Finding Dory (2016)

26 augusti, 2016 7 kommentarer

Finding DoryI uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.

Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.

I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.

En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.

Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.

Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.

Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?

Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Sorry, jag ska sluta nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallFinding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Finding Nemo (2003)

24 augusti, 2016 5 kommentarer

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Legend of Tarzan (2016)

20 juli, 2016 13 kommentarer

TarzanJag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.

Fick jag ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer? Ja, det skulle jag nog säga. The Legend of Tarzan är inte alls samma urtrista katastrof som t ex Independence Day: Resurgence.

I den här versionen av Tarzan så har man valt att inte göra ursprungshistorien igen utan det hela tar sin början när Tarzan, a.k.a John Clayton III, Lord Greystoke, har flyttat tillbaka till England med sin Jane (Margot Robbie). De båda, eller åtminstone Tarzan, har lämnat Afrika och Kongo bakom sig.

Tarzan spelas av Alexander Skarsgård. Jag antar att Alexander var andravalet när Sökarna-skådisen Lian Norberg blivit för gammal.

Tarzan lockas tillbaka till Kongo när Samuel L Jacksons rollfigur George Washington Williams (baserad på en verklig person) övertygar honom om att Belgien håller på att förslava befolkningen i Kongo för att bli rika på diamanter.

Att Tarzan är tveksam till att återvända beror till viss del på att stamhövdingen Mbonga (Djimon Hounsou) är ute efter Tarzan och av nån anledning törstar efter hämnd.

Under de inledande scenerna får vi se hur filmens skurk, den belgiske kaptenen Léon Rom (även han baserad på en verklig person), träffar en uppgörelse med Mbonga: Fånga in Tarzan och för honom till mig så får du utvinna diamanter här.

Som jag skrev i början, det är ett lagom spännande matinéäventyr det här. Inledningen för tankarna till Peter Jacksons remake av King Kong. Stammen som Mbonga är hövding för dyker upp som några sorts fantasy-figurer, alla vitmålade med tigermössor och spjut. Jag får en ganska bra känsla.

Efter det hoppar filmen till England där vi träffar Tarzan och Jane. Jag kan tycka att vi får lite väl lite om deras vardagsliv här. Å andra sidan är det bra att man är restriktiv och inte låter filmen svämma över bräddarna.

Väl tillbaka Kongo gillar jag det mesta med Tarzan och Williams (Jackson). Jag tycker att de har ganska bra kemi, med Jackson som den komiska karaktären. Skarsgård är stel och hård och hans röst påminner om Christian Bales i Batman, men han har ju vuxit upp bland apor så där har vi förklaringen till det. Just den förklaringen kan man ofta ta till när det gäller konstigheter i filmen. 🙂

Skurken, Léon Rom, spelas av en viss Christoph Waltz och Waltz spelar som vanligt sig själv. Kan han göra nåt annat än det han gjorde i Inglourious Basterds?

En sak jag funderar på nu är om jag hellre hade velat se ursprungshistorien på nytt snarare än den är prequelen. Scenerna där en bebis-Tarzan upptäcks av sin nya adoptivmamma, tillika gorilla, tyckte jag var bra. Den här historien, plus när vilden Tarzan träffar Jane första gången, berättas i återblickar och jag tyckte att dessa sekvenser var helt ok.

I övrigt så är det en ganska spretig film. Ofta känns återblickarna inkastade på ett slumpmässigt sätt. Det blir för hackigt. Ett annat problem är att filmen känns som två filmer. Dels har vi ”fantasydelen” med Tarzan som kan tala med djuren, mystiska vitmålade afrikanska stammar, svåråtkomliga djungelområden med diamanter. Dels har vi den del av storyn som det känns som att man har kastat in för att få den att kännas mer relevant i våra dagar, dvs biten med Belgiens kolonisation och förslavning av Kongo. Dessa två delar funkar inte riktigt ihop. Ändå var detta inget jätteproblem för mig.

