Plein soleil (1960)

17 maj, 2017 Lämna en kommentar

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Här kommer en preblogg-recension av en fransk-italiensk filmatisering av Patricia Highsmiths roman The Talented Mr. Ripley. Texten skrevs i oktober 2006.

Den mystiske och opportunistiske herr Ripley gestaltas här för första gången på vita duken av snyggingen Alain Delon. Tom Ripley som befinner sig i Rom för att övertala rikemanssonen Philip Greenleaf att komma hem till USA. Om det var en plan från början framgår inte riktigt men Ripley bestämmer sig för att mörda Greenleaf och sen överta hans identitet. Det hela lyckas men polisen är honom i hälarna.

Jag gillade i princip inget med Plein soleil (Het sol fick den heta i Sverige) i början. Jag tyckte de flesta karaktärerna var fåniga, scenerna kändes töntiga, det fanns ingen spänning alls, hela sammanhanget saknades, vad gick det hela ut på? Nåja, att det skulle vara lite oklart vad herr Ripley egentligen var för en figur var väl meningen men jag tyckte även hela filmens poäng saknades. Till en början. När väl Ripley hade tagit steget och blivit mördare blev filmen mer intressant. Jag gillade det faktum att Ripley verkligen känns som en galenpanna som agerar impulsivt och tar vara på tillfällen (att mörda någon) om de dyker upp och det är nödvändigt enligt honom själv. Han är kylig inför att ta människors liv men han är inte kallt beräknande.

Sen när väl polisen är honom på spåren så blir det lite spännande, och även om jag inte direkt hejar på Ripley så uppskattar jag när han gång på gång klarar sig undan polisens snara på ett eller annat sätt. Jag kunde tycka att Greenleafs flickväns beteende var lite märkligt och tyckte även debutanten Marie Laforêt i den rollen spelade ganska dåligt (och över). Anledningen till att filmen inte får underkänt är att den tar sig allt eftersom och främst att slutet var underbart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Network (1976)

2 maj, 2017 2 kommentarer

Imorgon onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Sista filmen ut är Sidney Lumets Network. Texten skrevs i mars 2004.

En gammal nyhetsuppläsare, Howard Beale (Peter Finch), sjunger på sista versen, tittarsiffrorna sjunker, och han får till slut sparken. Om två veckor ska han göra sin sista sändning är det tänkt. Men det slår slint i huvudet på gamle Howard och han annonserar i stället i direktsändning att han tänker begå självmord i ett kommande program. Det hela resulterar i att Beale inte blir sparkad utan får i stället ett eget program där han får ge utlopp för sitt missnöje med allt och alla. ”I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore”.

Sidney Lumet hade en intensiv period under 70-talet med många filmer och bra filmer dessutom (Serpico, Dog Day Afternoon bl a). Mmm, jag tyckte Network var en schysst satir över mediesamhället, jakten på tittarsiffror och den dokusåpavärld vi lever i idag. William Holden gjorde en bra insats som nyhetschefen Max som blir less på jakten på tittare och hoppar av. Han påminner en hel del om Philip Baker Hall och om filmen hade gjorts idag hade Hall varit klipp och skuren för rollen. Faye Dunaway gör även hon en stark insats som programutformare på tv-kanalen. Hon lever verkligen för tv och på kuppen förlorar hon sig själv. Rollen fick hon en Oscar för. Finch fick för övrigt också en Oscar och slog därmed ut Robert De Niros tolkning av Travis Bickle i Taxi Driver. Just det, jag höll på att glömma Robert Duvall också… Ja, det var överlag bra skådisar. Det fanns en hel del underbara monologer också. Bl a hade högste chefen, spelad av Ned Beatty (Deliverance), en schysst utläggning för Howard där han förklarar för honom vad han egentligen ska säga i sitt program. Fyra tv-apparater av fem möjliga till Network.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

1900 (1976)

30 april, 2017 2 kommentarer

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Idag handlar det om Bernardo Bertoluccis mastodontfilm 1900 (Novecento). Texten skrevs i februari 2007.

För ett tag sen ägnade jag en helg åt att titta på Bernardo Bertoluccis epos där Italiens 1900-talshistoria, från sekelskiftet och fram till andra världskrigets slut, skildras ur Alfredos (Robert De Niro) och Olmos (Gérard Depardieu) ögon. SVT visade denna mastodontrulle oklippt i sin helhet (5 tim 18 min) uppdelad på två delar. Tack för det, SVT.

När jag väl kom över den första tröskeln som brukar finnas när man ser en så här lång och, som jag trodde, tung film sögs jag in i filmens berättelse ganska så ordentligt. Att det tog ett tag kan ha berott på att jag inte riktigt visste vad det var för typ av film, vad den gick ut på, vad den handlade om helt enkelt. Och som vanligt i italienska filmer så är ju rösterna inspelade i efterhand och även av helt andra skådisar i många fall (en del roller görs ju av ”Hollywood-skådisar”). Den här dubbningen störde kanske en aning i början men när jag väl vant mig var det ok. Att man är tvungen att läsa textremsan ordentligt (om man inte kan italienska vill säga) gör ju också att de totalt felsynkade munrörelserna inte blir lika tydliga.

Så, vad handlade filmen om? Jo, jag skulle säga att det i slutändan är Bertoluccis hyllning till den italienska arbetarrörelsen under början av 1900-talet och dess kamp mot den italienska fascismen. Det är samtidigt historien om godsägarsonen Alfredo (De Niro) och bondesonen och oäktingen Olmo (Depardieu) som föds på samma dag år 1900. De växer upp tillsammans på samma gård och Olmo blir en av de som kämpar för arbetarnas rättigheter medan Alfredo på ett sätt står på andra sidan. Han sympatiserar väl inte direkt med fascisterna men han tar inte heller ställning för de i princip livegna arbetarna. Alfredo känns som en ganska svag figur som inte riktigt vågar ta ställning mot något trots att han vet att det är fel.

Mmm, som sagt, efter en dryg timme så sjönk jag in i berättelsen. Jag insåg att jag gillar den här typen av storslagna filmer som utspelas under lång tid där vi får följa olika personers utveckling och även historiska och politiska skeenden. Till stämningen bidrog även musiken, av Ennio Morricone och Giuseppe Verdi, och ett sanslöst nästan surrealistiskt foto av Vittorio Storaro (som även fotat världens bästa film Apocalypse Now).

Av skådisarna bara måste jag nämna Donald Sutherland som spelar den otäcka – OTÄCKA – fascisten Attila. Visst, det är en karikatyr men Sutherland och hans groteska leende och behandling av en katt glömmer man inte i första taget. Hans fru (eller om det bara var flickvän?) görs till en nästan lika otrevlig figur av Laura Betti. Tillsammans är de i alla fall ett oslagbart par. Det var även kul att se en riktigt bra Burt Lancaster som Alfredos godsägarfarfar samt en ung och snygg Depardieu som Olmo. Depardieus näsa måste ha växt flera kubikcentimeter fram till idag. Åh, jag gillade också Dominique Sanda som Alfredos psykiskt instabila fru: vild och vacker.

Filmen har faktiskt en del roliga inslag och då tänker jag t ex på när De Niro & Co snortar kokain, fotar och dansar balett i början av del två. Mot slutet av filmen så blir det lite för mycket viftande med den röda fanan från Bertoluccis sida. Poängen hade redan nått fram vid det laget men Bertolucci ville verkligen banka in den kändes det som. Jag tycker även den absolut sista scenen var onödig och filmen skulle ha slutat en scen tidigare. Min kommentar: Denna invändning används med tillstånd från Movies – Noir ©. 😉

Betyget blir en svag fyra. Bitvis är det strålande men bitvis är det lite seg, främst i del ett när Alfredo och Olmo fortfarande är barn. Man längtade liksom efter De Niro och Depardieu då. Positivt var att man (läs: jag) slapp italienska mustiga tokigheter à la Fellini.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

 

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Im Lauf der Zeit (1976)

29 april, 2017 2 kommentarer

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt fram några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Först ut är Wim Wenders roadmovie Im Lauf der Zeit (eller Med tidens gång som den heter på svenska). Texten skrevs i januari 2009.

SVT körde nyligen några av Wim Wenders filmer, inklusive den i mina ögon mästerliga Paris, Texas. Tyvärr lyckades jag bara spela in Med tidens gång av de jag inte redan hade sett (jag klantade till det med Sakernas tillstånd och Himmel över Berlin). Med tidens gång är en roadmovie, och då menar jag verkligen vägfilm, om bioprojektorreparatören Bruno (Rüdiger Vogler) som besöker gamla biografer i västtyska småstäder nära gränsen till Östtyskland. På vägen träffar Bruno den deprimerade Robert (Hanns Zischler) som slår följe med honom.

Med tidens gång är en film som bryter av väldigt skönt mot dagens snuttifierade och upphackade medieutbud. Här får saker ta sin tid. Men ändå känns inte de tre timmarna som filmen pågår speciellt långa. Inget spektakulärt händer väl egentligen… <spoiler>well, förutom att man får se Bruno bajsa i ett sandtag, ehe.</spoiler>

Bruno och Robert reser runt på västtyska landsbygden. Robert passar på att träffa sin far som han inte sett på tio år. Bruno gör en avstickare till huset där han växte upp. Efter ett tag är det uppenbart att det inte bara är Robert som har problem. Varför reser Bruno runt helt ensam?

När jag på nätet kollade upp skådisarna, de som spelade Bruno och Robert, kände jag så väl igen Hanns Zischler (som spelade Robert) men kunde inte placera honom. Efter lite funderande slog det mig dock plötsligt att det var den där jobbigt dubbade polisen i de trötta Beck-filmerna som TV4 brukar visa. Well, från roadmovie av Wim Wenders till bibiroll i massproducerade svenska Beck-deckare. Varför inte? Man måste ju håva in pengar nånstans ifrån.

För mig var Med tidens gång är en sån där film som växer efter att man har sett den. Nu kommer den ändå bara få en trea i betyg. Egentligen är den nog värd mer men upplevelsen när jag såg den var inte värd mer. Musiken i filmen, de öppna landskapens och de fria vägarnas musik, är riktigt bra och passande. Det förekommer en hel del sköna passager med skön saxofon-musik, melankoli och framrusande asfalt. Hmm, det kanske verkar som jag gillar filmen mer än vad betyget visar. Ja, jag gillade filmens format och känslan den gav men nånstans så känns den ändå lite för spekulativt flummig och därmed tom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slutscenen var lite speciell och snygg. Wenders visar en neonskylt från en gammal landsortsbiograf. Biografen heter Weisse Wand (Vita väggen), förkortat WW. Alla bokstäver är släckta förutom WW och E och ND. Pretto?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , ,

Tangerine (2015)

23 april, 2017 12 kommentarer

Tangerine är lite som Moonlight innan Moonlight fanns. En skillnad är väl att det känns som att Tangerine har regisserats av nån som… låt oss säga Harmony Korine. Nu saknas inte finstämda ögonblick i filmen men den har ändå en helt annan galen stämning än Moonlight.

Handlingen är förlagd till Los Angeles istället för Miami men precis som i Moonlight får man en insyn i miljöer som inte är de vanligaste på film. I fallet Tangerine så handlar det om prostituerade transor, först och främst Sin-Dee (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) och personer i deras omgivning i Hollywood.

Grundstoryn är enkel. Sin-Dee har precis släppts ut från häktet och får reda på att hennes pojkvän/pimp, som för övrigt spelas av James Ransone aka Ziggy från The Wire (yay!), haft ihop det med en annan tjej. Till råga på allt är den andra tjejen inte en transperson och som lök på laxen dessutom vit. Sin-Dee går bärsärk genom Tinseltown för att hitta tjejen. Alexandra följer med som ledsagare för att minimera dramat. ”No drama, girl!”

Jag gillar filmen skarpt. Den har ett härligt tempo med färger, graffiti (!), musik, klippning och dialog som bara sköljer över en. Det är en frenetisk film som aldrig släpper taget.

Musiken var speciell. Plötsligt kan vi få höra klassisk musik efter att sekunder tidigare fått lyssna på hiphop. Förtexterna ackompanjerades av käck julmusik vilket kändes helt random, men det var inte så konstigt eftersom filmen utspelas på julafton.

En av sidofigurerna var en taxichaffis och i återkommande scener får vi se när han plockar upp diverse personer. Det här fungerade som intressanta korta små nedslag i olika personers liv, som t ex tjejen som tog glada selfies för att sen sätta i lurarna, lyssna på musik och se helt apatisk ut.

En sak jag lärde mig var att det faktiskt finns en tunnelbana i L.A. plus att man får ta med cykeln på den. Nu anses man förmodligen som misslyckad om man använder den, men ändå.

Filmen är fylld av en hajpad dråplig humor som ändå har en sorts värme. Bl a får den där taxichaffisen sig en rejäl överraskning när han plockat upp en tjej från streetan, en tjej som inte uppfyllde hans kravspecifikation. ”What is that?!”, ”It’s a pussy!”. Jag gillar att normen i filmen är trans. Det känns inte politiskt korrekt utan snarare uppfriskande.

Filmens humor bygger på en sorts vardagskomik med en dokumentär känsla och jag kom faktiskt att tänka på en tv-serie som Curb Your Enthusiasm.

Det finns även ögonblick av värme och medmänsklighet, främst mellan Sin-Dee och Alexandra. Ett återkommande och roligt inslag i början är när Alexandra ständigt marknadsför sitt kommande uppträdande till alla hon möter. ”7 PM at Mary’s!”. Sen blir det lite rörande när hon väl ska uppträda. Här kom jag att tänka på Mulholland Drive och sekvensen från Silencio.

En annan filmreferens jag tror mig ha hittat är till Psycho i en scen som involverar ett duschdraperi. Jag undrar om det är jag som överanalyserar eller om scener som denna faktiskt är medvetet inlagda av regissören Sean Baker för att vara just referenser/blinkningar till andra filmer?

En omtalad scen är en scen i en biltvätt. Och, ja, den scenen är magiskt på ett märkligt sätt, och den visar att det går att skapa fin konst med små medel. I det här fallet en iPhone 5S. Japp, hela filmen är nämligen inspelad med denna mobiltelefon från Apple. Det är en vackert fotad film. Färgerna poppar verkligen från skärmen och det verkar som stora delar filmats just i the magic hour à la Days of Heaven.

Jag delar ut fyra och en halv peruker av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zozo (2005)

21 april, 2017 Lämna en kommentar

Zozo känns lite som en bortglömd film. Dessutom känns Josef Fares i dag som en lite bortglömd regissör, eller? Brorsan Fares känns mer het. Efter framgångarna med Jalla! Jalla! och Kopps skulle Fares i och med Zozo göra en ”seriös” film. Det är i alla fall den känslan jag har. Min text skrevs i september 2005.

Josef Fares nya rulle börjar i ett krigshärjat Libanon där vi möter Zozos familj som ska fly till Sverige, där farfar och farmor redan är. Vägen till Sverige blir dock betydligt längre än vad Zozo anar och väl där blir det inte så lätt heller. En skönt annorlunda svensk rulle. Fares vågar ta ut svängarna. Han vågar använda specialeffekter och gör det på ett skönt sätt. Han vågar berätta på ett sorts ”större än livet”-sätt, vilket känns uppfriskande i det delvis sumpiga svenska filmträsket. Filmen innehåller några väldigt vackra, poetiska och surrealistiska scener som jag gillade mycket. Tyvärr tycker jag inte Fares lyckas fullt ut med att få till en röd tråd eller skapa ett riktigt engagemang för filmen. Fares skulle nog behöva döda några älsklingar. Det blir bitvis lite för mycket upprepning i form av liknande scener med samma sentimentala musik. Ändå är det en sevärd film som får godkänt. Fares komiska och träffsäkra ådra glimtar till då och då, speciellt i vissa scener som utspelas på skolan i Sverige.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Handmaiden (2016)

19 april, 2017 2 kommentarer

Park Chan-wooks filmer har haft lite blandad framgång hos mig. Jag gillar hans hämndtrilogi där jag håller Oldboy som klart bäst (på gränsen till ett mästerverk), Sympathy for Mr. Vengeance som ganska dålig och Lady Vengeance däremellan.

Efter vampyrthrillern Thirst fick Park chansen i ”Hollywood” och gjorde sin första engelskspråkiga film i Stoker med bl a Mia Wasikowska och Nicole Kidman. Den föll totalt platt för mig hur snygg den nu än var.

Med tanke på vad jag tyckte om Stoker så kändes det rätt skönt att Park nu skulle vara tillbaka på hemmaplan i och med The Handmaiden. Fast det är ju inte riktigt en vanlig hemmaplan för Park (kanske inte en walk in the park då?). The Handmaiden bygger nämligen på romanen Fingersmith (av Sarah Waters) som utspelar sig under den viktorianska tiden Storbritannien.

Det Park har gjort är att han har förlagt handlingen till början av 1900-talet i det av Japan ockuperade Korea. Det kanske känns lite märkligt men en liknande manöver har ju funkat tidigare för Kurosawa, t ex i Blodets tron.

Sook-he (Kim Tae-ri), en ung kvinna, tillika ficktjuv, får i uppdrag av en solochvårare att ta anställning som kammarjungfru hos den japanska ladyn (och blivande arvtagerskan?) Hideko (Kim Min-hee). Solochvårarens plan är att Sook-he på nåt sätt ska övertyga Hideko om att gifta sig med ”charmören”. Och då har vi bara skrapat på ytan av handlingen.

Ja, det här var en film som det till en början inte var helt lätt att hänga med i. Textningen var usel inledningsvis så jag fattade i princip noll. När jag äntligen lyckades aktivera rätt textalternativ på den tjänst jag använde så funkade det bättre.

The Handmaiden är en sexig film, rolig och sexig. Jag kom att dra paralleller till filmer som Single White Female och Persona. Sook-hes och Hidekos första scen i säng är smoking. Oj, sorry, det kanske var en spoiler, men de båda faller givetvis för varandra. En är erfaren och en är oerfaren. Fast vem som är vad är lite oklart. Det pågår mycket rollspel här.

En replik som stack ut: ”And please. Don’t ever again put my hand on your tiny joke of a cock”.

Vi har ett ganska klassiskt upplägg, i alla fall till synes. Det handlar om gaslighting men med den twisten att man börjar känna sympati med den man lurar. Ungefär som stockholmssyndromet fast tvärtom.

The Handmaiden är fascinerande, otroligt snygg, oförutsägbar och nervig. Och vad händer egentligen i den där källaren?!

Filmen går lite i cirklar. Vi får se samma scener igen fast ur en annan synvinkel. Nu vet vi plötsligt mer, får veta mer. Det var intressant till en början, men när vi kommer till en sån scen som sexscenen så kändes den plötsligt inte lika lockande. Nu blev det mer som en skräckis när man får se för mycket av monstret.

The Handmaiden är väldigt mycket: kostymdrama, twistfilm, heistfilm, mysteriefilm, erotisk thriller och en film med sadistisk tortyr (självklart, vi pratar ju Park Chan-wook).

Jag delar ut fyra metallkulor av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

What Lies Beneath (2000)

15 april, 2017 4 kommentarer

Här kommer några korta tankar om skräckisen What Lies Beneath (Dolt under ytan) i form av en preblogg-text som skrevs i september 2005. Obs! Jag tyckte Harrison Ford var bra i The Force Awakens.

Harrison Ford och Michelle Pfeiffer spelar man och fru i denna Hitchcock-historia i modern tappning. Familjen har precis flyttat och Pfeiffer börjar se spöken i det nya huset och inbillar sig att grannfrun har blivit mördad.

Robert Zemeckis står bakom filmen och tidigare har han bl a har gjort Contact, en film som jag gillar skarpt. (Ja, jag gillar den t.o.m. så pass mycket att den hamnade på plats ett på min 1997-topplista.)

Länge tyckte jag detta var en fyra. Det är riktigt välgjort, spännande och smakfullt läskigt emellanåt. Pfeiffer överglänser vida den torre Ford (som aldrig varit nån favvo hos mig). Ford funkar dock i början när han inte gör så himla mycket. Mot slutet när han ska agera ut lite mer så träffar han inte alls rätt tycker jag. Jag tycker även filmen i sig blir lite förutsägbar och det hela mynnar ut i de vanliga twistarna som brukar förekomma i såna här thrillers. Synd på en så bra första timme och så bra skådespel från Pfeiffer. Men klart godkänt ska filmen givetvis ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The VVitch: A New-England Folktale (2015)

13 april, 2017 6 kommentarer

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pojken i trädet (1961)

3 april, 2017 Lämna en kommentar

Här kommer en preblogg-recension av Pojken i trädet, en ganska speciell svensk film regisserad av naturromantikern Arne Sucksdorff (som tidigare bl a gjort Det stora äventyret). En liten notis i sammanhanget är att jag i helgen stötte på just Björn Gustafson. Björn var ute och motionerade i Bromma, iklädd blå overall och en röd toppluva. Han körde nån form av jogging fast det såg mer ut som gång. Texten skrevs i september 2007.

Pojken i trädet är en märkvärdig film i regi av Arne Sucksdorff med en ung (och redan då slemmig) Heinz Hopf, en ung (och redan då sävlig) Björn Gustafson, och en mycket ung Tomas ”Tintin” Bolme. Bolme spelar 16-årige Göte som är en missförstådd ensamvarg som nästan bara trivs i skogen. Tillsammans med några äldre ”kamrater”, alltså Hopf & Co, tjuvskjuter han rådjur. När de riskerar att avslöjas flyr Göte in i skogen med skarpladdat gevär. Hans syster, Marie (Birgitta Pettersson från Jungfrukällan), jobbar som piga på en herrgård på ägorna.

Filmen inleds nästan som en noir med touch av Lynch, eller nåt liknande. Början är suggestiv, surrealistisk (välj vilket ord ni vill). En man är ute och kör bil i ett nattsvart och lantligt Sverige. Han trixar med radion, hittar klassisk musik, blir nöjd. Ett skott hörs i natten, några rådjur springer på vägen, vad händer? Plötsligt hör vi jazzmusik, komponerad av ingen mindre än en ung Quincy Jones. Jag kan inte annat än att gilla det. Efter den här inledning börjar filmen på riktigt så att säga, och den blir lite mer normal.

Normal skrev jag. Den känns ändå lite speciell hela tiden. Inte minst fotot av gurun, och Ingmar Bergman-fotografen, Gunnar Fischer, är underbart vackert och visar ett svartvitt sommmarsverige som från en saga. Rent manusmässigt kanske den inte håller högsta klass men den funkar bl a pga en sävlig Björn Gustafson, en slemmig Hopf, och en ung förvirrad Bolme. Sen var det nåt med att de ofta (mot slutet) sprang, jagade varandra, genom sankmarker. Det kändes tarkovskijiskt före, eller samtida med, Tarkovskij; det var nåt med vattnet. Mja, jag gillade filmen. Även om jag objektivt sett inser att det inte är nåt mästerverk så fastnade jag för den. Jag gillar även titeln.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Film noir-bil

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →