The Lost City of Z (2016)

14 augusti, 2022 4 kommentarer

Nej, det handlar inte om The Lost City med Sandra Bullock och Channing Tatum. Det här är något betydligt seriösare (pretentiösare?), nämligen James Grays homage till Apocalypse Now, Fitzcarraldo och Aguirre, the Wrath of God.

Jag gillade The Lost City of Z ganska så direkt. Fotot är underbart. Det finns en grå ton över bilden som skapar rätt känsla av den tid som filmen utspelar sig i (början av 1900-talet). Det påminner kanske om gamla foton som man ser från den tiden tänker jag mig. Lite så där dammigt.

Det handlar om klass och berömmelse, om att göra sig ett namn som medierna snappar upp och marknadsför. Istället för att det är en influerare på Instagram som idag så är det här en upptäcktsresande som följs av amerikanska papperstidningar.

Det var kul att se kejsaren Palpatine från Star Wars i en liten roll. Han är en underbar skådis (Ian McDiarmid). Det var kanske inte lika roligt att se Robert Pattinsons lösskägg. Pattinson själv sköter sig men tyvär var hans skägg skrattretande och av nån anledning kom jag att tänka på Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet.

Filmen skiftar under en period fokus då det blir en del scener från första världskriget vilket gjorde att jag lite tappade intresset. Jag ville se mer av upptäckter från den mystiska djungeln där det okända väntade. Dessa djungelsekvenser gav mig lite samma vibbar som när man (läs: jag) utforskar övergivna platser. I slutändan räcker det hela till ett klart godkänt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Naturfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Walking Out (2017)

12 augusti, 2022 Lämna en kommentar

Walking Out handlar om en pappa-son-relation och hade kunnat ingå i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde för några år sen. Sonen bor hos sin mamma och besöker bara sin pappa en gång om året i Montana. Förhållandet mellan de båda är minst sagt ansträngt. Sonen sitter med ansiktet i mobilen medan pappan ska härda sonen medelst älgjakt i bergen.

Det handlar om manlighet, om jakt, om att döda djur för föda. Det är möjligen lite för mycket skriven dialog. Ja, det är klart den är skriven. Det är det man kallar manus, din dummer! Men jag menar alltså att den känns skriven och inte nåt som rollfigurerna skulle säga i filmens verklighet. Ibland kan det bli så när filmen vill fram ett budskap (på ett övertydligt sätt).

Det förekommer klassisk musik som jag inte riktigt vet om den funkar. Jag tyckte det blev lite pretto. Jag hade hellre velat höra nån form av country/bluegrass eller nåt.

Sonen får uppleva naturen och vildmarken som den ska upplevas. Han upptäcker och inser att mobilen inte är till mycket nytta där ute. Det hela utvecklar sig till ett överlevnadsdrama efter en olycka. Nu är det upp till sonen att ta ansvar. Bra jobbat, pappa! Kanske för bra jobbat…

Mm, det är egentligen en fin film om män och pojkar som inte kan uttrycka sina känslor. Det enda jag inte gillar är slutet. Jag kan liksom inte köpa det… och nu kommer det spoilers… Kan de liksom inte bara acceptera varandra som de är. Nej, pappan ska behöva dö för att det ska ske.

Walking Out påminner t ex om en film som Wildlike och jag konstaterar att jag gillar den här typen av filmer även om det kanske inte blir toppbetyg så ofta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Naturfilm, Recension, Vandringsfilm Tagged with , , , , , , , , , ,

The Long Goodbye (1973)

10 augusti, 2022 2 kommentarer

En tankeströmsrecension av Robert Altmans The Long Goodbye följer nu.

Filmen börjar med glad jazz och en skylt där det står Hollywood. Sen blir det långsam jazz och en utslagen detektiv (Elliott Gould, ständigt med en cigg i mungipan). Jag noterar märkena på vägen efter tändstickorna.

Det finns en glödande våt värme över filmen. Tjejer är topless.

Är det en Carradine-broder i sängen ovanför Marlowes? Svar: ja, David.

Filmen skildrar ett ruttet Hollywood med en grindvakt som imiterar kända skådisar som James Stewart och Barbara Stanwyck. Det är kanske nån form av flärd men det är en rutten flärd.

Ljuset. Ljuset och hur det liksom skimrar bakom allt. Det lyser in från den varma utsidan.

Skådisen som spelar doktor Verringer, det måste vara han i Magnolia, i baren som pratar med William H. Macy? Svar: ja, Henry Gibson.

Vem är skådisen som spelar Ernest Hemingway-figuren? Jag kan inte placera honom. Irriterande. Ja, irriterande men här är svaret: Sterling Hayden som jag bl a sett som galen militär i Dr. Strangelove.

The Long Goodbye är en speciell film. Den flyter på och påminner lite om PTA:s misslyckande Inherent Vice men är klart bättre.

Och, återigen, vem är skådisen som spelar Roger Wade?? Svar: Sterling Hayden sa jag ju!

Chicken Kiev – Butter Chicken.

Marlowe gillar katter. Inte hundar!

Är det där Arnold Schwarzenegger?!?! Svar: ja!

Det förekommer många referenser till andra filmer. Eller så är det jag som gör dessa kopplingar. När filmen utspelar sig i Mexiko kommer jag att tänka på Michelangelo Antonioni Yrke: Reporter.

Jag gillar Philip Marlowe och hur Elliott Gould spelar honom. Han är reko. Hans motto är ”It’s ok with me”. Fram tills att det inte är ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Neo Noir, Recension, Tankeström, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

High Plains Drifter (1973)

7 augusti, 2022 6 kommentarer

Clintan kommer ridande ut ur öknen likt en vålnad ditskickad av Djävulen själv. Eller är det Clintan som är Djävulen? Eller är han bara broder till en mördad sheriff?

Clintan anländer till byn Lago som ligger belägen i en helt underbar miljö med öken, berg och en vacker sjö (Monosjön i Kalifornien i verkligheten). Invånarna tittar på honom som om han vore en utomjording, med nån sorts blandning av rädsla och hat.

Stämningen och det som händer i byn får mig att tänka lite på djurriket där hanarna slåss och den dominerande hanen sedan får ha sex med sina honor vare sig honorna vill det eller ej. Clintan lägger inga fingrar emellan i nåt avseende om man säger så. Det kändes aningen obehagligt det hela.

Clintan spelar ett spel som Yojimbo där hela byn blir lurade. High Plains Drifter fick mig att tänka på andra filmer eller tv-serier där nåt fruktansvärt har hänt men som sen en liten grupp, eller by i det här fallet, håller tyst om. Jägarna och Midnattssol är två exempel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller, Western Tagged with , , , , , , , , , , ,

War for the Planet of the Apes (2017)

3 augusti, 2022 4 kommentarer

Haha, det är så roligt att inledningens expositions-förtexter ska förklara de fullkomligt ologiska filmtitlarna i denna serie filmer.

”Fifteen years ago a scientific experiment gone wrong gave RISE to a species of intelligent apes…

With the DAWN of their burgeoning civilization, the apes flourished in the absence of human contact…

The WAR rages on…”

Hmmm. Enligt Wikipedia (och mig): ”Dawn is the time that marks the beginning of twilight BEFORE sunrise.”

Jag stör mig lite på att kvinnoaporna i filmen framställs som kvinnor i klassiska actionfilmer från Hollywood. De väntar oroligt hemma medan apmännen är ute och slåss. De har dessutom läppstift och stora örhängen som täcker deras bröst. De där örhängena, är det nåt krystat sätt att slippa visa deras bröst för att komma undan filmcensur? Oh well, jag antar att aporna har anammat (apammat?) vissa mänskliga drag efter att de blev smarta i den första filmen.

Woody Harrelson spelar (en version av) överste Kurtz från Apocalypse Now. De där Apocalypse Now-referenserna blir för övrigt alldeles för övertydliga för att jag ska uppskatta dem. Ja, vi förstår! Men jag gillar förstås att det står Ape-ocalypse Now klottrat på betongen i en underjordisk gång (ordvitsar rules). Det hade räckt med det.

Jag älskar att filmen i mångt och mycket är en roadmovie. De postapokalyptiska miljöerna är underbara. På vår resa passerar vi övergivna hus, bilar, lastbilar, skidorter och skidliftar. Underbart!

War for the Planet of the Apes är bra, riktigt bra. Men nånting saknas. Eller så är den för sentimental kanske? Och hur i h-e kan en orangutang rida på en häst?! Det blir högt betyg ändå i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Så här tyckte jag om de två första filmerna i serien:

Rise of the Planet of the Apes
Dawn of the Planet of the Apes

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Roadmovie, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Miss Sloane (2016)

29 juli, 2022 2 kommentarer

Miss Sloane känns som en något underskattad film som flög under radarn. Det är en politisk dramathriller om lobbyverksamheten i USA. Alltid strålande Jessica Chastain spelar huvudrollen som en slipad lobbyist som får i uppdrag att lobba för en lag om hårdare vapenkontroll. Ett lika aktuellt ämne som alltid.

Det är en skådespelarnas film med väldigt mycket prat. Bra prat, pratar jag om då. Filmen påminner mig om Michael Clayton och andra filmer i samma genre och Aaron Sorkin hade mycket väl kunnat ha ett finger med i spelet. Och vet ni vad, 2017 kom Molly’s Game, Sorkins debutfilm som regissör, en film i samma stil Miss Sloane och även den med Chastain i titelrollen.

Miss Sloane handlar även om att jobba ihjäl sig, äta piller, köpa sex, och inte ha nåt egentligt liv. Men mest kanske den handlar om att vinna. Det är ju det lobbying handlar om i slutändan. Fast vänta, mest kanske filmen handlar om att brinna för något. Något som man verkligen vill lobba för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Svart krabba (2022)

17 juli, 2022 Lämna en kommentar

Jag läste Jerker Virdborgs debutroman Svart krabba när den kom ut 2002. Jag minns den som en sorts filosofisk och mystisk thriller. Netflix-filmatiseringen av boken är en mer rakt berättad dystopikrigsthriller. Noomi Rapace bidrar, eller ska bidra, med viss stjärnglans i huvudrollen.

Jag tycker regissör Adam Berg har fått till bra miljöer i inledningen. Det är lite Children of Men-vibbar med kaos, krig och förvirring. Det är även svårt att låta bli att tänka på ett visst krig som pågår inte långt härifrån. Vare sig filmen ville det eller ej så kom den i rätt tid. Eller fel tid. Det beror ju på hur man ser det.

En annan film, förutom Children of Men, som jag kom att tänka på är Ingmar Bergmans Skammen. Bergman och krigsfilm kanske man inte tycker borde höra ihop men faktum är att Skammen har en hel del likheter med Svart krabba. Båda filmerna får till en känsla av desperation, förvirring och flykt som nog präglar en krigsskådeplats. Dessutom utspelar sig bägge filmerna i onämnda länder men som har väldigt mycket likheter med Sverige.

När vi efter inledningen befinner oss ute på isen med våra skridskoåkande hjältar så blir handlingen kanske lite förutsägbar. Filmen blir en klassisk ”en efter en går åt”-thriller, och så har vi förstås en förrädare. Till slut återstår bara Rapace (och en till) och då byter filmen skepnad igen och blir nån form av forskningslabbs-thriller. Dessutom blir den väldigt mörk och dyster. Faktiskt för dyster för min smak. Den sista delen av filmen känns även ditsatt i efterhand som om det vore en annan film.

Överlag är Svart krabba ändå en välgjord actionrulle med dystopiinslag, snö, is, krig, snyggt foto och pang pang. Dessutom tycker jag det ska hyllas att det görs den här typen av film i Sverige. Vi kan ju också! Jag kände samma sak när Den blomstertid nu kommer kom för några år sen. Skillnaden där var att den filmen var några snäpp sämre än Svart krabba. Framförallt brast det på skådespelarsidan vilket jag inte tycker det gör i Svart krabba.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mitt eget förslag till poster. Vad tycks?

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Krig, Postapokalyptisk, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

15 juli, 2022 2 kommentarer

Ytterligare en MCU-film kryssad: Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Ja, det är lite så det känns med dessa filmer nu. De ska betas av. Efter urladdningen som Endgame bjöd på så gick luften ur både mig och filmerna, vilket i och för sig känns helt naturligt.

Det börjar kaotiskt och förvirrande med en liten tjej som Doctor Strange försöker döda?! Vad är det som pågår? Eftersom man inte förstår varför det som händer händer så är det svårt att känna nåt. Kanske var det fel sätt att starta filmen på?

Under filmens gång får vi reda på mer och mer om tjejen: America Chavez som spelas av Xochitl Gomez (coolt namn där förnamnet uttalas som den ryska vintersportorten Sotji). Men som tittare tror jag att man bli mer engagerad om man först får lära känna rollfigurer för att sen kastas in i ett äventyr tillsammans med dem.

I grunden är DSitMoM en fortsättning på tv-serien WandaVision och filmen vinner nog på att man ser serien först (apropå det här med att känna en rollfigur och vad den har varit med om).

Det förekommer en del roliga koncept som t ex att drömmar är visioner av andra universum med andra versioner av en själv. Ett annat häftigt koncept var att slåss med musik. Jag tror jag aldrig har sett det förut, i alla fall inte gestaltat så här snyggt då Doctor Strange försöker knäcka en annan version av sig själv med noter. Notknäckarna!

Vi får se många figurer från andra MCU-filmer men även gamla hjältar från både X-Men och Fantastic Four göra kaméroller.

(Skräckfilms)regissören Sam Raimi bidrar med sin personliga stil och lyfter faktiskt filmen till nåt mer än en mellanmjölks-MCU-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, jag måste ju även slå in den öppna dörren och tipsa om årets bästa multiuniversum-film Everything Everywhere All at Once (för övrigt årets bästa film alla kategorier, 5/5, därav min nya bloggheader). DS.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Maze Runner: The Death Cure (2018)

10 juli, 2022 4 kommentarer

Enligt postern handlar det fortfarande väldigt mycket om att springa…

Då går jag… springer jag äntligen (yeah, right) i mål med den här filmserien. Den tredje och asvlutande delen har fått titeln Maze Runner: The Death Cure. Tidigare i trilogin har vi sett The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials. Hehe, vilka dramatiska undertitlar det ska vara då! Bränder, död och prövningar.

Hur mycket jag än gillar postapokalyptiska miljöer så tycker jag att det här blir cgi-fult. Det blir kliniskt och plastigt och känns inte på riktigt. Känslan som jag vill ha försvinner. Men sen kastas vi direkt in i en riktigt bra actionsekvens. Våra hjältar ska frita sina vänner från ett tåg, och det är ju sen gammalt att tåg på film alltid är bra. Här bjöds vi på riktig action, riktiga bilar och det såg farligt ut på riktigt. Jag menar det, på rikigt.

Rollfigurerna från de tidigare filmerna ska presenteras på ett utstuderat vis. Man ska förväntas reagera: ”Oj, vad coolt, det är ju Thomas (Dylan O’Brien) från de tidigare filmerna!!!!”. Hehe, det blir lite fånigt. Det är ju liksom inte Darth Vader-nivå vi pratar om här. Det var samma sak när The Jerk dök upp igen. Det framställs som att det är världens coolaste grej. The Jerk är namnet jag gett på rollfiguren som spelas av Will Poulter (som ju är en riktig jerk även i exempelvis Midsommar, och även i Narnia-filmerna när jag tänker efter).

Men det här var överraskande bra! Förutom inledningen är det filmat i verkliga miljöer med ganska tät action. Jag fick bitvis lite Fast & Furious-känsla. Tågsekvensen påminde inte så lite om Fast Five och även en annan del av filmen där man lyfter en buss över en hög mur med en lyftkran för tankarna till F&F.

Apropå den där muren så är det en mur som separerar två typer av människor. Innanför muren har vi The Last City och friska och välmående människor. Utanför muren har vi desperata och sjuka människor som vill bli insläppta. Hmm, jag anar en samhällskommentar här? Kanske inte subtilt direkt.

Maze Runner: The Death Cure är lite för långdragen, lite för lång, men jag förvånar ändå mig själv och ger den en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Sameblod (2016)

1 juli, 2022 4 kommentarer

En kort tankeströmsrecension av Amanda Kernells Sameblod följer nu.

Det är rörande, gripande och jobbigt. Det var så här det var. Barnuppfostran medelst smisk med riset.

Det är en helt förståelig reaktion att vilja fly. Till Uppsala, till en dans i andra kläder.

De scener som utspelar sig i nutid innehåller samma fördomar som fanns i dåtiden. Samerna lever om och kör med fyrhjulingar. Ska de inte vara naturmänniskor?

Lärarinnan säger till elverna:

”Ni måste vara kvar här uppe. Annars dör ni ut. Ni klarar er inte i stan. Era hjärnor är inte tillräckligt avancerade”.

Jomensåatt.

Ah. Jag hade velat ha mer. Jag tycker filmen är lite för kort. Det känns som att vissa bitar saknas. En känsla av tid, hur lång tid som har passerat mellan dåtid och nutid. Jag hade velat ha en liten del om huvudpersonen som vuxen kanske, lite som i Moonlight med tre delar. Nu var det bara barndom och ålderdom och då blev det inte sömlöst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag upptäcker nu att filmen på tyska fått titeln Das Mädchen aus dem Norden och denna poster. Wtf?!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →