Murderball

31 januari, 2014 Lämna en kommentar

murderballTitel: Murderball
Regi: Henry Alex Rubin & Dana Adam Shapiro
År: 2002
IMDb | Filmtipset

I efterdyningarna efter filmspanartemat om sport så kommer här en gammal recension av sportdokumentär.

Den bästa dokumentärfilm jag har sett tror jag är Ett anständigt liv. Det är inte så ofta jag ser dokumentärfilmer, om man inte räknar tv-filmer om författare eller regissörer. Murderball kan man kanske jämföra med den svenska Armbryterskan från Ensamheten. Åtminstone gjorde en kompis det. I Murderball får vi möta utövare av rullstolssporten murderball/wheelchair rugby/quad rugby eller rullstolsrugby som det kallas i Sverige (fast mördarboll hade varit ett rätt kul namn, haha). Huvudperson är väl egentligen en f.d. amerikansk spelare, Joe Soares, som nu blivit coach för Kanada. Även ett gäng av de amerikanska spelarna porträtteras i filmen, t ex bockskäggsprydde och hetlevrade Zupan. Vi får även träffa en ung kille som precis blivit förlamad efter en motorcykelolycka.

Hyfsat rolig, underhållande, småputtrig och ibland gripande dokumentär. Spelarna framställs främst som människor, och inte som rullstolsbundna även om det förstås är en ofrånkomlig del av deras liv. I efterhand är det inte rullstolen man ser framför sig utan personen. Jag skrev ovan att Zupan var hetlevrad. Det var i och för sig inget mot Soares som var helt galen under matcherna och verkligen besatt av rullstolsrugby. Men jag vet inte. Som så ofta när jag ser dokumentärer så blir jag aldrig riktigt gripen eller sugs in i filmens värld, på samma sätt som när jag ser (bra) spelfilm. Ett undantag är förstås Ett anständigt liv. Jag hade gärna sett litet fler scener från matcherna. Nu fick man bara några snabba klipp om hur matcherna egentligen tedde sig, och av det man såg så verkade det faktiskt litet tråkigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , ,

Kingdom of Heaven

27 januari, 2014 4 kommentarer

GrenblomTitel: Kingdom of Heaven
Regi: Ridley Scott
År: 2005
IMDb | Filmtipset

När jag i mitten på 2000-talet jobbade ett halvår i Östersund kunde man antingen se fransk snackfilm på Bio Regina eller så kunde man gå till SF:s biopalats och se t ex den här filmen…

Jaha, Orlando Bloom verkar ha hittat en liten favoritgenre verkar det som. Efter den relativt usla Troja är han nu tillbaka i ytterligare en historisk rulle. Denna gång heter regissören Ridley Scott, vilket kanske kan ge ett bättre resultat, och filmen handlar om Jerusalem under 1100-talet, dvs under korstågens tid. Den Heliga Staden styrs när filmen tar sin början av den kristne kungen Baldwin. En bräcklig fred råder mellan Baldwin och den muslimske ledaren Saladin, och Jerusalem är en plats där flera religioner lyckas leva tillsammans med respekt för varandra. Freden hotas dock av krigshetsare och fanatiker i bägge läger.

Hit anländer den bittre smeden Balian (Bloom) som efter att ha förlorat sin familj träffar sin tidigare okände far, blir dubbad till riddare, och efter sin fars död axlar hans fallna mantel som försvarare av Himlens rike. Det blir inte bara strider för vår smed utan han hinner även med att dejta kungens syrra, Sibylla.

Hmm, jag blev faktiskt lite positivt överraskad av filmen. Jag var rädd att det skulle vara en film i stil med Troja eller King Arthur, som jag tycker kännetecknas av överlag dåligt skådespeleri och regissörer som tror att det räcker med pampiga scener för att skapa känsla. Nej, det här var bättre. Bloom, som faktiskt har en helt en annan och kanske mer tacksam roll här jämfört med i Troja (där han var en fjant) funkar inte klockrent, men jag står ut med honom – han är ok. Här är han bitter, med ett ganska tungt sinnelag, och han får aldrig den där kristna frälsningen som han söker, vilket kändes skönt. Bitvis klarar dock inte Bloom av att visa den pondus som behövs för att vara helt trovärdig som krigsherre och ledare. Det blev lite fel när han försökte vara så där stoisk som man ska vara i den här typen av filmer.

Även om jag är rätt kass på de verkliga historiska händelserna som skildras i filmen så tyckte jag det var intressant att se det hela som en sorts dramadokumentär och därmed lära sig lite om vad som hände. Jag blev inspirerad att läsa mer om Jerusalems historia och också om, den i filmen sympatiskt skildrade, muslimske ledaren Saladin. Just det där tyckte jag var rätt så lustigt: regissören Scott var väldigt noga med att inte skildra muslimerna som ondskefulla barbarer. Tvärtom framställs de som vettiga och hederliga. De fanatiska krigshetsarna finns främst på den kristna sidan i filmen. Det var nästan på gränsen till löjligt ibland med referenserna till dagens situation, om hur muslimer och kristna (läs: kristna amerikaner) ska respektera varandra, och hur Israel och palestinier borde glömma allt groll och sluta fred.

Jag vet att Movies – Noir när såg filmen störde sig lite på det religiösa budskapet. Jag kan inte riktigt hålla med här. Det var ju snarare så att budskapet var att religionen inte var värd att strida för. Den känslan fick i alla fall jag. T ex under Blooms tal inför det slutliga anfallet på Jerusalem där han förklarar att det är folket som man ska slåss för, inte Jerusalems religiösa symboler. Sen att hans tal och efterföljande massdubbning av riddare kändes flåshurtigt och pompöst är en annan sak. Det var nästan för mycket när Saladin i slutet ställde upp det nedfallna kristna korset på bordet i nån sorts gest av respekt. Scott ville verkligen visa att muslimer minsann är reko människor.

Jag måste säga att jag gillar det här fenomenet med att två sidors ledare har varsin armé bakom sig men först rider fram för att förhandla öga mot öga och eventuellt undvika strid. Krigsscenerna i sig var väl som de brukar med den vanliga uppbyggnaden innan striden och sen blir det strid med snabba klipp och något av en transportsträcka fram till de mer intressanta scenerna med mer dialog och mer skådespeleri.

Eva Green. Även om hon kändes inkastad för att få till lite romantik i filmen tyckte jag Miss Green (som Blooms kärleksintresse) var en intressant ny bekantskap och hundra gånger bättre än Diane Kruger som hade motsvarande roll i Troja.

Jag håller med andra tyckte att det var lite märkligt att Balian på kort tid går från smed till otroligt listig riddare och krigsstrateg. Annars tyckte jag det var en helt ok matinéfilm som skildrade intressanta historiska händelser som är aktuella än idag. Överlag är det välgjort och med helt ok insatser av skådisarna. Betyget blir godkänt och lite till.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Gillar ni historisk action med vapenskrammel? Här får ni fyra tips. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

sotw centurion bd Ironclad

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wallander – Innan frosten

5 november, 2013 4 kommentarer

Innan frostenTitel: Wallander – Innan frosten
Regi: Kjell-Åke Andersson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Nu på torsdag kommer min recension av Stockholm Filmfestival-filmen Mig äger ingen. I somras när jag såg den under Malmö Filmdagar blev jag fundersam över varför namnet på filmens regissör var helt okänt för mig. Jag gjorde lite research och upptäckte att jag faktiskt sett en film tidigare av mannen med det generiska namnet Kjell-Åke Andersson. Jag såg filmen på bio (!) 2005 och skrev då också min recension. Frågan är väl nu om jag gillade Mig äger ingen bättre än Innan frosten.

Det här en av de filmer som ger svensk film sitt dåliga rykte. Denna filmatisering av Mankells sista (?) Wallander-deckare blir sämre och sämre ju längre den pågår. I början är den väl ok. Krister Henriksson är en ny bekantskap som Wallander, lite intressant att se hur han tacklar det hela jämfört med klippan Rolf Lassgård. Samspelet mellan Henriksson och Johanna Sällström (vif) som spelar Wallanders dotter, och nyblivna polis, Linda är lite småkul. I övrigt är skådisinsatserna tafatta och känns som tagna ur en riktig dålig tv-deckare. Poliskommissarierna försöker visa nån sorts pondus, men det blir bara löjligt och känns helt off.

Sen när själva historien och brottsutredningen kommer igång blir det riktigt dåligt. Det är tänkt att det ska kännas läskigt och obehagligt med en sekt som försöker rensa Sverige (eller åtminstone Skåne) från otrogna, men bitvis blir det skrattretande fånigt när sektledaren ska framstå som ondskefull. Det känns mest som en skolfilm som några högstadieelever har gjort på sina fria aktiviteter. Sista kvarten när ”dramat” närmar sig sin upplösning är bland det sämsta jag har sett. Poliserna beter sig så ologiskt och orealistisk att det bara blir för mycket. Hur dumma får man vara? Det känns som krystade grepp för att få till spänning. Det funkar inte. Jag skrattade bitvis över hur dumt det var.

Nä, det här var inte bra. Strax efter jag sett Innan frosten såg jag av en slump en lösryckt kvart av den svenska tv-deckaren Graven och konstaterar att det som jag såg under den kvarten var många klasser bättre. Här fanns mer intensitet, spänning och originalitet än vad som finns i Innan frosten-regissörens ena lillfinger. Nyligen såg jag också kusin-filmen Steget efter med Rolf Lassgård som Wallander, och den filmen var minst två klasser bättre än soppan som går under namnet Innan frosten. Dessutom väntar tydligen ytterligare 12 (!) filmer med samma ensemble. Riktigt tråkigt att det satsas på sån här helt ooriginell och bakåtsträvande smörja. 190 miljoner ska det tydligen kosta. Huva!

(Min kommentar: Oj, det var ord och inga visor. Samtidigt är jag förvånad över att jag inte ger filmen en etta vilket texten antyder. Men jag har nog blivit hårdare när det gäller betyg med åren.)

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Hämnd: Lady Vengeance

31 maj, 2013 4 kommentarer

Lady VengeanceTitel: Lady Vengeance
Regi: Park Chan-wook
År: 2005
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Avslutningsdelen i trilogin såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2005.

En ung kvinna blir fråntagen sitt nyfödda barn och dessutom dömd till fängelse i 13 år för mord. Under sin tid bakom galler planerar hon sin hämnd på mannen som är orsaken till hennes olycka. Park Chan-wook är med andra ord tillbaka men tyvärr nådde filmen inte upp till föregångarens klass. Oldboy känns fräschare, skarpare, mer genomtänkt och är spännande hela tiden (Hämnarens resa däremot hade jag svårare för).

Lady Vengeance innehåller, inte oväntat, flashbacks, snygga bilder, en småklurig handling och en lite bisarr humor. Men den saknar det som gör att jag blir gripen eller engagerad. Den känns lite hoptotad bara för att fullborda hämndtrilogin. Idéerna har liksom tagit slut. Den är ändå inte dålig, utan en sevärd film som kan vara värd att kolla in på bio när den kommer i januari. Den växte lite grann efter att jag hade sett den eftersom jag insåg hur vissa detaljer i handlingen hängde ihop. Det gällde att vara lite uppmärksam för att ha koll på vad som händer och varför. Bl a har ett telefonsamtal som rings från ett museum med fiskar i akvarium stor betydelse, fast det kom jag på först efteråt.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Squid and the Whale

17 april, 2013 12 kommentarer

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb | Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Descent

30 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: The Descent
Regi: Neil Marshall
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Descent hade jag hört en hel del om den men jag trodde inte en ”simpel” skräckis skulle vara nåt speciellt. Av Neil Marshall såg jag senare Doomsday och Centurion men jag har ännu inte sett hans debut Dog Soldiers men det kanske blir av snart.

Filmen handlar om ett gäng tjejer som brukar ses nån gång (typ) om året och göra äventyrsresor (typ). Den här gången är det dock lite annorlunda eftersom en i gänget, Sarah (Shauna Macdonald), har varit med om en tragisk olycka. Tjejerna, med äventyrsledaren Juno (Nathalie Mendoza) i spetsen, beger sig i alla fall ganska glada i hågen ner i en rolig grotta… full med muterade neandertalare visar det sig. Oops. Ja, ett äventyr blir det.

Det börjar som en korsning av nån såpa som går på trean eller fyran och en halvbra Stephen King-film. Jag kan tycka att början när tjejerna träffas i stugan i skogen var lite väl sprallig. Men efter det blir det bara bättre. När man väl har sänkt ner sig i grottan så infinner sig en ”mysig” stämning. Här lyckas filmmakarna skapa en bra instängd känsla. Och just det faktum att vi fick träffa vissa av karaktärerna i inledningen gör att det finns en spänning mellan dem. Detta blir speciellt tydligt i slutet, som jag gillar.

Ja, jag kan bara konstatera att filmen överraskar mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel (och ingen hyperbudget) så har regissör Neil Marshall & Co lyckats få till en bra rysare. Bitvis känns vissa av skådisarna lite såpaaktiga kanske, men inget som tar för mycket fokus från den stämning som byggs upp mha ett snyggt ljus- och färgsatt foto och krypande musik. I grottan har man ju ett ganska annorlunda ljus, ja, inget alls egentligen förutom det som våra äventyrerskor har tagit med sig. Detta utnyttjar man dock på ett bra sätt genom att använda det ljus som finns för att skapa stämning och en del snygga scener.

Sen kom jag att tänka på Dario Argentos filmer där det brukar förekomma mycket grönt och rött. Så var det här med. Snyggt. Vad det röda var för nåt kan ni ju gissa… muahaha. Nåt jag gillade var att man faktiskt tog ut svängarna en aningen när det gäller fajterna med monstren. Det blev lite splatter och tjejerna blev stenåldersbrutala. Riktigt uppfriskande. Jag knöt liksom näven i luften och skrek ”yeah!” när ett monster fick en välförtjänt yxa i skallen. Haha, ja, jag gillade filmen, den blev faktiskt bättre och bättre. Efter en lite svag start kanske, så tog den sig och det räcker till en svag fyra. Om man vill se en rysare som faktiskt ger lite rysningar och innehåller några bra hoppscener så rekommenderar jag den.

4-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: SPL (Sha po lang)

15 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: SPL (Sha po lang)
Regi: Wilson Yip
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Som sig bör börjar vi veckan med en recension av en martial arts-rulle.

SPL är våldsam polisaction från Hongkong där en grupp poliser tar till tillåtna, men mest otillåtna, metoder för att sätta dit en gangsterboss spelad av fetlagde kung fu-veteranen Sammo Hung. Donnie Yen, en annan kung fu-hjälte, spelar den nye polischefen som dras in i vendettan. Början av filmen var ganska lovande: snyggt filmad, bra upplägg med vittnen som mördas i samband med en bilkrasch på väg till rättegången och en polis (Simon Yam) som därefter blir besatt av att sätta dit gangsterbossen. Därefter hoppar vi tre år framåt i tiden. Poliserna gör livet surt för Hung men lyckas aldrig få fram några bevis som håller. Nu är filmen som bäst. Vi presenteras för poliserna i den mer eller mindre laglösa lilla styrkan och in träder nu också fajtinghjälten Donnie Yen. Nu hittar vi även den lilla gnutta humor som förekom i filmen.

Tyvärr så bar det utför efter detta parti, även om vissa fajtingscener förstås är spektakulära och sevärda. Hungs livvakt (Jacky Wu) är väl den mest akrobatiske i gänget. Donnie Yen är alltid duktig och runde Hung var det riktigt kul att skåda. Bäst var Yens fajter med Wu och Hung. Tyvärr kändes resten av filmen dålig. Våldet kändes bitvis spekulativt och onödigt och jag tog nästan illa vid mig. Berättandet var jobbigt överdramatiskt och förutom Yen, Hung och Yam var skådisarna rätt dåliga. Jag hade även gärna sett lite mer humor eftersom det lilla som var med lyfte filmen. Nä, slutomdömet blir att SPL är en onödigt våldsam, poänglös och dåligt berättad historia. Den hade potential i början men efter ett tag insåg man att manuset var för dåligt helt enkelt.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

King Kong (2005)

14 oktober, 2012 12 kommentarer

Titel: King Kong
Regi: Peter Jackson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I jul kommer The Hobbit där Peter Jackson återvänder till Tolkiens värld. Efter Sagan om konungens återkomst gav sig Jackson 2005 på en remake av skräckklassikern King Kong.

Början av filmen var helt ok. Första timmen som utspelas i New York, där vi får träffa Ann Darrow (en självlysande Naomi Watts) och Carl Denham (en något nedtonad Jack Black), och därefter ombord på fartyget Venture var en mysig matinérulle som passade denna Annandags tidiga kväll (min kommentar: King Kong var 2005 års julfilm på bio för min del). Jag blev ganska förvånad av anslaget som bestod av klipp från olika miljöer i 1930-talets New York. I vanliga fall brukar det även samtidigt visas förtexter, men vad jag såg så fanns det inga förtexter utan det var bara en sorts inledning utan förtexter (nån som såg några förtexter?). Nåväl, fram till att fartyget anländer till Skull Island så höll filmen ihop ganska bra. Ann och Carl känns som inbördes olika, men sympatiska, karaktärer och de utgör filmens nav. En som dock gjorde en riktigt blek figur var Adrien Brody som spelade manusförfattaren Jack Driscoll – urtråkig.

Efter en del strapatser kommer då fartyget till slut fram till Skull Island och det är då filmen för mig genast tappar i kvalitet. Det börjar på nåt sätt märkas att Jackson inte riktigt kunnat lägga band på sig själv. Det finns inget riktigt flyt i berättelsen härifrån och framåt. Eller, egentligen fanns det kanske inte från början men det är nu det börjar märkas. Nu blandas helt ok scener med alldeles för långdragna scener, antingen med leprainfödingar med en kvinnlig shaman som väser om Tori Kong eller med totalt meningslösa, urtråkiga och, till råga på allt, dåligt datoranimerade dinosaurie-race samt segdragna äckelscener (som jag inte tyckte var äckliga) med datoranimerade insekter och kräldjur. Jo, just det, om jag glömde säga det så var det mycket datoranimerat, bl a datoranimerat stavhopp, en uppvisningsgren i nästa OS.

När så Kong slutligen visar sig så kan jag ändå inte låta bli att bli imponerad. Det är här man (Weta) har lagt sitt datoranimeringskrut och det ger resultat – Kong är grymt bra. Varenda hårstrå känns äkta, liksom hans rörelsemönster. Jag tyckte verkligen att Kong kändes som en gorilla också. Det fanns en hel del scener där Kong betedde sig som en gorilla efter vad jag har sett i naturfilmer på tv, bl a när han efter att ha dödat en dinosaurie rycker i dinosauriens käke för att se om den lever. Men ändå saknar jag den riktiga aha-upplevelsen, vilket kan bero på att filmens grundhistoria är känd från början plus att jag innan filmen, trots att jag försökt undvika det, redan sett en del klipp med Kong.

Samspelet mellan Ann och Kong var inte helt klockrent. Som andra redan nämnt så kändes det lite fånigt när Ann började jonglera med stenar (datoranimerade förstås) varefter Kong plötsligt var kär. Mjaha. Nåt som också kändes kalkonfånigt var när Kong blev isprinsessa i New York. Jag tyckte inte heller samspelet mellan Watts och Brody nådde några större, om ens några, höjder. Det var främst Brody som kändes helt malplacerad – blek och tråkig. Då tyckte jag t ex Kyle Chandler som snobbige filmstjärnan Bruce Baxter eller Evan Parke som Hayes var bra mycket bättre. En karaktär som var onödig, och ytterligare ett exempel på sånt som Jackson borde ha strukit, var Jimmy, den unge skeppspojken som hela tiden läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den intressantaste karaktären i filmen var Carl Denham. Det lustiga var att jag hela tiden trodde att han i slutändan skulle ha hjärtat på det rätta stället (det kändes så i början) och någon gång glömma filmen och erkänna att andra människors liv är viktigare. Typ släppa ner en kamera full med unik film i en avgrund för att rädda livet på nån. Men icke – han förblir ganska girig och cynisk hela filmen. He, lite annorlunda. Jag tyckte hur som helst Jack Black gör en helt ok insats som Denhamn.

Hmmm, vad finns mer att säga? Jo, det skulle väl vara att upprepa mantrat Less is more eller kanske More is less i det här fallet. Det stämmer verkligen. Jag blev ganska snabbt uttråkad under följande sekvenser: ravin-löpning med dinosaurier, Kong slåss mot ödlor, insektsinvasion nere i klyftan samt Kong på biljakt i New York. Dessa scener var bra till en början, men höll på alldeles för länge och kändes till slut bara som en ren uppvisning i specialeffekter och tillförde noll. Jackson hade utan problem kunnat klippa bort i alla fall en halvtimme. Betyget till denna remake av King Kong blir en stark tvåa. Det är trots min något fräna kritik ganska nära ett godkänt betyg då filmen är väldigt snygg och skönt matiné-aktig trots den bitvis sterila känslan av datoranimation.

2+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

V for Vendetta

3 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: V for Vendetta
Regi: James McTeigue
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den här rullen såg och skrev jag om 2006. Wachowski-syskonen producerade. Apropå Lana och Andy så ser jag fram emot deras baby som medregisserats av Tom Tykwer. Cloud Atlas heter den filmen och dess trailer, som många för övrigt gråter till, hittas här.

V for Vendetta utspelas i ett samhälle som ibland inte känns alltför långt borta. Vi är i Storbritannien som har blivit en polisstat som styrs av en elit med John Hurt i spetsen som enväldig kansler. Det råder utegångsförbud på kvällarna och alla som på nåt sätt är oliktänkande eller avvikande grips och kastas i fängelse eller dödas. Allt för medborgarnas egen trygghet förstås. Evey (Nathalie Portman) är en av de ”vanliga” men efter att hon träffar frihetskämpen V (Hugo Weaving) förändras hennes liv och hon själv.

Eftersom jag nyligen sett Good Night, and Good Luck. drog jag direkt paralleller mellan de två filmerna, som ytligt sett är annorlunda men tar upp precis samma tema fast på olika sätt. Båda är politiska filmer som kritiserar dagens samhälle. Den ena gör det genom att titta bakåt och den andra genom att titta framåt. Intressant. En annan sak jag tänkte på var att V för Vendetta aldrig hade kunnat utspelas i USA.

Spoiler
Tänk bara en sån sak som att spränga Vita Huset sönder och samman, eller vilken byggnad som skulle få motsvara parlamentsbyggnaden i London. Det hade blivit upprörda känslor, speciellt med tanke på hur ”terroristerna” framställs i filmen.
Spoiler slut

Nåväl, själva filmen var till största delen klart njutningsfull. Jag blev lite förvånad över att den bitvis kändes ganska vardaglig, just när det gällde miljöer och så. Det såg ut ungefär som det gör idag (well, det var väl i och för sig bara om 20 år eller nåt sånt som den utspelades). Just därför tyckte jag scenerna med kansler Hurt på tv-skärm pratandes med sin inre cirkel inte riktigt passade in, det kändes som taget ur nån dålig sf-rulle. Just i dessa och i vissa andra scener var det även svårt att inte tänka på Equilibrium som dock skruvat handlingen ett snäpp till – i det samhället var inte ens känslor tillåtna.

Mmm, jag tyckte det fanns ett gäng delar i den här filmen (Evey och V, polisernas utredning, kanslern & Co, V:s vendetta) och jag kände kanske inte att de passade ihop riktigt. Nåt jag saknade lite, och som andra nämnt var faktiskt lite fler actionscener. Detta insåg jag mot slutet när V med sina roterande knivar möter ett gäng poliser. Jag tyckte sekvensen var snyggt gjort och insåg då att nån mer sån scen gärna hade fått vara med. Lite skön The Matrix-känsla tackar i alla fall inte jag nej till.

Portman är en duktig skådis och det visar hon bl a i scen där hon får andnöd. Den kändes helt äkta och var nästan obehagligt. En scen som dock inte funkade var Portman ute i regnet med armarna utsträckta samtidigt som man flashbackade till V:s ”födelse”. Det funkade inte för mig och kändes mest fånig. Det var dock inte Portmans fel. Hur som haver, jag gillade filmen. Den var mysig och det var imponerande av Weaving att lära sig sina poesiramsor där varje ord började på V. Det blir en stark trea. Den var bra, men jag greps aldrig helt av handlingen eller drogs in filmen fullständigt.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serenity

22 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →