The Village (2004)

9 maj, 2020 7 kommentarer

Jag tycker dagarna flyter ihop under dessa tider när man (läs: jag) har sju meter till jobbet. Jag brukar posta mina inlägg onsdag, fredag och söndag. Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut igår, fredag. Jag gjorde i ordning inlägget på torsdagen men sen blev jag förvirrad och tänkte att jag väntar med att aktivera det. Jag kan ju ändå göra det imorgon och kanske rätta till några fel eller så. På nåt sätt fick jag för mig att det var två dagar tills det var fredag. Sen under fredagen (dvs idag när detta skrivs) så insåg jag plötsligt att ”visst fan, det är ju fredag idag!”. Så jag flyttar inlägget till lördag istället.

Manoj Nelliyattu Shyamalan, vad har vi på honom? Först wunderkid (Sjätte sinnet) för att sen bli utskrattad (The Happening) och slutligen få nån form av revansch (Split). The Village var väl inledning på fallet för den gode M. Night. Min text om den skrevs i september 2004. Jag noterar att jag hyllar Bryce Dallas Howard, vilket kanske känns aningen oväntat.

Vi befinner oss i liten by i slutet på 1800-talet. Byn ligger i en dold dal, gömd inne i en tät skog, bortom annan civilisation. Här lever ett antal människor i ett sektliktnande samhälle. I skogen döljer sig märkliga monster som tränger sig närmare och närmare, speciellt när Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) vill trotsa förbudet och gå genom skogen för att hämta mediciner som ska finnas i städerna.

M. Night Shyamalan (får man heta så?) är en ganska unik regissör eftersom han både skriver och regisserar själv. Paul Thomas Anderson är en annan s.k. auteur (som det väl kallas på finspråk) även fast han gör en annan typ av filmer. Nåväl, Shyamalans tidigare filmer tycker jag har varit sevärda och bra, även om Sjätte sinnet sticker ut mest. Men det finns ändå en skön och ganska annorlunda stämning i hans filmer. Här brukar inte de vanliga skräckattributen finnas utan stämningen byggs upp på ett lite mer asiatiskt vis (min kommentar: asiatiskt? Ok.) och personporträtten är djupare. Så även i The Village, som faktiskt mer är ett relationsdrama än en skräckis. Om man ser trailern får man ju för sig att den ska vara läskig som Det sjätte sinnet.

Jag tyckte det var skönt att se lite tunga etablerade skådisar som William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson i framträdande roller. Synd att Weaver är med lite för lite för att kunna göra nåt speciellt med sin roll. Även halvtunga Adrian Brody, som den efterblivna byfånen, gör en godkänd insats. Sen måste jag säga att jag fastnade helt för Bryce Dallas Howard; Ron Howards dotter fick jag veta av allvetande Lestat (min kommentar: Lestat är en gammal filmforum-kompis som inte finns med oss längre). Jag tyckte hon var mycket bra.

Problemet med filmen är att den inte verkar veta om den ska vara ett drama eller en skräckis. Det blir det varken ett intensivt drama eller en svettig skräckis. Den har alla förutsättningar att vara en bra skräckis men i och med att upplösningen blir som den blir så blev jag lite besviken. <spoiler>Jag ville ju att monstren skulle vara på riktigt!</spoiler>. Fotot är väldigt följsamt och vackert och skådisarna gör överlag bra insatser. Det finns några scener, främst mellan Phoenix och Howard, som är bra, men som helhet är det ändå lite svagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni noterade Shyamalans egen cameo, eller hur?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Joker (2019)

16 oktober, 2019 7 kommentarer

Joker är en mörk film, så mörk men samtidigt så vibrerande att den påverkade mig så pass mycket att jag kände mig fysiskt sjuk under visningen. Kanske en timme in i filmen började mina händer och fötter domna bort och klia på samma gång. Typ sån där ”myror i fötterna”-känsla. Jag blev yr och kunde liksom inte fokusera på det jag såg på duken framför mig utan var tvungen att blunda. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs musik och Joaquin Phoenix gestaltning av Jokern överrumplade och överväldigade mig.

I själva filmen tror jag det här hände när Arthur Fleck, dvs Phoenix rollfigur, första gången skulle ställa sig på en stand-up-scen. Jag antar att det var nån form av andrahandsskam som gjorde att jag förtivlat letade efter en skämskudde utan att hitta nån och fick nån form av panikattack. Jag övervägde under nån minut allvarligt att lämna salongen. Det kändes lite som när man får rethosta på tunnelbanan och inte kan ta vägen nånstans. Eller som när jag såg A Clockwork Orange på Cinemateket och lämnade salongen för att slippa må dåligt. Men jag lyckades härda ut, fokusera, och fick efter några minuter tillbaka vett och sans i både kropp och knopp. Vilket är mer man kan säga om filmen.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen men ville gärna se den då jag hade hört att diskussionsvågorna gått höga. What was all the fuzz about?! Under de inledande minuterna kände jag mig lugn. Det här var ju en filmfilm. Som jag nämnde tidigare så skapde fotot, musiken och Phoenix, en stämning som vibrerade sönder mitt sinne. Gothams skyskrapor liksom lutade sig inåt och neråt mot den patetiske Arthur. Ljudspårets monumentala stråkar vittnade om en kommande undergång av episkt slag. Phoenix insats gav samtidigt filmen en väldigt nära och personlig touch. Jag kände att det i princip inte kunde bli bättre.

Fast bättre kan det givetvis alltid bli. Rent objektiv så kände jag av ett antal brister. Robert De Niros skådespelarinsats kanske inte var klockren. Eller snarare så var castingen av De Niro inte klockren. He just ain’t no credible talk show host. Zazie Beetz flickvänsfigur kan inte ha varit en så rolig roll att spela. Mot slutet av filmen håller Jokern en monolog om orättvisan i samhället. Det kändes som om dessa ord kom direkt ur manusförfattarnas munnar, snarare än ur Arthurs.

Men allt det där spelade inte nån som helst roll för mig. Det räckte med att höra och se Phoenix skratta (och samtidigt gråta) okontrollerbart en gång till för att mina tvivel skulle försvinna. Jag noterade bristerna nånstans i hjärnan och fortsatte sen att njuta fullt ut av filmen. Det var som att allt det som var tokbra utan problem dränkte bristerna. Om en 30 meter hög tsunami kommer emot en så sveps man med vare sig man vill eller inte. Så kände jag.

Betyget? Ja, det kan faktiskt bara bli ett: 5/5 och därmed även en uppdaterad bloggheader. Hej då, Gunn och Erland. Välkommen, Joaquin, jag hoppas du ska trivas där uppe i högra hörnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De urbana landskapen i Joker påminde mig om skivomslaget till Beastie Boys klassiker Paul’s Boutique

Arkiverad under Betyg 5, Brott, Drama, Film, Musik, Recension, Serietidningsfilm, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

You Were Never Really Here (2017)

24 februari, 2018 9 kommentarer

Jag har skrivit om Lynne Ramsay förut och hur jag ständigt blandar ihop vilka filmer hon har gjort och vilka filmer som hennes kollega Andrea Arnold ligger bakom. Det jag har full koll på är att jag gillar deras filmer väldigt mycket (well, med ett undantag).

Jag ska göra ett experiment i form av ett litet quiz. Utan att kolla på Filmtipset (som fortfarande är vid liv) så ska jag försöka lista vem som har gjort vad av de båda, och sen kollar jag efteråt om jag har rätt. Ok, då ska vi se. Vi börjar med Andrea Arnold: Red Road, Fish Tank och Wuthering Heights och kanske nån mer som jag glömt bort. Vidare till Lynne Ramsay: Ratcatcher, Morvern Callar och We Need To Talk About Kevin.

Resultat: Alla rätt! Förutom att jag glömde bort Arnolds film American Honey (troligen beroende på att jag inte har sett den). Äntligen kanske jag kan sluta blanda ihop deras filmer. Slutligen så var Wuthering Heights undantaget och en film som jag verkligen har väldigt svårt för.

Så med det avklarat kan vi ta oss an Lynne Ramsays senaste film You Were Never Really Here med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Jag höll på att missa den under Stockholm Filmdagar. Kanske var den ett sent tillägg eller så fanns den med i visningsschema-pdf:en men inte i listan över filmer. I vilket så gjorde Henke mig uppmärksam på den och när jag såg Ramsays namn så undrade jag varför jag inte hade spikat den redan. Well, då blev den i alla fall spikad.

You Were Never Really Here var inte alls vad jag förväntade mig. Nu vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig av Ramsay, men i alla fall inte Phoenix som en sluddrande krigsveteran som jobbar som privatspanare med uppgift att hitta bortförda flickor (och även mörda deras kidnappare).

Filmen är tung, på gränsen till deprimerande (eller över den). Det är en sorts konstfilm med en handling som den normala filmpubliken inte kommer att greppa eller gripas av. Jag hade svårt att greppa den själv, och jag brukar ändå kunna sugas in i det mesta om bara känslan är bra. Jag nämnde att Phoenix sluddrar. Ja, det gör han. Jag förstod kanske 60 % av det han sa. Att filmen visades otextad var därför lite synd.

Efter filmen insåg jag att om det är svårt att höra vad rollfigurerna säger så bidrar det nog mer än man tror till att man inte engagerar sig fullt ut i en film. Att hela tiden behöva ha fullt fokus på att höra vad som sägs gör att man missar mycket i övrigt. Det visste jag förstås redan tidigare men jag tror det betyder mer än man tror.

Jag tror jag skulle kunna gilla filmen mer om jag ser om den, med textning denna gång. Men just textningen kanske inte spelar nån större roll. Dels är det inte speciellt mycket dialog och dels är det ändå inte en film med en rätlinjig handling som det är tänkt att man ska förstå. Det handlar mer om känsla. Phoenix bakgrund hintas det t ex bara om i korta klipp som man knappt hinner uppfatta. Känslan jag får är att han har varit med om mycket skit i livet, fått uppleva hemska saker, t ex som soldat i Afghanistan. Våld har blivit en naturlig del av honom och nu är det enda han kan göra att utöva detta våld mot folk som han tycker förtjänar det. Men kanske finns nån sorts frälsning även för honom?

Det som lyfte filmen och som gjorde att jag satt kvar hela eftertexterna och nickade med huvudet i takt till musiken var… just det, musiken! Jonny Greenwoods score är hur bra som helst och flera gånger under filmen satt jag bara och njöt av den skumma stämningen, de fulsnygga bilderna och det bastunga triphopiga musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioYou Were Never Really Here har biopremiär 27 april men jag skriver om den redan idag eftersom jag trodde den hade premiär igår. Men premiären har alltså flyttats. Jag är förvånad över att den går upp på bio överhuvudtaget. Betydligt mer lättillgängliga filmer får inte gå upp men denna konstfilm som nog bara tilltalar filmnördar får alltså chansen? Kanske är jag förvånad och irriterad över detta eftersom Alex Garlands senaste Annihilation släpps direkt till Netflix?

Även Movies – Noir och Fiffis filmtajm har skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Irrational Man (2015)

2 oktober, 2015 4 kommentarer

Irrational ManWoody Allen måste vara en av de mest produktiva filmskaparna nånsin. Snubben, som nu fyller 80 (!), gör i princip minst en film om året och det har han hållit på med sen slutet av 60-talet. Galet. Han måste gilla att göra film. Ja, jag tror nog det är nödvändigt för att han överhuvudtaget ska behålla sitt förstånd.

Hans senaste rulle heter Irrational Man och den irrationelle mannen spelas av pappakroppsinnehavaren Joaquin Phoenix. Han spelar nån sorts lärare i filosofi som får ett nytt jobb på ett universitet. Där ägnar han dagarna (och kvällarna) åt att dricka whisky, leda lektioner och få ihop det med Parker Posey (en annan lärare) och Emma Stone (en elev). Han är av nån anledning ganska berömd, eller åtminstone känd i den akademiska världen, för sina åsikter och tidigare utgivna böcker. Han är less på livet och en cyniker av gigantiska mått. Inget kan nu få honom att få tillbaka gnistan. Men så överhör Stone och Phoenix ett samtal på en restaurang…

Efter att jag såg filmen under Malmö Filmdagar i slutet av augusti twittrade jag ut ett första kort omdöme:

”Det bästa med Woody Allens Irrational Man var musiken och den mysiga campusmiljön. Det sämsta var allt annat”.

Ja, det tycker jag är en ganska bra sammanfattning. Musiken är jazzigt avslappnande och miljön på campus är mysig. Här skulle man kunna glida omkring en ganska lång stund.

Det är sämre med resten av filmen. Att Emma Stone blir kär i Phoenix känns inte speciellt trovärdigt. T.o.m. hennes egen berättarröst i filmen försöker övertyga både oss tittare och henne själv att hon faktiskt blir det. Kompisar? Ja. Fascinerad? Ja, kanske det. Han kan vara kul att lyssna på en stund. Men förälskad och ihop med? Njae.

Ett problem, ett ganska stort sådant, med filmen är att jag inte bryr mig ett dugg om nån av karaktärerna.

Handlingen i filmens andra halva känns ganska osannolik men ändå inte helt ointressant. I slutet knyts vissa saker ihop ganska snyggt på ett sätt som fick mig att tänka på slutet av Match Point. Just hur slumpen spelar roll på ett ibland roligt eller dråpligt sätt.

Äh, jag delar ut två ficklampor av fem möjliga till Irrational Man. Trots en Woody på extrem tomgång så är detta inte totalt värdelöst.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallIrrational Man har premiär idag och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inherent Vice (2014)

11 april, 2015 12 kommentarer

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Her (2013)

3 januari, 2015 8 kommentarer

HerHär har vi ytterligare en hajpad film som jag gillade men inte älskade. Musiken gjorde mig orolig redan från början. Det strömmar quirkiness ur högtalarna. Under förtexterna skrivs allt med liten förstabokstav. Filmens färger är pastellfärger. Quirky. Joaquin Phoenix mustasch är quirky. Jag får helt enkelt en överdos av quirk. Jag störde mig på att folk satt på kontoret och pratade rätt ut i luften. Jag skulle bli tokig om det funkade så där jag jobbar. Ibland funkar det i och för sig just så där jag jobbar (gahaha). Nu är Her ändå inte en dålig film på något sätt. Nej, den är snygg, tankeväckande och alla inblandade skådisar gör bra insatser. Intressant att det var Samantha Morton som gjorde OS-rösten från början men att det blev Scarlett i slutprodukten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hotel Rwanda

23 augusti, 2013 5 kommentarer

RwandaTitel: Hotel Rwanda
Regi: Terry George
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Elysium var ju en film med ett tydligt politiskt budskap som delade upp kritiker i två eller fler läger. Hotel Rwanda valde att skildra vår samtid rakt av, direkt, utan att göra en science fiction-film av det. Jag skrev om filmen i juli 2005.

Vi är i Rwanda 1994, samtidigt som Sverige förbereder sig för fotbolls-VM i USA. Hotelldirektören Paul i huvudstaden Kigali är en slipad affärsman som inte blandar sig i politik. Han vet hur man ska få gästerna att trivas på hotellet, han vet hur man ska få de bästa varorna levererade, en liten muta hit och en liten muta dit. Det är så det funkar och han har ett ok jobb och kan försörja sin familj. Men politik, rebeller och stundande inbördeskrig är inget han vill tänka på. Paul lever i tron att allt ordnar sig bara man inte gör nåt väsen av sig. Skygglapparna på med andra ord. Det är bara det att Pauls fru och många av hans vänner inte är hutu som han själv, utan tutsi. Skillnaden mellan hutu och tutsi? Ja, tutsi sägs vara längre och mer ljushyade…

Hotell Rwanda är en stark och gripande film som ändå aldrig blev för sentimental eller Hollywoodmelodramatisk. Den bygger på en sann historia och Paul och hans familj finns på riktigt. Det är förstås en dramatisering av verkliga händelser men det känns aldrig oäkta. Vissa dramatiska grepp kändes möjligtvis lite konstruerade för att få till en thrillerstämning (vilket sänker betyget en aning), men det är ju trots allt en film det handlar om. Det enda sättet (tror jag) att skildra en sån här fruktansvärd händelse är att fokusera på en grupp människor, i det här fallet Paul och hans familj. Det gör att det som sker känns mer verkligt och att vi som tittare identifierar oss med huvudpersonerna (även om det som händer förstås känns avlägset och obegripligt). Våldet/dödandet visas i viss mån rätt ut, men mycket av det hemska låter regissören Terry George oss bara ana, eller bara se följderna av. Det blir inte mindre starkt för det, snarare tvärtom.

Don Cheadle gör en helhjärtad insats som Paul, precis som Sophie Okonedo som spelar hans fru. De lyckas båda verkligen fånga känslorna hos sina rollfigurer. Det är förnekan, förtvivlan, förvirring, rädsla och mod om vartannat. Nick Nolte som FN-officer funkar också, men jag tyckte han spelade sig själv lite för mycket. Det kanske beror på att han har ett speciellt sätt att uttrycka sig på, bl a med en udda darrande röst. Jean Reno och främst Joaquin Phoenix gör helgjutna insatser i små biroller. När det gäller foto, klippning och musik finns inget att klaga på egentligen. Det är en film med ett starkt tema och det ska mycket till för att sabba det med fel musik eller dåligt foto. Det räcker att det är ok, eftersom man ju inte vill att t ex ett annorlunda – om än bra – foto ska stjäla fokus från vad en sån här film försöker berätta. Eller vad fan, det går väl att kombinera både ett unikt foto med ett starkt tema, titta bara på Requiem for a Dream (ursäkta att jag resonerar med mig själv).

Det finns mycket att säga om filmen, om vad som hände i Rwanda, och om hur omvärlden reagerade, eller snarare om hur omvärlden inte reagerade. När det gäller jämförelser med andra filmer så tänker jag t ex på Ett rop på frihet (om den sydafrikanske aktivisten Steve Bikos vite vän, journalisten Donald Woods), även om den filmen främst fokuserar på en vit och hjältemodig mans problem i Sydafrika. Missförstå mig rätt, Ett rop på frihet är inte en dålig film, men att den fokuserar på en vit familjs problem i Sydafrika gör att den känns anpassad till Hollywoodmarknaden. I Hotell Rwanda hade det känts fel om t ex hotelldirektören hade varit en vit ”godhjärtad” västerlänning. Schindler’s List är förstås också en film som man tänker på i det här sammanhanget.

Sen har vi då vad som hände i Rwanda. Efter vad jag har läst mig till så fanns det två stammar, hutu och tutsi, som levde i någorlunda fred i Rwanda (även om minoriteten tutsi underkuvat hutu genom historien, så problem fanns uppenbarligen innan kolonialtiden). När kolonialmakten Belgien bestämde så lät man tutsi få makten, få välbetalda jobb, behandlas bättre etc. Tutsi var en styrande adel och av belgarna betraktades tutsi som ”bättre”. När sen belgarna skulle ge Rwanda sin frihet (1962) så lämnade de makten till minoriteten tutsi. Majoriteten hutu störtade den styrande tutsi-regimen och tusentals tutsi dödades eller flydde till grannländer under åren som följde.

Barnen till tutsi-flyktingarna bildade en rebellgrupp och regelrätt inbördeskrig startade 1990. I och med att hutupresidenten dödas när hans flygplan skjuts ned så startar folkmordet 1994 och upp till en miljon tutsi dödas (även liberala hutu dödas). Filmen skildrar väldigt bra hur det obegripliga hatet och rädslan sprider sig, bl a med hjälp av radioutsändningar där hutuer uppmanas att rensa bort alla ”kackerlackor”. Till slut ”segrade” ändå tutsi-rebellerna vilket resulterade i miljoner hutu-flyktingar. Snyggt jobbat, Belgien!

När detta folkmord ägde rum under tre månader 1994 så valde resten av världen att blunda. Man visste vad som pågick, men valde att bara rädda västerlänningar ut ur landet. Sen var man nöjd. FN, som hade folk på plats (på tok för få och utan mandat), funkade uppenbarligen inte alls. Nåt som inte tas upp i filmen, men som jag har läst mig till efteråt, är att den kristna västvärlden (europeiska kristdemokrater) tydligen försvarade, och fortfarande försvarar, folkmordet. Come again? Sen var det absurt att höra hur västerländska media diskuterade vad man skulle kalla händelserna, vilket också återges i filmen. Var det ”genocide” (folkmord) eller ”acts of genocide” (folkmordshandlingar)? Jaha, var det inte ”genocide” utan bara ”acts of genocide”. Nä, men då är det inte så farligt, då behöver västvärlden inte ingripa… och förresten har de ingen olja, bara bergsgorillor…

Och vad gjorde jag när detta hände? Tittade på fotbolls-VM förstås.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: The Master

18 november, 2012 10 kommentarer

Titel: The Master
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Obs! Texten nedan kan innehålla, eller innehåller nog, spoilers till The Master. Ni är härmed varnade.

Det är skönt att ha Stockholm Filmfestival ibland. T ex när de som bestämmer om när filmer som ska gå upp på bio i Sverige tar idiotiska beslut. Paul Thomas Anderson har under senare år blivit en sån där regissör som låter det gå ganska många år mellan sina filmer. ’99 kom Magnolia, ’02 Punch-Drunk Love och ’07 There Will Be Blood. Det är inte direkt Woody Allen-tempo. Nu 2012 så har han äntligen kommit med en ny film med favoriten Philip Seymour Hoffman i en av huvudrollerna, ja i titelrollen som The Master. Förresten, vänta, skrev jag 2012? Då får jag revidera det. Det är nämligen så att filmen får svensk biopremiär i… i… ja, det finns inte ens ett datum vad det verkar. Men mars 2013 är det närmsta jag kan hitta. Mars 2013. The Master hade premiär i USA i september i år.

I slutet av september var jag på jobbesök i Montréal i Kanada och tänkte att den kanske gick att se där. Tyvärr hade den premiär samma kväll som jag tog planet hem så det sket sig. Men då fanns alltså räddningsplankan Stockholm Filmfestival (tack för det!). När biljetterna släpptes såg jag till att direkt fixa plats till en visning av The Master och igår såg jag den till slut.

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde, men filmen är ändå förstås underbart vacker. Vilket foto, det här liksom film! Jag undrar hur länge PTA blir kvar i den analoga världen?

The Master påminner en hel del om There Will Be Blood i det att det kanske inte finns nån speciellt sympatisk karaktär och koppla fast sig vid. I mina ögon handlar filmen om Freddy Quell, spelad av en vad det verkar sjuklig (och sjukligt bra) Joaquin Phoenix. Quell är en veteran från andra världskriget som är besatt av kvinnor, sex, alkohol och att slåss och hamna i trubbel. Det framgår inte om han alltid varit så här eller om det var krigets upplevelser som fick honom dit han är.

Quell hamnar av en slump på en båt tillsammans med The Master (givetvis spelad av Philip Seymour Hoffman) eller Lancaster Dodd som han egentligen heter. Båten är en sorts utbildningsbåt som Dodd har samlat sina lärjungar på medan han själv skriver, tänker och filosoferar. Resan går från San Francisco till New York. Av nån anledning så tar sig The Master an den nedgångne Quell, som ständigt är berusad på nån alkoholhaltig dryck och då är det inte fin whisky som avses. Nej, det handlar om häxblandningar gjorde på bensin, fotogen, parfym eller vad som nu finns att tolka. Drickbarheten säkerställs med en limpa bröd.

Oj, vilken film att analysera och prata om. Det finns mycket att ösa ur här. Makt, den amerikanska drömmen, sex och makt (The Masters fru, utmärkt spelad av Amy Adams, utövar en… ehe viss makt över honom, speciellt i en scen), pskyoterapi, beroende av olika slag, vad krig gör med folk, religion, sekter och Josh Larsens (från Filmspotting) favoritämne tro. Att jag nämner just Josh Larsen är att jag precis lyssnat på Filmspottings podcast om The Master och där har Adam (den andra värden) och Josh en relativt het diskussion om huruvida filmen handlar om tro eller om nåt mer jordnära och mänskligt.

Adam är inne på att den egentligen inte handlar om tro. Det är inte för att hitta en tro som Quell går med i The Cause-rörelsen som The Master leder. Han vacklar inte fram och tillbaka i sin tro. Quell skiter fullständigt i The Cause och vad som är sant eller inte när det gäller just The Cause. Den tror han inte på för fem öre. Han tror bara att han ska kunna komma till rätta med sina problem bara han är i närheten av The Master. Att han ska hitta ett sammanhang, en miljö som hjälper honom. Men han vill egentligen inte tro på nåt.

Josh däremot hävdar stenhårt att Quell söker en tro och att han hela tiden försöker hitta sin tro på The Cause på ett högre plan. Själv är jag på Adams sida. Jag funderade hela tiden på varför Quell egentligen vill vara med i The Cause. Han verkar inte bry sig överhuvudtaget och genomgår aldrig nån förändring i mina ögon. Det är möjligt att han nån gång försöker ge sig hän men det är mest för att The Master säger så.

Ni som har sett filmen kanske hävdar att Quell ju är väldigt aggressiv mot personer som talar emot The Master, som säger att han leder en sekt baserad på flum. Visar inte det att Quell faktiskt tror eller åtminstone vill tro? Nja, för mig känns det mer som att Quell slåss i vilken situation han än hamnar i. Nu får han dessutom chansen att göra det för en god sak och till The Masters glädje (i alla fall är det vad Quell tror eller hoppas på).

Filmen går att analysera ur väldigt många synvinklar, kanske för många. Filmen innehåller även, har jag insett när jag tänkt på den och lyssnat på andra prata om den, en del surrealistiska sekvenser och drömsekvenser. Som sagt, den innehåller mycket den här filmen. Mot slutet dyker till och med Lena Endre upp! Bara en sån sak.

Det blir en fyra till The Master och jag har faktiskt planer på att se om filmen (det händer inte speciellt ofta när det gäller mig) men jag får alltså vänta till mars 2013.

4/5

Om visningen: Jag kom ganska sent till visningen på Skandia men fick bra plats ganska långt bak på de upphöjda sätena som finns där. Just att ta dessa platser är en fördel på Skandia eftersom resten av salongen är helt utan lutning och det finns risk att man hamnar bakom en basketbollspelare och då inte kan se nedre delen av duken. Det hände egentligen inte några konstiga saker varken före, under eller efter den fullsatta visningen. Men filmen var desto mer intressant alltså.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,