Pixar: Cars 3 (2017)

Efter att i förra filmen varit lite sidsteppad (till förmån för bärgningsbilen Mater) är nu Lightning McQueen (Owen Wilson) tillbaka i fokus. Vi är med andra ord tillbaka på racing-banan där McQueen länge varit en vinnare. Nya förmågor knackar dock på dörren. Ungtupparna äntrar banan med ny teknik, simulatorer och statistik. McQueen känner sig stressad och gammal och i sin iver att utmana de unga bilarna kraschar han våldsamt. Är karriären över nu, precis som den var för den gamle mentorn Doc Hudson efter dennes krasch?

Efter de inledande racing-sekvenserna gör vi ett kort besök i Radiator Springs där McQueen efter kraschen sitter och surar och tänker tillbaka på bättre tider, speciellt de lyckliga stunderna med Hud. Till slut, efter lite påverkan från sina vänner, beslutar sig ändå McQueen för att satsa vidare.

Nu får vi ett klassiskt roadmovie-collage med klassiska amerikanska miljöer och smörig pop-country. Amerikanarna älskar verkligen sina vägar och sina bilar! McQueens färd inuti den stora röda lastbilen Mac går till en helt ny och ultramodern träningsanläggning där formen ska finslipas.

Den som får ansvaret att lära den gamla hunden McQueen att sitta är den klämkäcka tränartjejen Cruz, a.k.a. The Maestro of Motivation. Som förväntat går det inte så bra. Stretching och simulatorer är inte direkt McQueens grej. Hans nya chef hotar med att avsluta samarbetet men McQueen får en sista chans. Om han lyckas vinna det första loppet för säsongen så får han fortsätta rejsa.

Jag får lite Rocky vs Ivan Drago-känsla. Genuin (amerikansk) racing-skicklighet ställs mot ny avancerad teknik. Man kan säga att Cruz till att börja med spelar motsvarande roll som Brigitte Nielsen gjorde i Rocky IV. Men skrivbordsprodukten Cruz, som trivs i sin kliniska och instängda träningsmiljö, får lära sig ett annat om racing på riktigt. När McQueen ledsnat på simulatorer och pepp-talks så börjar han nämligen träna på sitt eget sätt, på sanden vid en havsstrand och i ett lerigt folkrace (eller demolition derby mer specifikt).

Det visar sig dessutom att Cruz som ung närt en dröm om att bli racingförare men inte vågat i den hårda miljön som domineras av män. Men kanske chansen finns än?

Cars 3 är otroligt amerikansk. Jag misstänker, utan att ha kollat upp det, att den mer internationellt präglade tvåan inte gick hem hos den amerikanska publiken. Nu skulle man tillbaka till rötterna och ”USA! USA! USA! USA! F*ck, yeah!”. Men även till mysig och nostalgisk americana i form av fina slitna miljöer och lost highways. Underbart!

Notis 1: Det var först i den här filmen som jag insåg att alla traktorer som förekommer faktiskt skulle föreställa kossor; kossor som man kan använda som träningshjälpmedel genom att försöka ta sig igenom en muande hjord av dem.

Notis 2: Senator Clay Davis från The Wire (yay!) dyker upp som en veteranracingbil. Isiah ”shiiiiiiiit” Whitlock Jr! Jag kände direkt igen hans karaktäristiska röst.

Avslutningsvis får jag lov att säga att det var ett lite udda ämne som behandlades: hur svårt det kan vara att avsluta sin karriär som elitidrottare, att därmed förlora en del av sin identitet. Det ska filmen ha cred för. Man snuddar även vid frågor kring hur det svårt det kan vara som kvinna eller svart i sportens värld. Ämnen som fortfarande är aktuella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Call Me By Your Name (2017)

Jag tillåter mig själv ytterligare en tankeströmsrecension. Förra gången var det Columbus som råkade ut för den omilda behandlingen. Idag handlar det om en annan 2017-film, en rejält hajpad sån dessutom. Call Me By Your Name. Skulle den hålla för hajpen?

Under förtexterna blev jag nyfiken på typsnittet, eller snarare så funderade jag på om det var ett eget typsnitt. Snyggt var det i vilket fall, men troligen inte ett typsnitt eftersom t ex bokstaven ‘r’ kunde se olika ut. Lite senare ser jag att designern är Chen Li och att det är hans alldeles egna handstil.

Under förtexterna ser jag också att filmens manus har skrivits av James Ivory. James Ivory! Känd från filmmakarduon Merchant Ivory. Gubben är 90 år vid det här laget men still going strong alltså.

Oliver (spelad av Armie Hammer) lever. Han tänker inte. Han gör det han känner för. Jag önskar att jag kunde vara mer så ibland. Lite mer gladlynt och inte tänka efter tre gånger innan jag gör nåt.

Etymologi – läran om ords ursprung betyder det, eller hur? Jag älskar sånt.

Äh! Jag får sluta titta eftersom jag känner mig rastlös. Det är inget bra tecken. Men vi får se. För övrigt undrar jag varför den inte finns att hyra eller strömma via nätet… Jo, nu 2020 så finns den absolut det men när jag såg den så fanns den inte tillgänglig via nån nättjänst. Ja, förutom…

Jag börjar kolla på filmen igen nästa dag. Jag får lite vibbar av Blå är den varmaste färgen. Det flyter på lite på samma sätt. Löst och ledigt. Det är motsatsen mot diskbänksrealism. Här är det de rikas filosofiska problem som är i fokus.

Är det en coming of age-historia? Vari ligger filmens kärna? Var finns konflikten?

Det är kulturellt. Många språk: italienska, franska, tyska och engelska. Alla är lärda.

Det är bra musik – bl a i form av The Psychedelic Furs sång ”Love My Way”.

Finaste scenen är när Elio (Timothée Chalamet) och Marzia (Esther Garrel) försonas.

Till slut räcker det inte med ett fint tiominuterssnack av Michael Stuhlbarg (som spelar Elios pappa) för ett högre betyg än en stark tvåa.

*duckar för de ruttna italienska tomaterna*

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sorry to Bother You (2018)

Malmö Filmdagar bjuder alltid på en blandning av filmer som jag inte ens hört titeln på och mer hajpade filmer som det pratats mycket om på diverse filmpodcaster som jag lyssnar på. Eftersom den största delen dessa podcaster är amerikanska snarare än turkiska så är det just de amerikanska filmerna jag brukar ha koll på.

Sorry to Bother You var en film av den senare kategorin. Det fanns en buzz kring den. En detalj som gjorde mig extra intresserad var att det var regissören Boots Rileys debutfilm. Under mina vilda år på 90-talet var jag en stor fan av hiphop-musik (och det är jag väl fortfarande tror jag). Jag tror jag köpte ungefär 5 hiphop/rap-skivor i veckan under en period. En av grupperna jag lyssnade på var The Coup och gissa vem som var dess frontfigur? Jo, ingen annan än Boots Riley.

En sak jag minns med The Coup och deras album Genocide & Juice var att det ibland dök upp spår som nästan kändes som klipp från filmer. Det brukade vara rätt så vanligt att ha med såna här s.k. skits på hiphop-skivor förr i tiden. En skit är en liten, ofta komisk, sketch kan man säga, där artisterna själva spelar rollerna. Så att Boots nu gått vidare och gjort en film på riktigt känns inte så konstigt. Man kunde ana en kreativ ådra som skvallrade om mer än bara rapmusik.

Tyvärr höll inte Sorry to Bother You för hajpen. Det är en alldeles för spretig film för att funka i längden. Det finns dock en rad kul idéer här. Den värld som filmmakarna har skapat är en satir. Det är vår värld men saker och ting är tillskruvade lagom mycket.

Huvudpersonen Cash, spelad av Lakeith Stanfield från bl a Short Term 12, Straight Outta Compton (Snoop!) och Get Out, tar jobb som telefonförsäljare. Jag gillade hur Cashs första tid på, det givetvis ondskefulla, företaget framställs. Det är fantasifullt och med en komisk twist som funkar. Jag får vibbar av Charlie Kaufman och Michel Gondry när Cash bokstavligen dimper ned hemma hos de personer han ringer upp och försöker sälja till. Filmen bjuder på en skön form av surrealism.

Inledningsvis går det inte så bra för Cash men efter att han får tips från kollegan och åldermannen spelad av Danny Glover så stiger Cash i graderna. Tipset? Använd din vita röst, brother! Dock störde det mig en aning att det inte är Lakeith själv som gör den vita rösten. Men det är så tydligt att det är dubbat att det måste vara medvetet gjort att det ska vara tydligt. Kanske ville man undvika att det blev stand-up-roligt à la Dave Chappelle.

Den duktiga aktrisen (trigger!) Tessa Thompson spelar Cashs flickvän och hon är bra men jag tycker inte hon får så rackarns mycket att spela med. Hon har fina örhängen och ett märkligt jobb som skyltdansare.

Efter kanske halva filmen så började jag tappa intresset. Armie Hammer dyker upp som cynisk VD utan att göra nåt vidare intryck hos mig. Saker och ting börjar bli både för överdrivna och samtidigt med en övertydlig ”skrivet på näsan”-känsla för att det skulle bränna till på ett nyanserat sätt. Eller så var det så att handlingen helt enkelt bara blev förvirrad och spretig några grader för mycket. Fast det kanske är samma sak.

Jag tror det är bäst jag slutar nu eftersom jag förmodligen redan skrivit en text som är lika spretig som filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioSorry to Bother You har premiär idag och visst är det en speciell film och jag kan tänka mig att den går hem hos en hel del. Det gäller bara att svälja spretigheten och inte störa sig på den mot slutet övertydliga satiren.

Länkar till fler texter om Sorry to Bother You dyker upp här nedanför när de blir tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

The Man from U.N.C.L.E. (2015)

filmspanarna_kvadratCavilllIbland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.

Denna månads filmspanarfilmen, The Man from U.N.C.L.E., var en sån film. En harmlös film. Den gör varken från eller till. Givetvis skulle det bli kul att se Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Det är ju inte för inte som hon figurerar i bloggens header här ovanför till höger. Dessutom blir det mer Vikander på bloggen framöver, framåt hösten, inklämt på nåt lämpligt ställe mellan alla recensioner av de filmer som jag kommer att se under Malmö Filmdagar som går av stapeln nästa vecka.

The Man from U.N.C.L.E. bygger på en populär (haha, ja, det vore märkligt om den inte hade varit populär) tv-serie från 60-talet. Man skulle kunna säga att filmen är en förlängd prolog till serien. Henry Cavill och Armie Hammer spelar två agenter från väst respektive öst som motvilligt tvingas samarbeta för att rädda världsfreden. Vikander gör rollen som Gabby, en östtysk bilmek vars försvunna pappa är nyckeln till att få till den där världsfreden.

Dagen innan jag såg filmen läste jag DN:s recension. Johan Croneman gav filmen en etta och skyllde på att de tre i huvudrollerna inte hade nån som karisma och var totalt renons på komisk timing. De var alla stela som pinnar och enligt Croneman och skulle rollfigurerna inte ens kunna väckas till liv av 20000 volt.

Jag vet inte vilken sida som Croneman vaknade på den dag han såg filmen, men rätt sida var det i alla fall inte. Så illa som han försöker få det till var det inte. Henry Cavill tyckte jag fungerade utmärkt som stilig och charmig amerikansk agent/gentlemannatjuv i Berlin och Rom. Armand Hammer (med rysk brytning) var ok och hans samspel med Cavill störde inte.

Det enda jag kan ge Croneman lite rätt i är att Vikander inte riktigt funkade fullt ut för mig. Jag tyckte inte hon kände sig helt bekväm, inte riktigt inne i filmen. Hon försöker, men jag tyckte det fanns en viss, om än liten, osäkerhet. Jag tror Vikander än så länge funkar bäst när hon får spela en karaktär som hon kan ge sig in i totalt, främst i dramafilmer. I filmer med Ocean’s Eleven-yta och -humor kommer hon inte riktigt till sin rätt – än så länge är kanske bäst att säga. Sen kan det nog spela in att jag som svensk sitter och lyssnar noga på varje antydan till konstig/fel brytning. Gabby ska prata både tyska och engelska med tysk brytning i filmen och det kan inte vara helt lätt att få till allt detta och samtidigt vara rolig med sina repliker och övrigt spel.

Filmen är snygg att titta på. Bilar, solglasögon, smycken, klänningar, kostymer och gamla trämotorbåtar. Känslan är 60-tal och det är inte så speciellt mycket action egentligen. Det förekommer en ganska mysig biljakt i början i Berlin men sen handlar det mer om spionsaker om man säger så.

Det förekommer en bil/motorcykeljakt mot slutet i Rom som jag gillade. Den är filmad på ett Google Earth-vis där det zoomades ut från en bil och sen in till en annan på ett effektfullt sätt. Ja, rent stilistisk passade detta inte riktigt in i resten av filmen, vilket några av de andra filmspanarna påpekade efter visningen.

Just detta spretiga var tydligen en av filmens brister men för egen del var det inget jag egentligen tänkte på under filmen. Däremot kan jag hålla med om det så här efterhand när jag får det påpekat för mig. Men eftersom jag inte störde mig på det under filmens gång så är det inget jag kan ta upp nu som nåt negativt.

Men titta, nu har jag fått ihop några ord. Då avslutar jag fortare än kvickt med ett betyg.

    

Vad tyckte de andra om filmen? The Man from U.S.E.L. eller en smarrig Napoleonbakelse?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fredrik on Film
Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer

The Lone Ranger (2013)

The Lone RangerJag gillade The Lone Ranger. Vadå? Har du nåt problem med det, eller?

The Lone Ranger är mastodontfilmen på två och en halv timme som Disney satsade en massa pengar på men som inte gick hem hos publiken. Man kan luras att tro att det är Tim Burton eller Gore Verbinski som regisserat eftersom Johnny Depp återigen gör en roll som en udda fågel och Helena Bonham Carter hittas i rollistan. Eller vänta, Depp har faktiskt en fågel på huvudet (en ex-kråka) och det är faktiskt Verbinski som regisserar.

Depp spelar indianen Tonto som efter en massaker av sin indianstam hookar upp med vitingen John Reid (Armie Hammer, Armie Hammer? Armie Hammer!). Reid är mannen som motvilligt axlar hjältemanteln efter att hans mer handlingskraftige bror blivit skjuten av en outlawgalning.

Inledningen av The Lone Ranger kryllar av western-klichéer. Efter en bara en kvart har vi fått: ett ridande gäng (a posse), nobla indianer, sporrar, bankrån, järnväg, ånglok, sheriffer, en galen outlaw och klassiska western-berg. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av handlingen men jag har aldrig tråkigt. Problemet är väl att jag aldrig blir helt engagerad i karaktärerna. Jag förstår inte deras motivation riktigt. Kanske förstår man mer om man känner till originalet som ursprungligen faktiskt är en radioshow.

Jag stör mig lite på de anakronistiska inslagen som t ex när Tonto och Reid besöker en bordell och Reid agerar hälsoinspektör. Hälsoinspektör? Det kändes inte trovärdigt. Jaaa, jag vet, det är en komedi och det ska bara vara tänkt att vara roligt. Filmens dialog känns ibland som den är tagen direkt ur Friends. Det funkar inte.

Den där galne outlawskurken, han hette Butch (förstås!)… men jag kunde inte se vilken skådis det var till en början… men till slut insåg jag att det var William Fichtner (ett namn som jag lärt mig eftersom jag har filmspanarkompisar som är mer kunniga än jag). Jag gillar Fichtner. Han är alltid bra.

Bitvis är The Lone Ranger väldigt osammanhängande men det som ändå binder ihop filmen är två helt fantastiska och galet bra actionsekvenser som utspelas ombord och ovanpå på tåg. Bara dessa två setpieces gör att filmen är värd se. Sen är filmen faktiskt överraskande mörk (Tontos historia är inte en trevlig historia), och det är väldigt mycket våld för att vara en Disneyfilm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom