Blue Ruin (2014)

Ibland handlar det om detaljerna. De där små detaljerna som gör att en film lyfter litet extra. När jag såg Blue Ruin var det precis så. Jag återkommer till detaljerna.

Blue Ruin är en sorts hämndfilm men den är gjord i en tidslucka som inte brukar förekomma i mer normala hämndfilmer. Själva hämnden kommer nämligen tidigt i filmen och händelsen som är orsaken till varför hämnaren vill hämnas, den är inte ens med i filmen. Istället handlar detta om vad som händer efter man har hämnats. Tar det, kan det, någonsin slut?

Blue Ruin är också en mysteriefilm. Frågan om vad som egentligen har hänt hänger i luften. I inledningen möter vi en uteliggare, Dwight. Han bor i en bil parkerad vid en sandstrand vid havet. För att få mat glider han omkring utanför restauranger och kollar igenom deras sopor efter matrester. Men se där, en halväten hamburgare och litet pommes. Middag!

Varför presenteras vi för Dwight? Vem är han och varför är han hemlös? Ja, en morgon knackar en poliskvinna på bilrutan och vill att Dwight ska komma med till stationen. Hon har något att berätta. Dwight tror att det har att göra med något han själv har gjort, som t ex att passa på att låna en familjs badrum medan de är borta. Men, nej, det handlar inte Dwight, i alla fall inte direkt. Fast, jo, det handlar absolut om Dwight. Han får veta att en fånge precis har frigivits efter ett fängelsestraff. Kopplingen till Dwight är oklar men något är det definitivt eftersom Dwight ger sig av i sin skruttiga bil mot sin gamla hemstad. Han väntar utanför fängelset och följer sen efter när fången blir hämtat av sin familj.

Jag skriver inte så mycket mer än så om handlingen. Det är bättre att helt enkelt uppleva filmen. Stämningen är väldigt speciell. Jag försöker komma på andra filmer att jämför med, och det är väl svårt att inte nämna några av Coen-brödernas filmer. Fargo t ex. Precis som i Fargo har vi här en man som tar sig vatten över huvudet och ger sig in i saker som han inte behärskar, inte kan kontrollera. Det här ger upphov till en mörk men ändå nästan dråplig humor. Samtidigt är stämningen hela tiden väldigt intensiv. Under en period i filmen satt jag framåtlutad med händerna tryckta mot ansiktet likt en fanatisk fotbollssupporter som är helt inne i en match. Jag var helt uppslukad.

Förutom spänning, intensitet, en mörk humor och en i grunden tragisk historia bjuds vi även på ett härligt filmfoto av Jeremy Saulnier som även regisserat. När jag kollar igenom vilka filmer som Saulnier varit inblandad på IMDb så tror jag inte jag känner någon och filmernas betyg är inget att skryta med. Helt otroligt att ta fram Blue Ruin ur bakfickan! Fast jag antar att han hade den inom sig och att han förmodligen har jobbat med att få den gjort väldigt länge. Det var nog dags att den kom ut.

Detaljerna var det. Jag tänker på detaljer i manus, hur det är skrivet. Det är väldigt smart. Saker planteras som man inte tänker på förrän de dyker upp en stund senare. Som exempel kan jag nämna en sekvens som händer en bit in i filmen. Jag vet inte om det är en spoiler men ni som är känsliga får väl sluta läsa. Hur som helst, så är Dwight ensam i ett hus. Han väntar på att hans motståndare ska komma. När de till slut kommer så springer Dwight upp i badrummet och sätter på kranen handfatet för att förvirra sina fiender. Efter en superintensiv kurragömmalek lyckas Dwight fly från huset. Ganska långt senare i filmen kommer Dwight tillbaka till det fortfarande övergivna huset. Det första han gör är att gå upp för trapporna till badrummet och stänger av den rinnande kranen. Detaljer.

Just sådana här detaljer gör att jag delar ut en klockren fyra.

Det är fler som skrivit om Blue Ruin. Kolla t ex in vad Fripps filmrevyer, Flmr och Movies – Noir tycker.