Äh, nu slutar jag svamla på om den här filmen även om jag skulle kunna fortsätta ett tag till. Det är en helt ok matinéfilm – och, ja, när väl Alexander Skarsgård tar av sig skjortan så behåller han överkroppen bar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

Även Danny the Street har tagit sig en titt på Tarzan.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tomorrowland (2015)

20 maj, 2016 10 kommentarer

TomorrowlandDisneys Tomorrowland blev, som jag minns det, en ganska utskälld film när den kom på bio förra sommaren. Jag kan tycka att det är lite orättvist. Så dålig är den inte. Nej, jag tycker faktiskt den rätt så länge var hyfsat mysig.

Att det är en Disney-film är det inget snack om. Det är en klassisk coming of age-historia samtidigt som det är en, nästan lika klassisk, berättelse om en Utvald som ska rädda världen, precis som Neo i The Matrix.

Det som jag tycker är roligt är att det är en tjej i fokus (japp, jag droppar den politiskt korrekta åsikten) och att filmen handlar om att hylla vetenskap och kreativitet, precis som The Martian gjorde (pågående trend?).

Huvudperson, och alltså hon som ska växa upp och är Utvald, är Casey (Britt Robertson). En dag hittar Casey en liten knapp, ett sorts emblem. Så fort hon rör vid knappen transporteras hon till en annan dimension, Tomorrowland, en parallellt existerande verklighet. När hon släpper knappen är hon direkt tillbaka i den vanliga världen igen.

Om man är Utvald brukar man också få en Mentor, precis som Neo hade i form av Morpheus i The Matrix. I Tomorrowland är det George Clooney som är Mentorn. Clooney spelar Frank, en folkskygg och bitter uppfinnare på dekis. Frank bodde en gång i tiden i Tomorrowland men efter händelser blev han förvisad därifrån.

Varför håller Jorden (och Tomorrowland med den) på att gå under? Ja, det är lite oklart men filmen hävdar att det är en sorts självuppfyllande profetia. Om människor är rädda för undergång, krig och katastrofer så skriver de i själva verket ett dystopiskt manus till filmen om sitt eget liv.

Jag gillar en hel del här. Filmen är snygg, nostalgisk och äventyrlig. Inledningen är en enda lång längtan efter en mer optimistisk tid som flytt. Vi får se Frank som liten grabb på 60-talet där han besöker Världsutställningen i New York. Jag tyckte dock det var lite konstigt att det var 1964 just efter JFK:s död (var det verkligen så positivt då?), men det kanske var nån gång i början av 70-talet som det klämkäcka egentligen 50-talet tog slut.

Jag gillade mysteriet med knappen och dess till synes magiska egenskaper.

Man skulle kunna beskriva Tomorrowland som en ungdomsversion av Men in Black, Super 8 och The Adjustment Bureau körda i en mixer och så kryddat med lite mer Spielberg.

Det finns svagheter. Skurken, om man nu kan kalla honom det, spelas av Hugh Laurie och jag förstod aldrig riktigt hans agenda. Dessutom kändes Tomorrowland inte riktigt som en värld som faktiskt fanns. Det kändes som att det inte bodde några människor där. Vi får nästan bara träffa Lauries skurk och så den lilla robottjejen Athena (strålande lillgamla Raffey Cassidy, den nya Saoirse Ronan?) och det kändes som lite för lite.

Jag tycker även filmen tappar i spänning och… poäng mot slutet. Det är som att luften pyser ur anrättningen och att filmmakarna inte visste hur de skulle knyta ihop säcken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag såg nu att Britt Robertson som spelade Casey var 23 när filmen spelades in. Jag vet inte riktigt hur gammal Casey ska vara i filmen men det kändes som att hon skulle vara typ 16. Nåväl, det funkade ju. DS.

PPS. Franks pappa på 60-talet spelades av Chris Bauer som jag direkt kände igen som hamnarbetaren Frank Sobotka från The Wire, yay! DS.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Time Machine (2002)

11 maj, 2016 12 kommentarer

The Time MachineHär kommer ytterligare en gammal recension av en film som jag såg när jobbade i Östersund för drygt tio år sen. Originalet från 1960 har jag sett men det var innan jag började skriva recensioner så det finns ingen gammal text om den som jag kan gräva fram. Däremot har jag satt betyget 3/5 på den. Vad hamnar remaken på? Texten skrevs i juli 2005.

Efter att ha sett originalversionen av H.G. Wells-filmatiseringen The War of the Worlds som en liten aptitretare inför Spielbergs nu aktuella blockbuster, så råkade jag ramla på en annan filmatisering av Wells verk. Denna gång var det den nya versionen av romanen The Time Machine. Den gamla filmen från 1960 är för övrigt regisserad av den gamla The War of the Worlds-producenten George Pal. Och för att droppa lite fler namn för intresseklubben så är den nya filmen The Time Machine regisserad av H.G. Wells sonson Simon Wells.

Jaha, ja. Handlingen är ganska enkel, förvånansvärt enkel faktiskt, med tanke på att tidsresor är inblandat (då det ju går att krångla till saker och ting om man vill). Huvudperson är den något nördige uppfinnaren Hartdegen (spelad av en schimpansliknande Guy Pearce). Hartdegen råkar ut för en personlig tragedi och vill då resa tillbaks i tiden för att ändra på det hela (åh, tänk om det gick). Han lyckas faktiskt resa tillbaks i tiden men har svårt att ändra på något. Han tänker efter lite, och beslutar sig i stället för att åka framåt i tiden. Kanske kan han hitta lösningen där. Problemet är att han råkar dra i tidsrese-spaken liiiite för länge och kastas 800 000 år framåt i tiden. Där får han nya problem då det visar sig att människorasen har delats upp i två raser: en snäll ras som bor ovan jord och så en elak, primitiv monsterras som jagar den snälla rasen. Hartdegen säger som Bob Marley till de snälla: Get up, stand up: stand up for your rights!

Haha, jag måste säga att jag gillade filmen mer än jag trodde jag skulle jag göra. Det var en sån där skön och mysig matiné, helt utan krusiduller eller krångliga twistar. Det var skönt att slippa de där överskattade twistarna faktiskt.

Effekterna användes på ett snyggt sätt, bl a när man i en snabbspolning visade hur Jorden och dess städer förändras under lång tid. Snygga och effektfulla scenerier. Filmen var som bäst när Pearce åkte fram och tillbaka i tiden och får uppleva diverse saker. Lite halvt fantasieggande och hyfsat underhållande har filmen sin lilla gång. Sen urartar filmen kanske lite mot slutet då det blir hafsigt gjord action med riktigt fula monster (den onda människorasen) och mumbojumbo från en likblek och allvetande varelse i form av Jeremy Irons skrattretande gestalt. Irons är en bra skådis men den här rollfiguren är inte tacksam. Nu gillar jag i och för sig mumbojumbo så det funkar rätt bra ändå.

Sen vet jag inte vad Guy Pearce höll på med i början av filmen. Han är då riktigt dålig. Han verkar inte veta om han ska spela komedi eller drama. Jag undrar om det inte är regissören Wells som inte sett att det inte ser bra ut alls. I några tragiska scener skakar jag skrattande på huvudet när Pearce försöker se ledsen ut men mest ser ut som en schimpans på crack. Vad är överspel? hade frågan varit i Jeopardy. Efter ett tag, när Pearce gett sig ut på sina tidsresor, blir han bättre och lugnar ner sig lite och känns mer naturlig. Som helhet är det precis godkänt. Jag gillar nästan alltid science fiction och därför blir det en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Apocalypto (2006)

14 mars, 2016 6 kommentarer

ApocalyptoRörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev för ett tag sen om Mel Gibsons djungelspringarrulle Apocalypto. Eftersom jag just nu är i Alperna för en veckas skidäventyr så passar jag på att gräva fram en recension från ett gammalt nätforum som jag var aktiv på innan jag startade bloggen.

Ok, här kommer en ”recension” bestående av icke-redigerade tankar som jag skrev ner direkt efter att jag sett Apocalypto.

Jag vet inte, men Mel Gibson verkar inte ha riktigt ha alla kort i leken, alla hästar i stallet. Apocalypto är överdriven, bara för mycket. Allt är överdrivet: skådisarna överspelar, historien är så svart och vit den kan vara. Av någon anledning får mayaindianernas ledare i Centralamerika för sig att offra folk på löpande band. De skickar ut dödspatruller i djungeln, tillfångatar vår hjälte som lyckas fly och som sen springer, springer, springer, springer. Jaguartass framställs som en sorts Jesus, han är god, de andra är onda. Hans fru har inte mycket att göra förutom att vänta i en grop.

Scenografin/kostymerna/scenerierna är fantastiska, främst då i scenerna kring maya-staden.

Av någon märklig anledning har karaktärerna fått engelska namn i den svenska översättningen, typ Jaguar Paw, osv.

Spoiler När barnet föds i vattnet blev det för mycket, om det inte redan var det. Spoiler slut

Alltid roligt med filmer som utspelar sig där man själv har varit, i det här fallet på Yucatán-halvön i Mexiko.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Revenant (2015)

29 januari, 2016 9 kommentarer

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller, Våld, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Force Awakens (2015)

23 december, 2015 16 kommentarer

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Return of the Jedi (1983)

17 december, 2015 8 kommentarer

Return of the JediDå tar jag och avslutar min genomgång av Star Wars-filmerna inför The Force Awakens genom att skriva om Jedins återkomst. Innan episod 3 hade premiär då för tio år sen så passade jag på att se om alla tidigare filmer, och nu har jag alltså gjort samma sak. Som vanligt kommer min gamla text först i kursiv stil och sedan mina uppdaterade tankar.

Eftersom biopremiären för episod tre närmar sig med ljusets hastighet så kändes det helt rätt att se alla tidigare filmer i Star Wars-sagan (mina recensioner av episod fyra och fem). Nå, då så. I Jedins återkomst ska då allt avgöras: Luke och Vader känner varandras närvaro allt mer och mer och kommer till slut att mötas i en avgörande sabelbatalj. Men först måste Luke rädda Han Solo ur händerna på den sumofete skurken Jabba the Hutt alltmedan Kejsaren bevakar byggandet av en ny Dödsstjärna. Muahahaha.

Som vanligt i Star Wars-filmerna så tycker jag det blandas och ges. Ibland (kanske t.o.m. ofta) är det bra och med rätt känsla. Jag tycker t ex att Mark Hamill har utvecklats som skådis här. Kanske beror det på att hans karaktär i filmerna har utvecklats. Här är han inte lika barnslig utan mer seriös och på väg att bli en jediriddare. Det finns ett litet mörkt drag över honom. Det känns att Vaders skugga faller över honom. Han kan liksom inte komma undan. Jag tycker Hamill lyckas gestalta detta bra. Som vanligt är scenerna med Vader bra. Han behöver liksom bara visa sig och James Earl Jones bara säga nåt så infinner sig rätt stämning.

Kejsaren är ju också bara för underbar, ”Everything is proceeding as I have foreseen”. Muahahaha. Under det slutliga mötet mellan Kejsaren, Vader och Luke är känslan på topp. Så, det finns mycket jag gillar. Tyvärr störs det som är helt rätt av andra saker som är helt fel. Handlingen avbryts ständigt och jämnt av fåniga inslag med hatobjekten, robotarnas humle och dumle, C-3PO och R2-D2. Sen har vi ju nallebjörnarna för barnen. Jag stör mig inte så mycket på just detta men bra är det inte. Jag tycker även att vissa actionscener är hafsigt gjorda och skogsjakten på svävarmotorcyklar är för lång. Ett sista klagomål är att klippningen och hur det hela berättas inte är riktigt bra. Korta klipp i de olika parallellhandlingarna ger ett snuttifierat intryck. Godkänt med plus i kanten ändå.

Den här gången gillar jag verkligen inledningen med Dödsstjärnan och Vaders skepp som anländer för att inspektera. Jag noterar roat hur rädda personalen och framförallt officerarna är för Vader. Det är management by fear utan tvekan.

När handlingen tar oss till Tatooine och Jabba upptäcker jag att Ron Perlmans rollfigur i Rosens namn spelar nån typ av fångvaktare.

När jag tittade på episod 1-3 konstaterade jag att det var väldigt barnvänligt. Exempelvis slogs våra jedijhältar i princip hela tiden mot robotar vilket ju innebar att blodet inte sprutade. I Jedins återkomst svingar Luke sitt lasersvärd en hel del, speciellt under inledningen på Tatooine. Fast grejen är att våldet inte har nån som helst effekt. Lukes svingar sitt svärd och så ramlar motståndaren ihop utan att till synes vara skadad. Så det är samma grej här. Det blir bara en lek av det hela.

En sak jag stört mig på, eller blivit trött på, i alla SW-filmer är greppet att låta en robot eller nån varelse som inte pratar engelska säga nåt och så svarar Luke eller Han på engelska. I Jedins återkomst används det ofta och det är lika tråkigt varje gång. Typexempel: R2-D2 gör lustiga ljud och Luke svarar ”jo, R2, vi ska till the Dagobah system!”. Hahaha, vad roligt. Inte.

Varför försvinner vissa jedis när de dör, typ Yoda och Obi-Wan, men andra, t ex Qui-Gon, blir kvar som en fysisk död kropp? Och varför hade jag fått för mig att Yoda skulle ”låtsasdö” minst två gånger?

Under attacken på Endor när Luke & Co ska slå ut Dödstjärnans skyddande sköld så har alla hjälm, inklusive Luke och Leia. Han Solo däremot är barhuvad. Var det så att Harrison Ford tyckte att han såg för töntig ut i den där fåniga hjälmen?

När nallebjörnarna lovsjunger C-3PO eftersom de tror att han är en gud så kände jag direkt igen melodin. Ja, det är ju från inledningen av The Breeders låt ”Cannonball”! ”Aaaooooooåå, aaaaooooåå”. Nallarna är långt ifrån lika irriterande som Jar Jar eller C-3PO även om det känns att de är gjorda för att sälja leksaker. Fast det blir ju parodiskt när dvärgnallarna förgör ett helt kompani med stoormtroopers enbart med pilbågar, stenar, träpåkar och några First Blood-fällor.

Slutet är en transportsträcka – förutom scenerna med Vader, Luke och Kejsaren. Jag bara älskar hur Kejsaren säger ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive”. Den bäst sagda repliken i alla sex filmer!

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”

Förresten, visst är Palpatines smink mycket bättre här än i Revenge of the Sith?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Revenge of the Sith (2005)

13 december, 2015 6 kommentarer

Revenge Of The SithDags för den sista filmen med George Lucas vid rodret, Revenge of the Sith. Jag såg filmen på bio och jag minns att jag gillade den, vilket också min gamla text nedan i kursiv stil bekräftar. Mina uppdaterade tankar kommer sist och återigen konstaterar jag att jag har blivit hårdare mot dessa prequels.

Jaha, då har även jag sett sista delen i Lucas Star Wars-saga, Mörkrets hämnd, och jag får nog, som de flesta, säga att jag är nöjd med filmen. Det fanns förstås en del saker som var mindre bra men på vissa viktiga punkter har Lucas lyckats. Jag återkommer till det. Obs! det förekommer ganska stora spoilers nedan så om ni inte vill veta för mycket så behöver ni inte läsa. Fast egentligen så vet man ju det mesta redan innan. Anakin blir Darth Vader. Wow! Haha.

Eftersom jag för att komma i rätt stämning har sett de tidigare filmerna nyligen så var det faktiskt med en lite speciell känsla jag såg inledningstexten komma åkande. Direkt kastas vi in i ett ganska tråkigt rymdslag av den sort vi sett i de nya episoderna (1 och 2). Ganska välgjort men alltså ganska tråkigt. Efter detta rullar det hela bara på helt enkelt. Det blir en blandning av ljussabelviftande, strider mellan jediriddare och cgi-robotar, dialoger mellan Palpatine och Anakin, krystade scener mellan Anakin och Padmé, och slutligen den ofrånkomliga uppgörelsen mellan Obi-Wan och Anakin. Och konstigt nog så fungerar det mestadels. Visst, många av skådisarna känns väldigt stela. Det måste bero på bristande förmåga hos regissören Lucas. Inte minst scenerna mellan Natalie Portman och Hayden Christensen känns stela och det sprakar inte alls mellan de båda.

Det som funkar är Ian McDiarmid som Palpatine, till en början i alla fall. McDiarmid har ett speciellt äckligt sätt att prata. Scenerna mellan honom och Anakin är bra. Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster. Skildringen av Anakins övergång till den mörka sidan är en av de viktiga sakerna som jag tycker funkar i filmen. Christensen lyckas faktiskt återge detta på ett bra sätt. Hans förtvivlade ilska känns rätt. Sen tyckte jag hela sista kvarten var kanon där allt knyts ihop, vi får se Vader skapas, vi får se vad som händer med tvillingarna Skywalker, osv. Riktigt bra känsla mestadels. Ok, Vaders (numera ökända) Nooooo-skrik var inte klockrent.

Jag tyckte Portmans rollfigur Padmé hade en lite märklig roll här. Trots att hon fortfarande väl var senator gjorde hon inte mycket väsen av sig, förutom att vara gravid. Kanske var det därför Portman gjorde en ganska blek insats. Angående det här med stela skådisinsatser så undrar jag om det inte beror på att skådisarna till största delen ska agera framför en greenscreen. Sen när det plötsligt finns en riktig skådis att agera mot i en ”riktig” scen så har de liksom glömt bort hur man gör. Och Lucas styrka ligger nog inte i personregi. Det blir fokus på specialeffekter och historien i stort istället. Lite synd. Nåja, det ingår väl tydligen i alla Star Wars-filmerna – det här med lite halvtaskigt skådespeleri. Betyget blir i alla fall en fyra till filmen som är en värdig avslutning (?) på sagan.

Jag konstaterar direkt att jag kommer att sänka betyget från 4/5 till ett lägre betyg. Frågan är bara vilket.

”Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster.”

Nej, det blev inte bara nästan fånigt. Det blev fånigt. Så fort hans lasersvärd kommer fram så blev det buskis.

Hayden Christensen sköter sig bättre här än i Attack of the Clones. Där håller jag med mig själv. Han har blivit aningen bättre som skådis. Filmens avslutningen tycker jag är bra. Det var lite som Joel sa under gårdagens filmspanarträff: det är svårt att misslyckas när man har så bra grundmaterial som Anakins förvandling till Vader.

Nåt som var betydligt sämre med Revenge of the Sith jämfört med Attack of the Clones var Padmés roll. Hon gör i princip ingenting förutom att vara gravid och dö av hjärtesorg i slutet.

Under filmen insåg jag varför man under dessa prequels i princip hela tiden slåss mot robotar. Det var för att klara åldersgränsen. Det sprutar inget blod från robotar som delas mitt itu, möjligen lite smörjolja. Det blir bara skrot kvar, inga lik. För oss tittare blir det ganska trist.

Och vad i helvete var den där general Grievous för nåt. En robot med hjärtan, riktiga fysiska dunkande hjärtan?! Oh well, man kan säkert läsa om honom på nån wiki-sida. Grievous kan för övrigt ha varit en av de sämsta skurkarna nånsin. Fyra (!) lasersvärd som som han snurrar som nån sorts helikopter. Patetiskt.

Jedis, är det verkligen så vettigt? I prequelsen verkar det ju vara rena munkorden. Man ska inte hata, inte älska, inte känna några känslor för nån, inte knyta an till nån. Anakin uppmanas av Yoda & Co att i princip glömma Padmé. Han ska släppa taget om det han är rädd för att förlora. Det verkar inte så nyttigt, eller? I originalfilmerna fick jag inte intrycket av samma strikta förhållningssätt.

Ja, jag sänker betyget men bara ner till en trea. Jag tycker faktiskt slutet är så pass bra så att det räcker till det.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nooo

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →