförmågan när han får ett erbjudande han inte kan tacka nej till). Filmen rekommenderas om man vill komma medlemmarna i Metallica närmare, kolla hur det går till i studion och samtidigt studera relationer mellan människor (främst då att det skär sig mellan James och Lars, allt medan snälle och konflikträdde Kirk hamnar mitt emellan). Och så den något slemmige psykologen som ”utnyttjar” situationen genom att ta $40000/månad för sina tjänster.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Five Fingers of Death

28 januari, 2013 2 kommentarer

Five Fingers of DeathTitel: Five Fingers of Death
Regi: Jeong Chang-hwa
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag tror det här är den första Shaw Brothers-filmen som jag skriver om som en del av martial arts-måndag. Shaw Brothers Studio var den största producenten av Hongkong-filmer under 60-, 70- och 80-talen. När jag letade efter information om dem så råkade jag se att en av bröderna Shaw (Run Run heter han i ”förnamn”) lever och är 105 år. Han föddes alltså 1907, vilket är ett år innan min morfar (som gick bort för 10 år sen) föddes. 1907… snubben var alltså närmare 40 när andra världskriget tog slut. Wow!

Five Fingers of Death är härlig gammal Shaw Brothers-kung fu från 70-talet. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. T ex i The 36th Chamber of Shaolin, en annan Shaw Brothers-film. Five Fingers of Death är dock en klassisk kung fu-film där en ung elev lärs upp av en äldre mästare. Den här gången får eleven lära sig en teknik kallad Iron Palm, en dödlig teknik känd av ett fåtal. Tekniken visar sig komma väl till pass då en rivaliserande (och, givetvis,  ond) kung fu-skola skickar efter japanska mördare för att kunna vinna den stora kung fu-tävlingen. No mercy!

Det som var sämst med filmen var faktiskt själva fajterna, tvärtemot hur det brukar vara i mer moderna kung fu-filmer. Snubben som spelar huvudrollen är inte speciellt duktig, rent ut sagt. Han är seg, långsam, tung, känns lite trött. Ha, nej, så dålig är han kanske inte men han är inte i klass med Gordon Liu, Jet Li eller Jackie Chan. Bäst i filmen är istället karaktärerna och speciellt skurkarna då. Från Japan kommer tre lönnmördare varav två verkar vara den främsta inspirationen till de långhåriga skräcktjejerna som har dykt upp i japanska rysare de senaste åren.

Till det positiva hör också scenerna när hjälten ska till att använda sin Iron Palm-teknik. Hjältens händer blir rött självlysande samtidigt som det spelas upp ett underbart stycke musik. Just den här ljudeffekten använde Quentin Tarantino i Kill Bill – Vol. 1. Låten är faktiskt skriven av Quincy Jones och användes allra först i den amerikanska tv-deckaren Ironside från slutet av 60-talet. Ok, därmed avslutar klubben för nördigt vetande sitt möte för denna gång och vi går på betyget i stället. Five Fingers of Death får en svag trea. Filmen är ganska mysig men vår hjälte är inte tillräckligt karismatisk och det är lite för dåliga fajtingscener.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

11 november, 2012 12 kommentarer

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken tog över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2012, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Searching for Sugar Man

23 augusti, 2012 4 kommentarer

Titel: Searching for Sugar Man
Regi: Malik Bendjelloul
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Vill ni må bra? Vill ni få en mysig varm känsla i kroppen? Vill ni uppnå det utan att sticka ut på en löparrunda eller utföra nån annan fysisk aktivitet som ger denna känsla? Då har jag lösningen för dig. Gå och se den svenska dokumentärfilmen Searching for Sugar Man som har premiär imorgon fredag!

Jag vill inte skriva för mycket om handlingen eftersom Malik Bendjellouls film har en historia som upplevs bäst om man vet så lite som möjligt om den. Det gäller väl i och för sig de allra flesta filmer men speciellt en film som denna tror jag. Det hela börjar i alla fall i Detroit där musikern/byggjobbaren Sixto Rodriguez i början av 1970-talet spelar in två album för att sen försvinna spårlöst från musikscenen. Filmen tar oss sen till Sydafrika där vi möter några personer som undrar vad som egentligen hände med Rodriguez. Jag berättar inte mer än så tror jag.

En bit in i filmen fick jag nästan för mig att jag hade avslöjat den. Det här kan inte vara sant tänkte jag. Det är en skickligt gjord fejkdokumentär, det är vad det är. Det vore tråkigt, tänkte jag, om det vore så. Skulle det i såna fall betyda att de känslor som filmen väckte inte var äkta, bara för att de ödmjuka och sympatiska personerna vi möter i filmen inte var äkta. Nåväl, jag är väl i alla fall 99.99% säker på att filmen återger verkliga händelser och personer även om man brett på en del extra, och kanske utelämnat vissa detaljer, för bättre effekt.

En sak som slog mig är att det som hände i filmen (och bevisligen i verkligheten) aldrig skulle kunna hända idag. Idag blir man fascinerad av hur liten den globala och digitala världen är, av hur snabbt det går för information att sprida sig. Människor från olika delar världen, från motsatta sidor av Jorden, delar samma intressen och kommunicerar med varandra och världen krymper.

Då, på den tiden innan Internet var så utbrett som idag, kunde det hända att information inte spreds vidare till resten av världen. Det kunde hända att en artist som tror han har floppat överallt på Jorden inte vet om att han har legendstatus i ett avlägset land. Det kunde hända att människorna i det landet var säkra på att den där artisten som gjort de där omåttligt populära skivorna var död, att han i själva verket eldat upp sig själv på scen under en konsert.

Searching for Sugar Man är en fantastisk historia/saga om slump och tillfälligheter, om en ödmjuk man som är så jordnära att hans supermysiga döttrar klagar på att han har fötterna för djupt planterade i myllan. Regissören berättar det hela på ett smart sätt med en sakta stegrande spänning mot en höjdpunkt. Sen är vi på en platå ett tag för att sakta stiga uppåt igen mot en andra höjdpunkt och så en svag utförslöpa som bara känns skön på slutet. Dessutom har intervjuat helt rätt personer, inte bara personer som kommenterar nåt utan personer som har nåt att säga och gör det på ett roligt sätt.

En sak jag funderade på var om filmen bara funkar under förutsättning att man gillar musiken. Jag vet inte, det är väl troligt att den hade den funkat sämre. Men det är själva sagostoryn som är det intressanta. Är då hans musik så bra som de talking heads som förekommer i filmen påstår? Ja, den var skön, lite ojämn, lite muzakvarning, med bra texter och Rodriguez har en lite udda men bra röst. Att det skulle vara Guds gåva till människorna känns överdrivet. Alla i filmen säger att han är fantastisk, att albumen är fantastiska, men ändå sålde de ingenting. Well, förutom i ett land då.

4/5

Lyssna på Rodriguez på Spotify och avgör själv om sydafrikaanerna (pun intended) hade rätt.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

My Guilty Pleasure: Mamma Mia!

10 juli, 2012 22 kommentarer

Titel: Mamma Mia!
Regi: Phyllida Lloyd
År: 2008
IMDb | Filmtipset

När Filmspanarna träffades förra gången så bestämdes det att vi skulle göra gemensamma inlägg lite då och då där alla skriver om en speciell film, regissör eller ett speciellt tema. Det temat som alla enades om var Guilty Pleasure. Det kan handla om en viss film t ex som man lite så där i lönndom och mot bättre vetande faktiskt gillar. Eller vad betyder egentligen Guilty Pleasure? Efter en twitterdiskussion med Jessica och Joel framkom det att man kan ha lite olika definitioner. Det är svårt att direktöversätta uttrycket till svenska. ”Skyldig njutning” låter inte rätt. Jag tolkar det i alla fall som nåt som man vet att man inte borde gilla, nåt som man vet är dåligt men som man inte kan låta bli att gilla. Joel var mer inne på att det är nåt majoriteten inte gillar men som man själv är skamligt förtjust i. ”Aha, där kom en ganska bra översättning fram ”skamlig förtjustning” eller ”skamlig njutning”.) Själv tycker jag mer det handlar om att titta inåt i sig själv och faktiskt erkänna att man gillar nåt trots att man kanske inte direkt skyltar med det utåt, oavsett om man är i majoritet eller minoritet.

Så, då har jag definierat vad uttrycket betyder för mig, och jag bestämde ganska tidigt att det var en film jag skulle skriva om. Guilty Pleasure: en film som jag lite grann skäms för att jag gillar, en film som jag inte borde tycka om men som jag inte kan låta bli att gilla. För mig var det ganska svårt att komma på nån faktiskt. Det har till viss del att göra med att jag väldigt sällan ser om filmer. Så om jag nu kommer på en film så är det inte en film som jag ser om varje år. Jag hade några alternativ, som exempelvis handlingsmässigt usla martial arts-filmer som jag bara ser för de läckra fajtscener (Ong-bak tänker jag på t ex). Eller varför inte de två sista delarna i The Matrix-trilogin som jag uppskattade mer än alla andra. Fast då var det där med hur jag själv egentligen känner. Skäms jag för att jag gillar The Matrix Revolutions eller Ong-bak? Nej. Och då fanns det bara en film kvar egentligen.

Även om jag inte skäms eller har ångest för att jag gillar Mamma Mia! så är det den film som bäst definierar begreppet Guilty Pleasure för mig. Varför Mamma Mia!? Jo, jag säger alltid att jag hatar musikaler. Jag hatar schlager och allsång. Jag hatar fåniga romantiska komedier. Vilken sorts film är Mamma Mia!? Jo, en fånig romantisk schlagermusikal. Det ska ju inte gå att gilla?! Inte av mig i alla fall. En kväll för nåt halvår sen så visades den på nån reklamkanal och jag såg delar av den och jag kände att ”Vafan, jag gillar det här! Hur är det möjligt!?” Nu har jag sett hela för att kolla om den där obehagliga känslan av att gilla en musikal inte skulle infinna sig.

Mamma Mia! utspelas på en grekisk ö där Donna (Meryl Streep) driver ett litet hotell. Hennes dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska gifta sig och vad Donna inte vet är att Sophie bjudit in sin pappa eller snarare sina pappor till bröllopet. Saken är nämligen den att Donna inte vet vem som är Donnas pappa. Det finns tre kandidater som spelas av superträige Pierce Brosnan, svenske Stellan Skarsgård och ickespontane Colin Firth. Alla tre dyker upp dagen innan bröllopet och spektaklet är därmed igång.

Spektaklet var det som sagt. Det blir sång och musik i princip från start till mål. Tempot är uppskruvat till max och scenerna, den ena mer dråplig och fånig än den andra, avlöser varandra. En konstig sak är att jag inte stör mig det minsta på när skådisarna plötsligt brister ut i sång. Kanske beror det på att de gör de så ofta och ibland bara i korta sekvenser att det känns som normaltillståndet. Och sångnumren är alltså oftast dråpligt roliga. Jag fick lite samma känsla som när jag såg och gillade Singin’ in the Rain. Jag tror det är det pompösa jag har svårt för när det gäller musikaler. Nåt filmen lyckas förvånansvärt bra med är att integrera ABBA:s låtar i handlingen. De känns rätt helt enkelt och det ska väl manusförfattarinnan Catherine Johnson ha cred för.

Skådisarna verkar ha haft riktigt roligt och driver med sig själva. Well, trästoden Pierce Brosnan har lite svårare än de andra att slappna av. Han känns så obekväm med att sjunga att det blir roligt. Svenske (och därmed per definition stela?) Stellan Skarsgård har mer självdistans. Colin Firth, ja, han ska vara stel i filmen. Och Meryl Streep, vilken kvinna. Hon dominerar och sjunger med inlevelse mer än med bra röst. Och så visar det sig att unga Amanda Seyfried har en bra sångröst, nästan för bra för att passa in, haha. Sen går det ju inte att komma ifrån att ABBA:s musik är bra. Det är enkla klockrena melodier, ibland glada dansanta saker och ibland mer melankoliska, som t ex när Streep sjunger The Winner Takes It All inför en sååå stel Brosnan. Sorry, jag kan inte låta bli att nämna Brosnans stelhet men det är faktiskt bara för roligt.

Filmens historia är osannolik och krystad men det spelar fan ingen roll. Det här är ren och rosa underhållning. Ett lyckopiller.


eller uttryckt i siffror 3+/5

Läs nu om andra Filmspanares guilty pleasures:

Allvarligt talat
Deny Everything
ExceptFear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Musik, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

2 x Woody Allen

11 juni, 2012 5 kommentarer

Då kör vi återigen en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och det är två helt ok Allen-rullar.

Titel: Mighty Aphrodite
Regi: Woody Allen
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Ett par, spelade av Woody Allen och Helena Bonham-Carter, beslutar sig efter viss tvekan att adoptera en liten son. Allen blir besatt av att hitta den riktiga mamman. När han väl hittar henne, och det visar sig att hon är prostituerad och porrskådis, blir han besatt av att ”rädda” henne och göra om henne till en helyllemamma. Mmmm, jag tyckte här att Allen har hittat tillbaka till fantasin och det roliga från t ex Annie Hall efter de rejäla bottennappen med Manhattan och Skuggor och dimma. Jag gillade inslagen med den grekiska skådistruppen med olyckskorpen Kassandra i spetsen som ibland dök upp och pratade med Allen i verkliga livet. ”I see disaster. I see catastrophe. Worse, I see lawyers!”. Kul med Zeus som inte hade tid att svara utan använde sig av telefonsvarare. Filmen är lättsam, rolig och sevärd men ingen jättehöjdare.

3+/5

Titel: Sweet and Lowdown
Regi: Woody Allen
År: 1999
IMDb | Filmtipset

En fiktiv dramadokumentär om den påhittade jazzgitarristen Emmet Ray i 20- och 30-talets USA. Emmet är en märklig figur. En gudabenådad gitarrist, världens näst bästa, som gillar att skjuta råttor vid soptippen samt att titta på tåg. Hans måtto när det gäller kvinnor är: ”Love them and leave them”. Det är en lite udda film, där speciellt Emmet Ray är en udda figur, mycket bra spelad av Sean Penn. Filmen hade en del bra och roliga ögonblick. Man känner igen Woody Allens stil fastän han inte är med själv som skådis. Samantha Morton (Morvern Callar) är även hon bra som en stum tjej som är ihop med Ray under en tid. Det konstiga med Ray är att han är självgod och ganska burdus men konstigt nog så känns han ganska sympatisk ändå. Han är i alla fall ärlig. Penn gör en annorlunda roll här och visar att han är en väldigt bra skådis. Som helhet fattas ändå något i filmen.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Downloading Nancy

1 maj, 2012 2 kommentarer

Titel: Downloading Nancy
Regi: Johan Renck
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Det finns en svensk tv-kanal som heter Silver. Det enda jag egentligen känner till om kanalen är att det förr om åren varit reklam för den på Stockholm Filmfestival. De filmer som det har visats klipp ur har varit riktigt sköna amerikanska indie-filmer och typ 4 av 5 brukade jag ha sett. Ett speciellt klipp som jag minns är när Ellen Burstyn säger ”silver!” i Requiem for a Dream. För ett tag sen dök det upp ett paket från Silver med reklam för deras American Independent Week (pågår 30/4-6/5). En film som fanns med i paketet var Downloading Nancy av svenske Johan Renck. Jag beslutade mig för att se filmen.

Johan Renck, Johan Renck, Johan Renck. Jag trodde du var Stakka Bo? Stakka Bo med Here we go, en riktig partylåt från början av 90-talet med E-Types hovsångerska Nana Hedin i refrängen. Downloading Nancy är typ så långt ifrån Here we go man kan komma. Det finns ett engelskt ord som beskriver filmen bra. Ordet är bleak. Det betyder dyster men bleak känns mer rätt. Blek och bleak och dyster. Maria Bello gör rollen som Nancy, en kvinna som fullständigt tappat lusten att leva. Hon lever ihop med en man som istället för att be sin fru om saltet vid middagsbordet reser sig upp, går runt bordet, hämtar saltet, saltar sina ärtor och smackande och fundersamt kommer fram till att det var rätt mängd salt. ”Jaha, frugan, sitter du där också?” Förutom det säljer han hemmagolfsystem. Nancy söker sig ut på nätet för att hitta nån lösning, nån utväg.

Oj, Downloading Nancy var en jobbig film som slår mig i magen. Jag minns när den kom att jag av nån anledning valde bort den. Jag minns inte riktigt varför, kanske var det att den inte fick så bra kritik. Jag hade fått för mig att det var en lite halvskön melankolisk film om en kvinna som nätdejtar. Det var ju Stakka Bo liksom. Hmmm, njae, inte riktigt. Donwloading Nancy är film som är skitig, ful och jobbig. Ni vet sån där riktigt äcklig kebablysrörsbelysning. Sån ljussättning och såna färgskalor är det under hela den här filmen. Ingen skådis ser snygg ut, vilket på ett märkligt sätt känns befriande.

Maria Bello gör nog en av sina jobbigaste roller, A History of Violence känns som en promenad i parken i jämförelse. Hon gör den dessutom helt rätt och med klockren tonsäkerhet. Jag trodde kanske att det var på väg att bli lite väl mycket misär och att filmen inte skulle leda nån vart, att inte komma fram till nåt under den skitiga jobbiga ytan. Och det gjorde den kanske inte, förmodligen gjorde den inte det. Jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en svag fyra. Det är så dystert det kan bli och jag kan inte låta bli att gilla dess kompromisslöshet trots meningslösheten.

4-/5

Filmen finns att se på Silver under veckan tillsammans med ett gäng andra indie-filmer av vilka jag kan rekommendera The Station Agent, Secretary, American Splendor, Me and You and Everyone We Know och Pi bl a. En varning bara angående Dowloading Nancy: inte många verkar gilla filmen. Många delar ut lägsta betyg, vilket är förståeligt. Filmen är deprimerande, en feel-bad-film som är på gränsen till outhärdlig och på gränsen till att bara vara tråkig istället för berörande. Den bästa filmen att se efter Downloading Nancy för att må bra är definitivt The Station Agent! Eller så kan man se The Station Agent direkt och må bra direkt! 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

2 x Iron Man

24 april, 2012 7 kommentarer

Som förberedelse inför helgen då det blir The Avengers på bio så tänkte jag det kunde passa med recensioner på de filmer som ingår Marvels filmiska universum. Sen tidigare kan ni läsa om The Incredible Hulk och Thor och nu är det dags för två kortrecensioner av filmerna om mannen av järn och imorgon kommer en recension av Captain America: The First Avenger.



Titel: Iron Man
Regi: Jon Favreau
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Iron Man är actionfilm med Robert Downey Jr. som den cyniske vapenmiljardären Tony Stark som efter att ha blivit tillfångatagen av terrorister blir omvänd och plötsligt vill rädda världen, med hjälp av vapen förstås men på rätt sätt. Filmen är underhållande och perfekt när man är sugen på en actionfilm och vill sega lite i soffan efter jobbet. Det var kul att se Jeff Bridges i en skurkroll. Nej, det är ingen spoiler att Bridges är skurk, det är uppenbart från första rutan. Trots den kala frisyren såg jag ändå The Dude framför mig, haha. Downey Jr. har en lätthet i sitt spel och sina repliker. Det bara flyter lätt ur honom med precis rätt touch av cynism. Historien är lite osammanhängande. Scener staplas lite på varandra utan tanke ibland. Slutet är aningen segt, med långdragen och obligatorisk slutstrid mellan hjälte och skurk.

3/5


Titel: Iron Man 2
Regi: Jon Favreau
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nä, tyvärr. Det här var en dussinfilm från filmfabriken i Hollywood. Eller ja, kanske är den lite annorlunda eftersom den känns aningen mer seriös än andra filmer i samma genre. I vilket fall så är den stentråkig. Tony Stark (Robert Downey Jr.) och Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) gnabbas med varandra i scener som tycks pågå i en evighet men som inte kommer nån vart. Stark snackar en väldig massa och är ibland coolt cynisk men handlingen som helhet är fantastiskt förvirrad (för mig). Det finns ingen riktig grundstory. Vad handlar filmen egentligen om? Allt tramsas ihop till en enda förvirrad röra. Den enda karaktär som är riktigt bra är den som görs av Mickey Rourke. Det är konstigt, efter att ha sett The Wrestler så framkallar Rourke varje gång jag ser honom samma känslor som när jag såg Aronofskys film om den avdankade wrestlern: en sorg över den tid som varit och som aldrig kommer igen. Det är nåt med Rourkes ansikte som gör detta. Fascinerande. Sam Rockwell är underhållande. Scarlett Johansson är alltid trevlig att se (på).

2/5

PS. Kul med musik av Beastie Boys när Stark sitter i jättemunken. Eftersom jag är ett långtida fan så noterade jag direkt att det var Beastie när låten började.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Film, Musik, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →