SFF13: Metro Manila

11 november, 2013 2 kommentarer

sff_logoMetro ManilaTitel: Metro Manila
Regi: Sean Ellis
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag visste ingenting om Metro Manila. I alla fall ingenting om handlingen. Jag hade läst om den att den tydligen ska vara Storbritannien bidrag till Oscar för bästa utländska film (eller bästa icke-engelskspråkiga film som det heter numera) och regissören skulle vara britt. Det låter kanske konstigt men filmen utspelas på Filippinerna och språket man talar i filmen är filipino. Filmens producentländer är Storbritannien och Filippinerna.

Filmens regissör heter Sean Ellis och han har även fotat filmen. När jag tittar på hans IMDb-sida så verkar det vara den första filmen han stått som filmfotograf för. Jag måste säga att jag är imponerad. Metro Manila är en väldigt vacker film. Den inleds på landsbygden bland risodlingar på terrasser i grön och kuperad terräng. Vi träffar Oscar Ramirez (Jake Macapagal) och hans familj som får för lite betalt för sitt ris och tar sina två små barn och beger sig till huvudstaden Manila för att söka lyckan och jobb.

Metro Manila påminner om en film som Cinderella Man (eller Ip Man för den delen) med en pappa som försöker försörja sin familj i fattiga tider. Oscar gör allt han kan för att familjen ska hitta en bostad och för att han ska hitta ett jobb. Inte oväntat blir familjen lurade omgående och står ganska snart utan bostad, utan jobb, med två barn i Manila. Hur kul är det? Nej, inte kul. Oscars fru Mai (Althea Vega) finner sig dessutom tvungen att ta jobb på en strippbar. Efter tag ser det dock ut att vända för Oscar när han får jobb för värdetransportfirma. Men det är ett farligt jobb.

Länge står den här filmen och stampar på betyg tre, kanske en stark trea. Det är vackert och miljöerna i Manila är exotiska, kokande, häftiga och hektiska. Men det finns nåt som stör mig hela tiden och tyvärr växer det efterhand och överskuggar det som är bra med filmen. Efter ett tag känner jag att filmen är alldeles för smetig, övertydlig och fylld med klichéer. Oscar är en så godhjärtad och naiv man att det nästan är löjligt. Ingen kan vara så naiv. Inte ens en risodlare från filippinska landsbygden. Det som fick mig att tappa sugen helt var en lång, evighetslång, sekvens där Oscar är ute och dricker med sina nya kollegor, börjar gråta över hela situationen samtidigt som vi får se Mai plågas på strippklubben. Allt ackompanjerat av pompös smörmusik som verkligen skulle få oss att förstå. Nope. Det blev för mycket.

Det är klumpigt gjort. Inversen av subtilt. Berättarröst? Ja, det kan ni räkna med! Oscar berättar för oss vad det hela går ut på. Nej, jag ledsnade tyvärr. Hmmm, synd, för det tekniska hantverket är det egentligen inget fel på.

2+/5

Om visningen: Det här var en mysig söndagsvisnig vid tolvtiden. Havregrynsgröt till frukost, tunnelbana in till stan, grabba en kaffe på vägen. Jag tog plats ganska långt bak på Skandia där jag lärt mig av Henke att det finns lite upphöjda platser där det dessutom är bättre benutrymme. Apropå Henke så träffades vi av en slump när jag kom ut från visningen. Han och kompisen Vanessa skulle in och se nästa film, Afternoon Delight, givetvis en film i sektionen American Independents.

****

Movies – Noir har också sett Metro Manila och han kallade den festivalens hittills bästa film. Huh?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2013, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Tomorrow Never Dies

7 oktober, 2013 10 kommentarer

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rush

5 oktober, 2013 14 kommentarer

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

WKW: The Grandmaster

14 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarTony LeungTitel: The Grandmaster
Regi: Wong Kar-wai
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Wong Kar-wai (WKW i fortsättningen) har faktiskt gjort en martial arts-film tidigare. Ashes of Time heter den och den kom 1994. Jag såg redux-versionen på Stockholm Filmfestival för några år sen och det var en ren plåga. Ni kan läsa lite mer om den plågan här. Detta gjorde att jag var skeptisk inför The Grandmaster men eftersom jag gillar både martial arts och WKW (i vanliga fall!) så var det ett måste att se filmen. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att det här skulle bli två plågsamma timmar.

Ip Man (här spelad av coole Tony Leung) är en känd figur i kinesisk 1900-talshistoria och det har gjorts ett antal filmer om honom. Hur skulle WKW hantera storyn? Ja du, bra fråga! Han hanterar den inte alls skulle jag säga. Jag får ingen som helst känsla för vem Ip Man är eller nån annan av personerna i filmen är. Vad beror det på? Ja, dels finns det inga scener där vi får se två personer agera mot varandra, att prata, föra en dialog. Istället är det bara flummigt slomo-foto och en voice-over som babblar filosofiskt trams. Då och då dyker det upp informationstexter som meddelar att en oerhört viktig händelse i Ip Mans liv har hänt. Oj, vad gripande… NOT.

Min favorit från Crouching Tiger, Hidden Dragon, den underbara Zhang Ziyi, är med i filmen som dotter till en gammal martial arts-mästare. Tyvärr kan hon omöjligen lyfta detta dravel till nån sorts godkänd nivå.

Om man är snäll kan man säga att det i filmen finns en historia om en maktkamp, om vem som ska vara martial arts-kung i staden Foshan i Kina i slutet av 1930-talet. Ip Man blir utsedd till arvtagare, den gamla mästaren blir mördad, hans dotter (Zhang Ziyi) kräver hämnd. Sen invaderar japanerna och Ip Man flyr av nån anledning till Hongkong utan att ta sin fru och dotter med sig.

I Kina (främst Hongkong antar jag) är filmen är den mest inkomstbringande filmen nånsin för WKW så att jag inte förstår berättarstilen alls kanske har en kulturell koppling. Fast grejen är att WKW för mig är ganska olik sina Hongkong-kollegor. WKW är en filmpoet. Han gör ganska flummiga filmer där handlingen kommer i andra hand. Han berättar med bilder, i tidigare filmer med hjälp av fotogurun Christopher Doyle, och musik. Mer ordinära scener med ”vanlig” dialog förekommer nästan inte. Jag brukar oftast gilla hans stil som t ex i Helgon i neon och Chungking Express.

Den här flummiga stilen funkar nog bara när WKW har helt fria tyglar. När han ska berätta en historia, som i det här fallet Ip Mans historia, ja, då funkar det inte alls. Martial arts-koreograflegenden Yuen Woo-ping står för fajtingscenerna och det borde ju borga för några höjdpunkter i det avseendet i alla fall. Men jag vet inte, jag har sett betydligt mer imponerande och snyggare fajtingscener. Min favoritscen i filmen är ändå en snygg sekvens där Zhang Ziyi slåss mot en elaking på en perrong samtidigt som ett tåg passerar.

Slutomdöme: dravel, sömnpiller, tråkigt, trist, obegripligt. Jag rekommenderar att ni ser Ip Man från 2008 med Donnie Yen i titelrollen istället.

1/5

Vill ni få ”second opions” när det gäller filmens kvalitet så kolla in hos Henke och Sofia som också skriver om den idag, och tidigare har även Jessica skrivit och Har du inte sett den? poddat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

WKW: Ashes of Time

7 september, 2013 2 kommentarer

Ashes of TimeTitel: Ashes of Time
Regi: Wong Kar-wai
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Ashes of Time såg jag i en redux-version på Stockholm Filmfestival 2008. Jag såg fram emot den väldigt mycket…

Wong Kar-wai är något av en favoritregissör. Hans filmer brukar ofta ha en känsla som jag gillar. Filmerna brukar flyta omkring i en skön känsla av poesi och romantik istället för att ha en rätlinjig handling från a till b. Det krävs nog en hel del för att få det att funka. Wuxia-svärdeposet Ashes of Time gjorde WKW 1994 (parallellt med att han gjorde Chungking Express) och nu visade han sin redux-version här på festivalen. Det visade sig vara den värsta smörjan jag sett på väldigt länge. Det var en enda lång plåga, trots att filmen inte var speciellt lång. Fotot, av min husgud Chris Doyle, är en katastrof. Handlingen upplöses i en flummig poesisession. Actionscenerna förstörs av Doyles sönderklippta och suddiga slow motion-foto som får en att må illa. Inget är bra i denna totala katastrof. Pluset i kanten får Tony Leung Chiu Wai och Maggie Cheung som nånstans ändå ger nån sorts nerv åt denna kalkon.

1+/5

Om visningen: Inte mycket att säga. Jag satt och vred mig och hoppades filmen skulle ta slut nån gång. Ingen kan ha gillat det här. Ja, jo, jag kan väl säga att jag betraktar det här som en film som heter Ashes of Time. Sen finns det två versioner. Både IMDb och Filmtipset verkar tycka att det är två olika filmer men det tycker jag inte funkar. För mig är det en film men två versioner. Och den får en etta.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Elysium

21 augusti, 2013 22 kommentarer

Elysium

Himmel

Titel: Elysiumfilmspanarna_kvadrat
Regi: Neill Blomkamp
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmspanarträffen efter semestrar och annat trams inleddes efter en snabbfika med en titt på Neill Blomkamps science fiction-film Elysium. Först vill jag, precis som Jessica gjorde på det efterföljande pubhänget, konstatera att det är roligt att det kommer så många sf-filmer just nu. Vad har vi sett? Star Trek Into Darkness, Oblivion, After Earth, Pacific Rim bl a. Sen känns det även som att superhjältefilmerna har fått mer sf-inriktning vilket jag tycker är trevligt. Det gäller t ex Iron Man 3, Man of Steel eller The Wolverine.

Neill Blomkamp är en ung sydafrikansk regissör med bara en tidigare långfilm under bältet. Den filmen är i och för sig inte vilken film som helst. Blomkamps District 9 kom 2009 och gjorde succé bland kritiker (och publik också om jag minns rätt?). Själv tyckte jag den var riktigt bra även om jag inte kunde låta bli att störa mig lite på mockumentärstilen som filmen inleds med. Nu får man väl nästan kalla Blomkamp en sorts golden boy inom filmindustrin, speciellt med avseende på hans arbete med datoranimerade effekter (cgi på svenska).

District 9 var en politisk film som med hjälp av ett science fiction-scenario drog paralleller med vårt samhälle och pekade på problem som existerar (rasism, apartheid, flyktingar, mm). Elysium skiljer sig inte i det avseendet. Ungefär 150 år framåt i tiden är Jorden ett överbefolkat helvete, mer eller mindre. Miljöförstöring har gjort luften dålig, L.A. har förvandlats till en kåkstad, folk pratar spanska (som om det skulle vara nåt dåligt…), arbetslösheten är stor, osv, osv.

På en gigantisk rymdstation, Elysium, har de som kan, dvs de rika och privilegierade, tagit sin tillflykt. Här bor de med avancerad teknologi, sjukvård som i princip ger evigt liv vad det verkar, i en slick värld som till viss del liknar The Capitol i The Hunger Games. Max (Matt Damon) har precis kommit ut efter ett fängelsestraff och sliter nu på en fabrik som producerar robotar och annat teknologi för Elysiums räkning. Även om Max tycker livet är monotont, slitigt och tråkig så är han är en av få som har jobb. Men… efter en strålningsolycka på fabriken har Max plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda hopp är att ta sig upp till Elysium för att där hela sig själv i en s.k. Med-Pod. Samtidigt på Elysium planerar (försvars?)ministern Delacourt (Jodie Foster) en kupp för att själv bli president. Även om man lever i fred, välstånd, hälsa så har man inte blivit av med girighet.

”I promise you, one day I’ll take you to Elysium.”

De första kanske 45 minuterna av filmen är jag helt uppslukad av filmen. Jag stortrivs. Jag älskar de båda miljöerna som vi får uppmålade för oss. Först det skitiga och överbefolkade Los Angeles där folk antingen är biltjuvar eller jobbar på robotfabriken. De flesta som jobbar för olika myndigheter är robotar, och det innefattar läkare, säkerhetspersonal och övervakare. Apropå övervakare så får vi en härlig scen när Max besöker sin för att försöka förklara ett tumult som uppstod vid en säkerhetskontroll när han skulle ta bussen till jobbet. Personlig service… NOT. Som kontrast har vi världen uppe på Elysium. Här har man skapat ett evigt förortsparadis med grönt gräs, blått vatten och vita hus i en artificiell jättebiosfär, eller ett jättebiohjul kanske det ska kallas.

Inledningen av filmen är i mångt och mycket ett socialrealistiskt drama om Max där han försöker hanka sig fram för att kanske nån gång få ihop pengar till att åka till Elysium. Det är nåt han har drömt om ända sen han var liten pojk, då han ofta tittade upp mot himlen och Elysium. Så nära men ändå så långt bort. När actionen väl sätter igång är jag länge helt med i filmen. Det är spännande, det är snyggt, det är en kamp mot klockan.

Som politisk allegori tycker jag filmen funkar. Att på det sättet som görs i filmen sätta samtida frågor i fokus funkar för mig. Det som skildras i Elysium är inte långt ifrån den värld vi lever i. Det är bara att titta på EU och de murar som byggs upp och de flyktingar som via livsfarliga rymdfär… eh båtturer försöker komma in via Medelhavet. Eller glutta lite på hur det funkar i USA med dess (sjuka) sjukvårdssystem.

LA

Helvete

Skurk i filmen är förutom Delacourt själv hennes hantlangare Kruger som nere på Jorden står redo att utföra hennes order. Kruger spelas av samme Sharlto Copley som gjorde huvudrollen i District 9. Kruger är en riktigt obehaglig karaktär, givetvis genomond och fullständigt galen.

Filmen är som sagt länge väldigt bra. För mig tappar den tyvärr mot slutet då händelserna blir mindre intressanta. Det blir mer av standardaction plus att det politiska budskapet målas med lite väl breda penslar (barn springande i slomo i vattenpölar, nja). Action i sig behöver inte betyda att det är nåt fel. Den action som förekom under första timmen var riktigt spännande och nervig. Problemet är att t ex slutfajten mellan Kruger och Max uppe på Elysium är filmad med superskakig kamera och klipparen fått fnatt i klipprummet.

Jag vet inte om filmmakarna inte riktigt vetat hur man skulle sy ihop slutet. Det stressas liksom igenom och vissa saker som händer känns ologiska. Jag ska inte gå in på några detaljer här men med tanke på antalet roboter vi sett under filmen känns det konstigt att de alla verkar ha tagit fikarast under de sista 20 minuterna. Delacourt (Jodie Foster som gör en solid insats) försvinner lite väl snabbt ur handlingen också utan nåt riktigt avslut.

Det är nära nära nära att jag delar ut en svag fyra men det landar till slut på en stark trea till Elysium, som jag tyckte var snäppet bättre än District 9 (ja, Sofia!). Förresten, att jag inte nämnt den kvinnliga rollfiguren Frey är ingen kritik mot Alice Braga, som spelade rollen, men det visar att det var en tråkigt skriven roll. Frey är Max gamla kärlek med en sjuk dotter, och som rollfigur är hon ganska meningslös och bara nåt för Max att rädda och skydda.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3+/5

Vad tyckte mina bloggkompisar? Fågel, fisk eller mittemellan?

Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Furious 6

17 augusti, 2013 9 kommentarer

Furious 6

En stridsvagn… och flygekorren Tyrese

Titel: Furious 6
Regissör: Justin Lin
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte, hur var det? Fanns det ens en enda regelrätt street racing-scen i den förra filmen. Jag tror inte det. Jag tycker mig dock minnas att man la in en liten blinkning med en sekvens där Brian eller Dom konstaterar att de behöver rejsa för att vinna en bil eller få ut nåt annat, vad det nu kan ha varit, av rejset. Sen klipper man till en scen efter rejset där givetvis Brian eller Dom har vunnit men utan att visa själva rejset. Kanske en markering att man nu i del fem hade lämnat den genren bakom sig och var en ren heistfilm.

I början av Furious 6 får vi ändå, trots det jag skrev ovan, en racingscen ganska så på direkten. Man luras att tro att det är Dom och Brian som är ute och rejsar, på skoj kanske, men de rejsar i alla fall. Sen visar det sig att de är på väg till Mia som ska föda Brians son och Doms systerson.

Men den absoluta inledningen av filmen är faktiskt ett collage med klipp från alla tidigare filmer, inklusive Tokyo Drift (just sayin’). Bara så att man är up to speed liksom. Ungefär som i vissa tv-serier, t ex Fringe som jag såg senast, då en dramatisk berättarröst konstaterar ”Previously on Fringe” och så får man en snabb sammanfattning innan avsnittet börjar.

Dom, Brian och Mia lever ljuva livet, i Italien tror jag det var (La dolce vita med andra ord). Sen dyker agent Hobbs (The Rock) upp och allt förändras. Av anledningar som jag inte ska gå in på (men det har med Lettys död att göra) så samlar Dom ihop sitt team igen (fast vi slipper Leo och Santos). Teamet består nu av: Dom, Brian, Gisele (Gal Gadot), hennes pojkvän Han (Sung Kang), jycklaren Roman (Tyrese Gibson) och nymagtränade Tej (Ludacris). Skurken som man är ute efter, Owen Shaw (Luke Evans), är en f.d. brittisk special forces-soldat som blivit kriminell och förmodligen galen (hur vanlig är inte den skurken på film?). Agent Hobbs jobbar ihop med Riley Hicks som spelas av MMA-fajtern Gina Carano (som jag inte har sett i Steven Soderberghs näst näst näst sista film Haywire).

LettyTyvärr gillar jag inte sexan lika mycket som femman. Storyn är alldeles för förvirrad och splittrad samtidigt som vissa av actionsekvenserna är för långa och även de en aning förvirrande. Det finns dock några galna scener där det görs galna stunts. Jag bara måste nämna en scen med Dom där han ”flyger” (likt Stålmannen) för att rädda en viss person och sen landar de båda på en… nej, inte på en luftmadrass. Men överlag tycker jag det mesta är sämre än i femman. Här blir både fajt- och bilscener för långa och för ryckiga och hoppiga. Den avslutande actionsekvensen är spektakulär, eller det är åtminstone vad man ska tycka. För mig var landningsbanan för bara lång, och då menar jag både scenen och landningsbanan i sig. Jag skulle kunna döpa filmen till The Fast and the Curious Landing Strip om jag skulle vilja göra en ordvits…

The Rock. Dwayne Johnson. Han är en naturkraft med både humor och badassness. Tur att han är med för hans partner som spelas av Gina Carano tycker jag inte har nån vidare karisma. Som skådis ger hon mig ingenting. Jag tror jag hellre ser en riktigt fajt med henne. (Och nu kom jag att tänka på Frida Wallberg och så blev jag lite ledsen.) Skurken Shaw är blek i mina ögon och bidrar inte heller med nåt speciellt förutom att han förstås är britt.

Det som var riktigt roligt var att LETTY för en gångs skull faktiskt ÄR MED I FILMEN. Lite synd då att filmen inte riktigt håller måttet. Spoiler Fast Letty och Dom har en ganska skön terapisession på hjul där Dom försöker få Letty att minnas Spoiler slut. Men om det är nåt som håller måttet så är det sekvensen med stridsvagnen på motorvägen. Den är sååå mycket bättre än avslutningen på landningsbanan som aldrig lyfter. I slutändan kände jag att filmen var lite tråkig vilket aldrig är ett bra betyg.

MEN, det som i slutändan gör att det bara blir en tvåa i betyg är en fullkomligt horribel scen som är tänkt att vara rolig (?) men som bara är tråkig och fylld med trams och fördomar. Agent Hobbs och Tej är på en lyxig bilutställning för att fixa några bilar. De blir bortmotade av en av värdarna eftersom de inte verkar höra hemma där med sitt vardagliga sätt och sina vardagliga kläder. Därefter, när de väl har övertaget, klär Hobbs och Tej bokstavligt talat av samme värd. Istället för att hota honom med humor och snitsiga ord så hotar de med våld. Det blev bara trött och tråkigt och det fanns ingen poäng.

tiretiretire_halv
PS. Det kom en intressant scen efter eftertexterna som skvallrar om vem som dyker upp som skurk i sjuan och dessutom att det här måste ha varit sista gången vi såg Han?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast Five

16 augusti, 2013 10 kommentarer

JumpTitel: Fast Five
Regissör: Justin Lin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte varför jag blir förvånad över att filmen börjar direkt efter händelserna i fyran. Den filmen slutade ju mitt i ett skeende så det borde ha känts naturligt att ta vid där men det är inte så vanligt att man gör så. Inte så direkt i alla fall. Det brukar alltid börja med en flashback. Den inledande scenen i Fast Five är en ren fortsättning på den sista scenen i Fast & Furious.

Jag hade inte heller nån aning om att The Rock, ja, eller Dwayne Johnson som han kallar sig när han inte är brottningsskådis, skulle vara med. Jag hade ju sett att han skulle vara med i sexan men när han dök upp även i femman så var det en positiv överraskning. Jag kallar honom The Rock i fortsättningen. Det blir enklare så. Hur som helst, The Rock har en härlig charm, det är bara att medge.

Det första vi konstaterar är att Brian (Paul Walker) nu är en fullvärdig medlem av Doms gäng. Han är Doms syster Mias pojkvän (ja, och mer än så visar det sig) och han är den som leder fritagningen av Dom (Vin Diesel om nån missat det) i filmens inledning. Han har nu helt lämnat sin lojalitet med polisen, FBI, eller andra myndigheter, bakom sig. Han har hittat hem. Till sin familj.

Efter att ha räddat Dom från sitt 25+ år långa fängelsestraff styr gänget kosan till Rio. Där sammanstrålar man med Doms gamla kompis Vince (Matt Schulze i repris från första filmen). Efter diverse händelser får Doms team chansen att sno 100 miljoner dolares från en knarkkung (det är alltid en knarkkung; här heter han Reyes). För att lyckas med det så utökas teamet och vi träffar återigen Han Seoul-Oh (Sung Kang), Roman Pearce (Tyrese Gibson), Tej (Ludacris) samt pajasarna Leo (Tego Calderón) och Santos (Don Omar). Ny medlem i teamet är Gisele (Gal Gadot) som vi ju lärde känna i fyran. Hmm, det är verkligen många lojaliteter att hålla reda på här. Polisgänget, Doms gäng och sen finns det alltid ett skurkgäng, och folk byter gäng som man byter underkläder.

