Avicii: True Stories (2017)

16 maj, 2018 Lämna en kommentar

Nu när the interwebs gått vidare till andra nyheter så postar jag mitt lilla inlägg om dokumentären om Avicii. Jag hade faktiskt tänkt se den under Malmö Filmdagar i höstas men dels var det en väldigt lång film och dels hade man ställt in det besök som skulle ha varit. Vi som var där nere i Malmö spekulerade i om det var Avicii själv som skulle ha kommit men hoppat av. Det där med längden är det möjligt att jag minns fel om, men jag har för mig att den version vi skulle få se var uppåt tre timmar och innehöll en del i slutet med hela Aviciis avslutningskonsert. Det kändes lite för mycket för min del.

Avicii: True Stories som dokumentären heter såg jag nu till slut på SVT Play efter att Tim Bergling (som Avicii heter ”på riktigt”) tråkigt nog lämnat jordelivet. Med den vetskapen så var det en speciell dokumentär att se. Det kändes väldigt lätt att läsa in negativa saker i allt man såg på ett sätt som man inte hade gjort utan den vetskapen. En sån sak som att Tim vid ett tillfälle säger ”jag kommer dö!” och att han inte kan fortsätta sitt turnerande liv känns ju extra tung. Om jag inte hade vetat vad jag nu vet så hade jag nog bara tänkt att det var ett talesätt. Som det var nu så blev det hela så tråkigt och tragiskt.

Jag drar paralleller till Michael Jackson och Prince. Precis som Tim så levde dessa artister liv med en mängd olika mediciner som skulle hålla dem flytande. Till slut så funkar det helt enkelt inte.

I dokumentären så framställs personerna runt omkring Tim som ett gäng dudes som inte verkar vara så… vad ska man säga… empatiska. När Tim försöker förklara hur han mår möts han mest av kommentarer som ”ja, ja, men bara en konsert till”. Jag är säker på att det finns en viss, eller förmodligen en stor del, sanning i det men jag är även säker på att filmmakarna valt att vinkla det på det sättet. De vill ju berätta en story. Precis som Malik Bendjelloul gjorde i Searching for Sugar Man. Jag köper det i bägge filmerna. Ibland är inte sanningen rakt upp och ner det som är mest äkta.

Det som ändå är uppenbart i filmen, hur mycket man än vinklat det, är att Tim inte mår bra. För honom var det helt rätt beslut att ställa in turnélivet och försöka hitta sig själv. Filmen slutar på ett hoppfullt sätt vilket kändes bra samtidigt som det ju gjorde saken än mer sorglig.

Vid tiden för sin död hade Tim i princip färdigställt ett helt nytt album. Det jag undrar nu är vad som kommer hända med det och vilka som kommer tjäna pengar på det. The show must go on.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nej, jag har fortfarande inte hört en enda låt av Avicii förutom de korta delar man får höra i filmen. Den där avslutningskonserten som jag nämnde inledningsvis var inte med i den version som finns på SVT Play och som går att se där fram till 31 juli.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

I Trumpland med Filip & Fredrik (2016)

12 maj, 2018 Lämna en kommentar

Filip och Fredrik la jag märke till första gången i och med deras serie High Chaparall som började sändas 2003. High Chaparall gick ut på att det svenska radarparet åkte runt i USA och träffade b- och c-kändisar. Jag tyckte många av avsnitten var både roliga och fascinerande. Favoriterna är nog Gary Busey (det mesta), Fabio (Filips motorcykelkrock) och Philip Michael Thomas (Magic cookie-sången).

I dokumentären I Trumpland med Filip & Fredrik, som går att se på Dplay, försöker F&F ta reda på varför Donald Trump har så stort stöd i USA. De besöker gruvstaden Grundy, den plats i USA med högst Trumpsupporterdensitet.

Man kan säga att fördomarna om white trash-USA både bekräftades och kom på skam. F&F har ett nyfiket och öppet sinne när de snackar med folk, vilket gör att man får en förståelse för Grundy och dess invånare. Allt är inte svart och vitt. Vissa saker är dock svåra att förstå. De flesta vi träffar framhåller Gud som det absolut viktigaste i sina liv. Vi får höra från en man att en kvinna, ingen kvinna, skulle kunna ha en ledande position på vilken nivå det än gäller. Varför inte? Jo, det står ju i Bibeln att mannen ska styra i sitt eget hus.

