The Butler (2013)
2 mars, 2016 8 kommentarer
The Butler är filmen om en butler, Cecil Gaines (Forest Whitaker) heter han här, som jobbade i Vita Huset som butler i över 30 år. Gaines såg presidenter komma och gå genom årens lopp: Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan och slutligen en viss Barack Obama. Samtidigt som det är en personlig historia är det även en historia om USA i allmänhet och de svartas rättigheter i synnerhet.
Är det hela baserat på en sann historia? Givetvis! Verklighetens butler hette Eugene Allen och jobbade i Vita Huset i 34 år fram tills att han slutade 1986.
Jag gillar nästan alltid filmer och dokumentärer som utspelas i 50- eller 60-talets USA t ex när det handlar om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Jag tycker det är en fascinerande del av USA:s historia med både hemska och inspirerande berättelser.
The Butler handlar i grunden om vilken metod man ska använda för att uppnå de rättigheter man kämpar för, och hur två olika synsätt på just detta kan splittra men även till sist ena en familj.
Whitakers butler Cecil betraktas av sin aktivist-son Louis (David Oyelowo) som en Onkel Tom som går i de vitas ledband. Cecil själv vill jobba inne i ”systemet” och på så vis uppnå respekt och rättigheter, trots att det länge och väl mest handlar om att vara tyst och osynlig.
Ett problem med den här typen av ”frihetskämparfilmer” är att de ibland kan kännas lite pompösa. Inledningen av The Butler känns just lite pompös och övertydlig. Vår åldrade butler sitter på en stol i Vita Huset och minns tillbaka till sin barndom. Vi får se två lynchade svarta män hänga i ett träd. Det spelas pampig musik och vi hör citat av Martin Luther King. Den amerikanska flaggan vajar, men den vajar i bakgrunden liksom i skugga som att den skäms. Istället för att berätta historien så visar man upp vad historien kommer att berätta.
Efter denna något tungrodda inledning puttrar filmen på i all sin välgjordhet. Cecil arbetar sig uppåt i livet, från bomullsarbetare i Södern via hotellbetjänt till butler i Vita Huset. Han träffar sin blivande fru (Oprah Winfrey) och bildar familj. Han och sonen Louis kommer inte överens, speciellt inte efter att Louis meddelar att han gått med i Svarta Pantrarna.
Jag tänker lite på Forrest Gump när jag ser The Butler. Bägge filmerna skildrar världshistoriska händelser men ur lite udda perspektiv. Cecil kliver in i Ovala rummet, där Eisenhower med sina medarbetare diskuterar hur de ska hantera raskravallerna i Södern, för att servera te och han kan ju inte låta bli att lyssna (lyssna men inte höras).
En sak som jag tycker The Butler gör rätt är att det inte finns nån ”white knight” som hjältemodigt kliver in och räddar upp situationen. Nej, det är inte en sån rollfigur som är i fokus. Istället handlar filmen främst om Cecil och hans familj.
Mot slutet blir det lite dammigt i rummet när regissören Lee Daniels börjar trycka på de rätta känsloknapparna. Aningen sentimentalt kanske, men inte för mycket.
Vill ni se en bra dokumentär om den amerikanska Black Power-rörelsen så kan jag rekommendera The Black Power Mixtape 1967-1975 där bl a Angela Davis i fängelset intervjuas av svenske reportern Bo Holmström. Dokumentären finns att se hos TriArt.se.
Vad säger folk?