The Bourne Ultimatum (2007)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Ultimatum skrevs i oktober 2008 och det framgår att jag var rätt säker på att det här var den sista filmen i serien. Men 2012 kom The Bourne Legacy och 2016 den självbetitlade Jason Bourne. Vi återkommer till dessa filmer som avslutar (?) the Bourne Cinematic Universe.

Jag har äntligen sett den sista delen i Bourne-trilogin där Matt Damon spelar en CIA-agent som har tappat minnet. Filmen tar vid precis efter tvåan The Bourne Supremacy, en film som jag gillade mycket. Bourne försöker komma underfund med vem han är. Samtidigt försöker CIA… ja, helt enkelt döda honom. Först måste jag säga att Matt Damon överraskar positivt genom hela den här filmserien. Samtidigt som han känns som killen i lägenheten bredvid så gestaltar han perfekt den person han förvandlas till när han blir fullfjädrad och dödlig agent. Det är som om han är två personer, vilket ju i princip är det han är i filmen.

Paul Greengrass måste vara den handhållna kamerans mästare. Jag misstänker att det är otroligt svårt att undvika att allt bara blir skakigt och jobbigt, och i stället hitta den där närvarokänslan och intensiteten. Greengrass har lyckats i de filmer jag har sett av honom (Bloody Sunday och United 93). Exempelvis så är fajtscenerna och jaktscenerna (till fots eller hjul) små mästerverk av detaljer. Klippningen och tempot är bra i filmen. De fysiskt intensiva avsnittet blandas med mer mentalt intensiva scener där skådisarna får chansen att gestalta sina rollfigurer. Förutom Damon dominerar även Joan Allen och David Strathairn som båda spelar CIA-anställda på jakt efter Bourne även fast de har lite olika agenda.

En sista positiv sak är att jag i den här delen gillade Julia Stiles rollfigur. I del ett och två har jag undrat litet över hennes roll. Hon fyllde liksom ingen funktion förutom att kanske tillfredsställa filmbolaget som (möjligen) propsat på att hon skulle vara med. Här hintas det litet mer om hennes inblandning i Bournes förflutna vilket gör att Stiles får mer att spela med. Nu till det negativa. Filmen bleknade litet väl snabbt efter att jag sett den. Jag fick en känsla av snygg och intensiv yta men inget djup överhuvudtaget. Och så kan jag tycka att slutet är aningen publikfriande. Slutbetyget blir därför en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Morbius (2022)

Vad kände jag till om Morbius innan jag såg den ihop med några andra comebackande (yay!) filmspanare? Ja, innan visningen i lördags spelade jag som vanligt tennis med min Nätrullarna-podcastkompis Daniel och nämnde att jag skulle se den. När jag skulle beskriva den sa jag det jag visste: det är baserat på en skurk från DC Comics och det kanske har nåt med vampyrer att göra.

Haha, ja, noll koll hade jag. Morbius är en Marvel-figur. Att han är en sorts vampyr låg det ändå en viss sanning i. Om han är skurk eller ej verkar fortfarande vara lite oklart. I en av scenerna under eftertexterna slår sig Morbius av nån anledning ihop med en skurk från en av de senaste Spider-Man-filmerna. Lite oklart varför, då Morbius under hela filmen i alla fall försökt vara snäll.

Efter visningen och under efterdiskussionen intill några skateboard-åkande kids på ungdomsgården Sergel så fick jag lära mig att Morbius är en del av SSU, dvs Sony’s Spider-Man Universe. Ja, det exakta namnet på detta senaste filmiska universum googlade jag fram när jag kom hem senare på kvällen. Vilka filmer ingår i SSU? Ja, det verkar vara fokus på (Spindelmannens) skurkmotståndare och det kanske är logiskt då väl MCU lagt beslag på alla hjältarna. Filmerna som ingår är Venom, Venom: Let There Be Carnage, Morbius och så den kommande Kraven the Hunter.

Det är lite galet vilka turer det bjuds på i den här branschen. Jag blir nästan lite yr i mössan och dessutom är det ju ingenting som gör att jag blir speciellt peppad på filmerna. Alls.

Hur var filmen då? Mja, till en början var den helt ok. Jared Leto var… helt ok. Det var till och med nästan så att han var nedtonad, som Emma Gray Munthe beskrev det i sin positiva recension. Men efter att Leto gått in i vampyr-mod så blev det trist och ointressant. All form av logik, förklaring till vad som egentligen händer, eller hur allt hänger ihop kastas ut genom fönstret. Effekterna var mest irriterande och mest irriterande av de irriterande effekterna var nån form av bisarr rökeffekt när vampyr-Morbius rörde sig snabbt.

Det var alltså lite oklart om det här var Morbius ursprungshistoria till att bli skurk eller hjälte. Däremot fanns det en tydlig skurk i filmen och det var Morbius barndomsvän Milo som lider av samma blodsjukdom som Morbius. Då Morbius fann det jobbigt att bli vampyr så tyckte Milo det var desto roligare. (”Botemedlet” mot blodsjukdomen var att använda sig av DNA från vampyrfladdermöss.) Mja, jag gillade inte Matt Smith som Milo speciellt. Han var inte nedtonad, om man säger så. Trots att jag inte har sett ett enda avsnitt av Doctor Who (jag håller mig till Star Trek) så tror jag mig veta att Smith under en period har spelat doktorn i den serien. Han kanske funkar bättre där.

Det sämsta med Morbius i mina ögon var den undermåliga klippningen. Det finns inget flyt. Det är ryckigt och hoppigt och ofta känns det som att det saknas hela sekvenser. Jag funderar på om det kanske inte är slappt eller slarvigt utan ett medvetet grepp för att skapa nån form häftig effekt. Ett exempel: nu är Morbius på ett tak och fast i utsuget från en fläkt (fråga inte), och sen en tiondel senare är han i en orange sparkdräkt i en fängelsecell. Sånt här kan funka ibland och ge en viss komiskt effekt. Funkar det här? Svar: nej!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Senaste gången jag såg en film med filmspanarna var på Cinemateket i december 2019 då animen Cowboy Bebop avnjöts. Nu var det alltså dags igen, vilket borgade för en mycket trevlig lördagseftermiddag med fika och en efterföljande bra biovisning. Publiken i den näst intill fullsatta salongen var verkligen med på noterna. Det var till och med applåder under eftertexterna. Huh?!

Fler, eller åtminstone två, tankar om Morbius hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Ex Machina (2015)

Jag vill egentligen inte börja i den här änden eller ens skriva om det men det går liksom inte att komma ifrån. Men det här är det sista jag skriver eller säger om detta. Ok?

VARFÖR I HELA FRIDEN KOM INTE EX MACHINA UPP PÅ BIO I SVERIGE?!

Mysteriet med icke-releasen av science fiction-filmen Ex Machina på svensk bio började på Göteborgs Filmfestival januari. Nu hörde jag i och för sig inte så mycket om den just därifrån, men det jag hörde var positivt. På SF:s hemsida och hos IMDb kunde man se att filmen skulle få sin breda biopremiär i Sverige 20 mars. Gott så. En vecka innan premiären försvann den plötsligt från SF:s program. Beskedet som gavs var att SF hade blivit ombedda av distributören UIP att ta bort filmen. Ingen förklaring gavs. Premiären skulle istället äga rum i slutet av april. Av den premiären blev intet. Nu var beskedet från SF:

”Orsaken till att den inte går upp på bio är en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning”.

Senare låter distributören UIP meddela att det inte alls är bestämt att den inte kommer på bio. Det kan den mycket väl göra, det är bara oklart när. När beslut finns så ska vi alla få veta. SF och UIP agerar helt osynkat och till synes utan nån intern kommunikation om vad som gäller.

Session

Under tiden går Ex Machina upp på bio i USA, först i en begränsad release men senare i över 2000 salonger. Den hyllas och recenseras hos både Filmspotting och /Filmcast och ligger som högst fyra på box office-topplistan. Svenska Alicia Vikander får lovord för sin insats som intelligent robot (med ett medvetande?). Debutregissören Alex Garland (som tidigare skrivit manus till filmer som 28 Days Later och Sunshine) verkar ha skapat en sleeper hit, dvs en film med lägre budget som ändå når ut till många människor när djungeltrumman börjar ljuda. En trumma som UIP och SF uppenbarligen inte hörde.

På IMDb kan man nu se att bioreleasedatumet för Sverige är borta och istället står det att den kommer släppas direkt på dvd. Eller vänta… ”direkt”? Direkt betyder i det här fallet 15 augusti. 15 augusti? Hur tänker egentligen filmbolagen och distributören? Tänker de alls? Att först inte låta den gå upp på bio överhuvudtaget och sen ovanpå det släppa den svenska dvd:n över två månader efter att det enkelt och smidigt går att köpa den brittiska utgåvan från t ex Amazon.co.uk. Fullkomligt obegripligt. Men ändå begripligt eftersom filmbranschen fortfarande envisas med att klamra sig fast vid sina gamla vanliga trötta releasefönster.

Jag har spekulerat i vad som var orsaken till att Ex Machina aldrig kom upp på bio och varför den så plötsligt togs bort från programmet. Jag kan inte komma fram till nåt vettigt svar – förutom att det förstås handlar om pengar. Det kokar nog bara ner till att man inte trodde att tillräckligt många skulle gå och se filmen. (Men varför då ha med den i programmet från första början?) Vi har redan sett det här sorgliga fenomenet många gånger tidigare. I mina ögon riktigt intressanta, lovande, unika och speciella filmer som vi aldrig fick se på bio. Filmer som Snowpiercer, Under the Skin och Enemy för att nämna några som försvann förra året. Det är filmer som varken är blockbusters eller vanliga dramafilmer och de hamnar ofta i ett ingenmansland.

Var distributören rädd för att det skulle vara för många filmer med Alicia Vikander på reportoaren under 2015? Vår svenska blivande världsstjärna är med i en mängd filmer, typ nio stycken, under 2015. De allra flesta har visats eller kommer att visas på bio i Sverige som t ex Seventh Son, The Man from U.N.C.L.E. och Testament of Youth men tyvärr inte den som verkade mest intressant.

Slut på min rant om detta!

CalebVad tyckte jag om filmen? Haha, ja, det glömde jag nästan bort. Efter att ha först ha sett Ex Machina hemma bjöd jag in mig själv till min filmspanarvän Henke eftersom jag vet att hans filmrum bjuder på riktigt bra kvalitet, bättre än vad jag kan erbjuda, vad gäller ljud och bild. Sällskapet var ok också. 😉

Domhnall Gleeson spelar Caleb, en programmerare som jobbar på Bluebook, världens största sökmotorföretag. Caleb vinner en tävling och får åka till Bluebooks grundare Nathans ”stuga” ute i vildmarken och spendera en vecka där med honom. Förutom att dricka öl och prata filosofi med Nathan får Caleb i uppgift att utvärdera om Ava (Alicia Vikander), en robot som Nathan skapat, har ett eget medvetande.

Nathan

Skål!

Jag tror inte jag skriver så himla mycket mer nu. Det är bättre att se den utan att veta så mycket. Jag gillar filmen skarpt. Den är rolig, spännande, tankeväckande och har en krypande stämning över sig. Alicia Vikander är strålande som robot. Caleb och Ava pratar vid ett tillfälle om mikrorörelser, och hur Caleb avslöjas av sina mikrorörelser. Vikander spelar Ava med mikrorörelser. Små, subtila rörelser. Ryckigt men ändå flytande. Perfekt liksom.

Oscar Isaac gör Nathan väldigt bra. Han är rolig och obehaglig på samma gång. Han är en skitstövel men rolig att lyssna på. Det förekommer en scen som involverar dans som bröt av på ett snyggt sätt mitt i allt det skumma. Fast den scenen var skum den med, fast på ett annat sätt.

AvaFilmens kanske svagaste kort är Domhnall Gleesons rollfigur Caleb. Gleeson är inte dålig alls men jag kände att Caleb bitvis var väl tafatt och naiv.

Ex Machina är väldigt snygg också. Både miljöerna och Ava själv är perfekt gjorda och filmade.

Jag har inte mycket att klaga över. Det finns kanske en del hål i handlingen om man vill leta efter såna. ”Varför gjorde han så?”, ”Varför gjorde han inte så?”, ”Men det där kan aldrig att funka?”. Men som vanligt har jag överseende med dessa eftersom filmen som helhet funkar. Om filmen inte hade funkat så hade jag säkerligen lyft fram dessa hål som en del av filmens brister. Men icke nu.

Gå och se filmen på bio… eh, köp den på dvd/bluray, menar jag. Den finns t ex hos brittiska Amazon och Rakuten.

Uppdatering: Efter den andra titten har jag inte kunnat släppa filmen. Tankar och bilder snurrar runt i huvudet. Det är inte ofta jag höjer ett betyg på en film i efterhand. Jag brukar bara bedöma min upplevelse av filmen just när jag ser den. Den här gången var det som att upplevelsen fortsatte efter att filmen var slut. Det är väl i och för sig alltid så att en film stannar kvar i sinnet, mer eller mindre, efter en titt, men för mig brukar det ändå inte styra vilket betyg jag i slutändan sätter. För mig har det varit två olika saker, och jag vet att jag är lite udda när det gäller detta. Den här gången kan jag dock inte göra den separationen.

Härmed delar jag ut den första fullpoängaren sedan Denis Villeneuves Enemy (som jag fortfarande inte har skrivit om!). Toppbetyget innebär även att bloggen får en uppdaterad header.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Ex Machina:

Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Rymdfilm
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

 

Ex Machina poster

Captain Phillips (2013)

CaptainPaul Greengrass är något av en favorit. Jag tror inte jag sett en enda dålig film av honom. Jo, förresten, Green Zone var ingen höjdare. Captain Phillips är en nervig (som vanligt när det gäller Greengrass) thriller. Det jag gillar är att det skapas spänning utan att det behöver vara spektakulärt. Jordens öde står inte på spel men ändå är det bitvis ruggigt spännande samtidigt som man känner för rollfigurerna. De attackerande somalierna framställs någorlunda nyanserat och man känner hela tiden att de inte har full koll på situationen. Och så har vi då Hanks prestation, den totala genomklappningen, i slutet. Det ska bli intressant att se om Johannes Bah Kuhnke kan matcha den i den kommande Ruben Östlund-filmen Turist (Force Majeure).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Hellboy

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.

3-/5

PS. Har jag fel eller hade Hellboy sumobrottarfrisyr?

A Sound of Thunder

A Sound of ThunderEn b-film med b-skådisar och b-effekter. Manuset är det väl kanske egentligen inte något större fel på. Filmen är en klassisk tidsreseparadoxfilm, med inslag av milöer och känsla från t ex I Am Legend. Året är 2055 och alla världens djur är utrotade. Ben Kingsley (av alla) driver resebyrån Time Safari som säljer tidsresor till rika affärsmän som får åka tillbaka i tiden för att skjuta dinosaurier.

Forskaren Travis Ryer (Edward Burns) agerar reseledare och får i utbyte en möjligt att studera utdöda djurs DNA i ett försök att återskapa Jordens djurliv. Givetvis är det hela mycket riskfyllt då man ju ABSOLUT inte får ändra tidslinjen genom att kliva utanför den utsedda leden. Givetvis är det just detta som sker vilket resulterar i att vår, alltså 2055 års, tid ändras. Här sker det dock inte ögonblickligen utan i form av tidsvågor som med jämna mellanrum sveper över staden, allt och alla. I varje våg förändras någonting, först växter, sedan lågt stående djur, snart står människan på tur… om nu inte Travis kan göra allt rätt igen, muhahaha.

Peter Hyams har gjort filmer som Capricorn One, 2010, den snygga Sean Connery-rullen Outland, och dessutom stod han för modellbyggena i Kubricks 2001 hade jag fått för mig, men det visade sig nog vara fel. Det är helt klart att budgeten till A Sound Of Thunder är löjligt liten. Och trots detta så har man istället för att satsa på en historia som är stark, med skådisarna i fokus, valt att förlita sig på dåligt datoranimerade djurmonster. Det funkar sådär. De flesta klichéer man kan tänka sig dyker upp. En klassiker är t ex den heroiskt skadade som lämnas kvar för att uppehålla fienden medan resten av gruppen kan komma undan. Med tanke på att man har en så pass skicklig skådis som Ben Kingsley med är det märkligt att han inte utnyttjas mer. Som vanligt är ju Kingsley bra och något obehaglig när han är med. I övrigt är det inte så mycket mer att säga. Filmen puttrar på helt utan överraskningar eller någon speciellt spänning. Det kan inte bli godkänt med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Filmen bygger förresten på en kort historia av sf-mästaren Ray Bradbury.