Historiskt har stan varit beroende av sin gruvdrift. Nu har nästan alla kolgruvor stängt ner och folk lämnar Grundy. En stor andel av de äldre som jobbat i gruvorna dör i förtid i lungcancer eller är förtidspensionerade. Grundy är en dyster stad.

Om då Donald Trump kommer och säger att han ska satsa på kolgruvor och Hillary Clinton säger att hon ska fortsätta med nedstängningen och göra gruvarbetare arbetslösa. Ja, då är det inte svårt att förstå vem som får Grundys röst.

De röstar alltså för den person som vill fortsätta med den gruvdrift som gör alla som jobbar med den sjuka. Ja, för som de ser det så har de inget annat alternativ.

F&F träffar sin vana trogen en del härliga original och udda personligheter, och alla ska rösta på Trump i det kommande valet. Vi får träffa det gamla paret där mannen har väntat 60 år på att få sin ungdoms kärlek. Efter att hans bästa kompis dött får han chansen eftersom det var just den bästa kompisen som fick damen på kroken då för 60 år sen. Nu är det hans tur.

Vi får lära känna unge D-Train, Grundys förste rappare. Grundy, som ligger vid Appalacherna, är en stad fylld med bluegrass och country. Hip-hop… inte så mycket. Filmens klimax och det som allt leder fram till är D-Trains första live-uppträdande nånsin på Grundys årliga marknad. D-Train verkar fullkomligt livrädd.

Slutligen vill jag poängtera att filmen spelades in sommaren 2016, alltså några månader före presidentvalet. F&F (och regissören Karin af Clintberg!) ska ha kredd för att de inte gör nån nidbild av Grundy per automatik bara för att det är ett Trump-fäste. Man hade ju kunnat tänka sig det eftersom det då verkade galet och osannolikt att Trump faktiskt skulle vinna. I alla fall tyckte jag det som naiv svensk. Men, nej, de gör öppna porträtt av människor som gör att de som skildras framstår som just människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Inglourious Basterds (2009)

8 maj, 2018 2 kommentarer

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Anon (2018)

6 maj, 2018 4 kommentarer

Anon är Andrew Niccols senaste film och tidsenligt hade den premiär direkt på Netflix, för bara några dagar sen. Jag såg den flimra förbi när jag letade efter nån hyfsat ny sf-rulle att kolla in. Den verkade lite intressant så jag tog en närmare titt på vad den handlade om. Jag såg att regissören alltså hette Andrew Niccol och då ringde det en klocka. Vad hade han gjort tidigare? Tre sekunder senare visste jag att han bl a låg bakom Gattaca, en film som jag verkligen gillade när jag såg den på bio, och In Time, en inte lika bra film. Min nyfikenhet var väckt och jag klickade på Spela upp.

Anon är en film noir i en science fiction-miljö. Eller är det tech noir man kallar den här typ av film? Ja, jag tror det. Tech noir. Det låter rätt för Anon.

Jag kände direkt igen mig från Gattaca, och även In Time. Vi har ett väldigt tydligt koncept. Många skulle kalla konceptet övertydligt, även jag. Och så har vi miljöerna, som är betonggrå, kalla, rena, kliniska, sterila, stiliserade, utan utsmycknad. Ja, vilka ord du vill som inte betyder värme.

Med tanke på filmens frånvaro av värme så framstår det ju som kongenialt att vi hittar Clive Owen i huvudrollen som den deppiga poliskommissarien Sal. Han brinner inte för sitt jobb direkt och resten av hans liv består mest av sitta hemma i soffan och tänka tillbaka på ett tidigare liv som han inte längre har. Visst låter det kul?

Vad är då filmens koncept? Jo, att världen har utvecklats till ett extremt övervakningssamhälle. Det behövs dock inga kameror för att övervaka. Nej, allt du ser med dina egna ögon spelas in och lagras i vad man kallar Etern, ett gigantiskt datalagringssystem. Om ett mord sker är det bara för polisen att spela upp filmen från offret och förövarens synvinkel. Case closed.

Det speciella är även att alla har tillträde till det som man själv har lagrat i Etern. (Polisen har förstås befogenhet att se allt från alla.) Så om du inte mindes vad du gjorde den där berusade natten för två veckor sen så är det inget problem. Dessutom behöver du ingen fysisk skärm att titta på. Nej, du öppnar det du vill se ”med tanken” och sen spelas det upp framför dina ögon som om du hade en liten IMAX-duk på insidan av dina ögon.

Detta geniala övervakningssystem har, enligt filmen, lett till att det i princip inte längre finns nån brottslighet i världen. Men inget som har programmerats kan inte hackas, och kommissarie Sal dras förstås in i en utredning om en serie mordfall där mördarens identitet är okänd pga av nån (mördaren?) har lyckats radera delar av det som har lagrats i den ohackbara Etern.

Jag är svag för den här typen av konceptfilmer, precis som Andrew Niccol själv verkar vara. Niccol har bl a regisserat och skrivit S1m0ne (2002), Gattaca (1997) och In Time (2011) och även (helt själv!) skrivit manus till The Truman Show (1998). Niccol är uppenbarligen besatt av övervakning, virtuell verklighet, identitet (mänsklig och annan) och ny teknik som vrider till dessa koncept ett eller två varv.

Några andra filmer som jag kom att tänka under titten på var Minority Report (brott löses med nya tekniska innovationer) och Strange Days (minne lagras för att kunna tas del av efteråt). Kanske hade Anon funkat bättre om nån av dessa filmers regissörer tagit sig an Niccols manus.

(Apropå filmtiteln Anon så insåg jag först dagen efter titten att det givetvis var Anonymous man syftade på. Jag trodde länge att det bara var ett nonsensord eller en person som hette så. Jag fattar inte varför jag inte insåg det direkt…)

Det som jag tycker filmen får till är hur den visar att ny teknik, hur smidig den än är, på ett sätt skapar ett samhälle med mer distans (en typ av distans i alla fall) mellan människor. Ta en sån sak som Swish t ex. Swish är jättebra men att klicka på sin app är inte samma sak som lämna över 300 kronor i sedlar (inga guldpengar!) till sin vän för den där middagen. Handlingen blir mindre symbolisk och jag tycker även man tappar lite av värdet av pengarna i sig. Eller är det bara jag? Men jag gillar verkligen Swish.

I filmen behöver man inte nån app i en mobil. Det förekommer inga mobiler. Allt sköts via nån typ av internt system som programmerats in i allas hjärnor. Ska du ge dricks på ett fik dyker det upp en miniräknare på din inre display och så procentsatserna 0, 10, 20 och 30. Du behöver inte ens titta på den som säljer kaffet.

Just det där med ögonen var intressant. Det är som att ingen i filmen tittar på varandra. De tittar allt som oftast på sin inre display, även när de pratar med varandra. Ja, jag skrev ju tidigare att det var övertydligt. Men ändå inte överdrivet; det är ju bara att åka tunnelbana i Stockholm.

Jag tänkte på detta när jag var ute och promenerade idag. Jag gick förbi en grupp människor som verkade hänga med varandra. Två satt i en bil med ena dörren öppen parkerad vid en trottoar, och tre andra stod på trottoaren intill bilen. Samtliga glodde ner på sina mobiler. Det såg lustigt ut just för att de var så många. Jag vet inte om de väntade på en sjätte person eller vad de höll på med men det såg lustigt ut och jag var sugen på att ta en bild. De hade förmodligen inte märkt nåt.

Anon är kanske en lite för liten film. Kanske är filmens budget för låg för just den typen av film den försöker vara. Det är samma gråa och kliniska miljöer hela tiden. Det blir för statiskt, lite som Clive Owens ansiktsuttryck. Fast jag tycker Owen av samma anledning passar i den här typen av roll precis som i Children of Men. Det ska vara dystert.

Film noir-stämningen funkar kanske inte fullt ut. Känslan av sleeze man vill förmedla med droger, dricka och prostituerade känns lite krystad och mest ofräsch.

Jag ger ändå Niccol med tvekan godkänt. En svag trea blir det. Det hade kunnat vara en tvåa lika gärna men jag ska sluta vara så gnällig (förutom när det gäller populära MCU-filmer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Amanda Seyfried spelar för övrigt ungefär samma roll här som i In Time. Lite längre peruk bara.

 

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Weiner (2016)

29 april, 2018 2 kommentarer

Happy times…

Weiner var en sån där dokumentär som det kommer ett par stycken av varje år. En sån där som det snackas om de filmpodcasts jag lyssnar på. Det uppstår en buzz kring den. Grizzly Man, The King of Kong, The Cove, Searching for Sugar Man och Tickled är exempel på några andra.

Sen när jag väl ser dem så är det visserligen intressanta och fascinerande historier som berättas men rent filmiskt eller konstnärligt så brukar det inte vara nåt speciellt. Undantaget av de ovan nämnda är kanske Searching for Sugar Man som jag tyckte var vackert gjord.

Weiner handlar om den amerikanske politikern Anthony Weiner, hans fru Huma Abedin och Weiners kampanj för att bli borgmästare i New York 2013. Och så handlar det förstås om Weiners notoriska oförmåga att hålla sig bort från sexskandaler med honom själv som förövaren.

Jag hade velat veta mer (men kanske inte se mer) av den första sexting-grejen som hände 2011 då Weiner använde Twitter (smart – inte) för att skicka kalsongbilder på sig själv till en kvinna. Men det amerikanska folket har nog full koll på det och då behövdes det inte mer bakgrund. Eller förresten, vissa kretsar hade kanske full koll på vad som hänt men nog inte gemene man. I vilket fall, nu handlar ju filmen om och fokuserar på borgmästarkampanjen. Det kanske är jag som är bortskämd efter att ha sett The Vietnam War och O.J.: Made in America som ju är minst sagt ingående. Weiner är en helt annan typ av dokumentär.

Efter 2011 års klavertramp ska Weiner nu göra comeback och försöka bli borgmästare i The Big Apple. Det var fascinerande att följa med bakom kulisserna på en amerikansk valkampanj. Filmmakarna har verkligen fått full access. Som jag förstått det så hade de jobbat med Weiner tidigare. Därav öppenheten.

Jag noterade att det var väldigt många tjejer som jobbade med Weiners kampanj. Efter ett tag förstår man varför. De vill få chansen att jobba med Hillary Clinton i det kommande presidentvalet. Weiners fru Huma är (eller var) nämligen en av Hillarys närmsta medarbetare. Ett faktum som kanske bidrog till att det gick som det i det amerikanska valet 2016.

Inledningsvis går det bra för Weiner och hans kampanj. Men sen drar en sexskandal åter igång. Drevet är släppt. Som jag förstod så var det dock gamla synder det gällde, men jag är inte säker på det exakta förloppet. Det spelar ju mindre roll. Skandalen är ett faktum och allt faller samman för Weiner, hans kampanj och för hans fru.

Eller gör det? Det som var mest fascinerande var att det ett tag såg ut som att Weiner skulle lyckas vända på steken en gång till. Fascinerande och plågsamt på samma gång. För har man som politiker använt sig av nätaliaset Carlos Danger och skickat sexbilder på sig själv till en kvinna vid namn Sydney Leathers så är det nog kört. Ja, det var kört.

Och som vanligt överträffar verkligheten dikten då Weiner just nu avtjänar ett 21 månader långt fängelsestraff för sexbrott som begicks efter att dokumentären släpptes.

Det är lite svårt att sätta betyg. Ska man betygsätta verkligheten? Nej, det ska man inte. Jag betygsätter filmmakandet, hur bra är dokumentärens manus t ex, och då hamnar jag på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Weiner på SVT Play och tyvärr envisades SVT som vanligt med att inte visa dokumentären under sin originaltitel. Nej, här ska hittas på nåt klatschigt som de förmodligen tror ska locka mer. Vad fick Weiner heta? Jo, Weiner – sex, lögner och bultande kalsonger. Sluta, bara sluta.

Och vad skönt att jag lyckades undvika att nämna Donald Trumps namn under hela recensionen. ”D’oh!”

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Arn: Riket vid vägens slut (2008)

25 april, 2018 Lämna en kommentar

Dags för några ord om den andra och avslutande delen i filmerna om Arn. Jag har för mig att det även skulle komma en tv-serie men om jag minns rätt så hoppade SVT av och sen skulle väl TV4 vara med men sen blev det inget till slut ändå. Texten om Arn: Riket vid vägens slut skrevs i september 2008.

Då har jag sett del två i det här något överdrivet hånade svenska storfilmsprojektet (del ett fick 3-/5 av mig). Arn befinner sig i Det Heliga Landet som korsriddare medan hans älskade Cecilia uthärdar på ett kloster hemma i Västra Götaland. Till slut kommer Al Ghouti (som han kallas av araberna) ändå hem till Sverige och kastas så småningom in i striden om kungakronan. Det står mellan Sverkersätten (som stöds av de ondskefulla danskarna) och Folkungaätten som av någon anledning betraktas som god enligt filmens logik.

Nja, det finns inte så mycket att säga egentligen. Filmen känns platt och feg. Det finns ingen originalitet utan man försöker få till en film som ska tilltala alla och ingen. Jag ställer mig frågande till varför man har valt just dansken Peter Flinth att stå vid rodret för det dyraste svenska filmprojektet någonsin. Vad kvalificerat Flinth för detta? Jo, ett tv-avsnitt av Wallander samt Olsen Banden Junior (danska Lilla Jönssonligan). Ok då, han har gjort en film som heter Örnens öga som utspelar sig i 1200-talets Danmark och det är kanske där vi har förklaringen.

Filmen är, hur konstigt det än låter, ändå hyfsad trots att den är platt och feg. I sina bästa stunder är den sevärd, i sina sämsta stunder behöver man ändå inte ha skämskudde. Man har slängt in en ganska rolig norrman som funkar som komisk avlastning till den gravallvarlige Arn. Ett problem med filmen är att avsnitten med Arn som korsriddare i Det Heliga Landet känns alltför komprimerade. Jag kände likadant när jag såg den första filmen. Arns möte med muslimerna och främst Saladin är det som är bäst i hela filmen och tyvärr känns det genomstressat för att Arn snabbare ska komma hem till kriget mot danskarna.

Men, men, nu kan ju filmen inte vara tre timmar lång; det är kvalitetsnivån för låg för. Jag ger den ändå godkänt trots allt. Den största bristen är nog att man inte känner speciellt mycket för karaktärerna. Arn och Cecilias kärlekshistoria berör inte riktigt som den skulle ha gjort i en riktigt bra film. En sista kommentar är att Gustaf Skarsgård som Kung Knut funkade den här gången, kanske för att han nu hade klippt sig. En annan litet lustig detalj var att både Cecilia och Arn ser likadana ut hela tiden trots att över 20 år passerar. Jag förstår inte riktigt hur filmmakarna tänkt där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det kom faktiskt en tv-serie i sex delar som 2010 sändes i TV4.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Arn: Tempelriddaren (2007)

23 april, 2018 Lämna en kommentar

För några dagar sen postade jag ett inlägg om den svenska kalkonfilmen Tre solar. Idag handlar det återigen om ett försök att göra en svensk historisk film. Denna gång blev dock resultatet mer lyckat. Texten om Arn: Tempelriddaren skrevs i december 2007.

Detta års familjejulfilm blev inte helt oväntat Arn. Det var liksom minsta motståndets lag. Jag föreslog The Darjeeling Limited men blev nedröstad, och eftersom Wes Anderson inte är någon personlig favorit så blev det Arn.

Mjaha, historien i korthet då: Arn som barn skadas i olycka, överlever, skickas till kloster som ett sätt att tacka Gud, återvänder från klostret, blir kär i grannflickan Cecilia vars familj stöder ”fel” kung, vilket resulterar i att Arn blir korsriddare i Det Heliga Landet för att skydda Jerusalem och att Cecilia skickas till kloster.

Haha, jag blev faktiskt en aning positivt överraskad. Jag var rädd att det skulle vara fullständigt skrattretande skräp i stil med Tre solar (tidernas svenska kalkon) men filmen är faktiskt sevärd även om den har problem med att få till ett driv i berättelsen samt levandegöra den viktigaste karaktären, nämligen Arn själv. Själv gillade jag början av filmen, när Arn är pojke, växer upp på klostret osv. Det brukar vara tvärtom: när en barnskådis gestaltar huvudpersonen så väntar man på att hen ska växa upp så att man kan lära känna karaktären. Problemet är att Joakim Nätterqvist som spelar Arn som vuxen har ungefär lika mycket karisma och repliker som barnskådisen. Vad vill han? Vem är han? Varför är Cecilia kär i honom? Man får inte svar på någon av frågorna.

När filmen utspelas i öknen kring Jerusalem så lyfter det en aning och man får lite Kingdom of Heaven-känsla. Men även här är scenerna för korta och ytliga. Man hinner aldrig få en känsla för karaktärerna. Jag får för mig att man har tryckt ihop material för två filmer till en film. Bättre hade varit att berätta historien som utspelas i Sverige fullt ut, och sen låta den andra filmen fokusera helt på handlingen i Det Heliga Landet. Men, men. Filmen är ändå snygg och hyfsat välgjord och jag kan inte ge den underkänt men den får det sämsta betyg den kan få men ändå vara godkänd.

Några kommentarer om skådisarna, vilka som funkade och vilka som inte funkade. Funkade: Stellan Skarsgård, Sven-Bertil Taube, Milind Soman (spelade Saladin), Bibi Andersson. Funkade inte: Michael Nyqvist (har jobbiga manér som inte känns medeltida), Joakim Nätterqvist (ledsen pudel), Sofia Helin (ville men kunde inte), Gustaf Skarsgård (åh, vad dålig han var!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina gamla tankar om uppföljaren Arn: Riket vid vägens slut kommer på onsdag.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

9 april, 2018 4 kommentarer

Efter filmspanarträffen i lördags då vi såg skräckisen A Quiet Place var jag sugen på att se ytterligare en film. Nåt ganska lättsamt tänkte jag. Under middagen nämnde Cecilia att hon hade samma tanke, att avsluta kvällen med en film eller kanske några tv-serie-avsnitt eller två. Fiffi tipsade bl a om Jumanji: Welcome to the Jungle. Cecilia var inte speciellt pepp på att se The Rock springa omkring i en tv-spels-djungel. Det var däremot jag. 🙂

Jag slog mig alltså ner i soffan för att kolla in den något oväntade uppföljaren till äventyrsklassikern (nåja) med Robin Williams från 1995. En ”klassiker” som jag inte sett och aldrig varit intresserad av att se.

Det som lockade mig med uppföljaren var dels att den har blivit en biosuccé världen över (jag undrade helt enkelt varför) och dels hittar vi ju Dwayne Johnson i filmen, och han brukar kunna lyfta ganska platt material. Förklaringen till att filmen gjordes från första början stavas förmodligen just The Rock. Filmbolaget hade väl på känn att det skulle bli en brottarhit då man kunde luta sig mot klippan som är den populäraste actionskådisen just nu.

Så vad har vi då? Ja, det hela inleds som en fånig standardmässig high school-komedi där 30-åriga skådisar spelar 17-åringar. Just dessa 17-åringar är som stöpta i stereotypform 1A, dvs Nörden, Sportkillen (som får hjälp med läxorna av Nörden), Den Populära Tjejen och slutligen Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen.

Det slumpar sig så att de alla à la The Breakfast Club får kvarsittning. Istället för att jobba med uppgiften de blivit tilldelade hittar de ett gammal tv-spel som de drar igång och vips så har de sugits in i spelet Jumanji. Låt äventyret börja.

Jag vet inte hur det var i originalet men en rolig twist här är att de inte är sig själva väl inne i spelet utan istället de avatarer som de valde när de startade spelet. Nörden förvandlades till Dwayne Johnson, Sportkillen till lille Kevin Hart, Den Blyga Men Samtidigt Rebelliska Tjejen till en Lara Croft-kopia (Karen Gillan) och Den Populära Tjejen till… ingen mindre eller större än Jack Black.

Jag hade roligt under titten och filmen fyllde därför sitt syfte för mig. Skådisarna, kanske framförallt Johnson, bjuder på och driver med sig själva. Jag gillade hur deras rollfigurer i spelet var en kombination av deras verkliga jag och deras avatar-jag. Johnson är en stenhård ledare ibland men ibland livrädd för ekorrar. Jack Black fungerade utmärkt som mean girl med hjärtat på det rätta stället (förstås). Kevin Hart påminner mig om Chris Tucker och jag är kanske en av få som inte stör sig nåt enormt på Tucker och hans gälla gnälliga röst.

Tv-spels-referenserna haglar och då handlar det om hur det var på 90-talet i spelvärldar. Våra hjältar har förstås tre liv inne i spelet. Kevin Hart har en ryggsäck som rymmer det ena vapnet efter det andra. Hur vapnen får plats kan man undra. Det dyker upp figurer som vad du än säger till dem upprepar samma sak, såvida du inte ställer exakt rätt fråga då de plötsligt ändrar sig för att visa den där kartan du är ute efter.

Skurken var inte speciellt bra. Han spelas av Bobby Cannavale men hade lika gärna kunnat spelas av en ren cgi-figur. Lite synd att han var så trist.

Filmens avslutning var inte klockren. Som så ofta blev det aningens ospännande och cgi-tungt. Men ändå helt ok. Nej, jag hade faktiskt förvånansvärt roligt under titten. Kanske ska man ta sig en titt på Dwayne Johnson och Kevin Harts andra samarbete Central Intelligence för lite mer stupid fun?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mina och de andra filmspanarnas tankar om A Quiet Place kan ni ta del av på onsdag morgon.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Paterson (2016)

7 april, 2018 6 kommentarer

Under de senaste dagarna har jag postat en drös med gamla texter om Jim Jarmusch-filmer. Det finns ytterligare en film som jag borde skriva om, och det är den vithårige regissörens senaste spelfilm Paterson från 2016. Den handlar om busschauffören Paterson (Adam Driver) som bor i staden med samma namn tillsammans med sin fru Laura (Golshifteh Farahani). Laura vill bli countrystjärna och öppna ett konditori och Paterson drömmer kanske om att bli poet.

Här kommer nu en ren tankeflödestext, direkt från hjärnan till bloggen. Lycka till att hänga med i mina tankar.

Hmm, tvillingar alltså. Laura drömmer om att de ska få tvillingar och så ser Paterson tvillingar på stan samma dag. Laura är fin med sitt stora svarta hår när hon ligger i sängen. Som ett troll. Skådisen med det coola namnet Golshifteh Farahani är dotter till en iransk manusförfattare och skådis (Behzad Farahani, obs! inte Asghar Farhadi som jag trodde först).

Är Paterson lycklig, nöjd med livet eller apatisk? Ibland verkar han ha tråkigt. Fast han gillar i alla fall att tjuvlyssna på samtal mellan passagerare på bussen.

Jag gillar musiken på puben som Paterson går till. Funky soul med elorgel. Den påminner mig om Jimmy McGriff. Det verkar för övrigt bo många svarta i Paterson eller så är det bara så i de miljöer som Paterson vistas i.

Jag gillar de fabriksbyggnader som Paterson jobbar i. Det är grymt snygga mijöer men de känns som övergivna fabrikslokaler snarare än stadens busscentral. Byggnaderna påminner mig om gasklockorna i Hjorthagen där man för några år sen kunde hitta fina gatukonstverk av Klisterpeter.

HUNDEN. TID.

Laura inleder deras hem precis som hon själv vill. Har hon inget jobb? Inredningen går i svartvitt. Undrar vad Fiffi skulle tycka? Lägg till lite rött så är det säkert godkänt.

Method Man har en otroligt skön cameo när han rappar i en tvättomat.

Det pratas om en italiensk anarkist vid namn Bresci. Italien hade inget dödsstraff då (1901) och inget land i EU har det nu. Ändå dog Bresci i fängelset, mördad av sina vakter (?). Är det satir av eller beröm till EU? Det känns hur som helst som att Paterson är en film som är ett barn av sin samtid i allra högsta grad.

MÅNGFALD.

Gör Laura hans matsäck varje dag och med ett nytt foto varje dag?

En liten tjej skriver en badass-dikt. Får det Paterson att fundera på vad han gör med sitt liv? Fick han sig en tankeställare där?

Paterson har ingen mobil men andra i filmen har åtminstone det. Det är inte en fantasyfilm på det sättet. Paterson is real. Han fattar inte att hans kompis Everett har en fejkpistol. Han vill se verkligheten som den är, inte genom en smartphone. Jag tänker på den där hipsterkomedin med Driver och Ben Stiller… While We’re Young heter den ju. ”Let’s not know it”.

Livets gång. The eXistenZ of Life. William Carlos Williams om Paterson, New Jersey.

Nu kom jag att tänka på min dikt om The Force Awakens. Man måste ju hitta sitt eget jag. Hitta sin egen poesi. Dikter kan faktiskt vara the shit. Bra att man tar med rap i filmen (Method Man). Rappare är ordsmeder.

Konstigt. Jag sitter på helspänn under scenerna med japanen på parkbänken. Ska Paterson börja med poesi, att skriva igen? Oklart, men det känns som att han gör det till en fråga i alla fall.

Jag tycker inte Jarmusch har med tillräckligt många scener mellan Paterson och Laura. Jag får ingen känsla för deras förhållande.

Paterson säger vid ett tillfälle att han inte gillar hunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

2 x Jim Jarmusch

5 april, 2018 2 kommentarer

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →