We Need to Talk About Kevin (2011)

6 mars, 2014 Lämna en kommentar

TildaVi går från bottennappet Gamer till toppfilmen med den långa titeln We Need to Talk About Kevin. Det här var Lynne Ramsays första film efter Morvern Callar som kom 2002. Morvern Callar såg jag på bio när den kom och jag gillade den. Jag undrar vad hon, Lynne alltså, pysslade med under de där nio åren. Men den som väntar på nåt gott… Jag blev fullkomligt hypnotiserad av WNtTAK. Ämnet, barnet, Tilda Swinton, färgerna, bilderna, John C. Reilly, pilbågen, illvilligheten, bollen, sorgen, obehaget, slutet, Ezra Miller som Kevin. Vill jag se om den? Ja, men vissa tycker nog det är en s.k. one-timer. För mig är det en 5/5-film.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast Five

16 augusti, 2013 10 kommentarer

JumpTitel: Fast Five
Regissör: Justin Lin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte varför jag blir förvånad över att filmen börjar direkt efter händelserna i fyran. Den filmen slutade ju mitt i ett skeende så det borde ha känts naturligt att ta vid där men det är inte så vanligt att man gör så. Inte så direkt i alla fall. Det brukar alltid börja med en flashback. Den inledande scenen i Fast Five är en ren fortsättning på den sista scenen i Fast & Furious.

Jag hade inte heller nån aning om att The Rock, ja, eller Dwayne Johnson som han kallar sig när han inte är brottningsskådis, skulle vara med. Jag hade ju sett att han skulle vara med i sexan men när han dök upp även i femman så var det en positiv överraskning. Jag kallar honom The Rock i fortsättningen. Det blir enklare så. Hur som helst, The Rock har en härlig charm, det är bara att medge.

Det första vi konstaterar är att Brian (Paul Walker) nu är en fullvärdig medlem av Doms gäng. Han är Doms syster Mias pojkvän (ja, och mer än så visar det sig) och han är den som leder fritagningen av Dom (Vin Diesel om nån missat det) i filmens inledning. Han har nu helt lämnat sin lojalitet med polisen, FBI, eller andra myndigheter, bakom sig. Han har hittat hem. Till sin familj.

Efter att ha räddat Dom från sitt 25+ år långa fängelsestraff styr gänget kosan till Rio. Där sammanstrålar man med Doms gamla kompis Vince (Matt Schulze i repris från första filmen). Efter diverse händelser får Doms team chansen att sno 100 miljoner dolares från en knarkkung (det är alltid en knarkkung; här heter han Reyes). För att lyckas med det så utökas teamet och vi träffar återigen Han Seoul-Oh (Sung Kang), Roman Pearce (Tyrese Gibson), Tej (Ludacris) samt pajasarna Leo (Tego Calderón) och Santos (Don Omar). Ny medlem i teamet är Gisele (Gal Gadot) som vi ju lärde känna i fyran. Hmm, det är verkligen många lojaliteter att hålla reda på här. Polisgänget, Doms gäng och sen finns det alltid ett skurkgäng, och folk byter gäng som man byter underkläder.

The Rock var det. Var kommer han in i bilden? Jo, han spelar en Luke Hobbs, amerikansk myndighetsagent med uppdrag att fånga in den förrymde brottslingen Dom. Han är snart Doms team på spåren och i Rio samarbetar han med den lokala polisen Elena Neves (Elsa Pataky) för att slutligen, efter envetet arbete och med passion, sätta dit Dom (lite The Fugitive-känsla här). Även när det gäller Hobbs och Neves så är det här med lojaliteter ett problem (alltså för rollfigurerna, inte mig). Vad är viktigast? Att fånga Dom eller kanske att sätta stopp för knarkkungen Reyes? Eller både och?

Solid as a...

Solid as a…

En sak jag kanske har lite problem med i filmen är att både Brian och Mia (Jordana Brewster) blivit ”kriminella” lite väl enkelt. Det finns ingen förklaring. Det skulle i såna fall vara det där med familjen. Dom är kriminell. Om man är en del av Doms familj så får man helt enkelt bli kriminell själv också. Jag tycker kanske det saknas (starka) uppgörelsescener här. Jag vill se Brian och Mia göra upp med Dom och sen acceptera faktum.

Vince var en punk i första filmen och han är en punk här också. Vince är helt enkelt en idiot (kärt barn har många namn) och jag gillade honom aldrig i den första filmen och jag gillar honom inte här. Han är bara irriterande. Nåväl, låt oss glömma Vince…

Jag släpper alltså den tanken och skrattar högt resten av filmen.

Hahaha, det är helt otroliga saker de sysslar med här. Doms team gör det inte enkelt för sig. Varför alltid råna saker som rör sig? Men visst, det är ju kanske mindre säkerhet då, bara man lyckas ”ta sig ombord”. Men som sagt, helt galna saker hittar de på. Jag gillade hela den långa sekvensen med tågrånet i början av filmen. En sekvens som avslutas på ett sagolikt sätt då Dom och Brian gör ett nätt litet bilhopp ner i en flodravin. Åh, det är bara för bra. När jag tittar på klippet nu igen så kan jag inte låta bli att le stort. Det är nästan så filmen får en fyra bara för den sekvensen.

Lite kul är att filmen i början kör såna där typiska spanska gitarrer (Babel-gitarrer brukar jag kalla dem; de förekommer även i Snabba Cash-filmerna) för att sätta en melankolisk ödesmättad stämning. Språket är dock portugisiskt i Rio och det bidrar till en mysig stämning. Jag förstår att man ofta använder portugisiska i reklamfilmer för vad det nu än är man gör reklam för (i svartvitt).

Rios favela gör sig väldigt bra på film. Jaktscenerna härifrån är underbara. Men varför måste man alltid luftspringa när man hoppar från ett hustak till ett annat? Well, jag får kanske fråga Carl Lewis, men som jag har förstått det så kan du inte påverka hopplängden i luften. Efter uthoppet handlar allt bara om att förbereda landningen. Nu vet jag att längdhoppare idkar sig av just den s.k. springstilen men den kräver träning, en träning som varken Vin Diesel eller Tom Cruise har.

När väl The Rock träder in i handlingen så är det The Rock vs. Vin Diesel som gäller. Dom har sitt krucifix runt halsen, Hobbs har sin agent-badge. De båda har en bra fajt (The Rock gör t.o.m. en kip-up) . De känner båda en respekt för varandra, ungefär som u-båtskaptener på film brukar göra (eller som Harrison Ford och Tommy Lee Jones gjorde i The Fugitive). Fast jag måste ändå säga att det nästan blir löjligt när Hobbs samarbetar med Dom och gör diverse ologiska eftergifter i slutet.

När det gäller de kvinnliga karaktärerna så måste man ändå säga att man har ryckt upp sig. Rio-polisen Elena, Gisele och Mia är riktiga rollfigurer. Nu är väl Mia lite väl Maria-lik återigen och dessutom är hon gravid (spoiler!) med Jesus-barnet och Dom är Fadern och Brian är pappan Josef och vem är Den Heliga Anden? Hobbs? Haha, ja, nu går jag kanske lite väl djupt där inget djup finns. Uppdatering: Givetvis är det Letty som är Den Heliga Anden.

I slutändan, det filmen handlar om är familjen, Familjen, FAMILIJEN. Dom är så himla glad och nöjd här, när hans familj börjar komma samman med Brian, Mia och barnet. Det är bara Letty som saknas (men om man bara kollar hela eftertexterna så…).

Vi bjuds även på over the top-action som är riktigt underhållande. Och eftersom det inte förekommer nån street racing (om jag minns rätt) så får vi ej heller scener med tjejer dansande i hotpants framför bilar innan racet ska börja. Fast jag kan minnas fel. 😉 Det är väldigt nära fyran här. Kanske en omtitt nån gång ge ett sista lyft?

tiretiretiretire_halv

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nuit blanche

20 januari, 2013 8 kommentarer

Nuit blancheTitel: Nuit blanche (Sleepless Night)
Regi: Frédéric Jardin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vill inte skryta på nåt sätt. Eller, jo, det vill jag, haha. Hur som helst, så har jag tipsat en viss Movies – Noir (aka Kungen av Eurocrime) om en fransk crimethriller från 2011 som han inte hade hört talas om. Direkt efter att jag sett filmen i fråga så jag gick jag in på Filmtipset där jag är kompis med M-Noir och till min förvåning hade han inte sett den, eller åtminstone inte betygsatt den. Jag kände direkt att jag ville tipsa om filmen, vilket jag gjorde med den trevliga tipsfunktionen som finns på Filmtipset. Haha, är det här ett reklaminlägg för Filmtipset, tro? Ja, kanske det. 😉

Nuit blanche är en actionfilm. Det är en actionfilm. Vi får action från början till slut. Vi får action och spänning. Vi kastas direkt in i handlingen. Två poliser, huvudpersonen Vincent och hans sidekick Manuel, slår till mot en knarktransport. Poliserna visar sig vara korrupta då de behåller knarket själva. Ägaren till knarket kidnappar Vincents son och kräver knarket i utbyte. Det blir en lång natt för Vincent som åker till knarkkungens nattklubb för att göra bytet. Givetvis uppstår det komplikationer och Vincent upptäcker att han inte kan lita på nån. Det enda han är intresserad av är att rädda sin son.

Oj, oj, säger jag bara det. Den här filmen tog mig på sängen. Början är lite förvirrande eftersom vi kastas in i handlingen direkt. Det är lite svårt att förstå om Vincent är kriminell, polis eller bägge två samtidigt. Efter ett tag känner jag dock att jag struntar i det. Jag sympatiserar med Vincent och jag vill att han ska rädda sin son. Förutom den känslomässiga förankringen som filmen får till så är actionsekvenserna underbara och stenåldersbrutala. Det är intensivt, grymt och spännande.

Det som är lite speciellt är att nästan hela filmen utspelas på samma ställe: nattklubben där sonen hålls fången och knarket är gömt i en väska. Detta ger en speciell känsla med scener med musik och massor av folk samtidigt som vissa personer försöker hitta andra personer som försöker fly undan. Det ger en speciell nerv som jag gillar. Jag kommer att tänka på nattklubbsscenen i Collateral. Till den här nattklubben kommer även den ”hederliga” delen av den franska poliskåren.

En sak jag kom att tänka på är att filmen i vissa avseenden nästan är uppbyggd som en förväxlingskomedi. Personer spelar roller, väskor byter både plats och ägare, folk vet inte vem som är vem, det springs in och ut genom dörrar. Skillnaden här är att om du springer in genom fel dörr så får du en kula i bröstet. Jag gillar filmen, så enkelt är det. Den är brutal och Tomer Sisley som Vincent förmedlar en desperat känsla på ett bra sätt.

Om ni undrar över titeln Nuit blanche, som jag gjorde, så är Nuit Blanche en sorts fransk kulturnatt då museer och liknande institutioner har öppet hela natten. I filmen är alla vakna hela natten. Skillnaden är väl att tempot är lite högre än det brukar vara på museum och dessutom riskerar man livet.

4-/5

PS. Själv fick jag tips om filmen från podcasten Filmspotting: SVU där värden Matt Singer sjöng dess lovsång.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Attack the Block

17 januari, 2013 12 kommentarer

Attack the BlockTitel: Attack the Block
Regi: Joe Cornish
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillar Attack the Block. Det var faktiskt årets överraskning av de filmer jag såg förra året. Varför då frågar ni er? Jo, det var en film jag hade hört ganska mycket om innan såg den och mest handlade det om hyllningar eller åtminstone hejarop. Jag hade också hört att det var en sorts sf/skräck/komedi och det brukar nästan aldrig funka för mig. Antingen är det sf/skräck eller så är det humor. Kombinationer brukar nästan aldrig tilltala mig. Dessutom ser jag nu att regissören Joe Cornish är en debutant, det kan ju aldrig funka.

Handlingen är förlagd till en stadsdel i London där sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) vandrar hemåt en kväll. Hon blir rånad av några lokala ligister men rånet avbryts när en meteorit (oväntat, nähä?) slår ner. Den där meteoriten kanske inte bara var en meteorit då det plötsligt dyker upp svarthåriga hungriga rymdkakmonster. Sköterskan och de unga ligisterna kommer att få lära sig att respektera varandra och samarbeta för att överleva. Till sin hjälp får de även en haschodlare spelad av Nick Frost och han kund (Luke Treadaway).

Som jag antytt så trodde jag inte det här var min typ av film men det visade sig vara en riktigt trevlig överraskning. Vi får härliga brittiska Londonmiljöer. Fotot är riktigt snyggt och musiken är njutbar den med. Alienmonstrena är riktigt snygga, med helt svart päls och lysande huggtänder. Filmen är rolig precis på rätt sätt, utan att bli töntig. Givetvis är det tokmycket samhällskritik då filmen kommer i lagom tid efter Londonkravallerna.

Det finns en scen som använder samma grepp som i den lysande (ja, i alla fall när jag såg den när den kom) kontorssatiren Office Space, där en bilköande mjukvaruutvecklare rappar med i Scarface’s No Tears. I Attack the Block lyssnas det på Sound of da Police med KRS-One medans det väntas på en hiss. När sen förortsligisterna dyker upp så drar man sig tillbaka: ”Jag tar nästa hiss, det är lugnt”.

Attack the Block är spännande, intensiv, rolig, annorlunda. Det var charmigt att se ligisterna sakta omvändas och börja jobba tillsammans med såna som de ska förakta. Och på samma sätt var det intressant att se de vita medelklasspersonerna inse att ”varför kan vi inte bara komma överens?”. Samtidigt som det är övertydligt är det charmigt och jag gillar Attack the Block.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hodejegerne

15 januari, 2013 15 kommentarer

HuvudjägarnaTitel: Hodejegerne
Regi: Morten Tyldum
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Aksel Hennie (hmm, är det så att de inte använder x så ofta i norskan?) spelar här en headhunter som genom sitt jobb får reda på var det finns dyrbara tavlor att stjäla. För att försörja sin fru, som är dyr i drift, så ägnar han sig nämligen åt konststölder. Så efterhand kan man säga att just den där stölden hos en av hans klienter, spelad av Nikolaj Coster-Waldau, var kanske den som Hennie skulle ha avstått ifrån.

Alltså, det här är en film som jag har hört nämnas i ganska många amerikanska filmpodcastar som jag lyssnar på. Det är en film som de flesta verkar gilla. Det ska vara ett exempel på scandi crime-vågen och dessutom en del av ett norskt filmunder. För mig är det en trevlig film men inget som ger ett bestående intryck och inget jag tycker visar att det finns ett norskt filmunder. Det kanske finns ett norskt filmunder men jag tycker inte den här filmen visar det.

Det var kul att se Aksel Hennie från Max Manus igen. En annan positiv sak, hur konstigt det än kan låta, är att det förekommer en riktig skitscen som faktiskt fick mig att vrida mig av avsmak i soffan, haha. Historien känns lite för fantastisk och mycket av filmen är en enda stor logisk lucka. Däremot tyckte jag polistvillingarna funkade riktigt bra.

3/5

PS. Fotbollsspelaren numera tränaren Jesper Blomqvist (skönt klipp) och Nikolaj Coster-Waldau. Lika som bär!

Jesper Blomqvist Nikolaj Coster Waldau

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Girl with the Dragon Tattoo

8 januari, 2013 4 kommentarer

Rooney MaraTitel: The Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det var ganska mycket hysteri svenska medier när det stod klart att det skulle komma en Hollywoodfilmatisering av Stieg Larssons succédeckare, och att det dessutom var David Fincher som skulle stå för regin. David Fincher! Som Micke Blomkvist skulle vi få se James Bond aka Daniel Craig och de unga heta Hollywoodtjejerna slogs om att få spela Lisbeth Salander. Det var många som gick upp i brygga i film-Sverige. När sedan inspelningarna startade, inte nånstans i USA utan i Sverige (!) blev hysterin inte mindre. För en gångs skulle hade man i denna remake valt att inte flytta handlingen till USA som t ex i Let Me In där det hela inte utspelades i ett snöigt Blackeberg utan i ett soligt New Mexico. Jag drogs nog själv med lite i hysterin och letade efter filmteam när jag rörde mig i Stockholm eller Uppsala.

Obs! Det förekommer nog en del spoiler nedan för er som inte sett filmen.

Beslutet att go all in när det gäller det svenska funkade inte för mig. Det är möjligt att man har tänkt så att det exotiska Sverige är en så stor del av handlingen att det inte går att ändra på. Att det liksom är för känt att det är just Sverige det utspelas i. Det är mycket möjligt att det funkar för icke-svenskar men för mig blir det bara fånigt när Daniel Craig försöker säga ”Hedeby” på nåt sorts svenskt uttal trots att han i övrigt pratar brittisk engelska. Men Salander (Rooney Mara), ja, hon pratar nån sorts Fargo-engelska. Njaaee, sånt här stör mig, sorry.

Faktum är att inte mycket känns rätt för mig. Faktum är att det mesta känns fel. Allt känns genomstressat, trots att filmen precis som den svenska är för lång. Salander är ingen power girl. Hennes beteende känns påklistrat snarare än naturligt. Man har ändrat på vissa saker som gör att kanterna på Salander känns lite mindre skarpa. Hon blir mer sårbar. Jag gillar det inte.

Sen har Blomkvist plötsligt fått en dotter som är en rackare på bibelcitat. Jaha, varför har man gjort den ändringen? Det var ju Salander som skulle komma på det där med bibelcitaten. Haha, nu börjar låta riktigt gnällig märker jag, men vafan, det bjuder jag på.

Ytterligare en detalj som gjorde Salander sämre var att hon här inte har möjlighet att göra nåt för att rädda Martin i slutet i bilen. I den svenska väljer hon tydligt att INTE rädda honom trots att hon har chansen. Var det inte t.o.m. så att hon släpper en tändare som gör att bilen tar eld? Eller har jag drömt det? Eller var det i boken det var så? Nåväl, det är en tydlig skillnad i alla fall. Och jag gillar det bättre när Salander är mer badass.

Visst, filmen är snyggare, mycket snyggare, och möjligen mer spännande, än den svenska. Skådisarna gör sitt jobb. Mara är riktigt bra som Salander, det är bara det att jag gillade karaktären bättre i originalfilmen. Craig, det måste jag erkänna, känns lite trött här. Det kan faktiskt inte bli godkänt till The Girl with the Dragon Tatto. Så det så.

2/5

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om filmen och hon tycker lite annorlunda än jag.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Help

1 januari, 2013 4 kommentarer

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bobby Fischer Against the World

18 december, 2012 4 kommentarer

Bobby FischerTitel: Bobby Fischer Against the World
Regi: Liz Garbus
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Vad visste jag om Bobby Fischer innan jag såg den här dokumentären? Ja, jag visste att han var en schackmästare som vunnit en VM-match på Island mot en ryss. Sen visste jag inte så mycket mer. Kanske nåt om han liksom försvunnit. Dokumentären Bobby Fischer Against the World skildrar det amerikanska schackgeniets liv från wunderkind till världsmästare och när det sen började gå utför. Ja, fast det gick nog utför redan från början känns det nästan som.

När det gäller själva genomförandet av filmen har jag egentligen inget speciellt att säga. Det som är det intressanta är livsödet som vi får ta del av. Just därför har jag ofta svårt att sätta betyg på dokumentärer. Det som ofta avgör är innehållet och då spelar inte hantverksskickligheten lika stor roll. Det känns som om att man sätter betyg på verkligheten, speciellt när det handlar om livsöden.

Hur som helst, jag tyckte filmen var väldigt sorglig. Bobby Fischer var en sorglig figur som mot slutet av sitt verkar ha blivit rent människofientlig. Han var paranoid och hatade allt och alla. Fast ändå sökte han kontakt. Han visste bara inte hur man skulle göra, och så blev det istället så att han stötte folk ifrån sig. Ja, inte bara folk då han t.o.m. blev utvisad från sitt land, USA alltså. Från hyllad världsmästare till landsförvisad. Ja, sorgligt och det kändes så onödigt. En klart sevärd dokumentär. Och kom att tänka på både likheter och skillnader med filmen om Bill Cunningham. De både personerna som skildras i respektive film är lika i det att de är besatta av ett visst ämne och lever ett ganska osocialt liv, olika i att Bill ser positivt på livet medan Bobby… ja, positiv är han inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Killer Joe

29 november, 2012 9 kommentarer

Titel: Killer Joe
Regi: William Friedkin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Den här filmen fick mig att tänka på när jag tillsammans med några Filmspanare såg dokumentären The Imposter. Då konstaterades det att det är svårt att riktigt gilla filmer om korkade människor. Just The Imposter var en film om korkade eller fullständigt oempatiska människor. Ändå var det en sevärd film även om det var svårt att gilla den fullt ut. Killer Joe är nog på gränsen till snäppet värre. White trashigheten är skruvad ett varv till. Huvudpersonerna är stendumma, mer korkade än en korkek, har så lite medkänsla för andra människor att det är löjligt och samtidigt är de dråpligt bortkomna i de som de företar sig. Kanske är det därför jag gillar Killer Joe. Om filmen hade varit en dramatiserad dokumentär är det tveksamt att jag gillat den lika mycket. Nu vet jag liksom att det här är på låtsas. Jag vet att det är en svart komedi och därför blir det humor för mig.

Vad handlar Killer Joe om? Jo, pappan (Thomas Haden Church) och sonen (Emile Hirsch) i en familj i trailer trash-USA, den värsta nidbilden av trailer trash-USA, bestämmer sig för att döda mamman i familjen, dvs pappans f.d. fru och sonens mor för att att få ut hennes livförsäkring. Uppdraget går till Joe (Matthew McConaughey), en polis som extraknäcker som lejd mördare. Joe är stenhård vilket t.o.m. trailer parkens gårdshund noterar och håller tyst för en stund när Joe kommer på besök. Likt Cesar Millan utstrålar Joe en energi som gör att hundar liksom vet att det här är ingen snubbe som man fuckar med. Det förstår även pappan och sonen ganska snart, eller snarare direkt. De är som skolgossar som står med mössan i hand. När Joe talar så lyssnar man. Jag tyckte det var rörande. Det som samtidigt är äckligt är att de två ska döda sonens mamma.

Förutom Joe, pappan och sonen så har vi två huvudpersoner till och det är dottern Dottie (Juno Temple) och pappans nya fru (Gina Gershon). Dessa fem huvudpersonen är det det handlar om och i princip utspelas hela filmen hemma hos familjen i deras trailerhem. Filmen bygger också på en pjäs vilket känns men det känns inte på ett dåligt sätt. Som ni redan förstått så kommer det förstås gå käpprätt åt skogen för våra vänner. Ja, jag kallar dessa idioter för våra vänner. Det är nåt med dem som gör att jag inte kan låta bli att kalla dem vänner. De är så sorgliga figurer att det är fånigt men allt är framställt med en svart humor som bara är för skön. Jag är förmodligen en störd person men jag gillar’t. Det hela eskalerar mer och mer. Konstigheterna, desperationerna, äckligheterna avlöser varandra och sen tar en lång slutuppgörelse vid som avslutas med en eller tre helt oväntade smällar. Som avslutning måste jag säga att det är lite oväntat att filmen kallas en komedi. En ganska svart sådan i såna fall. Det är liksom ingen familjekomedi. Fast jag skrattade.

Friterade kycklingvingar någon?

4-/5

PS. Lyssna på två episoder av filmpodcasten Har du inte sett den? för två olika åsikter om filmen. Först Markus som hyllar och sen Johan som inte gillar den. Intressant. Fiffi har också sett Killer Joe.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →