Att sätta ihop min 
årsbästalista för 2018 drog ut på tiden rejält. Jag tyckte inte jag hade sett tillräckligt med bra filmer för att riktigt kunna stå för min topp-10-lista. Jag behövde se fler filmer men tittandet gick ganska segt. Till slut kom dock både jag och filmerna igång, men det var inte förräns i april som listan var klar för publicering.
Den här gången är det helt annorlunda och det beror till stor del på att jag varit med i Shinypodden och pratat om 2019 års bästa filmer. Eftersom vi spelade in podden redan i februari så krävdes det ju att man var up to date med filmåret och kände sig redo och nöjd med sin lista. Jag ville även se de där filmerna det pratades om även om jag kanske inte var säker på att jag skulle tokgilla dem. Men jag ville ju kunna vara med och snacka om dem. När man (läs: jag) har en sån där blåslampa i baken så är det mycket lättare att ta sig tid och att ha ork att bocka av filmerna på sin ska-se-lista. Så när vi väl skulle podda kände jag mig helt nöjd.
Jag tror även att hur filmer släpps har ändrats de senaste åren och att vi nu i Sverige får möjlighet att se snackis-filmerna tidigare än förr. Ta bara en sån grej att prestige-filmer som The Irishman, Marriage Story och Uncut Gems är filmer som släppts direkt på Netflix eller gått att se där bara nån vecka efter en begränsad biopremiär. Förutom detta så var jag även på Stockholm Filmdagar i januari (perfekt tajming) där ett antal av snackis-filmerna förhandsvisades. Även under Stockholm Filmfestival i november gavs chansen att se potentiella topp-10-filmer, och det är ofta under festivaler och filmdagar som de bästa filmupplevelserna under året äger rum. Vanliga biobesök sker inte lika ofta för min del nuförtiden vilket är både synd och skönt. Med det sagt så har årets två 5/5-betyg delats ut efter alldeles vanliga biovisningar bland pöb… vanligt folk.
Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.
Håll till godo!
17. I Lost My Body – En udda fransk animerad film som bjuder på både vardag och magi.
16. Code 8 – En överraskande bra sf-rulle som ger oss X-Men om X-Men fanns på riktigt.
15. The Last Black Man in San Francisco – Ett finstämt drama om hus, hem och tillhörighet.
14. Ford v Ferrari – En mysig bilfilm med en happy-go-lucky Christian Bale som racerförare.
13. 1917 – Ett kameramässigt oerhört imponerande hantverk som dock hade kunnat beröra mer.
12. The Nightingale – En mardrömskildring som blir en mardrömsjakt i Tasmaniens skogar.
11. Knives Out – En smart och rolig uppdatering av whodunnit-genren med skådisar som har kul.
10. Dolemite Is My Name
Det är inte så ofta som komedier letar sig in på min topp-10-listor men det händer. Den här gången var det Knives Out och Dolemite Is My Name som slogs om en plats. Lite förvånande för mig själv så blev det biografi-filmen om allsysslaren/komikern Rudy Ray Moore som knep tiondeplatsen. Eddie Murphy är härlig, både rolig och sårbar, som den ständigt kämpande Moore som till slut får framgång med blaxploitation-komedin Dolemite. Förutom mysig ”film om film”-känsla bjuder Dolemite Is My Name inte oväntat på ett soundtrack med skönt soul/funk-sväng plus en överspelande och väldigt rolig Wesley Snipes i en biroll.
9. The Irishman
Martin Scorseses gangsterepos är 3,5 timmar långt men rullar på förvånansvärt lätt. Det var en ren njutning att se denna filmfilm. Ja, föryngrings-cgi:n är inte alltid klockren men funkar (förvånansvärt igen) bra. Trojkan Robert De Niro, Joe Pesci och Al Pacino är i gammal storform precis som regissören Scorsese. The Irishman fungerar som en sorgsam kommentar till regissörens tidigare filmer Goodfellas och Casino. Dessutom förekommer en sekvens på 20 minuter som är bland det bästa och svettigaste jag såg under 2019.
8. Parasite
Jag såg Parasite på Malmö Filmdagar redan i augusti och blev fullkomligt blown away. Jag kände att jag var i regissören Bong Joon-hos trygga händer. Handlingen rullar på som ett väloljat klockverk där den ena kuggen hakar i den andra, precis på samma sätt som familjen Kims heist gör i filmen. Efter att filmen började tokhajpas och vinna en massa Oscar-statyetter så var det dock som att den sjönk lite hos mig istället, därav den relativt låga placeringen. Jag blev helt enkelt less på allt snack om den och lät det påverka min egen syn på filmen. Hmm, illa.
7. Avengers: Endgame
Avengers: Endgame gav mig nog den bästa bioupplevelse under 2019 vilket var en stor överraskning för mig efter den svaga Infinity War. Filmens längd som inkluderade den dystra inledningen gjorde att det blev fokus på rollfigurerna och deras relationer. Utbetalningen som kom när Steve Rogers under slutfajten svingar Mjölner och låter höra de bevingade orden ”Avengers… assemble!” gav gåshud.
6. Uncut Gems
Adam Sandlers New York-juvelerare/optimist/opportunist/spelmissbrukare tar felbeslut efter felbeslut och som tittare får man ett stresspåslag som nog inte är speciellt hälsosamt. Bröderna Safdie tar med oss på berg-och-dal-bane-tur i en nervig och skrikig värld som påminde mig om Curb Your Enthusiasm på crack. De sista 15 minuterna är 2019 års svettigast och det absoluta slutet tog mig på sängen.
5. Midsommar
De sista 30 minuterna av Ari Asters svenskskräckis fick mig att skratta hysteriskt. Innan dess så kände jag av både sorg, obehag och en känsla av att inte veta vad som väntade runt hörnet. Midsommar är inspelad i Ungern (men med en hel rad svenska skådisar) vilket gör att Asters version av Sverige blir precis lagom twistad för att funka som skräckis. Det är för rollen i Midsommar som Florence Pugh borde ha blivit Oscarsnominerad!
4. Apollo 11
Apollo 11 är kanske den bästa filmen om resan till månen. Undanstoppade på hyllor djupt inne i det nationella arkivet hittade regissören Todd Douglas Miller filmrullar i storformatet 70 mm; filmrullar som var det som var kvar efter en dokumentär som aldrig fick se världens ljus eftersom månresor inte var lika hett längre. Miller har satt ihop dessa maffiga bilder tillsammans med andra ljud- och bildupptagningar från resan till månen och skapat en fascinerande och nästan overkligt bra dokumentär.
3. Marriage Story
Noah Baumbachs film är en skådespelarnas film där Adam Driver och Scarlett Johanson går upp mot varandra i en skilsmässoduell sekonderade av birollsinnehavarna Laura Dern, Ray Liotta och Alan Alda. Det var en njutning att se filmen på Stockholm Filmfestival i höstas. Det bjuds på drama, bitterljuv melankoli och kanske lite oväntat en del humor som för mig inte förstörde filmens ton som helhet utan snarare förstärkte det jobbiga.
2. Waves
Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själ och sinne så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om och nu jag ser fram emot fler filmer av den mångsidige regissören Trey Edward Schults.
1. Joker
Att man blir fysisk sjuk av en film och är på gränsen till att behöva gå ut ur biosalongen under visningen borde betyda att den filmen inte skulle ha nån chans att hamna på en topp-10-lista. Men det var precis vad som hände med Joker. Denna karaktärstudie av Arthur Fleck, spelad av en störigt bra Joaquin Phoenix, där vi får se hans pånyttfödelse till Batmans nemesis Joker fick mig på fall så till den milda grad att jag nästan svimmade i salongen. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs stråkande musik och Phoenix som den patetiske Fleck överrumplade och överväldigade mig. 5/5!
Filmer som återstår att se: Queen & Slim och säkert en hel radda andra filmer.
Vilka andra har fått till sin topplista över 2019 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:
Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi
Flmr-Steffo
Filmitch-Johan
Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.
Makoto Shinkais förra film 
Weathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.
När jag tänker på den här filmen och dess titel dyker av nån anledning tv-serien 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?