Flickan som lekte med elden
5 januari, 2013 12 kommentarer
Titel: Flickan som lekte med elden
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb | Filmtipset
Imorgon kommer min recension av den sista filmen i Millennium-serien men först alltså om del 2 Flickan som lekte med elden.
Första delen i Millennium-trilogin var en helt ok thrillerdeckare där Noomi Rapace stack ut som den stenhårda Salander. Speciellt scenerna med slemadvokaten Peter Andersson blev uppmärksammade, med all rätt. Del två är lite annorlunda i handling och tempo. Det är mer action än i Män som hatar kvinnor som till stora delar var en pusseldeckare. Samtidigt som det är mer action känns den även mer vanlig. Det förekommer dötrista scener på Millennium-redaktionen med allt som oftast dåliga skådisar som verkar läsa innantill (eller åtminstone inte framför sina repliker på ett naturligt sätt). Det känns inte som en äkta tidningsredaktion. Har man gjort nån research överhuvudtaget om hur det funkar på en tidskrift? Scenografin var blek.
Nåväl. Salander var hård som vanligt. Det finns en intensitet i scenerna hon är med i. Jag gillade speciellt när hon sminkar sig som mimare när hon ska ”förhöra” en person. Det kändes nästan som något sorts surrealistiskt kammarspel här, men bra. Nyqvist är nonchalant rolig när han är vrång mot polis och andra. Man märker att de inte har haft lika stor budget här. Det är inte lika snyggt och välproducerat som i ettan. Tempot är som sagt är högre och ibland blev det hyfsat spännande. Hela sekvensen med Paolo Roberto var faktiskt helt ok. I övrigt känns det lite för vanligt. Bl a får vi träffa en blond jätte som inte känner smärta. Ett nytt grepp… not! Men, men, jag ska inte klaga för mycket. Det är en mysig och vanlig söndagsfilm.
3/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Just det, nu när du skriver om Paolo! Det var också en grej som jag störde mig enormt mycket på i böckerna (minns inte om det bara gällde tvåan eller tvåan och trean), det där att Larsson plockade inte ”riktiga” personer i handlingen, det kändes så jäkla krystat.
Ungefär som King gjorde mot slutet av Dark Tower-serien då han lyfte in… sig själv i handlingen, haha.
Ja, det var väl kanske inte det mest lyckade draget i den serien… Riktigt dumt blev det faktiskt.
Haha, jag gillade det men jag gillar King vad han än gör… 😉
All hail the great and mighty King? Du fördrar alltså tom Tommyknockers och Dreamcatcher?
Precis: All Hail the (Crimson) King.
Haha, ja, när jag läste Knackarna för många år sen så gillade jag den. Dreamcatcher lästes förstås vid hyfsat nyligen men jag kunde inte hjälpa att gilla den (det här var i slutet av en King-revival-fas efter ett längre uppehåll, så då gillade jag allt). Filmen däremot… not so much. 😉
Tycker inte om mimare 😦 så det hade nog varit effektivt i mitt fall med en mimförhörare – speciellt om de mimat fram frågorna 😉
Har du sett Blow-Up (1966) och då speciellt slutet? Apropå mimare.
Har inte sett och tackar för varningen 😉
Varsågod. Din kommentar hamnade av nån anledning i spamfiltret men nu är den framme i ljuset.
Det var nog ordet mimare som satte kommentaren i karantän.
Tydligen inte, för den här kommentaren släpptes igenom. 😉