The Rock var det. Var kommer han in i bilden? Jo, han spelar en Luke Hobbs, amerikansk myndighetsagent med uppdrag att fånga in den förrymde brottslingen Dom. Han är snart Doms team på spåren och i Rio samarbetar han med den lokala polisen Elena Neves (Elsa Pataky) för att slutligen, efter envetet arbete och med passion, sätta dit Dom (lite The Fugitive-känsla här). Även när det gäller Hobbs och Neves så är det här med lojaliteter ett problem (alltså för rollfigurerna, inte mig). Vad är viktigast? Att fånga Dom eller kanske att sätta stopp för knarkkungen Reyes? Eller både och?

Solid as a...

Solid as a…

En sak jag kanske har lite problem med i filmen är att både Brian och Mia (Jordana Brewster) blivit ”kriminella” lite väl enkelt. Det finns ingen förklaring. Det skulle i såna fall vara det där med familjen. Dom är kriminell. Om man är en del av Doms familj så får man helt enkelt bli kriminell själv också. Jag tycker kanske det saknas (starka) uppgörelsescener här. Jag vill se Brian och Mia göra upp med Dom och sen acceptera faktum.

Vince var en punk i första filmen och han är en punk här också. Vince är helt enkelt en idiot (kärt barn har många namn) och jag gillade honom aldrig i den första filmen och jag gillar honom inte här. Han är bara irriterande. Nåväl, låt oss glömma Vince…

Jag släpper alltså den tanken och skrattar högt resten av filmen.

Hahaha, det är helt otroliga saker de sysslar med här. Doms team gör det inte enkelt för sig. Varför alltid råna saker som rör sig? Men visst, det är ju kanske mindre säkerhet då, bara man lyckas ”ta sig ombord”. Men som sagt, helt galna saker hittar de på. Jag gillade hela den långa sekvensen med tågrånet i början av filmen. En sekvens som avslutas på ett sagolikt sätt då Dom och Brian gör ett nätt litet bilhopp ner i en flodravin. Åh, det är bara för bra. När jag tittar på klippet nu igen så kan jag inte låta bli att le stort. Det är nästan så filmen får en fyra bara för den sekvensen.

Lite kul är att filmen i början kör såna där typiska spanska gitarrer (Babel-gitarrer brukar jag kalla dem; de förekommer även i Snabba Cash-filmerna) för att sätta en melankolisk ödesmättad stämning. Språket är dock portugisiskt i Rio och det bidrar till en mysig stämning. Jag förstår att man ofta använder portugisiska i reklamfilmer för vad det nu än är man gör reklam för (i svartvitt).

Rios favela gör sig väldigt bra på film. Jaktscenerna härifrån är underbara. Men varför måste man alltid luftspringa när man hoppar från ett hustak till ett annat? Well, jag får kanske fråga Carl Lewis, men som jag har förstått det så kan du inte påverka hopplängden i luften. Efter uthoppet handlar allt bara om att förbereda landningen. Nu vet jag att längdhoppare idkar sig av just den s.k. springstilen men den kräver träning, en träning som varken Vin Diesel eller Tom Cruise har.

När väl The Rock träder in i handlingen så är det The Rock vs. Vin Diesel som gäller. Dom har sitt krucifix runt halsen, Hobbs har sin agent-badge. De båda har en bra fajt (The Rock gör t.o.m. en kip-up) . De känner båda en respekt för varandra, ungefär som u-båtskaptener på film brukar göra (eller som Harrison Ford och Tommy Lee Jones gjorde i The Fugitive). Fast jag måste ändå säga att det nästan blir löjligt när Hobbs samarbetar med Dom och gör diverse ologiska eftergifter i slutet.

När det gäller de kvinnliga karaktärerna så måste man ändå säga att man har ryckt upp sig. Rio-polisen Elena, Gisele och Mia är riktiga rollfigurer. Nu är väl Mia lite väl Maria-lik återigen och dessutom är hon gravid (spoiler!) med Jesus-barnet och Dom är Fadern och Brian är pappan Josef och vem är Den Heliga Anden? Hobbs? Haha, ja, nu går jag kanske lite väl djupt där inget djup finns. Uppdatering: Givetvis är det Letty som är Den Heliga Anden.

I slutändan, det filmen handlar om är familjen, Familjen, FAMILIJEN. Dom är så himla glad och nöjd här, när hans familj börjar komma samman med Brian, Mia och barnet. Det är bara Letty som saknas (men om man bara kollar hela eftertexterna så…).

Vi bjuds även på over the top-action som är riktigt underhållande. Och eftersom det inte förekommer nån street racing (om jag minns rätt) så får vi ej heller scener med tjejer dansande i hotpants framför bilar innan racet ska börja. Fast jag kan minnas fel. 😉 Det är väldigt nära fyran här. Kanske en omtitt nån gång ge ett sista lyft?

tiretiretiretire_halv

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast & Furious

15 augusti, 2013 6 kommentarer

Fast & FuriousTitel: Fast & Furious
Regissör: Justin Lin
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Äntligen. Äntligen är hela det gamla gänget tillbaka. Ja, jag har till och med längtat efter Brian. Well, efter att Tokyo Drift så är det väl kanske inget annat att vänta. Filmen inleds med en sekvens som kan vara den sekvens som jag minns bäst, och dessutom tycker ÄR bäst, i hela franchisen, i alla fall om man pratar actionsekvens. När jag tänker The Fast and the Furious så är det den här bilden jag ser framför mig.

Dom (Vin Diesel) och hans nya team befinner sig i Dominikanska Republiken där de rånar tankbilar. Jag vet inte, finns det inte lättare sätt att tjäna pengar än att råna tankbilar i farten. Varför inte göra det när de står stilla, typ när föraren är på lunch eller slår en drill. Men ok, det skulle inte bli en lika fartfylld film så.

Nåväl, efter en lyckad kupp beslutar Dom att hans tjej Letty inte ska vara med i ligan längre. Spåret efter dem är för hett, och kvinna som hon är så måste hon ju skyddas. Sagt och gjort, Letty åker hem till L.A. där Doms syster Mia befinner sig. Efter några veckor får Dom ett telefonsamtal där Mia säger att Letty har mördats. Dom åker till L.A. för att ta reda på vad som hänt. Parallellt med detta träffar vi återigen vår vän Brian O’Conner (Paul Walker) som nu jobbar för FBI. Brian är på jakt efter knarkkungen Braga och hans spår leder till en viss David Park. Vem tror ni Doms spår när det gäller Lettys mord leder till? David Park? Nej, men det var bra gissat. Dessutom är det givetvis så att denne Park säljer nitrometan som används som bränsle i street racing. Let the race begin!

Haha, jag tittade just på den inledande actionsekvensen i Fast & Furious då Dom och gänget rånar en tankbil med jag vet inte hur många extra vagnar på släp (fyra extra tror jag det var). Den scenen är grym. Dessutom är det den scen som satt sig på hjärnan av nån anledning. Det kan bero på den där vägen de har hittat kanske. Var har de hittat den? Det är en sån där gammal, sliten, solblekt, landsväg med sprickor i asfalten. Nästan en lost highway skulle man kunna säga. Finns den på riktigt? Det kändes som man slitit ut den lite extra med cgi. Mot slutet av scenen övergår man tyvärr HELT till cgi vilket är lite synd. Visst, det som händer skulle KANSKE kunna hända men så fort man ser det är cgi så slappnar man av och vet att det kommer att gå bra.

Michelle

Colgate

Jag gillar idén med Doms team. Dom och Letty och är ett klockrent par. Sen har vi Han från Tokyo Drift tillsammans med en token snygg tjej (som mig veterligen inte dyker upp i senare filmer). Det funkar. Tyvärr har vi sen ett buskispar, två snubbar som ska vara roliga men som inte är det. Lyckligtvis är de inte med så mycket.

Hur får man The Fast and the Furious 4? Jo, mixa tv-serierna Miami Vice och The Wire med en stor mängd smöriga popcorn och nån TV4 Sport-dokumentär om street racing och du är ganska nära sanningen. I The Wire får man se båda sidorna av lagen, dels knarklangarna med Stringer Bell i spetsen, och dels poliserna som försöker sätta dit dem. Här har vi nåt liknande. Skillnaden är väl kanske att polisen, Brian (Paul Walker) alltså i det här fallet, har lite svårt med sina lojaliteter. Jag menar, gruppen runt Dom som Brian blir en del av är ju det närmsta Brian har som han kan kalla familj. Var t ex Brians föräldrar håller hus är oklart.

Lite kul är att Brian nu jobbar för FBI och plötsligt har kostym och slips. Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb. Borta är de blonda lockarna. Men det varar inte länge förstås. Det var ju det där med lojaliteterna. Hastigt och mindre förvånande finner vi nämligen Dom och Brian jobbandes tillsammans för att sätta dit Braga. De båda blir anlitade för att smuggla knark från Mexiko till USA medelst bil. Hur ska de bevisa att de är värdiga uppgiften? Street racing förstås. Haha, jag måste säga att det är kul hur de alltid lyckas få in en sekvens med street racing i varje film. Det blir mer och mer krystat för varje gång. I just det här rejset finns en fin callback till film nummer ett när Dom prejar Brian i slutet av loppet.

Dom är on a mission i den här filmen. Han ska ta reda på vad som hände med Letty. Det är t.o.m. så att de har en scen med Dom där han håller en bad guy i foten utanför ett fönster för att så att säga ”förhöra” honom. Fast Brian kommer till killens undsättning. Apropå Brian och Dom och deras relation. Det finns fortfarande inte nåt som riktigt förklarar varför de har blivit bundis. Varför låter Dom Brian vara med i gänget? Kanske mest för att Doms syrra Mia är kär i honom och att de är ett fint par.

Ett klagomål jag har på den här filmen, och alla filmer hittills, är att vi inte får se mycket, nästan inget alls, av Michelle Rodriguez som spelar Letty. Hon är ju knappt med i nån av filmerna! Och apropå de kvinnliga rollfigurerna: det finns två typer av kvinnor i filmerna (om vi inte räknar Letty). En Mia som ska skyddas och som är en Maria-figur. Och sen en modelltjej i hotpants som är med som ögongodis för boysen. Behöver det verkligen vara så?

Nu när jag läste igenom min text en gång till så insåg jag att det faktiskt finns en kvinnlig rollfigur i filmen som inte är nån av stereotypfigurerna. Nya ansiktet Gal Gadot spelar Bragas kvinnliga högra hand och hon visar sig vara en badass.

tiretire

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Fast and the Furious: Tokyo Drift

14 augusti, 2013 10 kommentarer

Eh, what? Are we making a movie?

Eh, what? Are we making a movie?

Titel: The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Regissör: Justin Lin
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Har ni sett Billy Bob Thornton-regisserade Sling Blade? Om ni har det, som jag har, så vet ni att en ung liten kille har en av huvudrollerna. Det var en ung liten kille som pratade med en sån där släpande sydstatsamerikanska som ibland är tilltalande (kanske när barn pratar så), ibland mest jobbig. Lucas Black hette den unga skådespelartalangen. Jag gillade Sling Blade mycket, och jag gillade Lucas Black som spelade med en sån där stolt, vrång envishet som bara barn kan ha på film.

Jag gillar inte Lucas Black nåt mer.

I den tredje installationen av The Fast and the Furious lyser både Paul Walker och Vin Diesel (nästan) med sin frånvaro. Istället lyser dumhet i kubik med sin närvaro. Lucas Black lyser med sin stelhet och en skådespelartalang som hämtad från en misslyckad audition. Black har vuxit upp men hans talang har inte växt med honom, snarare tvärtom. Black spelar Sean, en street racing-slyngel på drift som skickas till Tokyo av sin mamma för att där bo med sin pappa – och sköta sig. Det ska väl gå bra. Det finns ju ingen street racing i Tokyo. Eller hur var det nu?

Nej, nej, nej, nej. Inledning är patetisk. Jag tänker att jag har hamnat i ett stereotyp-helvete med jocks och cheerleaders vart jag än tittar. Jag vet inte varför men det funkar betydligt sämre när det är ungdomar det handlar om. Kanske är det skådisarna som inte klarar av att axla sina stereotyper riktigt och då blir det bara fånigt. Eller så gillar jag inte high school-filmer. När Sean kommer till Tokyo blir det aningen mer uthärdligt. Men bara aningen; vi får ju träffa vår tredje rappare-gone-skådis: Lil’ Bow Wow! Ho, oh, nej, sluta nu. Allt är förlåtet Ja Rule, kom tillbaka.

Sung KangHamnar Sean i trubbel? Får han ihop det med gangsterkillens flickvän? Ska han rejsa mot gangsterkillen? Är han i början dålig på den japanska driftingstilen? Blir han tränad av nån som kan? Blir han sakta bättre? Är det Karate Kid 2 fast med bilar? Svar ja på alla frågor.

Filmen är en klassisk ”fisk på torra land”-historia. Sean lallar omkring i Tokyo, på nya skolan eller i parkeringsgarage och försöker vara cool. Det skulle kanske kunna funka men tyvärr finns inga stakes. Skurken är blek. Han kallas D.K. (Drift King) och görs av en skådis (Brian Tee) som är sämre än både Bow Wow och Lucas Black tillsammans. Stelheten personifierad. Seans romans känns bara krystad och hans tjej har egentligen inte nån funktion. Vid ett tillfälle driftar hon lite men bara på skoj tillsammans med Sean i bilen.

Den enda ljuspunkten, och den får man leta efter med lykta (fast vänta, då syns den ju bara sämre…) är rollfiguren ”Han” spelad av coole Sung Kang. ”Han” har jag lärt mig gilla mer och mer i de senare filmerna. Här var han bra men ändå inte nåt speciellt och han kunde definitivt inte rädda filmen från krasch.

Nej, det är helt enkelt en urtråkig film och när Vin dyker upp i en cameo är det bara fånigt.

tire
PS. Ni som kan er The Fast and the Furious vet att Tokyo Drift faktiskt utspelas sist av alla hittills gjorda filmer, sexan inkluderad. Mer om detta senare i temat.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →