Quand tu descendras du ciel (2003)

Idag blir det en gammal preblogg-text om ytterligare en fransk film och om man ska döma av mina intryck så är det inget jag rekommenderar. Jag verkar mest ha blivit häpen hur vissa saker i handlingen inte följdes upp samtidigt som andra saker var övertydliga. Det påminner mig lite om den brasilianska Memory House som jag såg på Stockholm Filmfestival i höstas. Min text om Quand tu descendras du ciel skrevs i maj 2003.

På väg från himlen är en fransk film regisserad av för mig okända nykomlingen Eric Guirado. Tydligen har han gjort kortfilmer innan. Jag såg den på sista dagen av den franska filmfestivalen på Sture (i Stockholm). Den handlar om Jerome som tillsammans med sin mor har tagit över en bondgård efter sin döde far. De har det väldigt knapert ekonomiskt och Jerome åker in till staden för att skaffa ett tillfälligt jobb som kan ge lite pengar. Där träffar han på uteliggare, besöker sin syster som inte pratar med sin mor nåt mer, får ett jobb hos kommunen, träffar en ung kvinnlig journalist, etc. Jerome är snäll och lite naiv och han blir väldigt upprörd när han inser att jobbet delvis går ut på att samla ihop uteliggare (bl a några han lärt känna) och köra ut dem utanför stadsgränsen. Det är borgmästarens idé för att rensa upp inför julfirandet. På jobbet träffar han även Lucien som han blir vän med.

Som ni märker är detta en socialt medveten film och regissören kanske är lite väl tydlig med det. Det blir nästan lite tråkigt. Filmen är ändå lite rolig ibland – bl a har uteliggarna skön svart humor – och det känns skönt med filmer som inte byggs upp av action och specialeffekter som omväxling. Tyvärr följs en del av handlingen inte upp i slutet, medvetet antar jag, men jag gillade inte det. Sen är slutet också lite väl krystat. Jag kan lika gärna avslöja det för ni kommer med 99.9 % sannolikhet inte se filmen. Jerome tar med sig alla sina nyfunna vänner, inklusive systern som plötsligt är kompis med mamman igen, ut till sin gård där alla åker pulka efter traktorn på åkern. En är dock inte med, nämligen en uteliggare som Jerome lärde känna. Han fryste nämligen ihjäl en natt men det kommenteras inte nåt i filmen och Jerome får aldrig reda på det. Förmodligen ska det betyda nåt men jag vet inte riktigt vad. Kanske att vi i slutändan bara bryr oss om oss själva. Nej, tyvärr var det här ingen bra film. Den andra filmen, En kamp för livet, jag såg på festivalen (förutom mästerverket The Pianist) var bra mycket bättre. Men till På väg från himlen blir det bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vägen hem (1999)

Zhang Yimou är en intressant regissör. 1994 gjorde han eposet Att leva som innehöll kritik mot det kinesiska styret. Den filmen blev bannlyst, fick inte visas i Kina, och Zhang förbjöds att göra film under två år. 14 år senare är det Zhang som står som regissör av öppnings- och avslutningsceremonierna under de olympiska spelen i Beijing. Det går fort i landhockey. Min preblogg-text om Vägen hem skrevs i juli 2003.

Jag har sett Zhang Yimous Vägen hem (1999) och den var en besvikelse. Samma år som Vägen hem gjorde Zhang även Vikarien som jag tyckte var en underbar historia om en ung vikarie i en bergsby som åker in till staden för att leta efter en elev som rymt. I Vägen hem berättar en son historien om hur hans mamma och pappa möttes för 40 år sen i den lilla by han nu återvänt till efter att pappan just dött.

Nutiden utspelas i svartvit medan återblicken visas i strålande vackra färger. Det är alltså vackert men tyvärr ack så tråkigt. Vi får se Zhang Ziyi som spelar den unga mamman antingen laga mat eller springa fram och tillbaka med densamma på jakt efter den nya läraren i byn (som är den blivande pappan). Allt till Titanic-lik musik som jag ledsnade rätt snabbt på. Nä, Zhang Yimou, det här var inget vidare. Efter den som jag tyckte gripande Vikarien (se den förresten!!) så har både Vägen hem, som får betyg 2+/5, och nu senaste Hero varit något av besvikelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Philadelphia Story (1940)

Idag handlar det om en av de mest kända screwballkomedierna: The Philadelphia Story. Den är regisserad av George Cukor som bl a gjort Gaslight och Adam’s Rib och så blev han sparkad ur regissörsstolen under inspelningen av Gone with the Wind. Min preblogg-text om The Philadelphia Story skrevs i augusti 2003.

Katharine Hepburn spelar societetsdamen som ska gifta sig för andra gången. Denna gång med en torrboll som hon egentligen inte är kär i. Lagom till bröllopet anländer den f.d. mannen (Cary Grant) med en journalist (James Stewart) som ska försöka hitta nåt att skriva om för en skvallerblaska. Under en blöt fest kvällen innan bröllopet händer det saker.

Nja, det här kändes inte riktigt som min typ av film. Det är smarta dialoger och säkert imponerande skådespeleri från Hepburn & Co men det känns som det inte berör mig. Jag förstår inte riktigt hur den kan ligga så högt som 119 på IMDb:s topplista. Den känns överskattad men det är ju bara vad jag tycker. Stewart är lite rolig när han blir full på festen men jag skrattade inte en enda gång och då kan denna komedi faktiskt inte få godkänt. Tiden tog ut sin rätt denna gång kändes det som. Betyget blir 2+/5. Det kan vara ett orättvist betyg men så får det bli. Jag tror humor i mångt och mycket är en färskvara och anpassas automatiskt till nya tider mer än andra genrer inom filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bright Future (2002)

Efter ett mellanspel med Hitchcockfilmen Family Plot i onsdags är det återigen dags för ett kort omdöme om en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Det handlar om japanska Bright Future och på visningen fick jag med mig en Ericsson-kollega som förväntade sig en film men fick en helt annan. Han blev besviken. En av huvudrollerna spelas för övrigt av Tadanobu Asano som är med i den helt underbara Universums sista dagar som kom ungefär samtidigt.

Det här var filmen som min kompis hakade på för att han trodde det handlade om en actionfilm med datoranimerade mördarmaneter som attackerade Tokyo. Hehehe. Tji fick han – och jag med i viss mån även om jag visste på ett ungefär vad som väntade. Nja, jag tyckte den var för konstig och smått ologisk på ett sätt som inte var intressant utan istället gjorde att jag tappade intresset. Visst, det fanns en del oväntade vändningar och schyssta bilder. Sen gillar jag som många andra slutet med Che Guevara-gänget gåendes i samlad tropp sparkandes pappkartonger (varför inte?). Men till syvende och sist så hade jag svårt att hålla mig vaken. 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Man of the Year (2003)

Återigen dags för en preblogg-text från Stockholm Filmfestival-film från 2003. Under den här tiden (hösten 2003) var jag ”mellan jobb” som det så fint heter. Därför hann jag med och hade ork att se ganska många festivalfilmer trots en del fokuskrävande anställningsintervjuer (som inte gav resultat i form av nån anställning). Det blev 15 stycken totalt. 15 filmer alltså (fyra intervjuer, tror jag). 15 filmer kanske inte är så mycket om man jämför med t ex Letterboxd-Carl som troligen ser 40 filmer varje festival. Men för mig är 15 en fin siffra.

The Man of the Year är en brasiliansk svart actiondramakomedi om Maiquel i Rio de Janeiro som skjuter en lokal smågangster för att han kritiserar Maiquels nya frisyr. I stället för att Maiquel blir åtalad för mord så hyllas han av både grannar och polis för att han gjorde så att alla fick ett rötägg mindre att oroa sig för. Förvånad blir Maiquel alltså hjälte och kan till slut starta ett litet företag som tar bort fler oroande element bland Rios kriminella. Samtidigt gifter han sig och får barn. Men nån gång börjar det förstås gå utför i denna Scarface-liknande historia om Maiquel som till skillnad från Tony Montana kom in på den kriminella banan på ett bananskal.

Bitvis är det bisarrt rolig men som helhet är det en besvikelse. Det finns en sorts svart humor som inte riktigt gick hem hos mig. Huvudpersonen vinner aldrig min sympati vilket gör att intresset minskar efter hand. Maiquels fru är riktigt vacker och ger pluset (min kommentar: uppfriskande ytlighet!) men inte godkänt för filmen ändå alltså. 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye, Dragon Inn (2003)

Dags att posta några korta preblogg-texter om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003, min tredje festival. Apropå festivalen så måste jag säga att jag faktiskt längtar till festivalen nu i höst. Den digitala upplevelsen jag hade i höstas var trevlig men att glida runt bland biograferna inne i Stockholm är mysigare. En förhoppning är att Grand ska återkomma som festivalbiograf. Eftersom festivalen alltid går av stapeln i november så skrevs följaktligen min korta text om Good Bye, Dragon Inn i november 2003.

Good Bye, Dragon Inn är en taiwanesisk och väldigt långsam skildring om en biografs sista föreställning. Filmen påminner i berättarstilen lite om Roy Anderssons Sånger från andra våningen, dvs långa tagningar med stillastående kamera. Kameran rör sig bara ett fåtal gånger. Replikerna i filmen kan räknas på handens båda fingrar. I scenerna händer oftast till synes ingenting men ibland är det kul på ett underligt sätt. Lite lustigt är att man då och då får se filmen som biografen visar. Det är Dragon Inn, en gammal kung fu-film från 1966, regisserad av King Hu som även samma år gjorde Shaw Brothers-filmen Come Drink with Me som visas nu på festivalen. 2/5 blir betyget till Good Bye, Dragon Inn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: Onward (2020)

Onward kan vara Pixars mest ooriginella film hittills. Efter den i mina ögon originella, färgsprakande och berörande Coco känns det som att vi är tillbaka i gamla och lite trötta Pixar-hjulspår igen. Det vimlar av referenser till diverse populärkultur och jag tycker att filmen har svårt att stå på egna ben.

Det är en klassisk coming of age-historia där den unge alven Ian försöker hitta sin plats i tillvaron. Ian bor med sin mamma Laurel, sin äldre dude-bror Barley och mammans nya snubbe, kentaurpolisen Colt. Ians pappa gick bort innan Ian föddes vilket har påverkat relationerna inom familjen (obviously!) och det hänger som en sorts skugga över deras liv. När Ian fyller ”nästan en riktigt man” (16 år) får han en present som pappan har lämnat efter sig. Det visar sig att det kanske finns en magisk chans att Ian, och mamman och Barley, kan få träffa sin pappa igen och för första gången.

Vänta nu? Alver, kentaurer och magi? Ja, Onward utspelar sig i en värld som bebos av fantasivarelser som alver, drakar, kentaurer, småfolk, fauner och cykloper. En gång i tiden var även magi och trollkarlar en viktig del av den här världen. Men i och med teknikens utveckling så behövs inte längre magi för att exempelvis få ljus och värme i sitt hus. Nej, nu räcker det ju att tända en helt vanlig glödlampa och sätta på elementet. De gamla tidernas trollformler och spännande skattkartor ses numera som nåt förgånget och barnsligt. Ians bror Barley är emellertid besatt av dessa gamla tider och spenderar all sin vakna tid med att… vara besatt av dessa gamla tider. Men frågan är vem av bröderna som har den magiska gåvan? Ja, det är inte så svårt att gissa.

Brooooo! Duuuude! Onward är en bro-ig (broey) film. Den känns som en mix av Monsters University, alla high school-filmer som gjorts, Jakten på den försvunna skatten, The Goonies (som jag inte ens har sett) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (som jag inte heller har sett). Försöker man rida på nån fantasy-våg efter Harry Potter, Games of Thrones och annat undrar jag? Ja, förmodligen är det därför man valt att låta filmen utspela sig i den magiska värld som den utspelar sig i. Jag vet inte hur mycket dessa magiska element egentligen tillförde. I grunden är Onward en film om en brödrarelation och jag tyckte alla referenser hit och dit mer störde än tillförde.

Ytterligare en annan film som jag inte har sett men som Onward måste vara en sorts hyllning till är Weekend at Bernie’s. Eller hur? Ni som sett bägge filmerna måste hålla med.

Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte filmen står på egna ben. Storyn har vi sett tusen gånger förut. En ung kille ska hitta sig själv och är samtidigt The One. Mammans nya kille är polis (givetvis, som i Ant-Man) och ingen av sönerna gillar honom. Har vi sett det förut?

Det är dock intressant hur Pixar verkar besatta av döden. Helt rätt i och för sig. Det är ju en del av livet och ett tema som ofta gör sig bra på film.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia brukar ofta gnälla på genusperspektivet i Pixars filmer. Själv är det sällan nåt jag tänker på när jag ser på film. Den här gången kände jag dock av det. Mamma Laurel och hennes nyfunna vän, mantokoran Corey, sidsteppas rejält en bit in i filmen. Efter att bröderna ger sig ut på en quest så följer Laurel och Corey efter för att försöka hitta dem och förhindra en katastrof men vi får inte följa deras äventyr överhuvudtaget. De försvann helt ur handlingen bara för att i slutet dyka upp som en deus ex machina. Jag hade gärna sett lite mer av dessa kvinns då jag blev lite less på bröderna.

Blev det dammigt i rummet i slutet? Nej, inte alls. Jag delar ut två Fenix-stenar till Onward och då kanske jag är lite snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes tankar om Onward här. Dessutom har podden Snacka om film! som av en händelse som ser ut som en tanke tagit sig en titt på Onward. Hur upplevde de filmen? Filmisk magi eller funkade inte formeln?

Tiden går fort när man har roligt! Nästa fredag är det dags att avsluta Pixar-temat med den senaste filmen Soul och då ansluter Fripps filmrevyer-Henke med sina funderingar om själen. Cirkeln är sluten.

Freddy vs. Jason (2003)

Av oklar anledning såg jag Freddy vs. Jason då Stockholm Filmfestival visade den på bio i december 2003. Det var  inte en del av festivalen utan en separat visning senare på året. Jag antar att det var en visning som var gratis för medlemmar och jag tyckte väl att jag kunde slänga en bort en vardagskväll på en film som jag troligen inte skulle gilla.

Freddy Kreuger är desperat. Barnen i Springwood har glömt honom och han kan inte dyka upp i deras drömmar längre som i fornstora dagar. För att väcka barnens rädsla till liv igen får han den briljanta idén att återuppväcka Jason Voorhees, licensierad att bära hockeymask och mörda tonåringar med machete, från de döda. Jason blir dock lite väl entusiastisk och Freddy har snart inte några barn kvar att hemsöka i drömmarnas värld. Ett gäng tonåringar hamnar mitt i skottlinjen när Freddy och Jason gör upp.

Vad ska man säga? Som förväntat. Det är småkul och jag skrattade några gånger. Vid det första mordet fick samtliga tonåringar skriksjukan (min kommentar: inklusive Kelly Rowland från Destiny’s Child). Alla skrek för fulla muggar. Det var riktigt kul. Det förekommer några några fantasifulla mordscener. Men i grund och botten är det en dålig film, med kassa skådisar, som aldrig är vare sig spännande eller läskig (ja, det var ju inte väntat heller). Det är inte min typ av film alls även om den är kul att se. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bron över Seine (1999)

När jag ögnade igenom rollistan för Bron över Seine (Un pont entre deux rives) på IMDb råkade jag se att en viss Mélanie Laurent var med. Ni vet Shosanna (eller Shoshanna som jag vill att det ska stavas) från Inglourious Basterds (här är felstavningen ok). Tydligen besökte en 15-årig Mélanie inspelningen av Astérix & Obélix möter Caesar där Gérard Depardieus spelar den bautastensbärande Obélix. Enligt IMDb så: ”…she caught the attention of Gérard Depardieu. He offered her a role in his next film Un pont entre deux rives”. Hmm, ”caught the attention”. Min preblogg-text om Bron över Seine skrevs i december 2003.

Det här är Gérard Depardieus andra film som regissör (min kommentar: regisserad tillsammans med Frédéric Auburtin) och handlar om ett äktenskap som tar slut. Kvinnan är otrogen, sonen upptäcker det men håller tyst inför sin far (som dessutom får jobb på ett (bro)bygge där fruns älskare jobbar).

Bron över Seine är en fransk film som är i blekaste laget för att få godkänt. Givetvis är det bra skådespelarinsatser men tyvärr leder de ingenstans. Filmen känns lika tråkig som huvudpersonernas äktenskap. Viss spänning uppstår när otrohetsaffären kommer fram men det rinner ut i sanden. Kanske var det detta Depardieu ville visa. Att två människor kan ledsna på varann, växa ifrån varann, och sen behöver det inte vara mer med det. Men det blev en tråkig film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: The Good Dinosaur (2015)

The Good Dinosaur måste vara en av de minst kända av Pixars filmer och när jag läser på lite om den så verkar den inte heller ha blivit nån publiksuccé när den kom. Det är en märklig film. The Good Dinosaur är en sorts alternativhistoria om hur jordens utveckling skulle ha blivit om den där meteoriten som utplånande dinosaurierna för 65 miljoner år sen faktiskt inte hade träffat jorden. Här tyckte jag filmen inleddes ganska snyggt med en hjord växtätande dino-bjässar som lugnt betar vidare efter att ha vridit på sina huvuden och tittat lite lagom nyfiket på ett stjärnfall.

Så, vad hände då när dinosaurierna levde vidare? Ja, det kan ni aldrig gissa. Men jag ska berätta. Dinosaurierna lärde sig prata, bygga hus, staket, och driva jordbruk eller boskapsskötsel. Huvudpersoner i detta Hem till gården-drama är familjen Apatosaurus som livnär sig på att odla majs. Den yngste sonen i familjen, Arlo, är en klen och rädd stackare som försöker imponera på sina föräldrar men allt som oftast misslyckas med sina uppdrag. En dag ramlar Arlo ner i floden och sveps iväg, långt bort från sin familj. För att ta sig tillbaka hem gäller det nu för Arlo att besegra sina rädslor och vinna över sig själv!

Dinosaurier blev alltså i princip som människor. Vad hände med människorna då? Ja, haha, de blev som djuriska varghundar ungefär. Arlo träffar under sitt ofrivilliga äventyr på ett föräldrarlöst människobarn som beter sig som en hund. Ja, barnet är i princip en hund. Han bits, skäller, ylar och hoppar runt som en upphetsad terrier. Hur gick det till? Varför har filmmakarna valt att framställa detta barn som en hund? Mycket märkligt. Jag undrar om Anton Glanzelius gjorde barnets röst i den svenska versionen?

Filmens naturmiljöer är väldigt fina. Jag får känslan av att se en BBC-naturdokumentär om Yosemite eller Yellowstone. Det var nästan så jag förväntade mig en berättarröst av David Attenborough. Naturen är alltså återgiven på ett fotorealistiskt sätt. Det känns nästan som att man har filmat på riktigt och sen kört det genom ett Pixar-filter. Jag blir för övrigt inte riktigt klok på det här med att göra datoranimerade filmer som ser ut som att man har filmat verkliga miljöer. What’s the point, liksom? Förutom att visa hur tekniskt skickliga man är. Det är kanske därför jag oftast uppskattar anime mer (än Pixar). Där handlar det mer om ett konstnärligt uttryck snarare än teknisk briljans.

Det som sticker ut en hel del och som jag faktiskt gillade är att dinosaurierna inte alls är gjorda för att se ut som de faktiskt gjorde. Nej, de är tecknade med överdrivna former och som tagna ur en serietidning för barn. Jag läste nånstans att detta var en av förklaringarna till att filmen delvis floppade. Mja, jag vet inte. Visst, det skavde en del, just barnsligheten som kontrast mot den ”verkliga” naturen. Men det var inte direkt nåt negativt för mig.

Vad som däremot störde en del var de vanliga referenserna till företeelser och beteenden från vår värld av idag. (Lustigt med ord som har två e:n i rad.) Jag kan inte hjälpa det, men jag kastas ofta ut ur filmens värld eftersom manuset själv gör just det (dvs kastar sig ut ur filmens och sin egen värld).

Det förekommer en del naturmystik (och ännu mera naturromantik) och det påminde mig lite om en del av Studio Ghiblis filmer. Skillnaden här är dock att det inte känns på riktigt. Det känns inte som en värld som är inbodd som jag brukar säga. Ghibli förmedlar ofta en känsla av en komplett värld där det man får se bara är en liten del av den världen. Världen i The Good Dinosaur framstår mer som ett luftslott med instoppade figurer som inte har ett liv vare sig före eller efter sina inhopp i filmens manus.

Om jag ska avsluta med nåt positivt så kan jag säga att jag gillade Sam Elliott som en boskapsfösande Tyrannosaurus. Elliotts röst är i konkurrens med Morgan Freemans den mysigaste man kan lyssna på. Under partiet med Elliott så blev filmen en western och det var en metapoäng som jag i alla fall inte ogillade.

Vad gäller teman (förutom att övervinna sina rädslor) så tar The Good Dinosaur en kölapp och ställer sig bakom Vin Diesel i kön till #family-kassan. Skillnaden är väl att det här handlar om mer traditionella familjer och inte om folk som gillar att köra bil fort. Mot slutet av filmen får vi en fin scen mellan Arlo och hans människohund som knyter ihop #family-temat på ett snyggt sätt visuellt. Dessutom blev det nästan lite dammigt i rummet här. Slutbetyg: varken bättre eller sämre än de flesta andra av Pixars filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bonusbild och samtidigt mitt ”ansökningsbrev” till Pixar Animation Studios