Creed (2015)

9 juli, 2017 11 kommentarer

Första tanken under Creed: men det där är ju mamma Huxtable! Kul att se Phylicia Rashad (som här spelar Apollo Creeds änka). Andra tanken: Adonis Creed jobbar alltså 8-17 på kontor på vardagar och åker sen till Mexiko på helgerna för att boxas. Ja, han måste verkligen brinna för sporten.

Adonis Creed är namnet på Apollo Creeds (spelad av Carl Weathers i Rocky-filmerna) utomäktenskapliga son som aldrig hann träffa sin far eftersom en viss Ivan Drago gjorde processen kort med stackars Apollo i Rocky IV.

Adonis, spelad av Michael B Jordan från bl a The Wire (yay!) och Fruitvale Station, lever i ett limbo. Han älskar boxning men saknar tro på sig själv och känner att han står i skuggan av sin far och vill ha så lite som möjligt med hans arv att göra.

Ändå söker Adonis, eller Donnie som han kallar sig nu, upp en boxningsklubb som drivs av Apollos ”riktiga” son. Givetvis blir han inte antagen. Vad återstår? Ja, Rocky Balboa förstås, spelad av Sylvester Stallone (förstås). Rocky tackar motvilligt (förstås) ja.

Creed är en fin film. Den kan tyckas ostig och fylld med klichéer och träningsmontage där Adonis ska fånga höns. Men i grunden handlar det om att hitta sig själv, att hitta sin rätta version av sig själv, att inte glömma det förflutna men inte heller låta det styra en, att hitta en balans.

Filmen påminner lite om Whiplash. Vad vill man göra med livet? För Andrew Neiman handlade det om trummor. Det var det som fick honom att känna sig vid liv. För Donnie handlar det om boxning, det är hans kall. Skillnaden är väl att Donnie nog lyckas hitta en balans i livet mellan boxningen och resten. För Andrew blev trummandet en överväldigande besatthet. Donnie hade nog en bättre lärare…

När Tessa Thompson (från bl a Dear White People och Selma) dök upp som kärleksintresse för Adonis i form av Bianca, en granne som spelar för hög musik, så misstänkte jag att hon bara skulle vara en sån där flickvän som är med men som inte har nån som helst egen story själv. Nu kanske hon inte har en egen story i filmen men jag känner ändå att hon har en backstory och är en person som lever utanför filmens värld. Hon är sångerska och dessutom har man lagt till en sån liten detalj som att hon har problem med hörseln och behöver hörapparat. Jag vet inte varför men för mig gjorde det att hon blev mer levande.

Apropå levande så förekommer det en ganska omtalad lång boxningsscen som är gjord i en enda lång tagning (apropå min text om Victoria nyligen) och den känns just levande, som att vi tittare är med. Vi får en kort stund innan fajten börjar, första ronden, pausen, och sen andra ronden och så lite efter fajten. Snyggt jobbat alla inblandade.

Rocky då? Ja, Rocky är gammal. Han är som en gammal pudel. Man kan inte bli arg på honom.

Rocky Balboa: [Creed takes cell phone photo of boxing drills and walks off] Hey don’t you want this?
Adonis Johnson: [Holds out cell phone] It’s on this.
Rocky Balboa: What if you lose it?
Adonis Johnson: It’s already in the cloud.
Rocky Balboa: [Looks in sky confused] What cloud?

Jaha, ska man sätta betyg också. Ok då, tre hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt när jag ser The Wire-skådisar i filmer så kan jag inte låta bli att notera dem. Damn, den serien gjorde tydligen ett intryck på mig. Här hittar vi tre stycken: Michael B Jordan förstås, Brian Anthony Wilson och Wood Harris (Avon!).

PPS. Givetvis ser vi på Jojjenito (speciellt efter att ha pratat MCU på Shinypodden) även fram emot den kommande Black Panther-filmen (premiär 16 februari 2018) regisserad av Ryan Coogler och med Michael B Jordan i en stor roll, dock inte som den svarte pantern själv.

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Victoria (2015)

6 juli, 2017 2 kommentarer

Victoria är en sån där film som jag gärna hade sett på bio utan att veta ett jota om den. Nu såg jag den hemma. Inget fel i det men ändå inte riktigt samma avskärmade och fokuserade känsla som det kan bli när bio är som bäst. Jag visste även att alla filmens 138 minuter var inspelade i form av en enda lång tagning där man inte använt sig av några Hitchcock–Rope-trick som t ex i Birdman. Och nu vet ni det också. Sorry, men det går ju inte att skriva om filmen utan att nämna det.

Men tänk ändå att ha suttit där på bion, i mörkret, sett filmen börja med en lång tagning som bara fortsatt, och fortsatt, och fortsatt, och fortsatt, ända till eftertexterna. Det hade varit ganska coolt. Nu var ju de som marknadsförde filmen givetvis mer eller mindre tvingade att använda ”en enda tagning”-grejen som en USP. Och när man hört folk prata om filmen så är det typ det första man nämner: ”Jo, Victoria, den där filmen som består av en enda lång tagning!”.

Vad handlar filmen om? Ja, om Victoria förstås. Hon är en ung spanjorska som nyligen flyttat till Berlin. Under en natt på stan träffar hon på några lokala snubbar som hon under de tidiga morgontimmarna hänger med. De dricker och röker på uppe på ett tak. Victoria och en av snubbarna går till fiket där Victoria jobbar eftersom hon måste öppna upp det på morgonen. Sen anländer de andra snubbarna och det är plötsligt fara å färde och Victoria dras in i snubbarnas problem.

Filmer som utspelas under en enda lång kaotisk natt har ofta en stämning jag gillar. Det finns nåt lockande där. Det är som att tiden står stilla. Jag får även en liknande känsla som en klassisk roadmovie ger. I fallet Victoria handlar det om en roadmovie som utspelas på en väldigt begränsad plats men känslan är ändå den samma. Ett äventyr.

Jag får flashbacks från egna resor till Berlin där nätterna spenderades på döner kebab-ställen, rökiga barer eller på Tacheles, det övergivna varuhuset som 1990 ockuperades av konstnärer och blev illegalt kulturcentrum.

En fråga jag ställde mig under filmen är varför Victoria följer med dessa losers. Men hon är ny i Berlin, vill parta, leva på gränsen, träffa en kille. Inget konstigt med det. Men ändå – mot slutet av filmen så kändes det inte trovärdigt att Victoria tar de beslut hon tar. Eller så läser jag in för mycket av mig själv och vad jag själv skulle göra?

Inledningen av filmen är aningen seg. Filmen är lång som den är och det tar kanske lite för lång tid innan den hettar till. Dessutom kändes det som att avstånden mellan de olika ställen de besöker känns lite för korta för att det ska kännas naturligt. Ändå är den långa tagningen imponerande i sig. Egentligen är det helt otroligt. Det som rollfigurerna går igenom är precis det som vi får se skådisarna gå igenom. Det är ett 1:1-förhållande som ger en speciell känsla och närvaro.

Vändningen i filmen kommer i samband med att Victoria spelar piano på fiket där hon jobbar. Då får vi reda på mer om hennes bakgrund och kanske även varför hon agerar som hon gör. Pianoscenen var intensiv i sig och efter detta tar filmen fart ordentligt och blir nervig och svettig.

Jag tycker skådisarna är riktigt bra. De förmedlar äkta känslor, speciellt Laia Costa som Victoria. Det enda problemet är att manuset tar genvägar eller ologiska vägar emellanåt. Men ingen skugga ska falla över skådisarna.

Det blir närapå en fyra till Victoria, men trots en imponerande tagning så finns det brister i manus så jag hamnar på en stark trea till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Focus (2001)

3 juli, 2017 Lämna en kommentar

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,

A Most Violent Year (2014)

29 juni, 2017 2 kommentarer

A Most Violent Year är en film från 2014 som hamnade på min topplista över 2015 års bästa filmer. Hur kommer det sig? Läs här så får du svaret.

Filmens regissör heter J.C. Chandor och han är faktiskt något av en favorit, om man nu kan utnämna nån till favorit som bara har gjort tre filmer. I vilket fall har jag sett alla tre. De två tidigare är ”överleva ute till havs”-thrillern All is Lost och finansdramathrillern Margin Call. Båda två är stabila filmfilmer.

A Most Violent Year är också en filmfilm. Den bygger helt på ett väl genomarbetat manus, duktiga skådespelare och ett gediget hantverk vad gäller det tekniska, som t ex fotot av den blivande mästaren Bradford Young (Arrival och Selma). Eller, förresten, i mina ögon så är Young redan en mästare.

Jag kan tänka mig att en del kanske finner filmen lite torr och tråkig. Den utspelas i New York i början av 80-talet och handlar om oljebranschen där, och då avses alltså nåt så roligt som distribution av eldningsolja för uppvärmning av hus.

Oscar Isaac spelar Abel, ägaren av företag som levererar oljan med lastbilar direkt till kunderna. Abel vet att det förekommer mycket ekonomiskt (och annat) fiffel i branschen men själv försöker han till varje pris hålla sig på rätt sida av lagen. När hans lastbilar börjar bli kapade och stulna på olja för flera tusen dollar börjar dock problemen för Abel. Hans förare vill kunna bära vapen och dessutom utan att ha licens för dem. Det ena leder till det andra och snart är det kris för Abel. Banklån dras in och en åklagare inleder en undersökning för att hitta oegentligheter inom Abels företag.

Det jag gillade mest filmen var nästan dess miljöer. Man har fått till känslan av att det är 1981 i New York på ett härligt sätt. Många scener utspelas under broar, på övergivna platser, lastkajer, öde parkeringar och vid gamla fabriker. Dessutom är det vinter och snö, och mycket graffiti. Härligt!

Jag får dessutom lite The Wire-vibbar (yay!). Det är i mångt och mycket en film om en stad. Staden spelar en roll. Hur hänger allt ihop? Vem dunkar vems rygg? Vem känner vem? Vem ska man prata med för att bli av med ett problem, och vad får man betala för det? Det är både intressant och spännande.

Abel är lite av en outsider som så starkt tror på att vara, eller försöka vara, helt laglydig. En sak som ställer till det lite för Abel är att hans fru Anna (spelad av ingen annan än Jessica Chastain) är dotter till en Brooklyn-gangster. Anna har skinn på näsan och vill inte lägga några fingrar emellan vad gäller de som kapar deras lastbilar. Fight violence with violence är hennes melodi. Kanske ett lite annorlunda upplägg då ju fruar i den här typen av filmer mest brukar vara oroliga eller inte lägga sig i och vara hemma med barnen.

Frågan filmen ställer sig är om man kan vara laglydig i en bransch som är allt annat än laglydig. Polisen kan inte hjälpa Abel. Men hur ska han då kunna skydda sig mot kapningarna? För att klara sig måste Abel i princip bli kriminell. För att genomföra det han vill måste han bli det han absolut inte vill. Han sitter fast i ett skruvstäd, hur han än gör.

Filmen har en episk känsla, eller jag fick i alla fall känslan av att filmen ville framstå som episk. Det handlar om distribution av eldningsolja i New York men det känns som att det lika gärna skulle kunna handla om möten under kalla kriget för att avstyra ett kärnvapenkrig. Trots till synes inte så höga insatser så kändes insatserna väldigt höga. Det kanske beror på att det egentligen handlar om mänsklig svaghet, snarare än Jordens framtid.

En sak jag noterade var hur det i många scener hörs bakgrundsljud av olika slag: flygplan, helikoptrar, tunnelbanan, lastbilar. Vad skulle det symbolisera? Ett maskineri som man inte kan stoppa? Ljudet av en stad som lever sitt eget liv, som Abel inte kan kontrollera?

Om jag ska nämna två filmer som jag kan dra paralleller till så dök Moneyball och Goodfellas upp i huvudet under titten. Moneyball, för att även A Most Violent Year lyckas göra en spännande och intensiv film av nåt som kanske kan tyckas torrt och tråkigt. Goodfellas, för att jag även här mot slutet kände en svettig desperation när Abel försöker lösa sina problem och jag ställde mig frågan om han skulle klara det.

Det är alltid skönt att se välgjorda filmer som litar på sig själv och sina skådisar. A Most Violent Year är en sån film. Tyvärr verkar den ha blivit lite bortglömd och just därför kändes det rätt att den hamnade på min årsbästalista för 2015 eftersom det var då filmen var aktuell. En lustig detalj är att en stor sajt som t ex Rotten Tomatoes har den som en 2015-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Swimmer (1968)

23 juni, 2017 7 kommentarer

Jag firar midsommmar med en gammal preblogg-text om en Burt Lancaster-film från 1968. Filmen får mina tankar att gå till förra årets Manchester by the Sea då det även i The Swimmer handlar om en man med ett mystiskt och förmodligen sorgligt förflutet. Texten skrevs i juni 2008.

Det här visade sig vara en riktigt intressant, och som jag tyckte, poetisk skildring av en mans förfall, från välbärgad familjefar/playboy till arbets- och familjelös wannabe-playboy. Huvudrollen görs, a tad bit överraskande, av den gamle trapetskonstnären Burt Lancaster. Eller det som överraskande mig en aning är kanske att Lancaster gör en perfekt insats som den vältränade poolsimmaren. Till en början är han charmig men aningen förvirrad. Mot slutet ser vi en bräcklig person vars värld faller samman fullständigt. En intressant grej är att den dag som skildras då Lancaster får idén att simma hem via sina grannars pooler i kompakt form beskriver Lancasters tidigare liv (hans rollfigurs alltså).

En anledning till att jag gillar filmen är nog att den har den där road movie-känslan som jag uppskattar. Lancaster rör sig genom det rika förortsområdet utanför New York, träffar sina grannar (endast iklädd badbrallor), och vi får hela tiden små ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Fast det hela förblir hela tiden mystiskt och oklart, vilket jag tycker gör filmen bättre. Och sen var det här med att den dag som filmen utspelas under visar hur Lancasters liv är på topp för att sen krackelera och slutligen kollapsa totalt. Miljön som skildras i filmen fick mig att tänka på Far from Heaven. Allt är yta och you’d better fit in.

Fotot i filmen är bitvis lite fööör poetiskt. Ibland funkar det men ibland blir känslan mer att ”nu ska vi vara lite arty farty-konstnärliga”. En annan invändning tror jag är att musiken ibland är lite töntig. Att jag skriver ”tror” så beror det på att filmen ibland kändes lite töntig och en av anledningarna misstänker jag är just musiken. Men jag har ingen klar minnesbild av hur den egentligen lät. Vissa scener håller också på aningen för länge. Jag tänker främst på när Lancaster leker hästhoppning tillsammans med en ung flicka. Slutbetyget till The Swimmer blir ändå en svag fyra. Tyckte den hade en skön bitterljuv men obehaglig känsla över sig, precis som Lancasters rollfigur.

Jag kan tillägga att största delen av filmen regisserades av Frank Perry men att nyligen avlidne Sydney Pollack kallades in för att slutföra den då Perry hoppat av efter en ”konstnärlig konflikt” med Lancaster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Le grand voyage (2004)

15 juni, 2017 Lämna en kommentar

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om nåt så vanligt som en marockansk film. Om du gillar road movies, som jag, och far-son-skildringar, så är filmen ett hett tips. Den är för övrigt en av mycket få filmer som fått lov att filma i Mecka under vallfärden Hajj. Texten skrevs i oktober 2006.

Le grand voyage är en marockansk road movie om en fransk andragenerations-invandrare som, till att börja med mycket motvilligt, kör sin gamle far från Marseille till Mecka på hans pilgrimsfärd. Mmm, det här är en riktigt skön vägfilm faktiskt. Förhållandet mellan den västifierade sonen och den muslimske fadern är skildrat med både humor och allvar. Motsättningarna mellan de båda kommer fram under resan som går genom Italien, Balkanländerna, Turkiet, Syrien och Jordanien. De stöter på olika personer och hamnar i mer eller mindre lustiga situationer som måste hanteras. Och som vanligt när det gäller road movies är det den inre resan som är viktigast. Slutet blir dock en aning för mycket och tar lite fokus från det som filmen faktiskt berättar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , ,

Little Miss Sunshine (2006)

31 maj, 2017 2 kommentarer

Jag slänger upp en gammal preblogg-kortis om Alexander Paynes Little Miss Sunshine. Hehe, Alexander Payne? Varför skriver jag det? Samma känsla som i Paynes filmer? Ja, förmodligen. I vilket fall är det ju inte Payne som regisserat den här. Nej, de som delar på regissörsstolen är duon Jonathan Dayton och Valerie Faris. Texten skrevs i mars 2007.

Little Miss Sunshine är en amerikansk independentfilm om dysfunktionell familj i en folkabuss på väg till sjuåriga dottern Olives skönhetstävling. Fast kan man säga indiefilm om en film som vinner Oscars? (Ja, det kan man. Nu för tiden är American Independent mer av en genre än en beskrivning av hur filmen kommit till skulle jag säga.) Hur som helst, det är en må bra-film av nästan bästa sort. Nåt jag gillade var att man inte ryggade för jobbiga ämnen. Det finns mörka stråk i filmen och humorn är ibland ganska svart, vilket jag uppskattade.

Ja, jag gillade filmen och satt mest hela tiden med ett ganska stort flin på läpparna. Dialogen och leveransen av den samma är riktigt bra. Nåt jag störde mig lite på var att det syntes så tydligt att Abigail Breslin, som spelar dottern Olive, har nån sorts maggördel för att verka tjock. Nä, hon skulle ha gjort en De Niro och ätit munkar i två månader innan filmen istället. 😛 Det fanns några andra detaljer som störde mig rent handlingsmässigt men det är just detaljer. Som helhet är Little Miss Sunshine en må bra-film som inte fegar ur. Super Freak!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Bridge of Spies (2015)

27 maj, 2017 2 kommentarer

Rackarns. Jag verkar ha missat att skriva om den här filmen efter att jag såg den på bio förra året. Är det möjligt att rafsa ihop nåt vettigt nu? Ja, jag gör ett försök. Om jag kollar in trailern och läser på lite om filmen så kommer nog en del tillbaka. Jag vet i alla fall vilket betyg jag satte på Bridge of Spies.

Vad vet jag just nu om filmen utan att börja googla? Ja, att det är en spionfilm signerad Steven Spielberg med Tom Hanks i sin gamla vanliga paradroll som en alltigenom god och principfast amerikan som står upp för allas rättigheter. Och så har vi även Mark Rylance som Rudolf Abel, KGB-agenten som blir avslöjad och dömd till ett långt fängelsestraff i USA. Rylance var ju den som snodde guldgubben framför näsan på Sylvester Stallone vid förra årets Oscarsgala.

Ja, det är väl ungefär det. Jo, en sak till, bröderna Coen var med och skrev manus. Fick jag några Coen-vibbar av filmen? Hmm, ja, kanske i vissa avseenden (typ att det är ett välskrivet manus!) men nu är det ju inte Coen som regisserar så alla quirky detaljer är inte lika tydliga som i deras egna filmer.

Jag läser på lite om filmen, kollar in trailern, och ja, det mesta kommer faktiskt tillbaka. Några saker slår mig:

Jag funderar på det här med spioner som utövar ett kallt krig om information. Både Sovjet och USA vet vad som pågår. Spionerna gör sitt jobb på uppdrag av sina respektive länders myndigheter. Det känns lite märkligt att en avslöjad spion ska prövas i en rättegång. Kan man inte skicka hem honom istället och sen som belöning få hem en av sina egna avslöjade spioner? Spionen kan ju ändå inte fortsätta utföra sitt uppdrag. Så det blir mer som ett spel, för det är ju nästan det det handlar om ändå.

Just i Bridge of Spies så är det i och för sig just det som händer! Efter att ett amerikanskt spionplan blir nedskjutet över Sovjet och piloten tillfångatagen och dömd till straffarbete inleder USA och Sovjet till slut förhandlingar om att göra ett utbyte. Den som får i uppdrag att representera den amerikanska sidan är förstås Tom Hanks rollfigur, som alltså spelar en ”simpel” försäkringsadvokat vid namn James B. Donovan. Tidigare i filmen har Donovan varit Rudolf Abels advokat i den rättegång som slutade med att Abel faktiskt inte dömdes till döden utan fick 30 år i fängelse, vilket var tur för den amerikanske piloten.

När sen förhandlingarna inleds i Berlin om det eventuella bytet så kom jag att tänka på hur mycket en persons agerande kan avgöra så mycket. En person, ett möte, kan avgöra allt. Donovan var rätt val som förhandlar då han visar både mod och respekt. Jag gillade även hur utsatt situationen var för Donovan. Han är helt ensam på okänd mark och kan bara lita på sitt eget omdöme, och känslan man får är dessutom att han vilken sekund som helst kan bli gripen och dömd till straffarbete i Sibirien.

Nu när jag tänker tillbaka på filmen och just dessa inledande förhandlingsscener så fanns det faktiskt en del Coen-vibbar här. Det förekom en del absurda ögonblick när Donovan inte vet hur han ska agera eller vem han egentligen pratar med. Här gled faktiskt filmen iväg och blev något av en komedi.

Mark Rylance då, är han värd sin Oscar? Nja, jag vet inte, vilka hade han mot sig förutom Sly? Jo: Christian Bale (The Big Short), Tom Hardy (The Revenant) och Mark Ruffalo (Spotlight). Hmm, jag hade nog lagt min röst på Tom Hardy tror jag.

I vilket fall så sköter sig Rylance bra. Han framställs som en ganska patetisk figur, speciellt i scenen när han blir gripen med rufsigt hår iklädd endast ett par saggiga kalsonger. Ja, inte är han nån superspion direkt.

En sak som fungerade mindre bra var när filmen drog paralleller mellan Donovans tågresor hemma i New York och de han gjorde i Berlin. I USA passerar han lekande barn på en bakgård, i Berlin människor som blir skjutna när de försöker fly till Västberlin. Jag tyckte det blev ett för övertydligt bildspråk.

Bridge of Spies är nästan en filmfilm men inte riktigt fullt ut, så den får en stark trea. Nämnde jag att det är en BOATS också? Om inte, så har jag gjort det nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Historisk film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Der amerikanische Freund (1977)

24 maj, 2017 7 kommentarer

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Nej, först ut var ju Alain Delon i Plein soleil som bygger på Patricia Highsmiths The Talented Mr. Ripley. Men sen såg vi kanske något oväntat Dennis Hopper i filmatiseringen av en annan roman, nämligen Ripley’s Game. Här kommer ett kort preblogg-omdöme om Wim Winders film från 1977. Texten skrevs i oktober 2006.

Der amerikanische Freund var en film jag ville gilla och det gjorde jag också men jag ville gilla den mer. Det är en annorlunda film med en ganska mystisk historia. Ripley (en galen Dennis Hopper) känns betydligt mer sympatisk här än när han gestaltades av den i mitt tycke ganska platta Alain Delon i Het sol.

Det förekom två sekvenser som utspelades sig på i tunnelbanan respektive på ett tåg som jag uppskattade. Här var det riktigt, riktigt bra filmat, och hela tiden med en tillbakahållen spänning som gjorde det mer spännande. Jag gillade även slutscenerna mycket. Tyvärr greps jag däremellan inte helt av stämningen i filmen. Samspelet mellan Bruno Ganz (suverän i sin roll) och hans fru gnistrade inte riktigt. Rent objektivt så ger jag filmen en fyra så när den nu får en väldigt väldigt stark trea så är det alltså mig det är fel på egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Plein soleil (1960)

17 maj, 2017 Lämna en kommentar

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Här kommer en preblogg-recension av en fransk-italiensk filmatisering av Patricia Highsmiths roman The Talented Mr. Ripley. Texten skrevs i oktober 2006.

Den mystiske och opportunistiske herr Ripley gestaltas här för första gången på vita duken av snyggingen Alain Delon. Tom Ripley som befinner sig i Rom för att övertala rikemanssonen Philip Greenleaf att komma hem till USA. Om det var en plan från början framgår inte riktigt men Ripley bestämmer sig för att mörda Greenleaf och sen överta hans identitet. Det hela lyckas men polisen är honom i hälarna.

Jag gillade i princip inget med Plein soleil (Het sol fick den heta i Sverige) i början. Jag tyckte de flesta karaktärerna var fåniga, scenerna kändes töntiga, det fanns ingen spänning alls, hela sammanhanget saknades, vad gick det hela ut på? Nåja, att det skulle vara lite oklart vad herr Ripley egentligen var för en figur var väl meningen men jag tyckte även hela filmens poäng saknades. Till en början. När väl Ripley hade tagit steget och blivit mördare blev filmen mer intressant. Jag gillade det faktum att Ripley verkligen känns som en galenpanna som agerar impulsivt och tar vara på tillfällen (att mörda någon) om de dyker upp och det är nödvändigt enligt honom själv. Han är kylig inför att ta människors liv men han är inte kallt beräknande.

Sen när väl polisen är honom på spåren så blir det lite spännande, och även om jag inte direkt hejar på Ripley så uppskattar jag när han gång på gång klarar sig undan polisens snara på ett eller annat sätt. Jag kunde tycka att Greenleafs flickväns beteende var lite märkligt och tyckte även debutanten Marie Laforêt i den rollen spelade ganska dåligt (och över). Anledningen till att filmen inte får underkänt är att den tar sig allt eftersom och främst att slutet var underbart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →