#SFF15: The Lobster (2015)

The Lobster är den grekiska regissören Giorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Lanthimos är mannen bakom den omtalade weirdo-rullen Dogtooth, en film som jag fullkomligt tokgillade när jag såg den precis innan filmfestivalen drog igång. Just därför såg jag fram lite extra emot att se just The Lobster och därmed fick en bild från filmen agera bloggheader under festivalen.

Dogtooth var en film med ett vrickat koncept, en galen idé, som hela filmen byggde på. Det är samma här. Lanthimos stil påminner mig lite om Charlie Kaufmans fantasifulla alster. Det är nästan en sorts science fiction-filmer det handlar om, men bara med fokus på idéer, inte teknik. Verkligheten skruvas till några varv och ut kommer en absurd värld där koncept och begrepp vi är vana vid omkullkastas.

I The Lobsters värld lever alla i tvåsamhet. Alla ensamma skickas till ett hotell där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. I filmens inledning träffar vi David (Colin Farrell) vars fru just lämnat honom. Samma dag skickas David därmed till hotellet för att leta partner. Vi får följa David när han skrivs in på hotellet och då han inleder sin vistelse där. En twist är att om du inte lyckas hitta en partner så kommer du efter de 45 dagarna förvandlas till ett djur (genom nån sorts mystisk operation). Vilket djur väljer du själv. De flesta väljer att bli hundar. Det är därför det är så satans många hundar i världen får vi veta. David väljer att bli en hummer.

Haha, ja, det är en absurd historia det här, och jag gillar det. Första delen av filmen är härlig. Det förekommer en svart humor som fick mig att skratta ett flertal gånger. Stämningen på hotellet får mig att tänka på finska dansinstruktionsvideor som man kan se på YouTube. Hilarious.

I The Lobsters värld lever alltså alla (ja, nästan alla, det finns en motståndsrörelse) ihop med nån annan. Men det verkar inte förekomma nån vidare värme mellan människorna. Alla är stela som robotar. Att man blir ihop med någon är en rutin, inte nåt spännande. Det räcker att du träffar nån som har samma utmärkande karaktärsdrag. För alla har nämligen ett, och endast ett, utmärkande karaktärsdrag. Du kanske är halt, läspar eller gillar att spela gitarr. Om du träffar nån med samma egenskap, så vips, a match made in heaven. Så alla följer liksom dessa regler och kanske det är därför alla beter sig som robotar. Men behöver inte vara charmig.

Jag nämnde en motståndsrörelse, och efter kanske halva filmen så får vi träffa dessa s.k. loners. De lever ute i skogen uteslutna från resten av samhället. Dessutom jagas de av hotellets gäster som under ordnade former gör dagliga räder för att fånga in dem. En bonus är att för varje loner du som gäst fångar så får du en extra dag att försöka hitta din partner. Vissa gäster har bott länge på det där hotellet…

Men tillbaka till motståndsrörelsen. Här finns en twist också, givetvis. Dessa loners tycker inte bara att man inte behöver vara ihop nån, nej, de har tagit det hela ett steg till. De anser att ingen ska vara ihop med nån, det är helt enkelt förbjudet. Alla ska vara ensamma. Om man bryter mot några av de absurda reglerna så blir man utsatt för grymma, ja, jag menar grymma, straff. Så man kan säga att de två delarna av samhället, de två motpolerna, är lika goda kålsupare bägge två.

När vi kom ut i skogen så tyckte jag filmen tyvärr tappade en aning. Jag saknade den absurda världen på hotellet. Visst, det är ganska absurt ute i skogen också men inte på samma mysiga sätt om man säger så. Jag satt även och funderade på hur dessa loners egentligen klarade sig ute i skogen. Man får aldrig se nåt typ av läger eller nåt sånt. De bara sitter där ute i skogen iklädda gröna regnponchos. Men det är väl sånt man får köpa i den här typen av film.

Jag gillar mycket med The Lobster. Idéerna, koncepten, den skruvade humorn. Skådisarna är bra också, en klassensemble: Colin Farrell (ja, ibland håller han bra klass, som i In Bruges t ex), Rachel Weisz, Léa Seydoux, John C. Reilly och Ben Whishaw bl a. Halvvägs in var det dock som luften lite gick ur filmen. Kanske tog idéerna slut för jag tyckte inte det hände så rackarns mycket mot slutet. Men en stark trea delar jag ut.

Om visningen: Brorsan och jag skyndade hos från Park och Dope till mysiga Grand för att där hinna med ett toalettbesök innan visningen satte igång. Vi kom precis i lagom tid, eller snarare i sista sekunden, för att få bra platser eftersom det var mycket folk på Grand. Logistiken fungerade bra. Volontärerna delade ut tydliga instruktioner om att flytta in mot mitten för att ge plats på kanten åt besökare som kom in under eftersläppet. När eftersläppet var klart satte filmen igång. Bra där! Inte som det ibland brukar vara, nämligen tvärtom, att sätta igång filmen och sen börja med eftersläppet. 🙂