Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

26 maj, 2019 Lämna en kommentar

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till

Arkiverad under Drama, Film, Metafilm, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hours (2002)

13 mars, 2019 4 kommentarer

Samma helg i april 2003 som jag såg 25th Hour och Kod okänd såg jag även dagens film på bio. The Hours regisserades av Stephen Daldry. Vad gjorde han efter framgången med The Hours frågar jag mig? Det känns inte som han blev känd för den breda publiken efter att ha peakat med The Hours. Jag kollar på IMDb och ser att han gjorde The Reader (vann inte Kate Winslet en Oscar för den?), Extremely Loud & Incredibly Close (Oscarsniminerad för bästa film) och så har han regisserat några avsnitt av The Crown. Då får man nog säga att det gått ganska bra ändå. Framöver kommer han göra en film om Oz-figuren den Elaka Häxan från Väst och… Untitled Star Wars/Obi-Wan Kenobi Project. Den sistnämnda måste ju vara en sån där Star Wars-spinoff-historia, typ Ben: A Star Wars Story.

Timmarna (min kommentar: ja, jag använde de svenska titlarna på den här tiden) påminner lite grann om Kod okänd i det att det är tre parallellhandlingar även här. Här utspelas dom dock varken under samma tid eller plats. Men ändå är de sammanlänkade.

Först har vi Virginia Woolf (Nicole Kidman) som på 20-talet har psykiska problem och försöker skriva sin roman Mrs Dalloway. På 50-talet hittar vi en kvinna (Julianne Moore) som har sina problem med att klara pressen att vara den perfekta hemmafrun, att klara livet egentligen. Slutligen, nutid där Meryl Streep spelar en kvinna som förbereder ett party, precis som Mrs Dalloway gör i Woolfs roman, för sin aidssjuke författarvän (Ed Harris).

Låter det bara svårt och konstigt? Well, faktum är att regissören Stephen Daldry (Billy Elliot) lyckats knyta ihop de tre historierna på ett sätt som funkar mycket bra. Samtliga historier är gripande och ingen egentligen sämre än nån annan. Skådisarna håller, inte helt oväntat, ruggigt hög klass. Även tårkanalerna får ett träningspass, och då pratar jag inte bara om skådisarna som gråter i var och varannan scen. Betyget blir en mycket stark 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå bra skådespel och starka scener så visades prov på detta i den högre skolan i kortfilmen Tystnadens röst som visades innan Timmarna drog igång. Lena Endre är så bra man kan vara då hon på 7 minuter lyckas förmedla mer känsla än Sandra Bullock nånsin kommer att göra sammanlagt under hela sin karriär (min kommentar: hehe, Sandra var tydligen inte en personlig favorit). I filmen ringer en kvinna hem till sin man för att berätta att hon måste läggas in på sjukhus pga ett livsfarligt åderbråck i hjärnan. Kortfilmen bygger på en novell av Majgull Axellson och är klart sevärd. 4/5.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Kortfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Måste gitt (2017)

4 maj, 2018 4 kommentarer

Aj då, jag upptäckte nu att jag inte skrivit ner några anteckningar efter att jag såg Måste gitt på bio för över ett år sen. Hur hantera detta? Se om den? Hmm, nej, så bra var den inte.

Betyget vet jag i alla fall. Jag gav den det tråkiga medelbetyget 2,5/5. Jag minns att jag var relativt pepp på filmen efter att ha sett trailern. Jag tyckte den hade nåt. En kriminell lirare, Metin (Can Demirtas), hamnar på en skådespelaraudition där han ska spela en gangster. Enkelt tycker Metin då det ju bara är att spela sig själv. Han skrämmer slag på panelen (som bl a inkluderar Lena Endre).

Efteråt upptäcker Metin att han har glömt sin dagbok. Inte så farligt kanske, även om man ju inte vill att nån olovligen läser ens dagbok. Fast för Metin är det skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Metin skriver nämligen om allt (allt!) som händer honom i kriminella världen. Personer, tid, datum, allt. Dagboken är därmed hett stoff för exempelvis polisen.

Metins dagbok hamnar så småningom hos ett bokförlag som gillar det som de läser. Det här ju den nya Jens Lapidus för fasen! Framtidsutsikter: goda. Vilken känsla och inblick i hur det funkar i verkligheten. Vilken research som måste ha lagts ner. Och vad bra författaren har fått till språket!

Metin får nu ägna resten av filmen åt att försöka få tag på dagboken samtidigt som han ju är sugen på att hoppa på den där bokdealen.

Som sagt, jag gillade upplägget. Det fanns en hel del humor i kulturkrockarna. Men jag vet inte om det räckte till en långfilm. Manuset är inte speciellt välskrivet. Det kändes alldeles för spretigt. Slutet tyckte jag blev stressat och ologiskt. Nu har jag lite svårt att minnas detaljer så kan nog inte komma med så mycket mer än så.

Jo, förresten, det förekom en del sentimental inslag där Metin tänkte tillbaka på sin barndom och ett träd som han planterade tillsammans med sin pappa (eller farfar?). Nja, jag vet inte, jag fick inte ihop det med resten av historien.

En sista grej är filmtiteln som jag tycker är riktigt bra. Måste gitt. Det lockar på nåt sätt. På engelska har filmen fått heta A Hustlers Diary. Nja, inte lika bra, framförallt för att man missar hela språkgrejen. Och språk är ju det bästa som finns.

Ja, jag hamnar alltså på det så tråkiga medelbetyget. Rolig filmidé, lite sämre genomförd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om ni vill läsa om några som gillade filmen mer än jag gjorde så kolla in hos Fiffis filmtajm.

 

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Tre solar (2004)

13 april, 2018 2 kommentarer

Sveriges facit vad gäller s.k. genrefilm är inte det bästa. Då och då görs halvhjärtade försök men antingen är problemet att man inte har resurser nog eller så tar man sig an den här typen av film på fel sätt. Jag tycker dock det har börjat ljusna på senare år. En sån sak som att Arn–filmerna faktiskt gjordes såg jag, i alla fall för tio år sen, som ett positivt tecken. Även om de kanske inte var världens bästa filmer så visade man i alla fall att det går att göra nåt annat än Grabben i graven bredvid eller Beck. Det finns dock misslyckade försök. Försök att göra fantasy t ex. Dagens korta omdöme handlar om ett sånt misslyckat försök. Texten skrevs i februari 2004 efter att ha sett filmen på Göteborgs Filmfestival samma år.

Tre solar är en präktig kalkon som skulle räcka till mängder av Thanksgiving-middagar i USA. Det var länge sen jag såg en så här dålig film, som är så dålig att den nästan blir skrattretande trots gedigna skådisar (Lena Endre, Mikael Persbrandt, Maria Bonnevie, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist, mm) och en regissör med flera filmer bakom sig. Nu har jag i och för sig inte sett nån film av Richard Hobert men så här dåliga kan hans tidigare filmer inte vara. Ibland tror jag nästan att det verkligen är en komedi eller parodi men tyvärr är det väl inte så. Varje scen känns helt fel, replikerna krystade och känslan är helt fel. Allt faller platt. Det är märkligt att så mycket resurser har lagts ner på filmen men att den ändå misslyckas kapitalt. Nåt har gått galet. Persbrandts roll hade lika gärna kunnat gjorts av en docka. Den enda som klarar sig är Kjell Bergqvist som spelar sig själv ganska roligt ibland. Som DaisyBaggins (en medlem på det filmforum jag hängde på vid den här tiden) skrev så är den värd att se… i studiesyfte för att lära sig mer om kalkoner.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Tydligen var inte Tre solar en fantasyfilm i bokstavlig mening som jag hade fått för mig. Nej, den utspelar sig precis som Arn-filmerna i Sverige på medeltiden. Men jag skulle ändå kalla det en genrefilm. Eller vad säger du, Mikael?

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Drama, Film, Göteborg Filmfestival, Göteborg Filmfestival 2004, Historisk film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Luftslottet som sprängdes

6 januari, 2013 Lämna en kommentar

Hasse Alfredson

Hasse Alfredson i lösnäsa

Titel: Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Då har vi kommit till den sista delen i de svenska versionerna av Millennium-serien. Om den amerikanska Fincher-filmen skriver jag på tisdag eftersom mitt måndagstema Martial arts-måndag kör igång igen efter jul och nyår.

Ah, jag var tvungen att se även den sista delen av Millennium-trilogin på bio. Salander (Noomi Rapace) ligger på sjukhus efter konfrontationen med sin far, Zalachenko, i slutet av förra filmen. Den hemliga gruppen inom Säpo som skyddat Zalachenko försöker sopa igen spåren efter sig, bl a genom att försöka få Salander inspärrad på psyket. Blomkvist (Michael Nyqvist) bedriver efterforskningar och är Säpo-gruppen på spåren.

Jag måste säga att handlingen är lite lustig. Det känns som att filmen går ut ganska hårt men sen är det som om luften i slott… ehe ballongen sakta pyser ut, utan nån riktig nerv. Slutdelen är en ganska lång och lite småtrist rättegång. Nu är ju rättegång på filmen ändå nästan alltid sevärt och så även här. Filmen är hyfsat underhållande hela tiden även om det efter ungefär 2/3 går rejält på tomgång.

Som vanligt är det en stenhård Noomi Rapace som lyfter det hela. Det förekommer en skön scen när Salander Spoiler i princip helt immobiliserad i sjuksängen, får reda på att Zalachenko, hennes far, har blivit mördad och då ler förtjust Spoiler slut

Det som är bra med Rapace och hennes rollfigur är att det är konsekvent. Salander gör aldrig nåt spektakulärt, publikfriande, utan är oförlåtande och lika envis och vrång mot alla. När hon vet att hon har nån att tacka för nåt så bär det emot nåt enormt att sänka garden och faktiskt säga tack (om det ens sker).

Jag vet inte vad det är; nånstans ser jag att det egentligen är en film med med hackig dialog (Lena Endre!) och krystade scener men ändå så finns det nåt som jag gillar. Kanske beror det på att jag har läst böckerna.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Flickan som lekte med elden

5 januari, 2013 13 kommentarer

NoomiTitel: Flickan som lekte med elden
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer min recension av den sista filmen i Millennium-serien men först alltså om del 2 Flickan som lekte med elden.

Första delen i Millennium-trilogin var en helt ok thrillerdeckare där Noomi Rapace stack ut som den stenhårda Salander. Speciellt scenerna med slemadvokaten Peter Andersson blev uppmärksammade, med all rätt. Del två är lite annorlunda i handling och tempo. Det är mer action än i Män som hatar kvinnor som till stora delar var en pusseldeckare. Samtidigt som det är mer action känns den även mer vanlig. Det förekommer dötrista scener på Millennium-redaktionen med allt som oftast dåliga skådisar som verkar läsa innantill (eller åtminstone inte framför sina repliker på ett naturligt sätt). Det känns inte som en äkta tidningsredaktion. Har man gjort nån research överhuvudtaget om hur det funkar på en tidskrift? Scenografin var blek.

Nåväl. Salander var hård som vanligt. Det finns en intensitet i scenerna hon är med i. Jag gillade speciellt när hon sminkar sig som mimare när hon ska ”förhöra” en person. Det kändes nästan som något sorts surrealistiskt kammarspel här, men bra. Nyqvist är nonchalant rolig när han är vrång mot polis och andra. Man märker att de inte har haft lika stor budget här. Det är inte lika snyggt och välproducerat som i ettan. Tempot är som sagt är högre och ibland blev det hyfsat spännande. Hela sekvensen med Paolo Roberto var faktiskt helt ok. I övrigt känns det lite för vanligt. Bl a får vi träffa en blond jätte som inte känner smärta. Ett nytt grepp… not! Men, men, jag ska inte klaga för mycket. Det är en mysig och vanlig söndagsfilm.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Män som hatar kvinnor

4 januari, 2013 11 kommentarer

Peter och NoomiTitel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.

Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.

Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.

Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.

Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.

Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Master

18 november, 2012 10 kommentarer

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,